Sommarlov

 

Ett stort tack till er alla! Ni skribenter och läsare som tillsammans åstadkommer den spretiga ordmassa som är VB. Några tecken här och ett par stulna bilder där är mitt bidrag. Ni förtjänar verkligen en god sommar så sjunk in i bildens stämning och njut så ses vi till hösten.
Närmare bestämt den 19 augusti.
red

Hon är som... av Karin S

Hon är som en gammal höna
som vill att kycklingarna
ska bli ägg igen,
samlade under henne.

Teologiskt café

Måndag 13 juni kl 19.00 – 21.00 är det terminens sista Teologiskt café på Allhelgonagården i Lund.
   Som för det mesta kommer samtalet att kretsa kring det som de närvarande tycker är väsentligt ur ett samtidsteologiskt perspektiv, men kanske kring vad vi menar när vi talar om ”hope without optimism”. Idag finns det många företeelser att känna oro kring. Klimatförändringen, antibiotikaresistensen som väntar, krig och konflikter, miljoner människor på flykt… Det är (kanske?) svårt att vara optimistisk inför allt detta, men går det ändå att känna hopp? På vilka grunder i så fall?

Vi börjar med en halvtimmes fika (20:-) och småprat. 19.30 inleds samtalet.
Alla oavsett tro eller tillhörighet är välkomna!

Råd till en politiker av Owe Svensson

Om du vill bli politiker finns det en viktig sak du måste känna till. Du får aldrig, aldrig någonsin, i vilken situation det än må vara, jämföra något med förintelsen eller använda den som metafor. Du kommer att få omedelbar kritik. Ditt omdöme kommer att ifrågasättas och man kommer att säga att din moraliska kompass är opålitlig. Vad värre är; ditt uttalande kommer att ligga kvar som en inkapslad böld och när den mognat och det är läge för drevet, kommer varje politisk skribent på Sydsvenskan, och för den delen även på många andra medier, att varje gång de nämner ditt namn i en artikel, samtidigt nämna ditt uttalande om förintelsen och varje gång påpeka att ditt omdöme är tvivelaktigt och att din moraliska kompass visar fel. Även politiska skribenter som jag vanligtvis har förtroende för gör på detta sätt. Man frågar sig hur alla politiska skribenter plötsligt kan bli så överens?
   Det går utmärkt bra att använda andra jämförelseobjekt i historien. Att jämföra med svältkatastrofer, naturkatastrofer (tsunami används ju ofta trots att det finns många som bär på traumatiska minnen som då kan upplevas relativiserade), folkmordet i Rwanda eller Saddam Husseins gasattack på Halabja är helt ofarligt. Men vill du ta i lite extra kan Stalin och hans utrensningar och deporteringar vara lämpligt. I det avseendet har Sydsvenskans krönikör Per T Olsson satt ribban när han kallar svenska politiker på vänsterkanten för nackskottsromantiker. Underförstått att dessa politiker omfattar Stalins lösningsmetoder i sin politiska vardag eller skulle vilja göra det. Jag förstår att Per T Olsson är nöjd med sin formulering. Han har använt den minst två gånger. Hans omdöme och moraliska kompassriktning har för den skull inte blivit ifrågasatta. Det kan ju kännas lite vanskligt att relativisera de lidanden som sovjetmedborgarna fick utstå genom mord och deporteringar under Stalins tid, men det har nu testats att det funkar. Per T Olsson är ju visserligen inte politiker, och det finns för all del risk för att det inte är samma normsystem som gäller. Men kör på med Stalin, jag tror att det funkar, men nämn för allt i världen inte förintelsen.

Terminsavslutning av Lucifer

Det är snart halvårsskifte och man börjar känna behov av att avrunda den politiska säsongen. Dvs. avslutningen kommer väl först med årets budgetdebatt i fullmäktige, men då får man vänta en vecka och då kommer inte längre VB, som tar sommaruppehåll. Det nya i år är att Vänsterpartiet ställer upp ett eget budgetförslag och alltså inte hänger på radarparet S+Mp. Sanningen är dock att det gör nog ingen skillnad vad gäller utfallet: samtliga V-förslag kommer att röstas ner och det hela slutar väl som i fjor i en Fp-betonad ( L-betonad budget.)  Hur kan det bli så? Jo L-förslaget är i regel lite mindre dåligt än M+Kd+FNL+C-budgeten och får därmed V-stöd i slutomröstningen.

Mer vitalitet?
När V lämnade samarbetet med S+Mp var det naturligtvis heller inte i förhoppning om att det skulle göra så stor skillnad. Röstsiffrorna i fullmäktige bygger på att de borgerligas 33 mandat är fler än vänstersidans 32.  Nej, tanken var nog att det skulle befria från den lojalitet och passivitet som följer med ett gemensamt styre. Jo, det känns faktiskt bättre nu, sa en nämndrepresentant (V) jag talade med. Men kommer det att märkas i fullmäktige, blir det lite djärvare V- insatser i fullmäktigedebatterna? Ja det återstår att se i nästa vecka då budgetdebatten utspelar sig. Och kanske har V:s uppbrott i någon mån inspirerat Liberalerna till att lämna Alliansen och köra lite egna turer.
   Det är bara två år till nästa kommunalval och utfallet kommer att hänga på om V kan få upp ångan igen. Det är i samspelet mellan agerandet i de parlamentariska församlingarna och förmågan att använda sig av offentligheten på tidningssidor och gator som nyckeln finns. Lätt att säga men kräver mycket arbete och spring i trappor.

Ett sargat parti
Till dagens aktualiteter: det är omöjligt att inte reflektera över Miljöpartiets kris på riksplanet. Den som uppriktigast och bäst beskriver den är Per Gahrton och min aktning för honom bara stiger. Det är inte enskilda riksdagsmän som har övergivit partiets politik utan ett parti som har övergivit sin politik. Mp har ofta hänvisat till att man har sina rötter i 80-talets folkliga rörelser. Javisst, det är häpnadsväckande att man kan rösta för ett militärt avtal med Nato och tro att alla med gamla anknytningar till fredsrörelsen ska sitta tysta. Några hederliga riksdagsledamöter som Carl Schlyter och Valter Mutt följde sitt partis program och traditioner och avfärdas nu på ledarsidorna som fundamentalister. Mp:s agerande kommer att kosta dem dyrt, tror jag. En gissning är att det blir Gudrun och Fi som får deras röster, vilket är dem väl unnat . Mp:s ängslighet som resulterade i en sanslös bestraffning vinner ingen sympati utanför partigängarnas krets. Det är klart att man måste kompromissa ibland men en riksdagsledamot har större moraliska skyldigheter än så. Skammen drabbar snarare alla de socialdemokrater som finner Värdlandsavtalet motbjudande, men som inte höjer rösten utan jamsar med. Och det tycks bara bli värre: under onsdagen var försvarsminister Hultqvist i Pentagon och skrev under ännu ett avtal med USA om fördjupat samarbete samtidigt som man i tidningarna kan läsa om att förhållandet mellan Sverige och Ryssland är sämre än någonsin. Skulle det vara bra för Sverige?
   För Miljöpartiet närmar sig sanningens minut – det räcker inte att bara glassa runt med allmänt tal om miljön. Och det är faktiskt lika illa för S på ett annat område: hur kan man försvara sin mångåriga handfallenhet inför storföretagens skattesmitande?

En dyr och onödig resa
I en krönika i våras hoppades jag på att Ulf Nymark(Mp) skulle berätta om intryck och resultat från den Cannes-resa han gjorde till den famösa fastighetsmässan MIPIM i Cannes. Han for dit tillsammans med Anders Almgren (S), Christer Wallin (M) och stadsbyggnadsdirektör Marcus Horning och Eva Dalman, projektchef för Brunnshög. Budgeten är i år 330 000. Det är nästan en halvering jämfört med tidigare år och visar att V:s mångåriga motstånd mot det hela har givit åtminstone något resultat Det har funnits medborgarförslag och motstånd från FNL, SD och Fi, men S, M och Mp är inte de som ger sig så lätt.

Vår utsände
Man kunde möjligen tro att en dyr kommunal satsning som den här skulle redovisas på något sätt genom en reseberättelse och utvärdering eller en föredragning, men så sker tydligen inte. Men, tänkte vi på Veckobladet, nu har vi ju en utsänd, den skrivkunnige och flitige VB-skribenten Ulf Nymark som skulle kunna ge en livfull berättelse om hur det går till och en bedömning av om det är väl använda pengar.  Kommer Mp även i fortsättningen stödja deltagande i evenemanget?
   Men inga resebrev har nått VB. Möjligen kan man ursäkta det med att Mp ju har haft annat att tänka på sedan någon månad, Vi på VB ger emellertid inte upp, vi kan vänta till i höst. Eller kanske man kan hoppas att Mp antyder sitt ställningstagande inför nästa år under budgetdebatten? Det brukar ju sägas att några hundratusen är närmast felräkningspengar för kommunen. Men trogna våra småländska rötter bryr vi oss även om småsummor.
Trevlig sommar!

