Helgeandskyrkan
28 januari kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2017-01-26
Vem blir "second" ?
Att "America is first" har vi hört mycket om senaste veckan. Men vem som skall bli "second" är mer oklart.
Holländarna har ett svar, kanske finns det andra?
Noterat i veckan
”Högerpopulismen är en militant rörelse av gamlingar som begår folkmord på planetens unga
Det vi upplever nu är de äldres världskrig mot de unga. I alla val under 2016 som kommer att ha avgörande betydelse för allas vår framtid röstade majoriteten av den yngre befolkningen mot de vinnande kandidaterna, från Trump till brexit...
Kampen om framtiden utspelar sig i skolorna. Men bara om lärarna lyckas hålla fast vid demokratins grundtanke: att det är i klassrummet vi lär oss att bli annat än blott karriärryttare, nämligen medborgare som förstår att umgås och lära av varandra...
I demokratin är skolan också alltid samvetets skola och civilisationens starkaste fäste.”
Carsten Jensen, SDS 22/1
Centerpartiets väg. Annie Lööf vill riva upp anställningsskyddet, urholka kollektivavtalen, tredubbla rutavdragen och låta de som tjänar mest betala mindre i skatt. Hon är en fiende till alla begränsningar av välfärdskapitalisternas rätt att göra vinst på de skattepengar som borde gå till skola, vård och omsorg. AB
”De kommer inte åt mina pengar”, sa miljardären Bengt Ågerup nyligen till Dagens Industri. Han syftade på Skatteverket som kräver honom på 1,2 miljarder.
Att rika för över sina pengar till utlandet är särskilt illa nu då faran för samhällsklyftor blivit uppenbar, kommenterar ekonomijournalisten Birgitta Forsberg i DN 23 januari.
Det vi upplever nu är de äldres världskrig mot de unga. I alla val under 2016 som kommer att ha avgörande betydelse för allas vår framtid röstade majoriteten av den yngre befolkningen mot de vinnande kandidaterna, från Trump till brexit...
Kampen om framtiden utspelar sig i skolorna. Men bara om lärarna lyckas hålla fast vid demokratins grundtanke: att det är i klassrummet vi lär oss att bli annat än blott karriärryttare, nämligen medborgare som förstår att umgås och lära av varandra...
I demokratin är skolan också alltid samvetets skola och civilisationens starkaste fäste.”
Carsten Jensen, SDS 22/1
Centerpartiets väg. Annie Lööf vill riva upp anställningsskyddet, urholka kollektivavtalen, tredubbla rutavdragen och låta de som tjänar mest betala mindre i skatt. Hon är en fiende till alla begränsningar av välfärdskapitalisternas rätt att göra vinst på de skattepengar som borde gå till skola, vård och omsorg. AB
”De kommer inte åt mina pengar”, sa miljardären Bengt Ågerup nyligen till Dagens Industri. Han syftade på Skatteverket som kräver honom på 1,2 miljarder.
Att rika för över sina pengar till utlandet är särskilt illa nu då faran för samhällsklyftor blivit uppenbar, kommenterar ekonomijournalisten Birgitta Forsberg i DN 23 januari.
Trumps rådgivare har nära koppling till den israeliska ockupationsmakten av Ulf Nymark
I förra veckans VB skrev Gunnar Olofsson bland
annat om Trumps ambassadör i Israel, David Friedman, och hans nära
förbindelser med högerextrema israeliska bosättarorganisationer. Även
Trump själv har direkt koppling till extrema bosättarorganisationer.
Via sin ”välgörenhetsfond” skänkte Trump i början av förra decenniet 10
000 dollar till ”Friends of Beit El Institutions”, en US-amerikansk
gren av den av extremister dominerade bosättning Beit El.
En av Trumps två seniora rådgivare, är som bekant
svärsonen Jared Kushner. Kurshner, som är ortodox jude, har av svärfar
getts en nyckelroll för att försöka åstadkomma fred i Palestina. Fram
till för några dagar sedan ingick Kushner i styrelsen för ”Friends of
the Israeli Defense Forces” (FIDF).
(Källa: Haaretz 2017-01-26 med flera dagar)
Ju sämre skola desto dyrare av Gunnar Stensson
Sedan 2009 får elever välja fritt bland alla gymnasier i Skåne och Blekinge. Systemet kallas Fritt sök. Det har särskilt gagnat universitetsstaden Lund som är centralt belägen och har goda kommunikationer.
Närbelägna städer med anrika läroverk som Eslöv och Landskrona har drabbats hårt. I Eslöv har elevantalet halverats.
Kostnaden för undervisningen är densamma vare sig man har 20 eller 30 elever i klassrummet. Har man som i Lunds stora kommunala gymnasieskolor alla klassrum fulla blir elevpengen låg. Genomsnittskostnaden för en gymnasieplats i Lund är 92 000 kronor, rejält under riksgenomsnittet på 114 000 kronor.
Eslöv och Landskrona har färre elever i klassrummen och det krävs därför en avsevärt högre skolpeng för att finansiera undervisningen.
