Doc Lounge: Good Things Await (Säsongspremiär!)

Tisdag 29 september 2015
 

 

Entré för människor på flykt!
Entréintäkterna för Mejeriets arrangemang Humorfalangen och Doc Lounge denna kväll går oavkortat till UNHCR.

Doc Lounge är filmklubben som visar dokumentärfilmer i världsklass. Varannan tisdag bjuder vi på exklusiva förhandsvisningar, premiärer, livemusik och samtal. Nu slår vi upp dörrarna för höstens säsong och öppnar stort med Phie Ambos omtalade Good Things Await och livemusik av hyllade Brigaden.

Om filmen:
Niels Stokholm driver gården Thorshøjgaard, där jordbruket utgår från principen att människan, jorden och universum är ett. De producerar råvaror till världens bästa restauranger, däribland NOMA i Köpenhamn. Alla är dock inte lika positiva till deras holistiska metoder och myndigheterna hotar att stänga gården för gott. Se denna visuellt slående film om kampen för få fortsätta bruka jorden i unik samklang med universum.
REGISSÖR:Phie Ambo
LAND:Danmark
LÄNGD: 100 min
TRAILER: https://vimeo.com/103508293
SPRÅK: Danska | English subtitles

Dörrarna öppnar kl 19
Film ca kl 20
Ordinarie: 80 sek
Student/Pensionär: 60 sek
Vid förköp av både entré och soppa reserverar vi sittplats vid bord. (145 kr)

Klostergårdsrekord: stora droppar i havet av Gunnar Stensson

Rädda barnens tre insamlingsbössor till stöd för människor på flykt under Klostergårdsdagen 20 september visade sig innehålla 4760 kronor när plomberingen öppnades och pengarna räknades. Jag har aldrig sett på maken. Det handlar om bullar, blåsmusik, gospelsång, ponnyridning som inbringade ytterligare 1611 kronor och mycket annat, som ni vet.

En fullmäktigetittares våndor av Göran Persson

Att vara VB-redaktör har ibland oväntade konsekvenser. När jag "skärmlade" veckans nummer så fick Ulf Nymarks artikel mig att börja titta på webbsändningen från Lunds kommunfullmäktige för att ta del av behandlingen av Vänsterpartiets motion om nyval i Lund för att få ordning på maktförhållandena i fullmäktige.
   En skrämmande upplevelse. Visst har jag läst här i spalterna om den låga kvalitén på fullmäktiges debatter, Lucifer hade ämnet uppe för någon veka sedan exempelvis. Det var värre än jag inbillade mig. Visst det fanns undantag men påfallande många av debatörerna verkade antingen medvetet eller omedvetet oförmögna att argumentera på ett stringent sätt. Och mitt i allt annat som t ex litterära citat, inlägg i andra debatter och allmänna beskyllningar dök socialdemokraternas och moderaternas ledande företrädare upp som gubben i lådan för att med arga röster försäkra att han minsan kunde kompromissa om allting men den andre han varken ville eller kunde det. I detta var dom rörande överens, i allt annat var de oense.
   När så alla andra partier bevisat hur oense man var om det mesta så begärde nån ledamot från SD ordet och talade om hur ense de övriga partierna var. Det är vi mot "sjuklövern" sa en av dom. Det kan inte vara den debatt som jag såg på som han talade om.
   Med en djup suck återvände jag till mitt skärmläggande och tackade min lyckliga stjärna för att jag under 40 års partimedlemskap lyckats undvika det parlamentariska träsket. Fast det kan ju vara med fullmäktige som Bosse Larsson säger att det är med fotboll, jätteroligt att spela men dötrist att titta på.

   Sakfrågan då? V och sd ville ha nyval, resten ville fortsätta misslyckas med att kompromissa på samma framgångsrika sätt som nu. Kanske lite orättvist, det kunde ju blivit ännu värre efter ett nyval.

Urbanisering och gröna stigar av Gunnar Stensson

Lunds nya dramatiska tillväxtprocess accelererar. Efter ESS, Brunnshög, Stångby, Råby, Vipeholm, stationsområdet, Sockerbruket, Klostergården, Källby, St Lars och planerad utbyggnad norr om Höje å kommer industriområdet mellan Bryggaregatan och Mobiliarondellen i västra Lund.
   Man ser förändringarna dag för dag. Överallt reser sig kranarna mot himlen. Hur såg det ut igår? Hur ser det ut i morgon? Jag tog mig en periferipromenad från Klostergården till Vildanden genom sydvästra Lunds vilda gränstrakter.

Noteringar längs vägen
Ett saftigt äpple från ett träd vid järnvägsbron över Höje å. De manshöga kardborrarna börjar vissna. Dammen speglar träd och himmel. Fem storskarvar simmar genom ett fiskstim som blir synligt när småfiskar hoppar och större fiskar snappar efter insekter i vattenytan. Skarvarnas långa vassa näbbar pekar uppåt. Vinbärsbusken full av lysande nya skott redan innan de vissna löven fallit. Två fasaner springer skriande in bland buskarna. Jag halkar i nedfallna plommon. Rapsfältet norr om dammarna nyplöjt. Värpingehusen bryter horisontlinjen. Nedför sluttningen mot dammarna kommer staden att marschera.
   En byväg omgiven av täta murar av gröna buskar och träd för mig till Trollebergsvägen genom centrum av gamla Värpinge med dess gamla bondstugor, somliga med halmtak. Till höger ser jag den nya stora stadsdelen Värpinge som tillkom under 90-talet och fortsatte att växa under 2000-talet.
   Jag fortsätter till den plats där Rinnebäcken går under jorden för att slutligen mynna ut i Höje å. Framför mig ligger Rinnebäcksravinen, naturskyddsområdet i Lunds stad. Jag klättrar upp på ravinens västra sida. Klassisk Skåneidyll. Till vänster ängar och en bondgård halvt dold i en träddunge. Framför mig betande kor. Ett stort äppleträd, dignande av röda äpplen. Den djupa ravinen med Rinnebäcken slingrande i botten. Jordlagren lyser nakna i rasbranterna. Ett väldigt stenblock nästan rundslipat av rinnande vatten och glaciäris. Bakom den en hare på helspänn med uppstående öron.
   Jag vinglar till vid branten. Händer det inte att korna rasar ner? Vid tidigare tillfällen har det varit får som betat. De är väl skickligare ravinklättrare.

Bortom ravinen går jag längs en lite ovårdad parkväg omgiven av förvuxna buskar. Det är fuktigt. Jag nuddar vid Tage Erlanders väg i Värpinge och fortsätter förbi Fågelskolan in i parkområdet och kommer snart till Vildandens höghus där jag delade flygblad i studentlägenheterna för några decennier sedan.
   Bortom Fjelievägen ligger det glesa industriområde som de närmaste åren ska bebyggas med tusentals nya bostäder. ”Det här är den stora förtätningsplanen för Lund”, säger byggnadsnämndens ordförande Björn Abelsson enligt Sydsvenskan 12 september.
   Jag ser mig omkring bland bilverkstäder och magasin. Ja, här behöver förtätas.
   Men minst lika viktigt är det att bevara de gröna stigar på vilka jag osedd kunnat smyga runt bebyggelsen, en slinga härligt befriad från all ordning och reda.
   Jag tog bussen till Botulfsplatsen och ettan till Klostergården.

Hackat och malet av Ulf Nymark

FNL vill hacka och mala godsmagasinet och tullhuset
Nu äntligen, ett år efter valet, börjar det klarna kring vad det egentligen är som antispårvägspartiet FNL vill förnya i staden: vid senaste Byggnadsnämndssammanträdet ville FNL riva godsmagasinet och tullhuset vid Lund C. Visst vore detta en förnyelse, men …

FP:s djärva planer
Folkpartiet har också malt fram djärva planer. I en skrivelse till Renhållningsstyrelsen kräver partiet att hushållens matavfall ska lägga i plastpåsar i stället för som nu papperspåsar. Kom sedan inte och säj annat än att liberalerna har visioner!

Hur tänkte V om extravalet?
Just i kväll när detta nummer av VB pressläggs (eller heter det ”skärmläggs” nuförtiden?) behandlar kommunfullmäktige Vänsterpartiets förslag om att extra val, dvs nyval, till fullmäktige ska utlysas. När frågan behandlades i kommunstyrelsen fick V stöd av endast ett annat parti: Sverigeetnokraterna. Inget talar för att fler partier ansluter sig till V:s förslag vid fullmäktigesammanträdet. Hur utfallet av ett nyval skulle bli är det förstås ingen som vet. Men en sak torde vara ganska säker: Sverigeetnokraterna skulle säkerligen inte tappa väljarstöd, snarare tvärtom. Jag undrar just hur vänsterpartisterna tänkte när de skrev sitt förslag … eller kanske var det så att de inte tänkte?

Kvarteret Särimner
Som framgått av en malmötidnings lundasidor har Stadsbyggnadskontoret tagit fram en handelsutredning som bedömer förutsättningarna för en satsning på att fylla kvarteret Galten (bussterminal för en del regionbussar, söder om Carlssons trädgård) med affärer. Tanken med detta är att butikerna ska locka besökare till denna del av stadskärnan. Det funkar inte, är utredningens slutsats. Det går inte att satsa så stort på handel att det blir en magnet för besökare. Läget är och förblir ändå ett så kallat C-läge för handeln. Det är nog dags att partierna möblerar om i planerna för kvarterets framtid. Kvartersnamnet borde kanske ändras till Särimner, med tanke på att planerna för kvarteret slaktats, hackats och malts lika frekvent som den mytologiska galten med detta namn.

Herr Ingvars penningar
Om Ingvar Kamprad skulle dela ut hela sin förmögenhet i lika delar till alla som bor i Sverige skulle allas bankkonton spädas på med inte mindre än 276 625 kronor. Detta har ekonomitidskriften Bloomberg Business (USA) kommit fram till. Tidskriften har gjort en sammanställning över hur mycket kosing var och en i befolkningen skulle få om den rikaste personen i varje land delade ut sin förmögenhet till invånarna. Det är bara Cyperns befolkning som skulle få mer pengar än svenskarna per person om den rikaste personens pengar fördelades på detta sätt. Bloombergs räknar med att Kamprads förmögenhet uppgår till 375 miljarder (375 000 000 000 kronor – hoppas jag fick rätt på nollorna nu!). Tyvärr kan en nog räkna med att herr Kamprad inte umgås med några tankar i denna riktning.

Nato igen av Lucifer

Jag skrev i förra veckan uppskattande om Wilhelm Agrell, historiker och författare, och en av de få professorer vid Lunds universitet som yttrar sig i samhällsdebatten. Det betyder inte att jag delar så många av hans åsikter. Senast sa han något om att tredje världskriget redan pågår i form av diverse krig och konflikter i framför allt Mellanöstern. Det förefaller mig vara mest en fråga om ord. Nog det går att beskriva det som ett världskrig med tanke på de många inblandade parterna och den stora geografiska spridningen. Jo, en oväntad benämning kan visst ge nya perspektiv. Men den traditionella tolkningen av begreppet världskrig är väl för fast förankrad för att den ska kunna utvidgas.