Efteråt (Särtryck ur VB nr 20 2075) av Gunnar Stensson

Vi tog inte klimathotet på allvar. Trots all kunskap och alla överenskommelser i FN och EU fick låt gå-politiken fortsätta. Finanskapitalet i USA, Europa, Ryssland och Kina förlamade den nödvändiga omställningen, och vi lät dem göra det. Jag skriver vi, fast jag menar de som levde före oss, under 2000-talets första decennier
   Konsekvensen eller konsekvenserna blev de som förutsagts. Temperaturhöjning, ökenspridning, höjda havsnivåer, översvämningar och orkaner försvårade eller omöjliggjorde liv och samhällsordning i Latinamerika, Afrika, Sydeuropa och Sydasien.
   Folkvandringen från Syd till Nord var i full gång redan 2020. I Kanada, Nordeuropa och Sibirien fanns fortfarande stora glesbefolkade arealer. I tidigare obeboeliga områden på Grönland, i norra Kanada och norra Sibirien hade livsbetingelserna kortsiktigt förbättrats. Samtidigt ökade utsläppen av växthusgaser från den smältande tundran.

Konflikterna i samband med folkvandringen lyckades vi inte heller lösa. Vi byggde murar i stället för att anpassa systemen. Vi satsade på förstörelsevapen och avskräckning. Det började i Mellanöstern redan vid 2000-talets inledning och ledde något decennium senare bland annat till massdöden på Medelhavet. Sedan följde 2020- och 30-talens förödande krig och konflikter som påskyndade klimatförstöringen och slösade bort återstående energiresurser.

Vi kan välja Sverige som exempel. Gränserna där stängdes 2015. Naturligtvis hade det genombyråkratiserade landet stora svårigheter att anpassa systemen till det ökade trycket från hundratusentals desperata människor utanför gränserna, men de ekonomiska resurserna var större än på de flesta andra håll och landet var glesbefolkat. Det fanns ekonomer som påpekade att en snabb ökning av invånarantalet skulle leda till ekonomisk tillväxt och en rimlig levnadsstandard efter en period av anpassning. De utgick naturligtvis från ett kortsiktigt perspektiv – den globala utvecklingen krävde åtgärder i en helt annan skala.

I stället ökade fientligheten mellan människor och mellan nationer. Sverige och Finland bildade ett främlingsfientligt block som vände alla taggarna utåt. Det kallades ”den nordiska igelkotten”. Levnadsvillkoren inom området försämrades år för år. Vi som bor här nu kan knappast föreställa oss levnadsstandarden 2016.
   Samma blinda nationalism som ledde till Trumps och Putins diktaturer i USA och Ryssland gjorde sig bred även hos oss. Sverigedemokrater och Sannfinländare styr sedan årtionden utvecklingen i den nordiska igelkotten med våld och demagogi.

När jag söker i Veckobladet från den tiden – det har ju gått 59 år sedan dess – finner jag relativt få notiser om den globala miljökrisen, folkvandringen från Syd till Nord och de krig som rasade i Mellanöstern, krig i vilka jordens politiska och finansiella stormakter var engagerade. Kanske teg skribenterna eftersom de inte kunde se några lösningar.
   Visst, Veckobladet var i början av 2000-talet ytterst provinsiellt och nästan osynligt. Det engagerade sig främst i Lunds lokalpolitik och svensk inrikespolitik. Så varför titta på vad som stod i Veckobladet?
   Jo, just för att litenheten och oberoendet gör Veckobladet till en spegling av medvetandet hos relativt informerade människor i en liten skånsk universitetsstad.
   Litenheten och oberoendet är också förklaringen till att Veckobladet fortfarande existerar idag, 2075, hundra år efter starten, i motsats till Sydsvenskan och Arbetet. Och fortfarande finns det några idioter – i bemärkelsen självständiga individer – som agiterar och hoppas.
   En bakterie kan orsaka en pandemi och en gnista kan tända en präriebrand, men ett frö kan växa till en skog.

Bäva månde vem?

Nedanstående text är lånad från facebook, det är ju där världen formas numera sägs det. Om miljöpartiet försvinner, blir då vänsterpartiet miljöparti på heltid? Intressant scenario men ännu intressantare är vem som då skall bära klasskampsfanan, antikapitalismen för att inte säga socialismens banér. Se där en sommarfråga som passar bra att tänka på i vilken hängmatta som helst.
red

---

Per Gahrton, den 7 juni kl 23:41
Det är fint att Åsa Romson blir halvt rehabiliterad, men varför genom en utrensningsaktion som nu skapar olust och tvivel i hela Miljöpartiet och åter ger partiet negativa rubriker om bisaker när man just lyckats ta sig ur ett delvis självförvållat moras genom en lyckad regeringsombildning som skulle leda till grön nystart? Jag fattar inte hur de ansvariga mp-ledarna tänker. Jag kunde skriva mycket om negativa effekter av överdrivna partipiskor etc, om behovet av mångfald i en riksdagsgrupp etc, om risken med överdrivna anpassnings- och lojalitetskrav. Men jag nöjer mig nu med en rent maktpolitisk-taktisk fråga till mp-ledningen: Hur i hela h-e ska man kunna återvinna förtroendet för att regerandet ska handla om att få igenom grön politik när man nu än en gång drar igång ett destruktivt persongräl som omgående får alla fiender av grön politik att vrida sig av hånskratt? Marginalen till utträde ur riksdagen är inte att leka med. Och en sak kan jag lova: Om man - inte för att man tagit strid om gröna ideer - utan för att man slafsat och inbördesbråkat om personfrågor - driver ut det parti ur riksdagen som jag tog initiativ till 1981, så kommer jag inte att rulla tummarna.

Som galärchefen sa; de ska inte få någon rast, bara ro! av Stig Henriksson

Fråga 2015/16:1334 Amerikanska B-52-plan på svenskt territorium under Baltops 2016
av Stig Henriksson (V)
till Försvarsminister Peter Hultqvist (S)

Just nu deltar amerikanska bombflygplan av modellen B-52 tillsammans med bland andra Sverige i den marina militärövningen Baltops 2016. Övningen leds av USA och Nato och pågår 3–18 juni. Den bedrivs till havs i Östersjön och på strandnära områden i Sverige, Finland och Polen.
   Vänsterpartiet är mycket kritiskt till att denna övning sker på svenskt territorium. Vi ser det som ett led i Sveriges anpassning till Nato och menar att Sveriges alliansfrihet urholkas samtidigt som risken för spänningar och konfrontationer i vårt närområde ökar. Vi anser att regeringen bör säga nej till fler sådana övningar.
   De amerikanska bombflygplan som deltar i Baltops 2016 är särskilt provocerande; de är en del av USA:s kärnvapentaktik, och planen är konstruerade för att kunna bära kärnvapen. Vänsterpartiet anser att Sverige ska ha en tydlig politik för kärnvapennedrustning, och att öva ihop med dessa plan rimmar illa med mål om nedrustning.
   Försvarsministern har vid tidigare tillfällen hänvisat till att man utgår från att gästande stater följer svensk lag och hänvisat till lagen om kärnteknisk verksamhet (1984:3). Det finns dock ingen lag som innebär ett definitivt förbud mot kärnvapen i Sverige och den nämnda lagen rör enbart civil användning av kärnkraft. Vi vet också av erfarenhet att USA aldrig berättar huruvida deras farkoster bär på kärnvapenladdningar. Det räcker alltså inte med tysta antaganden.

Jag vill därför fråga försvarsminister Peter Hultqvist:

Har försvarsministern tagit några initiativ för att försäkra sig om att dessa B-52-plan inte bär kärnladdningar i samband med övningarna på svenskt territorium?

Restips

Du som skall ut och resa i sommar, kanske skall du till Dalarna. Då måste du hålla koll på Dalademokraten, en tidning som verkar ha en betydligt roligare ledarsida än vår egen Sydsvenska. Nedan följer två exempel från de senaste veckorna.
red

---

Socialistiska skolsystem i världen enligt Annie Lööf – se kartan här (1 juni)
 

 

När statsminister Stefan Löfven i söndagens partiledardebatt meddelade att han vill ändra dagens system som tillåter helt oreglerade vinstuttag i svensk skolverksamhet så kallade centerledaren Annie Lööf honom för socialist. Eftersom Sverige som enda land tillåter oreglerade vinstuttag innebär det alltså att resten av världen, enligt Annie Lööf, har socialistiska skolsystem. Kartan ovan illustrerar.
 

