66 år i skolan 36. 1985-97:3. Två veckor i Eritreas högland av Den Gamle

På dagen ett år efter Olof Palmes död reste jag tillsammans med Lars Bondestam och Philip Gottlieb för att delta i EPLF:s andra kongress i det befriade området i Eritreas högland. Vi sammanstrålade i Kastrup och flög till Khartoum via Sofia, där Lionel Cliffe och hans fru anslöt sig. Vi kom att stanna på hotell Akropol några dagar, och under tiden samlades journalister och representanter för solidaritetsorganisationer och politiska partier från Storbritannien, USA, Västtyskland, Nederländerna, Norge och Italien.
   Vi besökte Omdurman på andra sidan Nilen, där 1898 en mindre brittisk truppstyrka med moderna vapen utplånade en muslimsk upprorsarmé i en massaker som krävde 25000 liv. Churchill deltog och skrev en entusiastisk skildring av blodbadet. Här har vi en av jihadismens rötter.
   EPLF organiserade den långa resan från Khartoum till Eritrea via Port Sudan och Suakin. I Port Sudan fanns en oljehamn och EPLF:s stora bilpark med landrovers, toyotas och sexhjuliga sovjetiska lastbilar av märket Zil som erövrats från Etiopien. Där fanns också en klinik med plats för 120 patienter i en blå tvåvåningsbyggnad. Philip som är läkare hade varit där tidigare och hade med sig presenter till Mizan, en 17-årig flicka i rullstol. En explosion hade fyra år tidigare knäckt hennes rygg och hon hade bott på kliniken sedan dess. Hon fick en bandspelare och några band. Vacker och glad var hon, men hade stannat i växten.
   Kliniken var full av krigsinvalider. De fick undervisning i samhällsämnen, naturkunskap, språk och matematik av ett par lärare som också var krigsoffer. Linesh hette en kvinnlig läkare som var specialist på plastikoperationer. Beate, journalist från den tyska tidningen Vorwärts, intervjuade henne. Linesh drabbades varannan dag av feberattacker, orsakade av malaria.

Resan i en landrover från Port Sudan till Orota, det befriade områdets huvudort, tog nästan ett dygn, först genom öken och sedan högt uppe i Eritreas berg. Vi passerade gränsen med släckta strålkastare. Över en strid flod blev bilen som var nära att välta bogserad av en av lastbilarna.
   Det första vi gjorde efter framkomsten var att besöka en Pharmacia. Philip ville bli av med en påse stryknin som skulle användas till insektsbekämpning på kreatur. Vi hade smugglat den genom resans alla kontroller. Ett etiopiskt Antonov-bombplan passerade högt över oss. En luftvärnskanon började skjuta.
   Vi besökte Revolution School där enligt uppgift 10 000 barn och ungdomar undervisades under bar himmel. De satt gruppvis under träd. Varje grupp hade en bok, en svart tavla och en ung lärare. EPLF:s tryckeri låg i en grotta vid en platå. Där trycktes skolböcker, tidskrifter, politisk litteratur och skönlitteratur på tigrinja, bland annat Pushkin och Shakespeare. De hade tillgång till starka radiomottagare som framför allt följde BBC:s internationella rapportering. Där fanns också en filmateljé som framställde dokumentärer om kampen. Vi firade 8 mars en hel natt, besökte centrallasarettet som var inrymt i en fem km lång ravin med stenhus och grottor, bevittnade en operation, träffade Linesh igen, besåg en maskin som tillverkade dambindor och en annan som gjorde svarta gummisandaler och deltog i en fest i en djup dal, där den 80-årige nationalhjälten Woldeab Woldemariam, skyddad mot solen av ett svart paraply, talade till tusentals jublande eritreaner. En kvinna gick fram till honom och sa: ”Känner du att du är mycket gammal nu?”  Alla jublade.

Vi sov i ett rum, vars golv var täckt med madrasser. En natt slank en orm in. Stor uppståndelse. Många var sjuka. Lars och Philip delade en svår förkylning. Själv hade jag diarré upprepade gånger. En kvinnlig journalist kräktes och blev medvetslös men återhämtade sig. Lars Bondestam köpte en get, slaktade den med en kniv, flådde, styckade och stekte den och bjöd alla på fest.
   Vi hade kommit för att närvara vid EPLF:s andra kongress. Dagarna gick, och kongressen uppsköts gång på gång. Flertalet gäster måste resa hem med flyget från Khartoum 15 mars.
   På eftermiddagen 13/3 inleddes kongressen. Vi transporterades till en amfiteater, helt byggd av släta skifferblock utan cement eller andra bindemedel. Den första natten ägnades åt de gästande delegationernas hälsningar. Själv framförde jag en hälsning från Ingvar Carlsson (tveksamt om han var medveten om det), Vpk och Eritreagrupperna. Sessionen tog slut strax före gryningen . Följande natt tog kongressen beslut om EPLF:s strategi i den fortsatta kampen, om utformningen av en kommande demokratisk, multietnisk, eritreansk flerpartistat och ställningstaganden till aktuella konflikter i omvärlden. Sannolikt var det diskussioner om dokumentens utformning som orsakat kongressens försening.
   Vid tretiden på natten körde tre landrovers fram till kongressbyggnaden för att forsla ett tjog av gästerna tillbaka till Port Sudan varifrån de skulle flygas till Khartoum. Jag följde med, jag hade ju undervisning morgonen den 16 mars. Philip och Lars stannade och bevittnade valet av EPLF:s nye generalsekreterare, den unge Issayas Afeworki, som fått en del av sin utbildning i Kina under kulturrevolutionen.
   Våra tre landrovers körde med släckta lyktor, först på smala vägar vid randen av branta stup och sedan i hög fart genom den sandiga och steniga öknen. Två däck exploderade och till slut var vi alla tvungna att stående packa ihop oss i en bil. Vi kom tre timmar för sent till Port Sudan, men EPLF hade tvingat planet att vänta. Efter någon timme var vi i Khartoum Airport.