Inget ödesbestämt
Det finns några uppenbara erinringar mot Agrells resonemang i hans DN-artikel (13/9) där han rekommenderar att Sverige och Finland gemensamt söker inträde i Nato. Agrell beskriver utvecklingen för Sveriges förhållande till Ryssland som närmast bestämd av objektiva omständigheter när den uppenbart är ett resultat av svenska politiska beslut. När Carl Bildt låter Sverige tillsammans med Polen bli ledande i försöken att dra bort Ukraina från rysk ekonomisk och politisk intressesfär får det så klart konsekvenser för Rysslands agerande mot oss. Sverige för inte, vad gäller Ukraina i motsats till länder som Österrike och Schweiz, en fredspolitik, en sådan som syftar till att dämpa motsättningar. USA:s pådrivande roll i Ukraina har varit uppenbar för världen i övrigt, men har knappt omnämnts i den svenska debatten. Här är det i stället den gamla supporterskaran för Nato som har fått ny vind i seglen och som kan räkna in det ena borgerliga partiet efter det andra och nästan hela den (borgerliga) svenska pressen i sina led. Och inget motstånd tycks pro-Natokampnajen heller möta från socialdemokraterna – de verkar ju tycka att det inte är något att bry sig om jämfört med allvarliga saker som budgetpolitik eller tro att tjatet om Natoanslutning nog upphör om vi lägger oss så nära Nato vi kan . Det är svårt att tro att det skulle var en hållbar linje.

Militärt och politiskt
Min huvudinvändning mot Agrell är att han som så många andra bara diskuterar Sveriges hållning i militära termer, medan det är den politiska alliansen som är intressant. Vill han verkligen att vi ställer upp i världspolitiken solidariskt med Natos medlemsstater och då främst USA? Och om vi måste tala om krig, låt oss se på den situation där Nato förväntas ingripa till vår förmån. Sverige har under alla sina år som alliansfri sagt att vi vill vara alliansfria, men om vi angrips är vi beredda att ändra oss. Ja, alla har sett detta som att om att alla tjänade på att vi höll oss utanför allianserna, men om det gamla Sovjet angrep oss skulle vi söka hjälp och stöd från västmakterna. Det kunde vi också lugnt räkna med att vi skulle få – Sverige har väl aldrig haft något strategiskt egenvärde, men i det ena blockets händer var det ett dödligt hot för det andra. Medlemskap i Nato skulle innebära att vi garanteras det stöd som vi nästan säkert skulle få också som icke-medlem. En måttlig vinst alltså, men till ett politiskt, ekonomiskt och miltärt pris som bara inte kan överskattas. Det skulle t.ex. innebära att vi hamnar i krig från dag 1 vid en konflikt i stället för att finnas kvar som en tillgång för en fredspolitik.

Vad kan göras?
Det enda som kan hjälpa mot Nato-kampanjen är väl en bred folkrörelse inkluderande många borgerliga sympatisörer. Hur kan man organisera en sådan? Eller är Nato-kampanjen ytterligare ett inslag i den gamla vanliga borgerliga kampanjen mot sosseriet ungefär som EU-anslutningen var det?

Staten och kapitalet av Gunnar Stensson

Ett (av flera) perspektiv i Thomas Pikettys Kapitalet.
 

Förmögenhetsskillnaden i Sverige var enorm 1910. De rikaste tio procenten ägde cirka 90 procent av kapitalet.
   Den allmänna rösträtten och den socialdemokratiska politiken minskade skillnaden. 1975 ägde den rikaste tiondelen knappt 55 procent.
   Sedan dess ökar ojämlikheten. 2010 uppgår de rikaste 10 procentens andel till cirka 60 procent.
   Men det var medelklassen (den ”ärftliga medelklassen”, de mellersta 40 procenten i förmögenhetshierarkin) som vann på förmögenhetsutjämningen.
   Den fattigaste hälften av svenska folket har aldrig ägt mer än en tiondel av den svenska förmögenheten.
   Och sedan Margaret Thatchers nyliberala politik slog igenom för 30 år sedan ökar förmögenhetskoncentrationen liksom löneskillnaderna.

Hur blev den rike så förbannat rik?
Den nya borgarklass som växte fram i Sverige och Europa på 1800-talet bestod från början av driftiga personer som satte igång företag och så småningom sparade ihop kapital. Stefan Zweigs förfäder till exempel ägnade sig åt enkel väveriverksamhet som successivt växte i takt med tekniska framsteg. Förmögenheten ärvdes sedan.
   Staten tog stora lån, ofta för att finansiera krig, som den finansierade genom att sälja statsobligationer. Kapitalägarna köpte obligationerna som garanterade en avkastning på upp till 5 procent årligen. Staten försatte sig alltså i skuld till kapitalet. För att betala skulden tog den upp skatt från hela folket, som sedan till stor del tillfördes de fåtaliga kapitalägarna, vilkas rikedom automatiskt växte.
   Thomas Piketty formulerar det så här (Kapitalet, sid 139): ”Inflationen var praktiskt taget noll från 1815 till 1914 och räntesatsen på statsobligationer låg generellt på omkring 4-5 procent; speciellt noterbart är att den var betydligt högre än tillväxttakten. Under sådana förhållanden kan en investering i statsskulden vara en mycket bra affär för de rika och deras arvingar.”
   Den som var rik blev nu rikare utan att anstränga sig. Inkomsten av att bara äga blev större än den man kunde förvärva genom arbete och talang. I vår tid kan familjen Rausing tjäna som exempel.

Thomas Pikettys bok om kapitalets historia innehåller inte bara ekonomiska tabeller och formler utan i källmaterialet ingår också litteratur och annan kultur som konst och musik.
   I Jane Austens romaner finner han ett rikligt faktamaterial om förmögenhetsfördelningen i England. Balzac förser honom med liknande exempel beträffande Frankrike.

   Tysken Karl Marx befann sig mitt i samma värld, insåg vad som helt stilla hände, förfärades och beslöt att medvetandegöra världen, och då särskilt världens fattiga.
   Jag läste nyligen Stefan Zweigs bok Världen av igår för att den är ett av de viktigaste dokumenten om nationalismens, rasismens och nazismens framväxt under 30-talet, vilket gör den högaktuell i en tid när vi ser liknande rörelser växa fram i Norden och Europa.
    Österrikaren Stefan Zweig tillhörde samma samhällsskikt av rika som automatiskt blev allt rikare. Insåg han hur det gick till? Jo då!
   Så här skriver han i Världen av igår, sid 23: ”Av den förmögne fordrades egentligen bara en passiv insats för att bli rikare och rikare i denna tid av stigande välstånd då dessutom staten inte tänkte på att ens av de största inkomsterna tillgodogöra sig mer än ett par procent i skatt, och dessutom gav stats- och industriobligationer hög ränta.”
   Också Zweig insåg att detta omärkligt skapade obalanser som så småningom utlöste världskrigen och ryska revolutionen.

Vad bör göras?
Frågan är Lenins. Thomas Piketty är inte revolutionär, men några av er såg kanske hur han klädde av den norske flygbolagsmiljardären i Skavlan i vintras.
   Piketty besvarar Lenins fråga genom att föreslå kraftfulla skatter: förmögenhetsskatt, arvsskatt, bolagsskatt, fastighetsskatt.
   Piketty menar också att dessa skatter måste införas inte bara på nationell nivå, utan också på regional. Att betänka när man diskuterar EU.
   Kapitalet har ju blivit globalt.
   Varför är Piketty emot kapitalkoncentrationen?
   Därför att den skapar en maktkoncentration som oförenlig med demokratin.
   Därför att den gör samhället ineffektivare.
   Därför att den skapar spänningar mellan människor, samhällsklasser och stater, spänningar som kan leda till katastrofer som världskrigen.

Arvsrätten är en del av det kapitalistiska samhällets destruktiva mekanismer. Därför bör monarkin bekämpas. Kungen är visserligen personligen i stort sett oskadliggjord men han symboliserar och försvarar den ärftliga makt som utövas av t ex Wallenbergfamiljen och tusentals andra familjer.
   Och de har inte bara makt över pengar, förmögenhetsfördelning och produktion utan också över media och opinionsbildning.

Tröst av Karin S

Den glada ängeln
av porslin
med ett rött
hjärta i famnen
står under azalean
på en matta, vävd
av ett sexårigt barn.
Det tröstar mig.

Röda Kapellet och KATARINA MAZETTI på Kulturnatten!

Välkommen till Kulturens Auditorium på Kulturnatten (19/9) kl 20.15. Under en timme ska vi spela musik med anknytning till sjuttiotalet. Årtiondet då vänstern växte, bokcaféer öppnades, protesterna mot Vietnamkriget och mot miljöförstöring tog fart, kvinnofrigörelse, daghem och inflytande på arbetsplatserna stod på dagordningen och blåsorkestern ”med hjärtat till vänster” bildades.
   Vi gör det tillsammans med lundaprofilen Katarina Mazetti. Under rubriken ”Snö kan brinna” berättar hon om sina upplevelser av sjuttiotalets musik och människors engagemang för frihet och rättvisa. Utgångpunkten är kulturhuvudstaden Umeå där hon då bodde. Rubriken, som anspelar på att ”tro kan försätta berg” är också titeln på hennes bok som utkommer senare i höst.
 

 

Du har också möjlighet att köpa boken om Röda Kapellet till rabatterat pris under konserten.
Röda Kapellet

För människor på flykt – KLOSTERGÅRDSDAGEN 20 SEPTEMBER

Röda Kapellet blåser in dagen kl 11.30
- Musik i centrum med Duo Brichol 12.30

- Start i Klostergårdsloppet 13.30
  Loppet går från Klostergårdens centrum längs Gröna Stråket bredvid järnvägen ner till bron över Höje å, sedan längs ån till Malmövägen och tillbaka via Vårdcentralen till målet i Klostergårdens centrum Sträckan har uppmätts till 3070 meter.
  Högsta pris är en cykel som lottas ut bland deltagarna. Även flera andra priser kommer att lottas ut.
  Startavgiften är 20 kronor som även ger rätt till korv och dricka.
- Gospelkören sjunger vid Kyrktorget 14.00

Övriga arrangemang:
- Brandkår och polis informerar vid Kyrktorget
- Biblioteket visar fotoutställningen Bästa Klostergårdsbilden. Du kan rösta på din favoritbild.
- Visning av kyrkan och dess skatter samt bokloppis
- Ponnyridning vid dammen. Pris 10 kronor.
- Föreningen KLOK (Klostergårdskultur) ordnar bokloppis i centrum
- Specialerbjudanden från Klostergårdens konditori, Pizzerian, Coop, Netto och Spelbutiken. Grillspett med mera.
Klostergårdsgruppen

Jordhögen av Gunnar Stensson

Mellan Klostergården och byggplatsen i Källby har det i sju år legat en kolossal, enorm jordhög, en väldig vikingagravhög, ett riktigt Kullaberg, som har skymt de allt fler färdiga husen i Källby-staden. 
   Först var den svart som den feta skånejorden, men allteftersom åren gick blev den täckt av gräs, nässlor, blåhallonrevor, tistlar och småbuskar. När grävmaskiner och lastbilar då och då forslade bort några hundra ton jord uppstod svarta, blänkande sår i den gröna ytan, men jordhögens monumentalitet snarast förhöjdes. Den tycktes ha kommit för att stanna.
   Och nu, plötsligt, i dag, när jag skulle gå till St Lars vårdcentral, var den borta. Kvar fanns bara en barskrapad jordyta där ett par stora fyravåningshus med hyresrätter kommer att ligga om ett par år.
   Sikten var fri över den tätbebyggda Källbystaden, St Larsparkens träd med sina täta volymer av löv som börjar skifta i gult och rött, slätten och de åtta betande hästarna, Höje å med de nya vallarna av muddermassa, de blänkande växthusen uppe i Flackarp, kastanjeallén till järnvägen och de upptornade, snabbt farande ovädersmolnen.
   Landskapet förvandlas. Varför fotograferade jag inte jordhögen medan den ännu fanns? Jag får väl fotografera den platta ytan som snart försvinner den med, tillsammans med allt annat jag inte kommer att minnas.