---

Löfvens nya regering – Så hade den sett ut som fotbollsstartelva (25 maj)
 

 

Även om regeringsombildningen blev större än endast de två ministerplatser som stod tomma är det inte tal om någon förändrat spelidé – det är fortfarande ett stabilt 4-4-2-system Löfven ställer upp.

Målvakt:
Peter Hultqvist (försvarsminister) – Styr och ställer i försvaret. Stundtals svajig i luftrummet på ryska inlägg men spelet med fötterna på marken är stabilt.

Högerback:
Mikael Damberg (närings- och innovationsminister) – Regeringens spetsspelare på högerkanten.

Mittbackar:
Anders Ygeman (inrikesminister) – Stort utropstecken hittills. Har varit en trygg punkt i backlinjen men är också väldigt användbar framåt på krisliknande fasta situationer.
Ylva Johansson (arbetsmarknads- och etableringsminister) – Rutinerad med stor pondus, en informell ledare på planen.

Vänsterback:
Morgan Johansson (justitie- och migrations­minister) – Smidig slitvarg som visat stor arbetskapacitet.

Defensiv mittfältare:
Magdalena Andersson (finansminister) – Samlande roll, håller ihop laget.

Offensiv mittfältare:
Ibrahim Baylan (samordnings- och energiminister) – Verkar få en fri roll på mittfältet för att samordna offensiven. Viktigt uppdrag.

Vänsterytter:
Aida Hadzialic (gymnasie- och kunskapslyftsminister) – Har blommat ut under våren, kan bli en innovativ kraft på vänsterkanten.

Högerytter:
Isabella Lövin (minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat) – Får ny roll, återstår att se hur hon använder den. Kan förhoppningsvis lobba in klimatfrågan i spelidén på allvar.

Anfallare:
Margot Wallström (utrikesminister) – Yvig stjärnspelare av internationell rang. Har dock fått lägga mycket fokus på det privata under senaste tiden.
Peter Eriksson (bostads- och digitaliseringsminister) – Rutinerad striker med nytt mandat "att bygga och bygga mycket". Inplockad för att ordna resultat.

Coach:
Stefan Löfven – Trots den lite större ombildningen måste ledarstilen fortfarande bedömas som relativt defensiv, Lagerbäckinspirerad.

Avbytare:
Gustav Fridolin (utbildningsminister) – Talangen som inte toppat formen eller lyckats med att ta de steg som många hoppades att han skulle.

Låsta i bortförklaringar. Hur ska vi få en varaktig fred i Mellanöstern? av Staffan Lindberg & Per Olof Olofsson

Vad ska vi ta oss till för att göra motstånd och befria världen från den jihadistiska terrorn?
   Under en lång rad av år har Västs politik i Mellanöstern laddat upp krutdurken. “Vi” har skapat och gett föda och näring åt ett missfoster som nu blivit ett fullvuxet monster som går till attack; i första hand inte mot “oss” utan istället mot andra sorters muslimer och etnisk-religiösa minoriteter i Mellanöstern.
 

 

   Denna historia påbörjades av den europeiska kolonialismen och hölls sedan vid liv av den oljeimperialism, som söndrade och härskade. Det kraftfullaste medlet var att mobilisera religiösa krafter, som kunde användas som "vapen" mot arabnationalistiska självständighetsrörelser.
   Den ödesdigra politiken har bestått av underkuvande, rovdrift på människor och natur och senare kontroll över diktaturer, olja och territorium. Statsbildningar utan hänsyn till etniska och religiösa skillnader, liksom militärkupper och invasioner, hör också till repertoaren.
   Samtidigt som detta Väst skapade den ofria världen i Mellanöstern, växte demokratin genom folklig kamp i Väst. Den fria världen med dess demokrati och yttrandefrihet var ena sidan av ett globalt system där den andra sidan var just exploatering och förtryck.
   Västerlandets kolonialism har i den arabiska världen blivit en helt central bild av USA och dess allierade. Man betraktar väst och USA som ett monster som under en lång tid underminerat och förstört en värld som innan västs intåg var blomstrande och rik. Denna syn ger väst skulden för nästan allt elände i Mellanöstern. Detta är en bild som till stor del är konstruerad, men detta utifrån en kärna av sanning.

Ny klasstruktur
Lika viktigt är att förstå att ekonomisk utveckling och social förändring nu sedan länge, trots alla gränser och murar, har trängt in i den arabiska världen liksom på andra håll. Där finns en utbildad medel- och arbetarklass knuten lika mycket till den internationella ekonomin som till inhemska statsapparater. Och dessa nya globalt uppkopplade skikt ser europeiska fri- och rättigheter som ett eftersträvansvärt ideal
   Samtidigt har det skett en stark urbanisering som ryckt upp bondeklassen med sina rötter. Av detta har det blivit en växande fattig och otrygg underklass. Parallellt växte också religiösa reformrörelser fram – försök att hantera den nya osäkra världen genom religiös väckelse med starkt konservativa drag. Rörelserna är den mest aktiva sociala kraften i form av brödraskap och andra grupperingar och står för hjälp till civilsamhället i de stater, där statliga institutioner inte alls räcker till för att utbilda och vårda folk. Men de har också en ideologi om en religiös stat för att förändra sina samhällen i önskad riktning.
   Av detta har det blivit en veritabel krutdurk med motsättningar och inbyggda konflikter: Medel- och arbetarklasser som kräver demokrati och ekonomisk utveckling. Traditionalister som kräver en återgång till ett romantiserat, traditionellt och patriarkalt samhälle. Etniska och religiösa grupper som kräver inflytande. Diktaturer och regimer som försöker håller alla dessa krafter nere med våldsam repression, ofta med militärt och ekonomiskt stöd från väst.

Den förlorade våren
När den arabiska våren kom var det demokratikrafterna som dominerade, men dessa överflyglades ganska snabbt av de religiösa traditionalisterna, vilket visar på den faktiska numerära och politiska maktfördelningen. Dessa islamiska rörelser håller hela den koloniala och imperialistiska nutidshistorien vid liv. Varje intervention eller ingrepp från väst tolkas i dessa termer. Diktaturerna som följde på kolonialmakternas tillbakadragande stöddes först av väst för att sedan bekämpas av väst. Förlorarna blev dödsfiender till väst och till varandra. Vanmakt är ordet både i Mellanöstern och hos de muslimer som hamnat längst ner som flyktingar i det socialt nedrustade väst.
   Vanmakten har förvandlats till det monster som vi ser idag: Daesh står, som vi nu vet, för en rörelse som förbereder sig för denna världens undergång. De utvalda ska gå segrande fram i detta Armageddon. Inga kompromisser är möjliga. Daeshs brutala kamp på liv och död för sitt himmelrike kan framstå som ett förvirrat och förvridet krig, men den har en dragningskraft på många av förlorarna i den brutala historia vi beskrivit ovan. Detta kan vi inte förneka. Vi ser den nu i termer av fullskaliga krig och terrordåd i Syrien och Irak liksom i Europa och delar av norra och mellersta Afrika.

Efter kriget
Vad vi också måste förstå är att Daesh är en mycket liten minoritet bland alla muslimska araber. Sekten kan och bör bekämpas polisiärt och militärt. Vi har inget val i den frågan.
   För att vinna en varaktig fred efter kriget måste det till något helt annat. Både hos den överväldigande majoriteten, modernister såväl som traditionalister, finns i den arabiska och muslimska världen en resonemangsbotten som har benämnts som en bortförklaringskultur. Den tyske journalisten Bernd Ulrich karakteriserar denna i Die Zeit (8 okt 2015) ”Det är alltid Väst som är skuld, kolonialismen, imperialismen, Amerika, Israel, EU. Argumentet förgiftar araber och iranier, lamslår ambitioner …”
   När vi i väst slår ifrån oss mot dessa argument förstärks naturligtvis denna bortförklaring. Motsättningen fortplantar sig. Vi vägrar att se den historia som alltsedan det osmanska rikets fall bestått i att söndra och härska för att fortsätta vår kontroll över Mellanöstern.
   IS är en parasit som får sin näring av den monsterbild som delas av stora delar av arabvärlden. Vi måste ge arabvärlden möjlighet att se monstrets vackra och ljusa baksida; den bild av humanitet och demokratiska fri- och rättigheter som också är en bild av väst med en kärna av sanning. Det enda vi kan göra för att undanröja detta avgörande hinder för dialog och samförstånd är genom att öppet erkänna västs historiska skuld för situationen i Mellanöstern. Detta är förutsättningen för en fungerande fredsprocess, hur svår den än ter sig.

Sveriges uppgift är inte att stå i den militära frontlinjen mot Daesh. Vi måste istället gå i spetsen för fredsdialogen och bekämpa Daesh med humanitära och diplomatiska medel. Svenska Afghanistankommitténs utbildning för flickor i Afghanistan är en förebild vad det gäller den humanitära sidan.
   Alliansen mot Daesh är en allians med avgrundsdjupa sprickor. Sverige kan göra en diplomatisk insats genom att försöka överbrygga sådana sprickor. Kampen mot Daesh försvagas för tillfället mycket allvarligt av striderna mellan kurderna och turkiska staten. Om det mäklas fred mellan turkiska staten och kurderna och Turkiet på allvar tar upp kampen mot Daesh skulle Daesh snabbt bli utträngda ur Syrien. Sverige har goda relationer till dessa parter och kan göra en avgörande insats.
   En human och framåtsyftande flyktingpolitik är också en viktig del av en sådan fredsdialog. Vi måste helt enkelt skapa ett inkluderande samhälle där både muslimska och andra minoriteter från Mellanöstern känner sig välkomna som fullvärdiga medlemmar både socialt och kulturellt. Detta kan ge ringar på vattnet i hela Mellanöstern.

66 år i skolan 20. 1969-73: 1. Ulrikedal, Lund av Den gamle

Karl Marx, Kapitalet, översättning Ivan Bohman, inledning Bo Gustafsson. Bo Cavefors Bokförlag. Första upplagan februari 1969. På försättsbladet en dedikation till Karin och mig samt datum 9. 6. 1969. Och några namn på elever och kollegor. Det var avskedet från Framnäs, Öjebyn och Norrbotten.
   Karin och jag besökte Lund under sommaren för att ordna vårt boende. Ville vi bo på Magistratsvägen eller Skarpskyttevägen? Nej. Det var långt utanför stan. Hela stadsdelen låg livlös i sommarsolen. Vi bestämde oss för Ulrikedal i södra Lund. Den kringbyggda gården med familjelägenheter tilltalade oss. Så blev det.
   En långväga flytt innebär en förlust, av vänner, sociala sammanhang, relationer. Man börjar från noll. Det var 13 år sedan jag lämnade Lund.
   För Martin var det mer omvälvande. Han var åtta och skulle börja i andra klass. Han lämnade fröken, vännerna och klasskamraterna. Nu skulle han börja i Vegaskolan. Han skulle nog klara det. Nu hade vi en grundskola med enhetlig läroplan i hela landet. Han skulle känna igen sig.
   Skolan började en vecka tidigare än universitetet, och vi fick inte flytta in i Ulrikedal förrän den 1 september. Martin och jag måste resa i förväg till Lund. Vi lånade Brittas och Nisses rum i Smålands nation. Det nybyggda höghuset var ganska likt elevbostadshuset i Framnäs. Större förstås. Vi gick omkring på Lunds ännu sommartomma gator. Det var som att gå bland kulisser. Grand, Klostergatan, stortorget, rådhuset, domkyrkan, Lundagård, AF. Det såg exakt ut som Lund. Vi gick på en Kalle Anka film i biografen Regina på baksidan av Grand.

Mitt fokus var klart. Jag skulle gå in i FNL-rörelsen och jag skulle studera ekonomisk historia. Jag hade ju hållit på med Kapitalet hela sommaren. Dessutom måste jag läsa kulturgeografi som jag ju fick betalt för att göra. Det finns fotobevis för att jag gjorde det. Sydsvenskan (tror jag) publicerade ett foto av den överfulla föreläsningssal där alla vi som skulle komplettera vår lärarkompetens med kulturgeografi hade samlats. Ämnet visade sig vara ett utomordentligt intressant med perspektiv på stadsbyggnad, ekonomi, spridningseffekter och stadsplanering.

I början av september deltog vi i höstens första Vietnam-demonstration. Den var en hyllning till befrielseledaren Ho Chi Minh som nyss avlidit. Ho, Ho, Ho Chi Minh! Under uppställningen utanför AF träffade vi Anna-Klara och Johan. Deras lille son låg i en barnvagn. Träden i Lundagård var helt gröna och genomlysta av kvällssolen. När vi gick förbi konditori Lundagård rusade Anna-Klaras mor in i tåget och tog barnvagnen. På Stortorget höll någon ett tal och vi sjöng Befria Södern till ackompanjemang av ett dragspel.
   Lunds FNL-grupp var en sträng och militant organisation 1969. Man kvalificerade sig för medlemskap genom att gå igenom en studiecirkel och varje vecka ställa upp på två timmars ”basarbete”, dvs oftast bössinsamling till pg 400499 och försäljning av Vietnambulletinen, vilket fungerade som en sorts enmansdemonstration.

   Studiecirkeln varade några veckor och hölls på sjunde våningen i skatteskrapan vid Karhögs torg. Den bestod dels av lite fakta om Vietnamkriget och dels av teori som byggde på Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Studiefrämjandet administrerade cirkeln eftersom ABF vägrade att ha med FNL-grupperna att göra.
   Vietnambulletinen sålde jag de första månaderna i Klostergårdens centrum i konkurrens med försäljare av Gnistan och Ny Dag. Efter några månader flyttade jag till Knut den stores torg, där jag stod utanför systemet 16 till 18. Det var ofta kö ända ut på gatan. Lördagar var butiken stängd.
   FNL-grupp Söder hade möten i en samlingssal i Parentesen intill Ulrikedal. Ganska snart kom jag in i styrelsen för Lunds FNL-grupp som representant för Söder. Styrelsen hade fram till 1975 sina sammanträden i en lokal högst upp i AF-borgen. Varje höst och vår genomfördes en Vietnam-vecka med föreläsningar, debatter och olika kulturarrangemang. Den stora sånggruppen som så småningom fick namnet Giai Phong arbetade fram egna program. Lunds FNL-grupp var en av de största i Sverige. De flesta medlemmarna var studenter i 20-årsåldern. Jag var 36 och tillhörde en äldre generation. En generation vars flertal höll fast vid föreställningen om det goda USA.
   Jag hade ett par syskon i Lund vid den här tiden, Erland som bodde i Socionomhuset på Klostergården med sin familj och var med i vpk och Britta som studerade teologi, kämpade för kvinnopräster som far och arbetade för abbé Pierres Emmaus som många år hade sitt svenska centrum i Björkå i vår hemsocken.
   De hade varit studenter i Lund ett par år och bland annat deltagit i den pacifistiska rörelsen mot värnplikt och demonstrerat under parollen ”Vägra värnplikt – vägra döda!”
   Eftersom värnplikten var lagstadgad betraktades parollen som uppvigling. Jan Myrdal kom då på lösningen att förvandla den till ett infinitivpåstående: ”Att vägra värnplikt – att vägra döda”.  
   Demonstrationerna hade mötts av ridande polis. Jag tror Britta också deltog i ockupationen av Wieselgrenshuset, där ABF nu finns. De var främmande för FNL-gruppens disciplin och stöd till den väpnade kampen. De hade svårt för att sjunga: ”Till vapen vi i sorg och vrede går. Ett enat folk bakom gevären står.”
   Jag som varit barn i en annan tid och senare gjort värnplikten hade svårt att förstå deras attityd. Men vi var alla emot USA:s krig och vänstern hade ju flera politiska mål utöver kampen mot Imperialismen.

66 år i skolan 1 - 20 (De första 23 åren) av Den gamle

Vill du läsa alla vårens 20 avsnitt i ett sammanhang?
Ladda ner dom här.
 

---

Snart sommarlov

 

Nästa vecka slutar skolorna och i år väljer VB att följa deras exempel sina mer än 40 år till trots. Det är alltså dax att skriva den där artikeln som ligger och gnager, trist att ha den gnagande hela sommaren!
red

Alnarp 1 juni av Karin S

Just nu känner hon
att hon är färdigblommad.
En vitsippa i juni.