En seger för Carl Bildts Karl XII-linje av Lucifer

Det händer alltför mycket, som sagt. T.ex. ska Sverige nu gå in i ett militärt samarbete med Polen. Vad gäller svensk utrikespolitik kan man säga att Löfven följer den linje Carl Bildt etablerade: ett allt mer fördjupat samarbete med USA och en Karl XII-linje i förhållande till Ryssland.

Polen och Ukraina – Sveriges allierade
Den som är granne med en stormakt kan välja att sträva efter ett självständigt men respektfullt förhållande eller att etablera alliansliknande samarbeten med stormaktens konkurrenter och motståndare. Karl XII valde den senare linjen och jobbade ihop med Polen och Ukraina. På samma sätt Bildt: Polen och Sverige är de som tydligast har backat upp Ukraina och Bildt var tidigast ute med att samarbeta med Georgien. Olof Palme valde den förra linjen för vilket han inom den svensk-nationella opinionen (jo det finns en sådan även utanför SD) betraktades som en landsförrädare
   Vad är det då som får en erkänt förnuftig person som försvarsminister Hultqvist att hilla in sig med Polen, Sveriges politiskt tydligaste motståndare inom EU? Finns det inte någon i UD som kunnat varna honom? Min förklaring är att han, omgiven av militära rådgivare, tänker i militära termer. Det är en av de farligaste fällorna försvarsministrar och regeringar kan falla i.

Nato, en politisk allians
Och därmed är vi framme vid den pågående Nato-debatten. Vad är Nato? Jo, en politisk allians som till stöd för USA:s utrikespolitik. Visst, inom den kan man fatta beslut också om samarbete om försvarsmateriel och militära övningar, men det är den politiska lojaliteten som är den tungt vägande. När hedervärda länder som Storbritannien inte kunde förmå sig att med ett ord kritisera USA: s vidriga krig i Vietnam så var det sammanhållningen inom Nato som fällde avgörandet. Det alliansfria Sverige kunde protestera men våra nordiska grannar Norge och Danmark fick hålla tyst. Det är alltid stormakter som tjänar på allianser, men de säljs som om de var billiga livförsäkringar för mindre länder.

Regeringen rasar!
Socialdemokratiska företrädare har sedan starten för den pågående pro-Nato-kampanjen försökt att kontra den och lugna de egna leden genom att säga: Visst vi behöver samarbeta med andra länder på olika sätt. men Nato ska vi inte gå in i.
   Men man kan inte öva landstigningar Östersjön runt, backa upp amerikanska flygförband i de baltiska länderna, välkomna B52-or över Österlen etc. och sedan låtsa som om det inte spelar någon roll. Under tiden utspelar sig ett löjeväckande utbyte av meningslösa utfall. I torsdagens Expressen refereras ett ryskt uttalande om att en eventuellt svensk Natoanslutning skulle få ”militärpolitiska och utrikespolitiska följder” Ja, det är väl en självklarhet att den skulle få.  Men uttalandet sägs i Expressen ha gjort regeringen ”rasande”. Och försvarsministern säger om uttalandet: ”– Det här är en oacceptabel handling. Vi bestämmer vår egen säkerhetspolitik. ”Ja det är väl klart att vi gör, men våra grannar kan väl få ha synpunkter på det liksom vi har på dem.

Inte oväntat
Den svenska opinionens omsvängning i Nato-frågan är inte oväntad efter den hets mot Ryssland som dominerat media de senast åren och den förstörelse som drabbat det svenska försvaret. Sen är det klart att Putins auktoritära regim och Rysslands provocerande uppträdande i luften runt Östersjön inte har gjort saken bättre. Men som fd utrikesminister Hans Blix och fd ambassadör Sven Hirdman säger: ”Det borde stå klart för oss att en allt starkare Natointegration kommer att leda Ryssland till att trappa upp sin militära förmåga och aktivitet i Östersjöområdet.”

Wilhelm Agrell tar till orda
Vi kommer nog att behöva återkomma till Nato-debatten. Det närmast aktuella är Wilhelm Agrells DN-artikel i söndags där han rekommenderar att Sverige och Finland gemensamt söker inträde i Nato. Jag är oberörd av vad allianskåta militärer säger – svenska militärer har ju de senaste 150 åren oavbrutet velat gå i allians med den militärt mest spännande krigsmakten, antingen det varit Tyskland (1914), Tyskland (1941) eller USA (1945-), Men vad Wilhelm Agrell säger brukar vara värt att lyssna på. Han är den som tydligast klätt av svensk säkerhetspolitik, t.ex. i böcker som ”Fred och fruktan” och ”Den stora lögnen”. Han har i ”Fredens illusioner” talat klarspråk om den otroliga utförsäljningen av det svenska försvaret de senaste tjugo åren., själva grunden till att det nu är Natoanslutning som gäller. Vad Per T. Ohlsson och liknande typer tycker om Nato vet vi sedan trettio år – har man invändningar mot det brukar man kallas brunröd. Vi återkommer som sagt till Agrell.

Ett årtionde värt att hyllas
Till dess ägnar vi oss åt att hylla 1970-talet. Det hade förstås sina sidor, men är värt mera uppskattning än klander. Röda Kapellet och Katarina Mazetti (minnesvärd röst i det dåtida radioprogrammet Radio Ellen) ägnar årtiondet en timme under Kulturnatten, på Kulturen kl 20.00.

Thomas Pikettys formel av Gunnar Stensson

Stadd vid kassa begav jag mig till Gleerups för att till slut köpa Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Där låg staplar av den mäktiga volymen, på svenska och engelska.
   Det konstiga var att den engelska kostade nästan 500 kronor och den svenska 299. Varför? Det borde ju ha varit tvärtom.
   Grubblande över detta bläddrade jag lite i den svenska, som jag kommit för att köpa, när min blick föll på en stapel intill med ännu mäktigare volymer: Karl Marx. En biografi av Sven-Eric Liedman
   Jag hade vetat att han arbetade med biografin, men trott att färdigställandet skulle dröja åtskilliga år. Jag måste ju ha den.
   Jag föll i grubbel över huruvida jag skulle köpa bägge volymerna på samma gång, men avstod, dels av ekonomiska skäl och dels av paranoiska: det skulle säkert leda till en ny säpo-registrering.
   Så vilken skulle jag köpa idag?
   Jag var mest nyfiken på vad Liedman kunde skriva om Karl Marx och hade en känsla av att jag ganska väl visste vad Piketty hade skrivit om kapitalet. Men..
   Jag valde Piketty till slut och ställde mig i kassakön, många studenter med kursböcker, de verkade vördnadsfulla – kanske trodde de jag var professor. Jag rättade till kavajen och knäppte översta skjortknappen.
   Flickan som expedierade (det är förstås en ung kvinna, rättade jag mig, usch för patriarkatet) mötte min blick. Hon hade glasögon. Så fällde hon kommentaren: ”Det är en utomordentligt intressant formel han bygger sitt verk på.”
   ”Ja, verkligen”, sa jag.
   ”Vill du ha en kasse?”
   ”Ja tack.”
   Jag hade nyss letat fram formeln när jag bläddrade i boken: r>g.
   Det betyder att när avkastningen av kapitalet är större än ekonomins tillväxttakt, ökar ojämlikheten. Och då ökar spänningen i samhället, ibland till den grad att en revolution utbryter, som exempelvis den franska 1789.
   Först när jag kom ut på Stortorget igen slog det mig vilket konstigt samtal vi hade haft.
   Sen tänkte jag på Per Molander som uttrycker samma sak som Piketty i Ojämlikhetens anatomi, fast på ett enklare sätt: Den som har flest kulor vinner.
   Jag undrade om den unga kvinnan skulle sitta i kassan också när jag inom en sannolikt ganska snar framtid inhandlar Marx-biografin.

Mordet på Folke Bernadotte, flyktingar igår, idag – men förhoppningsvis inte i morgon av Ulf Nymark

För 67 år sedan, den 17 september, mördades Folke Bernadotte av judiska terrorister i al-Quds (Jerusalem). Varför ska vi minnas detta terrordåd? Vem var Folke Bernadotte? Och vad har situationen i Palestina år 1948 med dagens flyktingsituation att göra?
 

Den svenske greven Folke Bernadotte har av eftervärlden blivit mest känd för sin räddningsaktion i Andra världskrigets slutskede. Bernadotte lyckats få loss någonstans mellan 11 000 och 19 000 fångar ur de tyska koncentrationslägren och transportera dem i de Vita bussarna till friheten i Sverige. Bernadottes medlarroll på i Palestina-Israel konflikten år 1948 är mindre känd, kanske bortsett från dess tragiska slut: mordet på Bernadotte.

Vita bussarna
Efter sin insats för koncentrationslägerfångarna var Bernadotte känd och respekterad i en stor del av världen, inte minst i Israel. Denna hans insats var sannolikt starkt bidragande till att han av FN utsågs till att medla i konflikten mellan den av sionistiska kolonisatörer ensidigt utropade staten Israel och den palestinska ursprungs-befolkningen. Det palestinska området hade från första världskrigets slut fram till år 1947 stått under brittisk mandat. Frågan om områdets framtid hade av britterna överlämnats till FN, som i november 1947 föreslog att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat.

Fördrivning av palestinier
Den palestinska sidan och de arabiska grannstaterna vägrade godkänna förslaget till delning och gick till angrepp mot den israeliska sidan. Militärt var Israel betydligt bättre rustat än den arabiska sidan. Följden blev att en stor del av den palestinska befolkningen av israelerna fördrevs eller flydde undan hot om terror och förödelse. Uppgifter om antalet palestinska flyktingar varierar, men de flesta uppskattningar hamnar mellan 700 000 och nära en miljon. Det innebär att närmare två tredjedelar av den palestinska befolkningen befann sig på flykt. Hundratals palestinska städer och byar hade av de israeliska styrkorna förötts och utplånats.

Fredsplanerna – ge flyktingarna rätt att återvända
I detta läge fick Bernadotte sålunda sitt uppdrag att medla. Under sommaren 1948 hade Bernadotte lagt fram en fredsplan som förkastats av båda sidor. I den förkastade planen ingick att en judisk och en arabisk stat skulle bildas och att dessa stater skulle bilda en union. I planen ingick också att alla flyktingar som så önskade skulle få återvända till Palestina. Den 16 september presenterade Bernadotte en andra fredsplan. Nu hade föreslaget om en palestinsk stat utmönstrats, därför att Bernadotte ansåg att det palestinska samhället var fullständigt utplånat genom kriget och flykten. Den judiska staten Israel existerade dock som ett faktum, och gränserna mellan arabiskt/palestinskt område och staten Israel föreslogs av medlaren dras så att den arabiska och judiska befolkningen skulle bli ungefär lika stora – om flyktingarna tilläts återvända. Detta var en springande punkt även i Bernadottes andra fredsplan: flyktingarnas rätt att återvända.
 