Sittprotest på Malmö C mot försäljningen av Vattenfalls brunkolsgruvor i Tyskland

Lördag 4/6 klockan 14

Statligt ägda Vattenfall befinner sig just nu mitt uppe i en försäljning av sina brunkolstillgångar i sydöstra Tyskland. Vattenfalls brytning och förbränning av brunkol är förödande för klimatet – denna verksamhet släpper ut mer koldioxid än vad hela Sverige gör. Tjeckiska EPH, företaget som vill köpa brunkolen, kommer inte bara att fortsätta bränna kol, utan vill också öppna nya gruvor på marken. För att den klimatförstörande affären ska bli av måste regeringen dock godkänna den – därför samlas vi för att sätta press på dem att ta sitt klimatansvar och låta kolet ligga!
Ung Vänster Skåne

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
Examenskonsert
4 juni kl 17
Albina Veisland, piano

Sommarvandring till Flackarps mölla

Söndagen den 5 juni, samling klockan 14.00 vid St Lars Vårdcentral

   Vi vandrar nedför St Lars paradgata  från överläkar-bostaden till Östra borggården, över bron, förbi Västra borggården och St Lars begravningsplats.
   Kvartetten Saxdax spelar Bach vid Möllekaféet klockan 14.30. Visning av Flackarps mölla och St Lars begravningsplats.
Klostergårdens byalag
 

---

Inför promenaden till Flackarps mölla 5 juni 2016
Landskapets förvandlingar 1850 - 2016.
Tidsmaskinen snabbspolad
1850 breder jordbrukslandet ut sig med åkrar, pilevallar och träddungar. De låga husen i Flackarp och Källby försvinner nästan i grönskan.
   Plötsligt  syns karlar med spadar och karavaner av hästdragna vagnar vid Uppåkra. Södra stambanan plöjer sig fram genom sädesfälten.
1856. Ett lokomotiv med blänkande ångpanna och hög skorsten tuffar långsamt mot Lund på den nya bron över Höje å. Flackarpsborna ser häpet på.
1868. Möllaren Bengt Sörensson står omgiven av mognande vetefält vid sin nybyggda mölla i Flackarp.
1879. Nu är Hospitalet färdigt. Det liknar ett rokokoslott. Patienterna  planterar 14000 träd och buskar i parken. Carl Fredrik Hill skymtar med sitt staffli.
1895. Asylens kaserner står färdiga att ta emot 1500 obotliga patienter. Bron över Höje å bevakas av uniformerade vakter.
   En präst och en kusk kör med en svart kista till Lunds Hospitals- och Asyls begravningsplats intill Flackarps mölla. Det är Jenny Maria Ringström, 21, som ska jordfästas av pastorsadjunkt Knös.
1940. Mörkläggning. Parken ligger frusen. De 80-åriga träden har blivit höga. Erik Hermelin rusar upprörd ut ur den byggnad där vårdcentralen nu ligger. Han ska till Gleerups med en stridsskrift mot nazismen som han tänker bekosta tryckningen av.
1950 stannar Flackarps mölla.
1951 slutar man jordfästa patienterna på begravningsplatsen. De anonyma gravarna är då 2000.
1965. Klostergårdens höghus av rött tegel reser sig i solfjädersform mellan St Lars och Lund. Flera vårdare bosätter sig där. Ofta också tidigare patienter. Klostergårdsfältets träd och buskar är nyplanterade. Fontänens vatten sorlar i den nya dammen.
1998. St Lars säljs till ett privat bolag. St Lars-parken börjar förfalla
2015. Riksbyggen bygger vidare på Källby ängar där den tidigare ungdomskliniken låg. Längre in i parken reser sig Peabs stora byggkran över de nu 150-åriga träden. Schaktmaskinerna dånar. På andra sidan ån bygger HSB ett lilla St Lars i anslutning till den forna Asylen.
   Flackarps mölla sträcker sina nya vingar mot den blå himlen som 1868 och på Lunds Hospitals- och Asyls begravningsplats blommar prästkragarna.
   Där järnvägen korsar väg 108 uppförs ett ställverk för att säkra de kommande höghastighetstågens energibehov.
2016. Beslut om station vid Klostergården och fyra spår på sträckan Flackarp - Lund
Tidsmaskinen saktar in och blir stilla. Den har nått gränsen för gången tid.
Gunnar Stensson

Nåd och skönhet av Staffan Lindberg

Ett dammigt traditionellt universitet kan bringa ljus ibland. I torsdags framträdde en av årets hedersdoktorer i Lund. Amerikanska författaren Marilynne Robinson stod på scen i den humanistiska aulan inför fullsatt publik.

Det var inte helt lätt att förstå den lågmälda innantilläsningen av färdigt manus. Det var amerikanskt förstås. Diskussionen om evolutionsläran till exempel.

Men det var mer än det, mycket mer. Här är någon som uttryckligen står upp för människovärdet på en akademisk piedestal! Inte bara humanism i största allmänhet utan en etik i det sociala livet.

Våra liv är inte bara robotar i en värld av ekonomisk nyttomaximering. Livet som människa, så långt vi vet igenom historien, är omsorg och omtanke och den är allt det sköna vi kan tänka oss. Det är bilder, musik, rörelse, dofter, beröring och tal i omfamning.

För Marilynne är det en gudomlig kraft, ett inre ljus som finns i oss. För oss i stort sett sekulariserade på andra sidan Atlanten är tanken på Gud som alltings ursprung och mål nästan helt främmande, men kanske är det heliga större än så? Vad vi skapat genom historien är en kärna av gemenskap i omsorg och skönhet.

Hur ska vi förstå det? Skapade till Guds avbild eller skapare av en helig förståelse av oss själva? Både och duger kanske bra. I den europeiska teologin finns en förståelse kring hur vi befriar oss från utefrånstyrningen till ett tillstånd av subjekt med eget ansvar i världen, myndiga så att säga (Bonhoeffer till exempel). Jag och du blir ansvariga.

Det onda som vi gör varandra och världen kan inte förstås på det sättet. Det finns som en antites till nåden att inbjuda och förlåta. En ofta möjlig utväg i en kaotisk värld av konkurrens och egen framgång. När utvägen blir ett system är vi låsta, men förhoppningsvis inte för evigt.

Att sträcka ut handen och ge varandra förlåtelse och omsorg är den nåd vi kan finna i denna värld. Den världen är full av skönhet och tillit. Enklare kan detta kanske inte uttryckas.

Dagsnotering av Gunnar Stensson

Under veckan har pioner, prästkragar, baldersbrå, vallmo, lupiner och tistlar slagit ut. Vetestråna har gått i ax. Fläder och jasmin börjar blomma. De gula rapsfälten har blivit grågröna. Plommon, hägg, kastanj och syren håller på att bli överblommade. Smultronen börjar mogna på hemliga ställen.

Barnens plaskdamm i Klostergården har öppnats
Redan hoppar, springer och kryper barnen i det friska vattnet och duschar hisnande i den glittrande fontänens kalla stråle, medan föräldrarna sitter i gräset och på bänkarna runt dammens perfekta vita cirkel mitt i den gröna dälden mellan de höga träden.
   Jag har ju önskat att den vackra fontänen skulle få ett värdigare namn, Helgeandsfontänen kanske, men har äntligen förstått varför kommunen envisas med att kalla den ”plaskdammen i Klostergården”.
   Dammens vatten är rent! Det är vad Lund vill understryka med termen plaskdamm! Och föräldrarna inte bara i Klostergården har förstått det. Plaskdamm är termen. Där kan man låta sina barn bada och plaska. Gratis. Tryggare och billigare än i Källbybadet.

Grodornas plaskdamm
Solen gassar. Hundratals grodor har samlats i den lilla dammen intill korsningen mellan gångstigen från Gamla Väster och vägen till Värpinge. De vältrar sig i det varma vattnet bland slam och alger och kväker intensivt och ihållande. De är gröna med ett mönster av bruna fläckar på ryggen. Deras utstående ögon blänker.
   När de ser min skugga tystnar de. Flera av dem dyker. Men tystnaden varar bara några sekunder. Plötsligt öppnar en bastant groda gapet och utstöter ett mäktigt kväkande. De andra stämmer in. När upphetsningen kulminerar blåser de upp kinderna till skimrande bubblor. Brunstiga grodor rusar fram över den sumpiga ytan, kastar sina kompakta kroppar över varandra och klamrar sig fast med korta armar och händer.
   Några meter därifrån sitter en slank häger. Den är mätt nu och hotar ingen.

Spårvagn, höghastighetståg, fyrspår och väg från Klostergården till Värpinge. av Gunnar Stensson

Finansieringen av Lunds spårväg är klar. Staten går in med 74,5 miljoner. Dessutom satsar staten 40,75 miljoner på cykelparkering och andra åtgärder vid Lunds central. Det behövs. 
   Den viktigaste delen av överenskommelsen mellan Lund och Sverigeförhandlingen gäller höghastighetstågen. Lund ska bidra med 120 miljoner. Lundapolitikerna har fått igenom sin vilja att Lunds C ska vara stationen för höghastighetstågen.
   VB och många andra har argumenterat för att stationen hellre borde placeras i Brunnshög. Det finns mycket som talar för det. Det är lättare att bygga för höghastighetståg på den öppna slätten än i Lunds täta stadsmiljö, där framför allt problemet med flaskhalsen och den skarpa kröken vid Armaturfabriken måste lösas.

Men blir satsningen på höghastighetståg verkligen av? Den nya beräkningen antyder visserligen att kostnaden kan bli något lägre än som tidigare sagts, kanske 250 miljarder.  Är kostnadsminskningen tillräcklig? 
   Vi förutsätter det. I överenskommelsen lovar Lund dessutom att bygga 15000 bostäder de närmaste femton åren. Det är nog genomförbart. Byggnadsverksamhet pågår redan runt hela staden, inte minst i södra Lund vid Arenan, i Källby ängar och på St Larsområdet.

I flera referat står det att höghastighetstågen utgår från Lunds central.
   Utgår?
   Finns här en antydan om att sträckan Lund-Malmö inte räknas som höghastighetssträcka utan att höghastighetsförbindelsen till Stockholm börjar först i Lunds C? Och att alltså inga radikala åtgärder krävs vid Armaturkurvan?

Samtidigt som överenskommelsen om höghastighetstågen publicerades genomfördes samråd om fyrspårsbygget mellan Flackarp och Högevall i Järnåkraskolan.
   I Trafikverkets presentation förekom inga nyheter. De två nya spåren kommer att byggas väster om de nuvarande, likaså de nya broarna vid Höje å, vid Klostergårdsporten och över Södra Ringvägen.
   När de nya spåren är färdiga kommer trafiken förläggas till dem, medan man bygger om de befintliga. Bullret från tågen kommer inte att bli högre, snarare tvärtom.
   Klostergårdsstationen förläggs vid vägporten Nordanväg – Maskinvägen. Allt detta var egentligen känt tidigare.

Viktigare för de boende är stadsplaneringen i Lunds kommun. Nya bostäder ska byggas i anslutning till Klostergårdsstationen. Väster om järnvägen finns stora ytor för bostadsbyggande på Åkerlund och Rausings parkeringsplats. Men vad kommer att hända på den östra sidan, den som vetter mot Klostergården med det gröna stråket, korpfotbollsplanerna och koloniområdena?
   De frågorna togs inte upp under samrådet, som endast gällde Trafikverkets utbyggnad av järnvägen.
   Jag ställde en viktig fråga till Vesna Vasiljkovic, översiktsplanearkitekt i Lunds kommun:
   Kommer en vägförbindelse mellan Klostergården och Värpinge byggas i Sunnanvägs förlängning, under järnvägen, och längs den gamla vägen förbi reningsverket till Värpinge?
   Hon bekräftade att man planerar en sådan förbindelse för att knyta samman de boende på vardera sidan av den barriär som järnvägen utgör. Meningen är att den ska kunna användas för busstrafik.
   Den planerade vägen kommer att gå genom grönområdet mellan kolonin och odlingslotterna. En vägport under järnvägen blir nödvändig. Eftersom det är rationellast att bygga porten under järnvägen samtidigt som fyrspårsbygget kommer den nya vägen att anläggas inom de närmaste sju åren. För Trafikverket handlar det alltså om fyra broar. Men det tycks Trafikverket inte känna till.

Hackat och malet av Ulf N

Handslaget i Sverigeförhandlingen
Huvudinnehållet i överenskommelsen mellan Lunds kommun och Sverigeförhandlingen är ju redan känt. Men jag vill ändå understryka att Lund gjort en mycket bra överenskommelse. Femtio procent statlig täckning för byggandet av spårvägen, och dessutom drygt 40 miljoner för cykelåtgärder. Som motprestation ska lund medfinansiera den nya höghastighetsjärnvägen med 120 miljoner och bygga 15000 nya bostäder fram till 2035. För Sverigeförhandlingen består ju faktiskt av två delar, staden bygger höghastighetsjärnväg och kommunerna ser till att det byggs bostäder.

Förhandling mellan FNL och SD
Under den ajournering av det kommunstyrelsemöte som tog beslut om att godkänna inriktningen på överenskommelsen sågs FNL förhandla med SD. Uppenbarligen lyckades inte förhandlingarna, eftersom de båda partierna ändå lade varsitt förslag till yrkande. Båda partierna är emot spårväg.

FNL vill riva Armaturfabriken
Lite överraskande deklarerade FNL vid senaste fullmäktigesammanträdet att partiet tyckte att Armaturfabriken ska rivas. Det är möjligt att det kommer att behövas för att klara kapaciteten på spåren. Men på FNL verkade det snarast som om de ville riva den under alla omständigheter. Det är väl i så fall den enda plats där FNL verkligen vill förnya.

De borgerliga vill rusta ner kommunens miljöarbete
I Lunds kommun har under ett långt antal år funnits ett s k Miljöanslag. Det är pengar som avsätts för framåtsyftande projekt inom miljöområdet. Både kommunala förvaltningar och föreningar kan söka pengar ur anslaget. Anslaget finansierar också kommunens miljöpris. Anslaget har tidigare varit på 2,5 miljoner kronor. I fjol skar en borgerlig majoritet med stöd av SD ner det till hälften. Nu vill de borgerliga slopa det helt hållet, M successivt och övriga borgerliga partier redan under nästa år. Allianspartierna, som i högtidliga sammanhang pratar om miljö, visar därmed att det handlar just om fagert tal och inget annat.

Utbyggnadsprogram
Ett nytt programdokument inom stadsbyggnadsområdet – Utbyggnads- och boendestrategi – är ute på remiss, bland annat till kommunala styrelser och nämnder. Programperioden sträcker sig fram till 2025. När kommunstyrelsen härförliden skulle yttra sig över programmet yrkade C och FNL att en fjärdedel av allt bostadsbyggande i kommunen skulle byggas i de östra kommundelarna. Det handlar då om 300 bostäder per år eller 3000 bostäder fram till programtidens slut. Försiktigtvis undvek de båda partierna att tala om hur de tänkte bära sig åt för att få bostadsföretagen att bygga dessa bostäder. Intresset från byggherrarna för att bygga ute i öster är minst sagt begränsat.

Spårväg i öster
För övrigt kan en – inte utan viss förvåning – notera att kommunstyrelsen i samma veva uttalade sitt stöd för att utbyggnadsprogrammet skulle framhålla möjligheten av spårburen trafik till de östra kommundelarna före år 2025. Detta beslut togs på grundval av ett moderatförslag!

Ny gymnasieskola
Det har hackats och malts en hel del kring placeringen av den femte gymnasieskolan. Det känns bra att det avgörande beslutet nu är taget, och för undertecknad som miljöpartist känns det också tryggt att veta att en enhällig MP-fullmäktigegrupp stod bakom beslutet, inklusive beslutet att högstadiet skulle finnas kvar på Svane.

Största skandalen. 60 000 elever säljs på börsen! av Gunnar Stensson

Stefan Löven tog i söndagens partiledardebatt äntligen ställning till frågan om vinster i välfärden, åtminstone när det gäller friskolekoncernerna.
   Friskolekoncernen Academedia ska sälja 60 000 elever på börsen, sa han.   Han har opinionen med sig. Det har blivit politiskt inkorrekt med riskkapitalister i välfärden.
   Ja, friskolekoncernen Academedia ska säljas. Aktierna är värda 3,7 miljarder. Skolentreprenörerna tjänar bra. Vi vet varifrån pengarna kommer. Från skatten, via skolpengen. Vi vet var de brukar hamna. I skatteparadis.  Academedia placerar pengarna där det är lönsammast.