Blivande israelisk premiärminister bakom mordet
Dagen efter att fredsplanen presenterats mördades Bernadotte på öppen gata i al-Quds. Mördarna ingick i den judiska terrorgruppen som har kommit att kallas Sternligan (efter en av gruppens ledare), men som egentligen hette Lohame Herut Yisrael, ”Israels frihetskämpar”. Ledaren för Sternligan var en man vid namn Yitzhak Shamir, som sedermera, under 1980 och -90 talen blev premiärminister i Israel. Shamir var dock inte den som utförde dådet men var givetvis som högsta ledaren ansvarig för det. De som medverkade vid och utförde dådet är kända, men har aldrig ställts inför rätta.

Flyktingarna hot mot Israels judiska karaktär
Varför mördades då Bernadotte? Eftersom de ansvariga för mordet aldrig ställts inför rätta har motivet inte heller blivit helt klarlagt. De råder dock idag bland forskningen relativt stor enighet om att Bernadotte av sionisterna ansågs alltför vänligt inställd till den arabiska sidan. Detta måste då tolkas som att Bernadotte försökte att i fredsplanen tillgodose båda sidors intressen. Israelerna ville helt enkelt inte ta risken att fredsplanen vann internationellt stöd. Punkten om flyktingarnas rätt att återvända var ett klart hot mot sionisternas planer på en stat med judisk majoritet.

Flyktingar i närområdet
De palestinska flyktingarnas tragiska historia är lika lång som staten Israels existens och den tid som förflutit sedan Folke Bernadotte i sin fredsplan strävade efter att tillvarata flyktingarnas rätt att återvända. De ursprungliga flyktingarna och deras ättlingar, mellan 4 och 5 miljoner människor, lever i dag, huvudsakligen i läger, i närområdet - i Jordanien, Libanon, Gaza och på Västbanken, och fram till kriget även i Syrien.

Permanenta flyktingläger i närområdet
Mordet på Bernadotte visar förstås på det lika tragiska som välkända faktum att det praktiskt taget alltid finns extrema krafter som med alla medel vill förhindra en möjlig fred på för båda parter acceptabla villkor. Det visar också, dessvärre, att terrorister från ”rätt” sida kan gå straffria och till och med hyllas som hjältar (vilket i Israel är fallet med Bernadottes mördare). De palestinska flyktingarnas situation i närområdet visar med skrämmande tydlighet att hänvisa flyktingar till att stanna i närområdet lätt kan leda till att flyktinglägren blir permanenta och att generation efter generation döms till misär.

Välkomna fler asylsökande och ge akut hjälp i närområdet
I dag finns mer än 60 miljoner människor i världen på flykt. Fyra miljoner syrier befinner sig på flykt. De flesta vistas i närområdet: Libanon, Jordanien, Turkiet. Bara i Libanon finns cirka 1,2 miljoner syriska flyktingar. Visst ska Sverige och världen ge akut hjälp till de flyktingar i Mellanöstern som i dag finns i närområdet. Men det är minst lika viktigt att välkomna och ge en fristad till de flyktingar som söker sig bort från området. Och när fred åter upprättas i krigshärdarna måste de flyktingar som finns i närområdet och på andra håll i världen om de så önskar ges rätt att återvända och inte på grund av etnisk eller religiös diskriminering hindras att återvända.
Det handlar inte om ett val mellan att ge hjälp till flyktingar i krigets närområde eller ta emot fler asylsökande här. Båda insatserna behövs så innerligt väl.

Källor:
Mordet på Folke Bernadotte, Göran Burén, Leopard förlag, 2012
Den etniska rensningen av Palestina, Ilan Pappe, Karneval förlag, 2007
Nationalencyklopedin, nätupplagan

Tioöres - Alliansen (plus SD) i skolpolitiken av Gunnar Stensson

Lunds Allianspartier vill förhindra att skatten höjs med tio öre genom att begränsa grundskolornas valfrihet.
   De har under sina åtta år vid makten (och sitt nionde som bromskloss) lyckats sänka Lund från en förstaplacering i Lärarnas Riksförbunds rankning av kommunernas skolor till en nivå nånstans mellan Svedala och Kävlinge.
   Flåsande går Lund i mål på fiaskoplaceringen nummer 41, river av sig sin gulnade studentmössa och slänger sig på marken för att snappa efter tio öre luft.
   Den fattiga glesbygdskommun jag härstammar från har kämpat sig upp till plats nummer 12. Lilla Uppvidinge är så att säga drygt tre gånger bättre än Lund.
   Nu inriktar sig tioöres-politikerna i Lund på att fortsatta djupdykningar. Lärarna och deras löner ska pressas till det yttersta, trots att deras sjukfrånvaro mångdubblats de senaste åren.
   Allianspolitiker har alltid satt den egna vinsten före samhällets behov. Se på Reinfeldt! Fast i hans ände handlar det förstås om mer än tio öre.

Pisa 2015 bekräftar: svensk skola bland de sämsta i OECD.
Det är en mätning som gjordes vid samma tillfälle som den Pisa-mätning, som redovisades förra året. Så varför skulle den visa bättre resultat, även om det denna gång gäller digitala kunskaper?
   Sydsvenskan sammanfattar koncist på nyhetsplats: ”Datortillgången i den svenska skolan är utmärkt. Betydligt sämre är de svenska elevernas IT-kunskaper.”

Vad bör göras?
Sydsvenskan ägnar hela sin ledare den 15 september åt det nya Pisa-fiaskot, men har inget svar alls på frågan vad som bör göras. Skolpolitiken lyser helt med sin frånvaro. Tidningen konstaterar bara att Fridolin, MP, inte lyckats vända utvecklingen, ”och då har det ändå gått ett helt år”. Slappt!

Experterna har svaren, men de är inte acceptabla för Alliansen.
 - Skolsegregationen måste motverkas.
 - Vinstintresset måste stoppas.

 - Valfriheten måste regleras.
 - Platserna i populära friskolor borde lottas ut.
   Staten måste återta finansieringen av skolan eftersom kommunernas resurser är helt olika.
Den nya byråkrati som har skapats för att hjälpligt kontrollera friskolornas fusk med betyg och undervisning måste rensas ut. Den håller på att knäcka lärarna.
   Sydsvenskan nämner inte en enda av åtgärderna. Den stöder ju tioöres – politiken.

Sverigedemokraterna nya kumpaner 
Moderaten Peje Emilsson, som grundat den vinstdrivande friskolekoncernen Kunskapsskolan (en av skolorna är verksam i St Lars), samarbetar med Sverigedemokraterna i kampen för fortsatta vinster i välfärden på bekostnad av skattebetalarna.
   Det har gett resultat. SD röstade med Alliansen i finansutskottet för att sänka regeringens proposition mot vinster i välfärden.
   Genast har flera andra vinstdrivande koncerner som Vårdföretagarna och Almegainlett samarbete med Sverigedemokraterna för att säkra fortsatta vinstuttag ur välfärden. Källa: Dagens Industri och Aftonbladet 16/9

Ett anspråkslöst förslag
Danderyd, Lomma, Lidingö, Vellinge, Täby har Sveriges bästa skolor. Alla är de övergödda kommuner som parasiterar på närliggande storstäder.
   De vägrar ta emot flyktingar frivilligt. Så gott som alla deras invånare stöder tioöres - politiken. Det är därför de bor där. De kallar det frihet. Men alla ser ju att de är nakna. En massa nakna höginkomsttagare.
   Så låt riksdagen besluta att också de rikaste (girigaste) kommunerna är förpliktade att ta emot utblottade flyktingar.  Kräv att de öppnar sina skolor för flyktingbarnen.
   Kravet på solidaritet stöds ju nu också av Folkpartiet.
   Så minskar vi segregationen i svensk skola och ger flyktingbarnen tillgång till de privilegier höginkomsttagarna tillskansat sig. Och de stackars barnen i Lomma, Staffanstorp och Vellinge befrias från sin segregerade tillvaro i de likriktade villasamhällena.

Ordförandeposten i ett parti– en balansakt av MaSB

 

Oftast kan vi bara namnen på de ledande personerna i ett parti, om ens det, men vi vet inte vad som format dem eller har någon djupare kunskap om deras åsikter. I ett försök att förändra detta har Veckobladets utsände reporter pratat med Anders Jarfjord. Sedan i våras är Anders Jarfjord ordförande i Vänsterpartiet i Lund. Han sitter dessutom som ersättare i Tekniska nämnden och i kommunfullmäktige. Som ordförande har Anders en central position i partiet och genom sina olika uppdrag har Anders ingående kunskaper i så väl det parlamentariska som i det utomparlamentariska arbetet.

Bakgrund
– Jag har alltid röstat på Vänsterpartiet och år 2010 bestämde jag mig för att bli medlem. Då var jag trött på att knyta näven i fickan i min allmänna frustration över missförhållandena i samhälle.  Bättre då att försöka göra något konkret åt det som gjorde mig upprörd och förbannad. Eftersom jag sedan 30 år tillbaka bott i Lund var det naturligt att söka mig till Vänsterpartiet i Lund.

Yrkeserfarenheter
– Jag har tidigare jobbat som skötare inom psykiatrin och under en period kunde jag titulera mig med en så ovanlig titel som yrkesjägare. Under några år undervisade jag inom vuxenutbildning i historia, religion och samhällskunskap. Visst såg jag att mycket behövde förändras både inom skolan och i den psykiatriska vården, men kanske är det ändå mina senaste erfarenheter som maskinförare inom byggbranschen som påverkat mig mest till beslutet att aktivt söka mig till Vänsterpartiet. Det var i byggbranschen som jag tydligast såg de stora företagens cyniska utnyttjande av billig arbetskraft. Genom att jag är ordförande i byggnads Lundakrets får jag bra inblick i arbetsvillkoren för olika grupper i branschen.

Kristallens svarta baksida
– Det som speciellt upprörde mig var att dessa missförhållanden även gällde offentliga byggprojekt. Jag deltog exempelvis i bygget av Lunds kommuns hus ”Kristallen”, som finansierats av skattepengar och där avtal har slutits med en privat entreprenör genom offentlig upphandling. När en sådan upphandling sker träffas avtal med en huvudentreprenör, som i sin tur träffar avtal med underentreprenörer.
 

 

Kommunens val vid upphandling styrs ofta av lågt pris i kombination av bedömning av kvalitén. I regel följer det företag man sluter avtal med svenska kollektivavtal men det är ingenting som kommunen ställer som krav på. Även om det företag som kommunen slutit avtal med följer svenska kollektivavtal finns ingen garanti för att alla som arbetar med ett bygge följer detta avtal. När Kristallen byggdes fanns det anställda hos underentreprenörer, ofta från andra länder, som fick en lön på ungefär en fjärdedel av det svenska kollektivavtalet. Sådana konkreta erfarenheter gjorde att jag tyckte att jag måste engagera mig kommunalpolitiskt. Som jag tidigare nämnde gick jag med i Vänsterpartiet 2010 och nu sitter jag på en del uppdrag här i Lund, där ordförandeposten kanske är det viktigaste.