Academedia är Sveriges största friskolkoncern. Gymnasieskolorna Engelska skolan i St Larsparken och Pro Civitas på Bredgatan ingår i imperiet. Wallenbergsägda EQT äger Academedia.
   EQT (Wallenberg) hoppades på en bra affär. Men läget är förändrat. Nu får kanske den planerade börsintroduktionen den 15 juni bakläxa. Stefan Lövens besked kan grusa börsplanerna helt. Det menar Dagens industri: Löven har förstört börsintroduktionen, skriver tidningen. Det menar också DN:s ekonomiska skribent Patricia Hedelius i en analys 28/5. Det kan bli kvarsittning och bakläxa, skriver hon.
   Sydsvenskan drar uppgivet sitt strå till stacken. ”Kanske är det inte bara självregleringen som brister i friskolesektorn. Delar av den tycks också sakna självbevarelsedrift”, skriver Tobias Lindberg

I morse (1/6) debatterade gymnasieminister Aida Hadzialic, S, försäljningen av Academedia med en blek Ebba Busch Thor, KD. (KD har just fått sin lägsta notering på tio år, 3,1 procent, i den opinionsmätning Statistiska Centralbyrån genomfört på uppdrag av riksdagen.)
”Man ska inte fokusera på ägandet utan på kvaliteten”, försvarade sig Ebba gång på gång. Det har varit skolprofitörernas undanflykt under hela 2000-talet.
”Just det”, påpekade Aida Hadzialic. ”Kvalitet. Sveriges skolresultat har i tio år sjunkit som en sten. Den svenska skolpolitiken är extrem. Inget annat land i världen låter riskkapitalbolag tjäna pengar på de allmänna medel avsedda för skolan.”
   Hon kunde ha tillagt att friskolorna har lägre lärartäthet och att de bidrar till segregation och betygsinflation, eftersom betygen förvandlats till försäljningsargument på en skolmarknad. Friskolorna undergräver lärarauktoriteten eftersom både skolledare och föräldrar utsätter dem för påtryckningar vid betygssättningen.

Nu väntar vi otåligt på skolkommissionens slutsatser. Ingmar Reepalu är dess ordförande och han brukar känna åt vilket håll vinden blåser. I höst kommer hans förslag.

Sorglig nyhet för planeten, men lysande för min plånbok! av Göran Persson

Jag sparade just en halv miljon! När jag satt och slösurfade på twitter så blev jag plötsligt rik. Karin Svensson Smith tipsade där om en artikel i Teknikens Värld.
 

 

Ny elbil smutsigare än gammal bensinbil
Vilken bil är egentligen mest miljövänlig, en törstig äldre eller en ny bränslesnål? Sett till utsläpp under tillverkningsprocess och driftutsläpp kan det vara så att det är mer skonsamt för miljön att behålla din gamla bil, enligt ny forskning.
Biltillverkarna vill såklart att vi ska konsumera mer och införskaffa nya bilar som på papperet ser ut att vara avsevärt mycket miljövänligare än äldre bilar. Plus att vi kan lätta vårt samvete med att köra runt i en bil som släpper ut mindre koldioxid, men är nya bilar verkligen så miljövänliga som de verkar? Det kan nämligen vara så att till och med elbilar kan vara större miljöbovar än en tio år gammal bil med förbränningsmotor.
   Mike Berners-Lee, ledande expert på koldioxidutsläpp och forskare vid Lancaster University, säger att det kan vara mer miljövänligt att helt enkelt behålla din gamla bil. Baserat på hans forskning beräknas en ny bil, under tillverkningsprocessen, släppa ut cirka 600 kg koldioxid per 10 000 kronor slutkonsumenten spenderar på bilen.
Läs hela artikeln
 
Ja, vad skall man tro? Hade jag nu bara haft den där halva miljonen jag sparade så hade lyckan varit fullständig.

Första deltagarna klara till Womens Boat to Gaza

Womens boat to Gaza träffas denna vecka i Bryssel för att planera resan till Gaza som kommer avgå i mitten av september. Womens Boat to Gaza är ett projekt från Freedom Flotilla Coalition där svenska Ship to Gaza ingår. Under aktionen i september kommer besättningen bestå av bara kvinnor för att på så sätt belysa kvinnornas ovärderliga bidrag i kampen mot blockaden.
   I dag tillkännages att följande personer kommer följa med på färden mot Gaza:
Mariead Maguire, Nobelpristagare (1976) från Nordirland
Marama Davidson, parlamentsledamot från New Zealand
   Fler delegater, bland annat från Sverige, kommer offentliggöras inom de närmaste veckorna.
Läs mer på deras hemsida

Till minnet av Rachel Corrie av Gunnar Olofsson

För nionde året i rad anordnas en fotbollsturnering i den palestinska staden Rafah i södra Gaza till minne av Rachel Corrie – den 23-åriga amerikanska fredsaktivist som 2003 kördes över och dödades av en israelisk bulldozer när hon försökte hindra israelerna från att förstöra palestinska hem. Årets turnering äger rum den 7 juni och omfattar 32 olika lag från alla delar av Gaza.
   Syftet med turneringen är enligt arrangörerna att, förutom att hylla minnet av Rachel Corrie, för ett ögonblick dra de ungas intresse från det eländiga livet i Gaza till någonting positivt som ger hopp om framtiden. En del av fotbollslagen har också namn efter städer som rensats på sin palestinska befolkning – detta för att hålla vid liv drömmen för palestinierna att, i enlighet med FN:s resolution 194, kunna återvända till sin jord.
 

 

Rachel Corries föräldrar, Cindy och Craig Corrie, berättar att Rachel som ung flicka var väldigt aktiv i ett fotbollslag, och förtjust i spelet. För dem är turneringen en inspiration att deltaga i ”firandet av av den fantastiska anda hos de som spelar, organisatörerna som har en vision och supportrarna som kommer och hejar på sina favoritlag”.
   Ja, fotbollen är en internationell kraft för gemenskap mellan folk och nationer. Varför agerar inte Fotbollsförbundet för att hjälpa palestinierna att utöva sin sport - och protesterar när den israeliska ockupations-makten förstör palestinska fotbollsanläggningar och arresterar palestinska spelare för att hindra dem att nå sina matcher? Och varför följer inte COOP Sverige initiativet från COOP i Rachel Corries hemstad Olympia att sluta saluföra israeliska produkter så länge ockupationen består - utan fortsätter att saluföra ockupationsprodukter? 

Det är lätt att tycka om regeringens flyktingpolitik, men – av Bertil Egerö

Då och då tänker jag tillbaka på olika scener i Lukas Moodyssons fina TV-film Det nya landet; det omaka paret som nekats asyl och kör omkring i Sverige på jakt efter ett svar på sin illegala tillvaro. De landar en dag i en villa vars källarrum är fyllt av flyktingar. Kvinnan, med ett stort hjärta, kan inte avvisa någon som kommer i hennes väg. Mannen rasar, allt brister, han drar, kaos.
   Det är lätt att dela den kvinnans känslor, så länge man inte öppnat sin egen bostad för alla som behover skydd och hjälp. Eller sett in i det system flyktingarna möter när alla volontärer hjälpt flyktingarna fram till migrationsverket. De måste ju tas om hand. De måste ges ett vettigt boende, vettig utrustning, mat och dryck, hjälp till självhjälp. De måste bemötas med samma respekt och omsorg som våra egna medborgare. Av vem? Kommunen förstås. Kommunen är basen, frivilligorganisationer bidrar.

Rollen som god man ger insikter
Vi har nu sedan januari varit god man åt två asylsökande femtonårs pojkar. Det ger en chans till inblickar i ett system som kämpar, bågnar, envisas, nästan – eller lite mer – klarar den helt oväntade börda fjolårets flyktingvåg gett vårt kommunala system. Häromdagen fick vi höra att flyktingboendena på kort tid ökat från två till tolv. Det är mycket imponerande Hör bara:
   ”OK, ni är barn, och ni saknar familj. Ni har samma rättigheter som svenska barn. Vi börjar med en rejäl hälsoundersökning, fortsätter med kontroll av ögon, öron, tänder. Ni ska förstås få all den behandling ni visas behöva. Detta sköter alla vi, som snabbt rekryterats till ert boende – många av oss helt ovana vid alla de praktiska, emotionella, sociala etc. problem vårt jobb kommer att innebära.

Vad gör den gode mannen?
”Så bra att vi har gode män att hjälpa oss. Överförmyndaren letar runt i samhället efter frivilliga, socialförvaltningen undersöker deras lämplighet, de måste utbilda sig för att förstå sina roller. En del fungerar smidigt från början, andra kan bli som föräldrar: ställer krav på personalen i boendet, eller på socialen. Utmaningarna är många: god man sköter barnets pengar, ser till att hälsoundersökningarna görs, att barnen får sina bidrag och sina temporära ID-kort från migrationsverket, fixar bibliotekskort, rycker in när boendet eller barnen kallar, deltar i barnens möten med socialen, det offentliga biträdet, följer med första dagen till skolan, håller kontakt med läraren…
   ”Självklart är det långt ifrån alla gode män som klarar sina roller hela vägen ut. Då kan andra aktörer behöva rycka in. Längs vägen behöver dessa unga människor inte bara en skola, mat och kläder, de behöver leka, sporta, lära sig simma, lära sig cykla. Boendet igen; ordna program, transportera, fixa utrustning, länka till fotbollsklubbar, simklubbar mm mm.”
   Så spinns varje barn in i ett nätverk av aktörer och ansvar, i ett land vars språk och koder de inte vet någonting om. Aktörerna utvecklas gradvis i sina roller, begår misstag längs vägen, lär sig. Barnen ställs inför många utfrågningar, ofta extremt påfrestande och säkert inte alltid motiverade. De ballar ur, skadar sig, hotar med självmord. Några rymmer.