Ordförandeposten – en balansakt
– Som ordförande måste jag samtidigt sitta på två stolar, dels på den som ansvarar för mer utåtriktad och långsiktigt, opinionsbildande verksamhet och dels på den som sysslar med den kommunala dagspolitiken. I ett politiskt parti är det alltid viktigt med en bra balans mellan den kommunalpolitiska dagspolitiken och de mer långsiktigt opinionsbildande aktiviteterna. Det är inte alltid så lätt för väljarna att urskilja inriktningen och målen för politiken i dagspolitiken med sina kompromisser och dagordningar. Speciellt inte nu när läget är så förvirrat som här i Lunds kommun, där vi har en så kallad röd-grön-rosa majoritet men tvingas styra med en borgerlig budget. Våra kommunalpolitikers erfarenhet av förhandlingar och kompromisser bör definitivt värderas högt. Deras kunskaper är oerhört värdefulla för att kunna medverka till förändringar i positiv riktning i dagsläget.  I Vänsterpartiet har det ofta funnits en viss spänning mellan den mer aktivistiskt inriktade politiken, som sätter långsiktiga mål främst, och den mera parlamentariskt inriktade, men jag tycker att här i Lund är spänningen är inte värre än att den går att hantera. Oftast sker diskussionerna på mötena med en viss humor och insikt om dessa spänningar. Jag tycker, att det i Lunds Vänsterparti råder en ganska bra balans mellan dessa delar av politiken. Vi som sitter i styrelsen är angelägna om att ha en öppen och bra kontakt med båda grenarna av organisationen, den mera utåtriktade s.k. Agitprop-gruppen och den Kommunalpolitiska gruppen. Det finns ingen skarp gräns mellan grupperna utan ofta kan en person delta i båda grupperna.

Alternativ till syndabockstänkande
– Det utomparlamentariska, opinionsbildande arbetet är speciellt betydelsefullt i ett parti som vårt, som har en långsiktig målsättning som ligger lite längre ifrån de möjligheter som de nuvarande ramarna medger. Väljarna måste klart kunna urskilja den huvudinriktning vårt parti har i det allmänna dagspolitiska kaoset. Speciellt viktigt är detta när samhället polariseras med allt större klassklyftor och de främlingsfientliga tendenserna ökar i samhället. När frustrationen över dagspolitiken breder ut sig är det viktigt att det finns alternativa förklaringar till missförhållanden än att utpeka syndabockar såsom invandrare, flyktingar och EU migranter som orsak till de nuvarande problemen. Vänsterpartiet måste alltid vara en tydlig och klar kraft mot sådana tendenser. Det finns orsaker till att människor upplever rädsla och frustration, men vi måste stå som alternativ till SD i våra förklaringar och analyser av läget. Våra kommunalpolitiker gör tillsammans med den övriga röd-grön-rosa majoritetenen en mycket bra insats i Lund för de utsatta EU migranterna, exempelvis genom att verka för upplåtelse av en plats för uppställning av EU migranternas husvagnar. Tyvärr kommer detta förslag nog inte att gå igenom eftersom de borgerliga och SD är motståndare till förslaget. Det är viktigt att arbeta på alla fronter samtidigt, såväl parlamentariskt som utomparlamentariskt, och helst i samma riktning. Själv är jag ju aktiv även i de dagspolitiska kommunala frågorna genom att jag sitter som förste ersättare i kommunfullmäktige och som ersättare för Ann Schlyter i Tekniska nämnden.

Offentlig upphandling av färdtjänst
– En av de många olika frågor som Tekniska nämnden arbetar med är upphandling av färdtjänst, en fråga som jag speciellt engagerat mig i. Det inkommer ideligen in klagomål från färdtjänstbrukarna över förseningar, usel service och dåligt bemötande. Något måste alltså göras! Många äldre, sjuka och funktionshindrade som beställer färdtjänst har svårt att hävda sina intressen mot taxibolagen. Kommunen har också utkrävt vite av det taxibolag som vi har avtal med för brott mot avtalet, men dessa böter har inte lett till några förbättringar.

Spindeln i nätet – beställningscentralerna och riskkapitalbolagen
– De taxiåkerier, som utför färdtjänstkörningar, utgörs i regel av små egenföretagare, och de måste vara anslutna till en beställningscentral för att kunna få kunder, och det kostar dem c:a 10 000 kr per månad. Det taxibolag, som äger och kontrollerar beställningscentralen, kan lämna ett lågt bud på färdtjänstkörningarna i den offentliga upphandlingen. Den huvudsakliga vinsten kommer nämligen från beställnings-centralen och inte från färdtjänstkörningarna. Lunds kommun har avtal med Taxi Helsingborg, som får stora inkomster från beställnings-centralen. Det låga priset som taxiföretaget får för en färdtjänstkörning ställer till stora problem för de små taxiföretagen, som har en kostnad på 10000 kr per månad för att få beställnings-centralens tjänster. De små åkarna hamnar i en pressad situation och hinner inte hålla tidsscheman och ge den service som de sjuka och gamla behöver. En färdtjänstkörning som tar en timme kan ibland inbringa en inkomst på 30 kronor för det enskilda taxiföretaget. Om ett taxiföretag tackar nej till färdtjänstkörningarna blir företaget av med de övriga körningarna som förmedlas via beställningscentralen. Taxi Helsingborg, som Lund har avtal med, ägs i sin tur av det stora holdingbolaget Fågelviksgruppen. Detta holdingbolag äger de flesta stora taxibolagen i Sverige med tillhörande beställningscentraler och har även stort ägande i Danmark och Norge. Nyligen köptes Fågelviksgruppen upp av ett riskkapitalbolag, H.I.G. Capital i USA. Som vanligt är det de små och maktlösa som förlorar och de stora mäktiga bolagen som vinner på det offentliga upphandlingssystemet. Vänsterpartiet har sedan en tid tillbaka drivit frågan om förändringar i upphandlingsavtalet för färdtjänst och driver på att en ny upphandling snarast bör göras. Dessutom anser vi Vänsterpartiet i Lund att det behöver inrättas en kommunal beställningscentral utan vinstintressen. Jag har nyligen formulerat en skrivelse i denna fråga och gått ut med den i massmedia.

Borgerlig budget – ett stort problem
– Detta med ny upphandling av färdtjänsten är ju bara en av många frågor som vi vill driva, men den borgerliga budgeten ger naturligtvis inte utrymme för saker som kostar mer och en upphandling på rimliga villkor blir förstås något dyrare, men i regel blir arbetsvillkoren för de anställda bättre och kvalitén på tjänsterna ökar. För den röd-grön-rosa majoriteten ställer det till stora problem att vi inte fick igenom våra föreslagna skattehöjningar. Den kommunalpolitiska budget som gick igenom i juni var Folkpartiets förslag och innebär i praktiken nedskärningar på en hel del områden. Många av våra vallöften blir svåra att infria och i längden är det kanske ohållbart för Vänsterpartiet att utgöra en del av den s.k. majoriteten och ta ansvar för en politik som inte ens går i den riktning vi vill. Vänsterpartiet i Lund har diskuterat olika strategier och det finns inget riktigt klart ställningstagande i dagsläget. I Malmö har Vänsterpartiet sett sig tvungna att bryta samarbetet med S och Mp. På senare tid har jag märkt att här i Lund har Vänsterpartiets egen politiska linje börjat märkas tydligare i debatten. Mats Olsson har lagt en motion om nyval i fullmäktige och dessutom syns partiets egna åsikter sedan en tid mera utåt i massmedia. Det är bra att den försiktighetsprincip, som tillämpats hittills i Lund i samarbetet med Mp och S, har övergivits.  Det återstår att se hur samarbetet utvecklar sig i längden. Vänsterpartiet i Lund måste ju kunna stå till svars inför väljarna vid nästa val.

Vit offentlig upphandling
– En av mina egna hjärtefrågor är detta med förändring av den offentliga upphandlingen i Lunds kommun och kanske är det inte något som kan ändras inom den närmaste mandatperioden men jag skulle ju önska att politiken går i rätt riktning åtminstone. Som jag sa i början av intervjun är det mina erfarenheter av missförhållanden och utsugningen av arbetskraften vid olika byggprojekt i kommunen, som slutligen fick mig att engagera mig i Vänsterpartiet. I Malmö kommun har vänstermajoriteten lyckats genomdriva s.k. ”Vit upphandling”, som innebär att när kommunen sluter avtal med företag måste det garanteras att både den huvudentreprenör som man sluter avtal med och de under-entreprenörer som anlitas av huvudentreprenören har löner motsvarande svenska kollektivavtal. De fackliga representanterna som finns där projektet utförs är i regel de som har en bra inblick i förhållandena på plats och kan granska hur avtalet följs. Vänsterpartiet kommer inom kort att lägga en skrivelse i kommunfullmäktige där vi kräver att Lunds kommun inför skärpta regler i vår upphandlingspolitik på samma sätt som vänstermajoriteten i Malmö gjort.

De stora byggföretagen drar vinstlotten
– Det är lätt att bedra sig och tro att inhyrning av billig arbetskraft skulle medföra låga byggkostnader och att hyresgäster, bostadsägare och skattebetalare får lägre kostnader. Det är tyvärr inte dessa som gynnas utan den stora vinsten går till de stora byggföretagen PEAB, SKANSKA och NCC, som helt dominerar den svenska byggmarknaden. De har en oligopolställning och kan ta ut mycket höga priser. Byggkostnaderna i Sverige ligger högt över det Europeiska snittet eftersom det råderoligopol inom byggbranschen i Sverige. Ett sätt att motverka de stora företagens dominans vore att försöka skapa ett samhälleligt ägt byggföretag som drevs utan vinstintresse. Bra och billiga bostäder bör ju vara en social rättighet precis som sjukvård, omsorg och skola. Både de stora byggföretagen och de riskkapitalbolag som bedriver sjukvård, omsorg och skolor gör ju vinster på skattebetalarnas bekostnad.  Det är knappast skolelever, de äldre, sjuka eller de boende som drar vinstlotten, utan stora företag som suger åt sig vinsten. De kan minska sina kostnader genom att för ha låga löner och för få anställda, genom att bygga slarvigt eller genom att de försämrar kvalitén på tjänsterna för kommuninvånarna.
   Att föreslå ett samhälleligt ägt byggföretag är förstås inte en kommunalpolitisk fråga utan snarare ett rikspolitiskt och långsiktigt mål. Jag tycker ändå att det är viktigt att vi i vårt politiska utåtriktade politiska arbete försöker förklara och föra ut våra visioner för väljarna på ett begripligt sätt. När de unga är frustrerade över exempelvis det omöjliga i att få ett eget kontrakt på en bostad till ett rimligt pris är det viktigt med analyser som ger dem vettiga förklaringar istället för att de fastnar i enkelt syndabockstänkande som riktar sig emot flyktingar och invandrare.

Mellan optimism och frustration
– Det är väldigt inspirerande att ha fått förtroendet att ha rollen som ordförande i Vänsterpartiet i Lund, speciellt i en situation som denna när det strömmar entusiastiska medlemmar till partiet. Vi har fördubblat medlemsantalet de senaste två åren och har nu ungefär 300 medlemmar.  Det viktigaste i min roll som ordförande, tycker jag, är att bereda möjligheter för alla medlemmar att vara med om att skapa en bra politik, att partiet bidrar till en frihet för medlemmarna att komma med konstruktiva och kreativa idéer och göra politik av dem. Det krävs då att vi i styrelsen har en bra kommunikation med medlemmarna genom att informera brett och lyssna på alla, dels på de som arbetar kommunalpolitiskt och dels på de som arbetar mer utomparlamentariskt. Som ordförande ser jag tusen möjligheter, men inser också att vi inte har resurser att förverkliga alla. Det är frustrerande. Jag tycker att Vänsterpartiet ska arbeta i en optimistisk anda och jobba mot målet att Vänsterpartiet kommer att vara ett parti med 20 % av rösterna efter nästa val. Kanske en optimistisk dröm, men det gäller att sikta högt om man inte ska fastna i de frustrationer som vi ofta upplever i den kaotiska dagspolitiken.

Refugees welcome

 

På måndagen var det dags för Lund i den långa raden av solidaritetsmanifestationer för de flyktingar som desperat försöker ta sig in i det befästa Europa där murarna har visat sina sprickor den senaste tiden. Att de ungefär tusen person som samlades på stortorget kan bidra till att vidga dessa sprickor är bara att hoppas på.

red

Septembernatt av Karin S.

Vart tog det vägen?
Varmt havsvatten och sand.
Snäckan sluter sig.

Barnet i sandkanten
drömmer om goda vuxna.
Väcks aldrig ur drömmen.

Vemodet tröstar,
sveper oss i höstlöv
Regnet gråter grått.

Barnet i strandkanten
han är mitt barnbarn.
Han är alla barn.

Natten är höstdöd.
Fåglarna sover. Tystnad.
Vem väcker oron?

Barnet i strandkanten.
Vem tog ditt olevda liv?
Hur sona vår skuld?
Natten är sotsvart.
En ängel går runt huset,
manar: Vakna!

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
12 sept kl 17
Albina Veisland, piano

Röda Kapellet möter Katarina Mazetti

 

Kulturnatten närmar sig. Nästa lördag är det dags igen och som vanligt står Röda Kapellet på scenen. Kl 20.15 i Auditoriet på Kulturen. Den mystiska titeln på evenemanget är "Snö kan brinna".
 

 

Så heter ockå en bok av Katarina Mazetti som kommer ut senare i höst. Det handlar om att tro kan försätta berg. Om detta ska Katarina prata och interfolieras av sjuttiotalsmusik med Röda Kapellet.
   Hon ska berätta om hur hon upplevde sjuttiotalets musik och engagemang, i synnerhet från Umeås horisont där hon då bodde. Det var ett årtionde då vi var många som engagerade oss mot Vietnamkrig, mot miljöförstöring och orättvisor. Så det blir säkert en nostalgisk afton.
   Och kommer du dit riskerar du att tvingas sjunga med i några kända upplyftande sånger.
Bengt Hall
Hela Kulturnattens program »

Solidaritetens revolution av Gunnar Stensson

Vi upplever ett historiskt ögonblick, en omvälvning i opinionen, inledningen till ett nytt skede. Flyktingströmmens yttersta virvlar fyller Malmö central efter den fruktansvärda färden över Medelhavet via Belgrad, Budapest, Berlin, Rödby, Köpenhamn och bron över Öresund.
   Det har blivit lättare att andas. Det känns som en befrielse.
   Samtidigt blir Sverigedemokraterna näst största parti i Aftonbladet/Inizios mätning 10/9. Alla de rödgröna partierna går tillbaka. Allianspartierna leder med 4,2 procent.
   Vänsteropinionen ökar, vänsterpartierna backar. Skärpning!

Fotbollskulturen av Bengt Hall

ag läser i morgontidningen (2/9) om MFF-supportern Simon Johansson som blev jagad och nedslagen av HIF-anhängare efter söndagens fotbollsmach mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Polisen såg allt men gjorde ingenting. Jag är benägen att tro honom. Jag var nämligen på matchen och förutom tumultet efter matchen fick jag många andra intryck och tankar om fotbollskulturens negativa inslag.
   Jag gillar fotboll men går bara sporadiskt på allsvenskans matcher.  I julas fick mina två barnbarn, Frans och Simon plus deras fäder en present: att gå på matchen MFF och Helsingborg. Tioåringarna är fotbollstokiga. Samlar på spelarbilder, kan det mesta om lagen i Premier League och är själva med i fotbollslag för sin årskurs.  De blev jätteglada och med spänd förväntan tog vi oss till Helsingborg.  Efter matchen är båda tioåringarna tveksamma till om de vill gå på fler matcher.
   En stund före matchen när vi tittat på Sundets Pärla hör vi tumultet och skriken i parken bakom Kärnan. Efter en stund kommer MFF-klacken i samlad tropp nerför Bergaliden. Svartklädda, hotfulla, en del med påkar och med kroppsspråk och handrörelser som ger mig dåliga vibrationer. Pojkarna blir rädda. Jag skräms. Knappast en positiv bild av idrottsrörelsen och dess svans.
   Väl uppkomna till Olympia ber vaktpersonal oss och särskilt barnen att gå undan. Snart kommer nämligen MFF-fansen. Vi inser att vi snabbt bör gå och inta våra platser på läktaren.  Matchen spelas och denna gång utan bråk, utan våldsinslag. Däremot tänder MFF-supportrarna snabbt förbjudna bengaleldar. En stor del av plan och publikplatser fylls med mörk rök. Efter en stund meddelar speakern att om det upprepas så avbryts matchen. Efter en stund nya bengaliska eldar. Efter pausen tänds eldar på motsatta sidan. Speakern upprepar hotet. Nya eldar men matchen fortsätter. Den logiska följden är naturligtvis att supportrarna lugnt kan fortsätta med sina destruktiva handlingar.
 

 

Efter matchen hör och ser vi hur folk jagas på gatan utanför Olympia. Omgivna av mängder av poliser som inte ingriper. För övrigt är det ju beklämmande att en vanlig fotbollsmatch kräver en jättepolisstyrka, piketer, hästar och diverse avspärrningar.  Mina två barnbarn frågar sig idag om de vågar gå på fler fotbollsmatcher.
Bengt Hall
Morfar och farfar

Veolia ger upp ockupationen av Gunnar Olofsson

Det franska jätteföretaget Veolia, med 179.000 anställda inom energi, vatten och återvinning, ger upp och avslutar sin inblandning i den israeliska ockupationen av Palestina. Detta är den största segern hittills för den internationella BDS-rörelsen som med bojkotter, avinvesteringar och sanktioner vill förmå Israel att avsluta ockupationen av arabiskt land, införa lika rättigheter för alla medborgare och tillåta flyktingarna att återvända.
   Veolia har varit inblandat i den israeliska ockupationen på flera olika sätt: genom att köra segregerade busslinjer på Västbanken, genom dumpning av de illegala bosättarnas skräp på palestinsk mark, genom avloppssystem till bosättningarna och genom investeringar i spårvägen genom ockuperade delar av Jerusalem. Samtliga kontrakt har nu, under trycket av BDS-rörelsen, avslutats.
   Beräkningar visar att Veolia har tappat runt 20 miljarder dollar (169 miljarder kronor) i förlorade kontrakt genom sin roll i ockupationen. Det sänder en allvarlig signal till andra företag: sluta upp att stödja ockupationen eller gå samma väg. I fallet med apartheids Sydafrika vägrade företag som Shell i det längsta att lämna förtrycket – vilket sannolikt skadade verksamheten för lång tid framåt. Den som stöder rasism och segregation riskerar att hamna i bakvattnet när framtiden skall byggas.
   Fallet Veolia säger oss något. Det går att påverka, att med icke-våld förändra en outhärdlig verklighet. Den största varuhuskedjan i Luxemburg, Cactus, beslutade nyligen att sluta sälja israeliskt, eftersom priset i form av tappat kundförtroende blev för högt. Vi kan ställa samma krav på COOP, ICA, H&M, IKEA och de andra. Sluta upp att stödja ockupationen eller förlora oss som kunder. Bojkotten av Israel gäller inte för evigt. Den gäller tills man avslutat ockupationen, garanterat palestiniernas rättigheter och erkänt den palestinska statens rätt att existera. Ju starkare BDS-rörelsen blir, desto snabbare kan det gå.

Allianspartierna och Sverigedemokraterna skämmer ut Lund av Gunnar Stensson

De delade turerna skulle avskaffas, lovade partierna före valet.
   Delade turer innebär att personalen inom äldrevården får sitt arbete uppdelat i ett förmiddagspass och ett eftermiddagspass med en period av obetald tom tid emellan.
   Det binder och stressar personalen, som i huvudsak består av lågavlönade kvinnor. Naturligtvis går det ut över äldrevården till slut.
   Nu har företrädare för Allianspartierna och Sverigepartiet hängts ut i Rapports regionala nyheter två kvällar i rad för löftesbrottet. Varför bryter de vallöftet och blockerar avskaffandet av systemet med delade turer?
   Kommunalråden blir lite blanka i ögonen och röda om kinderna, men svaret är detsamma som när det handlade om skolorna: för att skära ner kostnaderna och för att jävlas med de rödgröna partierna.
   Det är de äldre i Lund som drabbas.

Rätt att ”skruva lite på det fria skolvalet” av Gunnar Stensson

Äntligen! Skolverkets Anna Ekström konstaterar att det fria skolvalet ökar segregationen i skolorna. Det fria skolvalet skapar ofrihet för tusentals elever.
   Många länder har ”fria” skolval, men inget land har en valfrihet som är så anarkistisk och vidöppen för alla slags manipulationer som den svenska.
   Skolverket tittar nu på vilka metoder andra länder har för att reglera och styra skolvalet.
   Skolminister Gustav Fridolin (MP) framhåller att skolsegregationen inte bara drabbar de svagaste eleverna utan också de framgångsrikaste. I bägge kategorierna sjunker prestationerna. Det är bevisat sedan länge.
   Nu antyder också Sydsvenskans ledarskribent Ingrid Runsten att ”det kan vara rätt att skruva lite på det fria skolvalet för att göra det mer hållbart på sikt. Det är att lära av erfarenheten.” SDS 8/9.

 

En gammal pålitlig nasse, sa Astrid Lindgren. av Gunnar Stensson

Astrid Lindgren var antinazist redan 1940 då Hitler såg ut att bli Europas segerherre och tyska ockupationstrupper stod vid Sveriges gränser i Danmark och Norge.
   Den 23 november 1940 skrev hon i sin dagbok: ”Jag kan aldrig tro på en regim, som skapat koncentrationslägren i Oranienburg och Buchenwald, som tillåtit och understött pogromerna hösten 1938.”
   ”En gammal pålitlig nasse” kallade hon tre år senare Karl Olivecrona, som var en ansedd professor vid Lunds universitet. Han hade i oktober 1943 i Aftonbladet, då tyskvänlig, publicerat en artikel med rubriken ”Judeförföljelserna i Danmark. Där kritiserade han den nazistiska ockupationsmaktens beslut att deportera Danmarks judar till Polen. Han menade att det skadade Tysklands försök att samla Europa under tysk ledning. Att Förintelsen var själva kärnan i den nazistiska ideologin låtsades han inte veta.
   Astrid Lindgren klistrade in artikeln i sin dagbok. Den återfinns i Krigsdagböcker 1939-1945, som nyligen utgivits av Salikons förlag.
   ”Ovanstående proklamation av en gammal pålitlig nasse är väl rätt symptomatisk ifråga om strömkantringen i dessa dagar”, kommenterade hon den 10 oktober 1943. Hitlers välde var på fallrepet och gamla nazister började försiktigt skifta färg.
   Beslutet att deportera judarna hade väckt ”en oerhörd indignation i Sverige. Vi lär ha 6000 danska flyktingar mest judar, här i landet. De svenska antisemiterna hetsar så gott de kan och skickar flygblad som beskriver flyktingarna som en samling mördare och våldtäktsmän.”
   Flyktingströmmen över Öresund hösten 1943 hade väckt svenskarnas solidaritet men samtidigt framkallat en våg av antisemitism och främlingsfientlighet.
   Vi kan konstatera att hetsen mot flyktingar är densamma 2015 som den var 1943. I lördags påstod Jimmy Åkesson inför ett par tusen skånska och blekingska anhängare att invandringen medfört tiggeri på gatorna, våldtäkter, upplopp och kravaller, brinnande bilar och skolor.  Han beskrev flyktingarna ”som en samling mördare och våldtäktsmän”.
   En gammal pålitlig rasist, skulle Astrid Lindgren ha sagt. 
   Vi måste visa samma indignation över den rasistiska hetsen och samma solidaritet med de förföljda som Astrid Lindgren1943.