Dimensioner vi inte tänker på
Vi har en mycket god vän, en ung man från Iran som slagit sig fram till medborgarskap, jobb, bostad här i Lund. Kunde han vara en tillgång för våra afghanska pojkar med sina familjer i Iran utan klara papper? Nej, inte självklart. Våra femtonåringar har lärt sig misstänksamhet. De undrar ibland vad kommunens olika tolkar egentligen gör med den information de får. Vem kan garantera att alla de möter är trovärdiga i sina löften om sekretess?
   Gängbildning finns överallt där ungdomar hålls samman, så även på ”vårt” boende. Aggressioner förekommer, en del drar ut på stan eller längre bort, missköter skolgång. Ovana svenskar försöker hitta vägen till beteenden vi delvis lämnat bakom oss; mer auktoritet, mer tydliga krav. Ett barn sluter sig helt – har inte lyckats tala med sin familj i Iran på några veckor. Ska personalen klara att krama om, trösta, delta?
   Ett av våra barn har fått vristen gipsad efter en fraktur. Han är bekymrad, kan inte be utan att gå ner på bönemattan på klassiskt vis. Ska han fasta under Ramadhan, med benet under läkning?
   På boendet sprids ständigt rykten, mer eller mindre väl grundade. Flera pojkar tycks vara övertygade om att en ande huserar i boendet, stör nattsömnen och är potentiellt farlig. Kanske återkommer den upplevelsen inte i det nya boende de nu ska anpassa sig till.

”Alla är välkomna” – och samhället tummar inte på omsorgskraven
Där någonstans ligger problemet: Visst vill vi alla kunna ta emot människor som flyr från krig och hot, inte minst de barn som skickats ut på långa riskabla resor för att ifrån ett tryggt land som Sverige kunna utbilda sig och hjälpa sin familj. Men vi – migrationsverket, kommunen, vård och omsorg – vill bara inte dra ner på de krav vi utvecklat för den offentliga sektorns omsorg om sina medborgare.
   Rätt eller fel? Frågan ställs inte; den yrkeskår kommunen engagerar vill göra sitt bästa, och kan bara inte avvika från vad som gäller för dess arbete med kommunen i övrigt. Då återstår för oss i civilsamhället bara ett svar: stötta Löfvén i vad vi alltid måste kalla ett tillfälligt stopp för invandringen, backa upp hans krav att alla EU-länder ska dela ansvaret i praktiken, kräva ett gradvist öppnande av gränsen där splittrade familjer ges hög prioritet, liksom asylsökande unga, och – inte minst – kräva mer resurser till kommunerna så att de kan bygga vidare på sin kapacitet att ta emot flyktingar. Samt delta med eget engagemang varhelst det är möjligt, som god man, som volontär, som klubbmedlem.
   Att enbart kräva av regeringen att den helt öppnar gränserna igen är inte att delta, stötta. Det är att blunda för de tuffa utmaningar samhället står inför, att kräva utan att först försöka förstå.

66 år i skolan 19. 1963-69:3. Framnäs av Den gamle

1964 flyttade vi från Prytzska till ett Älvsbyhus på Åkervägen cirka en kilometer från skolan. Nu bodde vi i egen villa, med garage. Det var drygt en kilometer till skolan. Vi hittade en bra dagmamma till Martin. Hon hette Margareta, och Martin tyckte så mycket om henne att han reste till Öjebyn tio år senare, enkom för att träffa henne.
   Sommaren 1966 när Sara var nykommen tillbringade vi ensamma på ett torp i skogen utanför Älghult. Det var en fin sommar, fast det ringlade huggormar på kökströskeln och skorstenen var full av mygg. På hösten tog jag körkort och köpte en Saab med tvåtaktsmotor.
   Vi började vi bygga ett hus 1967 på en gammal husgrund i den slåtterhage som tillhörde Karins far Richard. Sedan vi i augusti återvänt till Framnäs i Saaben, vars högsta hastighet var 70 km/tim, sålde vi den för 1500 kronor, samma summa som vi köpt den för. Ingrids make Göran hjälpte oss både vid köpet och försäljningen.
   Sommaren 1968 blev huset i Bolet färdigt. I augusti började Martin skolan i Öjebyn. Han gick dit tillsammans med sin bäste vän Bengt. Ibland ringde fröken och talade om att pojkarna inte kommit fram till skolan. Det fanns så mycket intressant på vägen.
   Min undervisning gick bra. En dag kom ett brev från ecklesiastikminister Edenman. Det innehöll ett dokument som utnämnde mig till ordinarie lärare.
   Vi började få vänner även utanför skolan. En av de viktigaste var Gunnar Kieri som forskade och skrev om interneringslägret Storsien i Kalix kommun där kommunister, anarkister, pacifister och socialdemokrater på vänsterkanten hölls internerade 1939-40 för att de ansågs utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet. Danmark hade liknande läger och internerna i dem deporterades till tyska koncentrationsläger efter ockupationen 1940.
   Min syster Brittas sambo Nisse, som gjorde vapenfri värnplikt på Arlanda, blev efter en häftig protest mot regeringens hantering av Russell-tribunalen 1967 förvisad till Sibirien, dvs Skellefteå flygplats. Helgerna tillbringade han hos oss. När Sara, tre år, kom in till honom på morgnarna brukade han säga: ”Hej lilla äckliga Sara!” Då gapskrattade hon.

Karin satte igång en omfattande teaterverksamhet. Arrabals Picknick på slagfältet blev en succé tack vare skolans komikergeni, som vid ett annat tillfälle förvandlade radions sjö- och landvädersrapport till oemotståndlig komik. Hon fick också uppdraget att regissera ett spel om kommunsammanslagningen mellan Piteå och Hortlax.

   Andra succéer var Kent Anderssons Hemmet och John Synges En kittelflickares bröllop. När ensemblen turnerade med ”Kittelflickaren” fastnade bilen i en snödriva. Ett par starka norrländska snöröjare fick loss den. I den hårda blåsten på bron över Pite Älv lossnade kylarlocket på Anna-Lisas folka. Hon tryckte ner det igen och band fast det med en halsduk.

   Rikskonserter finansierade en turné med den lilla Mozartoperan Bastien och Bastienne. Turnén blev ansträngande på grund av de långa avstånden i Norrbotten som planerarna i Stockholm inte hade tagit hänsyn till.
   Men de flesta uppsättningarna ägde rum på folkhögskolans stora och välutrustade scen. Mest krävande var Häxjakten av Arthur Miller, ett kostymdrama med flera stora roller.
   Fickteatern med Lottie Ejebrant och Tom Deutgen gjorde ett bejublat – och stimulerande - besök.

Sune Smedeby presenterade 1960-talets moderna musik och musikteorier med utgångspunkt från den amerikanske tonsättaren och musikteoretikern John Cage. En stråkkvartett kunde plötsligt tystna mitt under framförandet. Publiken som förlamad, någon hostade, några röster hördes, en bil startade. All tystnad är musik, förklarade Sune. Vid ett annat tillfälle hade Karin uppgiften att mitt under en konsert skrika ”Sluta, sluta!”, för att skärpa publikens medvetande.
   Sune arbetade också med att sammanfoga olika konstarter, musik, lyrik, prosatexter, bilder, ljus och ljud. Vi förberedde länge en happening som skulle framföras i Luleå nybyggda stadsbibliotek. Ljus och mörker spelade en stor roll. Under repetitionerna i februari och mars hade vi tillgång till Norrbottens vintermörker. Men när happeningen ägde rum i april hade mörkret tagit slut. I det skarpa solljus som föll genom bibliotekets glasrutor framstod vår happening som mycket konstig. Men Sune var nöjd. Att vi hade glömt ljusets återkomst var också en happening, sa han.

På våren 1969 föreföll det som om Karin och jag var på väg att bli norrbottningar för all framtid. Vi trivdes, men kände oss samtidigt lite låsta. Socialdemokratisk skolpolitik räddade oss. För lärare i samhällskunskap i högstadiet och gymnasiet tillkom ett nytt krav: betyg i geografi. Den som ville komplettera sin examen erbjöds lön med så kallat b-avdrag.   Därigenom blev det möjligt att flytta till Lund för ett års studier. Vi tilldelades en familjebostad för studenter i Ulrikedal. Vi visste det inte då, men beslutet kom att innebära slutet på vår tid i Öjebyn.