Flyktingfrågan kan spränga EU av Gunnar Stensson

EU måste ta ansvar för flyktingkatastrofen genast och förmå folken i alla medlemsländerna att agera generöst och solidariskt, säger Angela Merkel och Stefan Löfven.
   Att med fredliga medel kämpa ner det nationalistiska motståndet inom EU är svårt, men nödvändigt. Ett misslyckande drabbar inte bara flyktingarna utan leder till hela Europas sönderfall.

Det skrivs mycket om orsakerna till kriget i Syrien. Jose Ferrer utpekade USA:s krig i Afghanistan och Irak och gjorde en jämförelse med kuppen i Chile 1973. Anders Sannerstedt invände att ”allt ont inte kan skyllas på USA”. (Sydsvenskan 8/9.) Nej, Gulfstaterna och Saudiarabien finns där, med svenska vapen, liksom Ryssland och Iran. Kina blockerar FN med sitt veto. Assad-regimen bombar det egna folket.
   I sökandet efter orsaker kan man gå längre tillbaka, ända till imperiernas uppdelning av Mellanöstern efter första världskriget. Gränserna drogs med utgångspunkt från deras egna ekonomiska och maktpolitiska behov, utan hänsyn till nationella, kulturella och religiösa förhållanden i Mellanöstern.
   Den stora kurdiska nationen drabbades kanske värst. Den delades upp mellan Turkiet, Irak, Syrien, Jordanien och Libanon. Konsekvensen har blivit ett antal snart hundraåriga konflikter.
   Sedan några veckor råder öppet krigstillstånd mellan kurderna och Turkiet, samtidigt som båda kämpar mot IS i Irak och Syrien.
   Att USA:s krig bidragit till kaoset i Mellanöstern betvivlar ingen. Indignationen över terrordåden mot World Trade Center var berättigad, men att därför invadera den afghanska nationen var orimligt och i sämsta mening 1800-talsmässigt.
   Det hade alla insett 1992, när Bush och Blair började propagera för en invasion i Irak med lögner och påtryckningar.
   Demonstrationerna mot USA:s och dess allierades förestående angrepp i februari 2003 var de största sedan Vietnam. I Lund kom täten tillbaka till Stortorget innan de sista demonstranterna hunnit lämna det. I London, Paris och Berlin handlade det om 100 000-tal.
   USA vann förstås snabbt kriget och upplöste den irakiska staten och armén. Man inrättade koncentrationsläger som Abu Graibh och Guantanamo och tortyrcentraler i tjogtals beroende stater. Al Qaida hade aldrig tidigare varit så starkt, som det blev efter USA:s hämnd. Ur sönderfallet uppstod IS.

Den amerikanska omsvängningen genom valet av Obama till president kom för sent. Obama förtjänar respekt och allt stöd för sina försök att lösa konflikter genom förhandlingar, som nu den aktuella om Irans kärnenergi. Men hans ansträngningar har i stor utsträckning förlamats av de amerikanska ultranationalisternas motstånd.
   Men våld och politiskt kaos är inte de enda orsakerna till det syriska sammanbrottet.

Kriget i Syrien - en klimatkonflikt?
”Antingen tål jorden och människor den behandling de utsättes för under mekanismens skede, eller gör de det inte. De som håller på den utvecklingslinje på vars väg vi upplever jordförstöring, växtsjukdomar, befolkningskriser och krig i förut okända mått, har skyldighet att bevisa att jord och människor tål vad de får.” Elin Wägner, Väckarklocka, 1941.
   ”Frågan är om den industriella revolutionen över huvud taget hade kunnat äga rum om inte England haft tillgång till slavarbetskraft från Västafrika, den av epidemier och våld avfolkade åkerjorden i sydöstra Nordamerika, ett jordlöst och utblottat proletariat i ett makthungrigt England, o.s.v.” Alf Hornborg, Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa, Daidalos 2015.

Det syriska sammanbrottet kan ha påverkats av miljöförstöring. Patrik Svensson berättar i spalten Syrienhyllan i Sydsvenskans kulturdel 8/9 om ”Syria´s Climate Conflikt”, en tecknad serie, skriven av Audrey Quinn och tecknad av Jackie Roche, som hävdar att torkan, fattigdomen, arbetslösheten och folkförflyttningarna i Syrien ledde till desperation och öppet uppror.
   Det är ett tänkvärt perspektiv, i synnerhet som det pekar på sannolikheten för att liknande klimatkonflikter blossar upp inte bara i Syrien utan också i flera andra länder.
   Flyktingkatastrofen i Europa är ju inte den enda. USA:s södra gräns är en befäst mur mot fattiga latinamerikaner. Trump, den populäraste presidentkandidaten i USA, beskriver mexikanerna på samma sätt som nazisterna beskrev judarna.
   Israelerna har för resten beslutat om nya murar, inte mot palestinier utan mot flyktingar från Afrika. De borde betänka hur det gick med Jerikos murar.
   Redan 1941 varnade Elin Wägner i Väckarklocka för följderna av ett kommande miljösammanbrott. Det var kanske inte läge då; kampen mot Nazityskland stod ännu och vägde. Men idag har hennes varning tyngd.
   Alf Hornborg sitter här i Lund just nu, efter att ha reviderat Marx och skrivit om världshistorien i sina böcker Myten om maskinen och Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa.
   Elin Wägners och Alf Hornborgs kamp måste föras vidare under kommande decennier.

Den stora folkvandringen från krig och förödd miljö har börjat. En rännil av män, kvinnor och barn vandrar på danska vägar från Rödby mot Köpenhamn och Malmö, tusenden tränger sig genom de ungerska taggtrådshindren. 800 000 väntas till Tyskland i år. Och sedan...

109,044 signatures

7 augusti lanserade mjukvaruutvecklaren och Manchesterbon Damian Moran en namninsamling med krav om att Benjamin Netanyahu arresteras och åtalas för krigsbrott i samband med dennes kommande besök i Storbritannien i september.
   Det är i första hand krigsbrott utförda under Israels krig mot Gaza förra sommaren som man anser föranleda att Storbritannien bör arrestera den israeliska premiärministern.
 

 

Petition: Benjamin Netanyahu to be arrested for war crimes when he arrives in London.

Parliament will consider this for a debate Parliament considers all petitions that get more than 100,000 signatures for a debate
Waiting for 5 days for a debate date

Government responded
Under UK and international law, visiting heads of foreign governments, such as Prime Minister Netanyahu, have immunity from legal process, and cannot be arrested or detained.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
5 sept kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel

Institutet för Kontextuell Teologi café på måndag

Måndag 7 september är det första måndagen i första höstmånaden. Då startar vi verksamhetsåret med vårt första teologiska café. Det är same procedure as last year: på Allhelgonagården i Lund, klockan 19. Vi startar med fika (20: -). Efter en halvtimme inleder vi samtalet om någon aktuell fråga som kan ventileras ur ett befrielseteologiskt perspektiv. Det vill säga, var finns Gud i det som händer i den tid vi lever i?
   Samtalet pågår till 21.00. ALLA som vill delta är välkomna - kristna, muslimer, judar, buddhister, agnostiker, ateister...
   Vi vill också förhandsinformera om att på nästa café, första måndagen i oktober, kommer KG Hammar och inleder om saligförklaringen av biskop Oscar Romero, befrielseteologen som mördades framför altaret i sin kyrka i San Salvador. Att han kanske är på väg att bli helgonförklarad, vad innebär det för befrielseteologin som rörelse inom de kristna kyrkorna?

Haiku av Karin S.

Hjärnan uppsplittrad
Tankar sönderhackade
Vem sammanfogar?

Det händer för mycket av Lucifer

Jag hade tänkt skriva om politiken i Lund, men det kändes plötsligt för futtigt att skriva om spårvägar och kommunalskatt. Nåväl, det ska väl gå – det går ju att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Flyktingvågor som närmar sig folkvandringar blir dock lite mycket och kräver eftertanke. Men vi i Lund brukar ju bry oss om också vad som händer söder om Höjeå. Så jag ber om att få återkomma.
   Och mitt i detta har Centerpartiets partistyrelse uttalat att Centern vill att Sverige går med i Nato. Jag lovar att läsa lusen av dem bara jag får tid.

Lucifer

Du kan lika gärna skippa det här helt! Så skriver Lucifer själv om veckans bidrag, men det tycker inte jag. Och det av två skäl. Det första och viktiga är att flyktingsituationen blivit sådan att VB:s mest erfarne skribent kräver tid för eftertanke. Det andra och futtiga skälet är att ingen redaktör skulle tacka nej till en "cliffhanger" av denna dignitet.
red

Så går det till i fullmäktige av Gunnar Stensson

Träffpunkten i Klostergården som Allianspartierna stängde är fortfarande stängd, trots löften. Lokal saknas.  Det är lätt att förstöra, dyrt att återskapa.  Folkpartiet, som bär huvudansvaret för stängningen, vill nu att kommunen ska satsa på reklam för träffpunktsverksamheten i Lund. Höjden av hyckleri! sa Mats Olsson, V.

Nedskärningar i Komvux blir följden av den snåla skolbudget som lett till att Lund inte kvalificerar sig för statsbidrag. Alliansen fortsatte nedskärningspolitiken genom att vägra dem  som skaffat enstaka högskolepoäng att utbilda sig på Komvux. De rödgrönrosa partierna ville öka bidraget till Komvux,  men röstades ner.

Ted Ekeroth, SD, och Agneta Lindskog, KD, ville stoppa förslaget att  göra Lund  till en fristadskommun  för förföljda författare. Sverker Oredsson, FNL, såg till att det gick igenom.

Allianspartierna kastade sig över Emma Berginger för att hon försökt ordna en tillfällig plats för  EU-migranter vid Sankt Hans backar. ”Vi försöker visa ett minimum av humanism och förnuft och anklagas för mygel. Heder åt Emma som ser ett problem och försöker göra något åt det” sa Per Svensson,S.
Sten Henriksson, Helena Falk och Jesper Sahlén rapporterade i senaste numret av Politiken, V.

Nytt nummer av Politiken

Hämta Politiken 7 2015  

Fullmäktige kan bättre: undermålig debatt i fem timmar
Ett fullmäktigemöte med låg debattkvalité och förvirrade inlägg om tycke och smak. Men ett beslut om att förföljda skribenter ska kunna få en fristad i Lund.
   Ibland måste man vara ihärdig. I torsdags kväll följde jag för första gången det nya fullmäktige som valdes i fjor för ett år sen. Det var en nedslående upplevelse. Jag kanske hade otur, men nog har debattkvaliteten sjunkit sen sist.
Läs hela artikeln i Politiken

Hittat på Facebook

Inte behöver Lund någon spårväg,
det är bara att fylla på med bussar.
Eller hur, Anne Landin?

 

Vem som gjort inlägget; Mats Olsson så klart.

Ingen Music, bara Water. av Gunnar Stensson

En kvart innan konserten Water Music vid Klostergårdens plaskdamm skulle starta började det regna. Hotande moln i väster skymde solen. Mer regn var att vänta.
   De båda musikerna hade just ställt upp sin elektroniska utrustning, inköpt för 60 000 kronor, framför dammen, vars yta började prickas av regndroppar. Först försökte de skydda instrumenten. Sedan bestämde de sig för att ställa in spelningen.
   Under tiden hade ganska många människor samlats under de skyddande trädkronorna runt dammen. Besvikelsen blev stor när de fick veta att konserten måste ställas in.
   Men en inställd spelning är också en spelning, som Ulf Lundell sa när han befann sig i en liknande situation.
   Många drog den riktiga slutsatsen. Vi måste se till att det finns ett golv för framträdanden på denna Klostergårdens naturliga samlingsplats. Och ett tak som skyddar artisterna och deras utrustning. Vi måste alltså se till att vi får en enkel liten scen invid dammen. Och det skall vi göra! Dessutom behövs det fler bänkar under träden. Och kanske ett par bord.
   Mumlande om detta drog människorna sig hemåt i den ljumma, mörknande sensommarkvällen. Det slutade regna.

Utsatta EU-medborgare i Lund: Endast de rödgrönrosa har förslag på humana åtgärder av Ulf Nymark

I torsdags höll kommunfullmäktige en lång, alltför lång, interpellationsdebatt om de utsatta EU-medborgarnas situation i Lund. Det var SD som interpellerade Tekniska nämndens ordförande, Emma Berginger, angående husvagnsuppställningsplats på en öde p-plats i utkanten av S:t Hans backar. (Den p-plats som bland annat SD och övriga opposition beskriver som ”rekreationsområde”).
   De rödgrönrosa försöker som bekant ordna lagliga, drägliga och tillfälliga boendealternativ för dessa EU-medborgare. Huvudalternativet är härbärge, men det alternativt kan komma att dra ut på tiden innan det går att förverkliga. I avvaktan på att härbärge ska bli möjligt prövas uppställning av husvagnar på kommunens mark.

SD och de borgerliga i gemensam attack
SD är förstås tvärt emot alla insatser för de utsatta EU-medborgarna. De vill stoppa besökare vid gränserna, köra bort bettlarna från gatorna och med tvångsmetoder se till att de återvänder till sitt hemland.

   Tyvärr hakade de borgerliga på SD:s kritik i många avseenden, även om de tog avstånd från de allra grövsta inslagen i SD:s attacker. De borgerliga sa, liksom SD, blankt nej till att Lund skulle skapa lagliga boendealternativ i form av en tillfällig uppställningsplats för husvagnar och basala hygienförhållanden.

FP borde ompröva sitt ställningstagande
Folkpartiet föreslog i stället bland annat att Lund ska skaffa en vänort i Rumänien och förbättra situationen för utsatta grupper ”på plats”. Intressant nog fick detta Ted Ekeroth (SD) att utbrista: ”Hjälpa på plats, det låter som sverigedemokratisk politik, när det gäller invandring i allmänhet”. Nu är förstås Ekeroth i största allmänhet inget sanningsvittne, men en kan knappas förneka att han måste ha goda förutsättningar för att känna igen SD:s politik när han ser inslag av den hos andra partier. Nog borde FP ta sig en grundlig funderare på att ompröva sin inställning i denna fråga?

”Skäms på er!”
Per Olsson (S) avslutade den långa debatten med att ge en eloge till Emma Berginger ”en politiker värdig Lund”. Per beklagade att Emma fått ta så mycket av oppositionens angrepp och ställts vid skampålen av oppositionspolitiker som ”utnyttjat situationen för att få billiga poänger”. Och direkt vänd till oppositionen utbrast Per Olsson: ”Skäms på er – Lund är värdigt en bättre opposition”.
   Det finns uppenbar risk för att det blir en upprepning av debatten nästa fullmäktigesammanträde. Moderaterna har ställt en interpellation till Anders Almgren, kommunstyrelsens ordförande med ungefär samma innebörd som SD ställde till Emma Berginger.

Bred enighet till härbärgeslösning
Det enda positiva som kom ut ur denna interpellationsdebatt var egentligen att de borgerliga säger sig stödja en härbärgeslösning, när den blir möjlig. T o m en SD representant sa att han var för att EU-migranterna skulle ”bo under tak och fyra väggar” (dock ej i husvagnar, tydligen). Vi får väl se om den inställningen kvarstår hos SD när härbärgeslösningen blir möjlig.

Israels olika ansikten av Gunnar Stensson

Redan inom fem år kan Gazaremsan som härjats av krig och israelisk blockad under nästan tio år ha blivit obeboeligt för invånarna.
FN:s flyktingorgan Unctad.
 

 

Två slags sionism
Israel är en relativt demokratisk och rättssäker stat (även om palestinierna på många sätt behandlas som andra klassens medborgare).
   Samtidigt härskar staten Israel över Västbanken med 2,3 miljoner palestinier som lever utan rättigheter och utsätts för våld och övergrepp som sällan leder till rättsprocesser och domar.
   Under Pride-paraden knivhögg en ortodox sionist sextonåriga Shira Banki till döds och skadade ytterligare fem personer.
   En vecka tidigare brände några bosättare ett palestinskt hus. Mordbranden dödade en 18 månader gammal baby. Två familjemedlemmar blev svårt skadade. Tre bosättare greps för dåden. De sattes i ”administrativt förvar”.

Premiärminister Netanyahu fördömer dåden, samtidigt som han försöker fria den israeliska högern från allt ansvar. Men bosättarmonstret har skapats just av högern, och frågan är vad som ska ske nu.
   Danska Weekendsavisens mellanösternexpert Martin Krasnik tar upp terrordåden och deras samband med judisk religiös extremism i förra numret. Han skriver: ”Ingen demokrati kan upprätthålla en sådan parallell verklighet av laglöshet och demokratiskt träsk utan att förvittra. Bägge sidor kan inte existera samtidigt.”

Elisabeth Åsbrink kommenterar Krasniks analys i DN Kultur 31/8. I Netanyahus regering ingår bosättare och deras sympatisörer. De vill övervaka humanitära organisationer och vägrar statligt stöd till kritiska kulturyttringar.
   ”Frågan är hur länge till Israel kan behålla de två verkligheterna intakta och undvika vägvalet mellan demokrati och religiös stat. Det ena utesluter nämligen det andra.”

Vem är då Elisabeth Åsbrink? Jo, hon är författare till den prisbelönta boken Och i Wienerwald står träden kvar, Natur och Kultur 2011,som skildrar hur den judiske flyktingpojken Otto tack vare den svenske ärkebiskopen efter det nazistiska maktövertagandet fick möjlighet att fly från Wien till Sverige i en hemlig barntransport.
   Boken analyserar den svenska antisemitismen, flyktingfientligheten och undfallenheten inför de nazistiska makthavarna. Den skildrar också den häpnadsväckande vänskapen mellan Ingvar Kamprad, som vid denna tid var nazist, och den judiske flyktingen Otto, som kom att höra till de första medarbetarna på IKEA.
   Elisabeth Åsbrinks förtvivlan över Israels utveckling måste tas på stort allvar.

Sit-in av ji

Gudrun & Fi ska ha all heder av tagit sig an fredsfrågan och även russofobin - käre arvfienden kallas åter i tjänst. Skickar UD förresten instruktioner dit? Inom (v) härskar numer pragmatikerna; är rörelseaktiviteten låg finns föga hämsko på karriärpolitikerna dem i värden, ideologi, traditionsarvet och specifikt icke matnyttiga större hjärtefrågorna ser allsköns fallgropar i egna postjakten, inom som utom partiet eller vad gäller identitets- och positionsbekräftelsen där yrkeskollegorna (och numera media) spelar en central roll. Det gäller dock att framstå som allt annat än en konventionalitetspolitiker, utvecklings-kapitulationist, konsensusjägare nåt vänsterns eller de rödgröna tungomålstalarna är skickliga på - bedöm dina närmaste Lundapolitiker, dem du röstade in. Alla dock inte i politiken av privata skäl, vem är hederlig märks tämligen direkt.

Ulla Andersson är en av dessa, Birger Schlaug och Lotta Hedström oxå och den moderate FM som avgick när Täbyhögern ville få oss bakvägen in i NATO genom avskaffa försvaret, oberoendegarantin är ytterligare en. Och den kvinnliga nationalekonom (m) som utkom med en avlöjande bok om riksdagen härom året, hör definitivt dit. Ann-Marie Pålsson heter hon visst. Thorbjörn Fälldin, ett par fp-ledare (!) och många andra, kan även nämnas och varför inte Åsa Romson. Sen finns hela skalan, Peter Eriksson är/var en lite märklig blandning av idealist och durkdriven realist, eller resultatpolitiker. Värst är dock dem som intet alls har i sin mössa - men som inte nödvändigtvis alltid varit sådana, the Cliffhangers. Vad nu tycka om deras cheerleaders hemmavid, blinda och döva samt pressat lojalitetsbundna. Måtte betongpelarna till kinesiska rälsflyget sjunka i småländska mossmoraset. Sabba pumparna, fyll dikena!

Nå, skulle ju skriva om 9e augusti. Den bänksittande manifestationen på Hamnplan med en helt rörande samling 68-or ur samlade freds-, kvinno- och vänsterrörelsen bedömningsvis. En trio Latinos från Malmö var med tåget annars tomt på speciellt yngre och medelålders, från Skånes tillväxtsida och inte ett ansikte i publiken man kände igen, hemmaifrån. Gjorde mitt bästa inför att sprida hemmakokta affischer, både där och här samt på rullande plattformar och div badorter, även kisenpräglade. Den på Gråbröders 3 fick ju sitta kvar, i vart fall. Junimanifestationen hade dock en vacker Lundanärvaro, snabbt organiserad men tydligen politiskt ostöttad av oklar anledning - heder åt aktuella kamrater. Och SKP hade ett demo i fiendens omedelbara närhet, vid Haväng. Inte alls illa i en tid av den röda rörelsens självvalda, radikala borttynande. Med flesta andra alternativ och motkrafter, gamla som nya. På Ariman ses dock gengångare understundom. Och det tar sig nog när vi är borta som en i Sturegänget sa.

 

 

9e augusti är ett ärorikt fredsdatum tydligen och även manifestationsplatsen, att döma av historieskrivningen vi fick av Gudrun som välkoreograferat höll på i mer än två timmar, då samman med olika talare där Stina Oscarsson stigit fram som en formidabel enmanstribun, innerligt behövd i dessa grova olyckans tider där kyrkfolk och kulturarbetare tvingas agera stand-ins, för en fungerande politisk, ideologisk och kritisk-intellektuell vänsterrörelse. Och tydligen behövs en klassisk fd partiledare, välskolad, hederlig, erfaren, formidabelt skicklig, orädd, initiativrik, välnätad för att sätta centrala eller snarare fundamentala frågor, som fred och överlevnad, åter på dagordningen. Släng dig i väggen Jonas, med ditt populistiska rysshat och andra! Tycker sen att (v) Lund åter borde fira 1 maj i Folkparken samt att veteranernas digra kunskaps- och erfarenhetskapital mkt bättre borde tas tillvara, i exvis föreläsningar i partiregi, med olika teman. Skriv gärna även själv, här exvis! Dagens vänster är mest en fladdrig, skattefinansierad svala, grovt märkt av tidens måttlöst materialistiska, underhållnings, egotrippade, prestationsnojiga och tillväxtmaxade techno-junk. Död åt sådan hedonistiskt-suicidal modernitet samt dess västliga upphov och främsta bärare.