Till råga på eländet måste Eslöv utbetala denna högre elevpeng till de Eslövsgymnasister som väljer att gå i Katedralskolan i Lund i stället för i Eslövs läroverk. Vinst för Lund, förlust för Eslöv.
Helt orimligt, naturligtvis!
Argumenten för Fritt sök var att den fria skolmarknaden och konkurrensen mellan gymnasier skulle ge bättre utbildning till lägre kostnader. Det blev tvärtom.
Kostnaderna att ökade, samtidigt som skolresultaten försämrades. Lunds förre skoldirektör Sten-Bertil Olsson undrade varför.
I våras presenterade han fram sitt forskningsresultat i doktorsavhandlingen Marknadsreglering och dess effekter på regionala och lokala gymnasiemarknaders funktion.
Han jämförde skolkostnaderna i Lund och Malmö. Ett enkelt faktum kunde han genast konstatera. Gymnasieeleverna i Malmö kostar mycket mer än de i Lund. Genomsnittskostnaden för en gymnasist 2015 var 126 000 kronor i Malmö att jämföra med 92 000 i Lund. I Malmö kostade alltså en gymnasieelev 34 000 mer än i Lund.
Malmö har en snabbt växande befolkning, hög arbetslöshet och tar emot fler invandrare än andra kommuner. Det förklarar en del av kostnadsskillnaden.
Den skillnaden gjorde Malmö till ett eldorado för vinstdrivna friskolor. Så här fungerar marknaden. Ett litet friskolegymnasium i Malmö med 100 elever får genom elevpengs-systemet in 3 430 000 kronor mer i Malmö än i Lund.
Sten-Bertil Olsson fann dessutom att kostnadsskillnaden ökade ju fler friskolorna blev När friskolor etablerar sig i Malmö ökar antalet tomma platser – alltså ökar genomsnittskostnaderna.
Han försökte räkna ut hur mycket de tomma platserna kostar Malmö kommun och kom fram till summan 200 miljoner.
Det fria valet och konkurrensen mellan skolor leder alltså till dyrare och sämre utbildning för kommunerna och större vinst för de privata skolkoncernerna.
Skolmarknaden fungerar inte – utom för dem som profiterar på den. Ju sämre de svenska skolorna blir, desto mer ökar skolkoncernernas vinst.
Sten-Bertil Olsson vill behålla det fria skolvalet och friskolesystemet. Han vill inte att Reepalus förslag om en vinstbegränsning genomförs.
Men han har funnit att den svenska skolmarknaden måste reformeras i grunden. Gymnasieskolan har ju blivit så mycket dyrare och sämre under de få år som gått sedan han var skoldirektör i Lund.
Sten-Bertil Olssons förslag till lösning är en nationell skolpeng som är samma för alla. Det skulle innebära att skolan förstatligades. Kanske skulle möjligheterna att styra bort skolan från segregation och stigande kostnader öka. Kanske skulle förlusterna via vinstuttag minska. Men går det att ta bort marknadens orättvisor utan att ta bort marknaden?
Problemen är många. Skolpengen kan i praktiken aldrig vara lika för alla. Skillnaderna i elevernas förkunskaper och sociala förutsättningar måste alltid kompenseras.
Sten-Bertil Olssons avhandling visar att skolmarknaden i nuvarande form inte fungerar och att konsekvenserna för den svenska skolan är skrämmande destruktiva.
Det är hans stora insats i den svenska skoldebatten.
Gunnar Stensson
Närbelägna städer med anrika läroverk som Eslöv och Landskrona har drabbats hårt. I Eslöv har elevantalet halverats.
Kostnaden för undervisningen är densamma vare sig man har 20 eller 30 elever i klassrummet. Har man som i Lunds stora kommunala gymnasieskolor alla klassrum fulla blir elevpengen låg. Genomsnittskostnaden för en gymnasieplats i Lund är 92 000 kronor, rejält under riksgenomsnittet på 114 000 kronor.
Eslöv och Landskrona har färre elever i klassrummen och det krävs därför en avsevärt högre skolpeng för att finansiera undervisningen.
Till råga på eländet måste Eslöv utbetala denna högre elevpeng till de Eslövsgymnasister som väljer att gå i Katedralskolan i Lund i stället för i Eslövs läroverk. Vinst för Lund, förlust för Eslöv.
Helt orimligt, naturligtvis!
Argumenten för Fritt sök var att den fria skolmarknaden och konkurrensen mellan gymnasier skulle ge bättre utbildning till lägre kostnader. Det blev tvärtom.
Kostnaderna att ökade, samtidigt som skolresultaten försämrades. Lunds förre skoldirektör Sten-Bertil Olsson undrade varför.
I våras presenterade han fram sitt forskningsresultat i doktorsavhandlingen Marknadsreglering och dess effekter på regionala och lokala gymnasiemarknaders funktion.
Han jämförde skolkostnaderna i Lund och Malmö. Ett enkelt faktum kunde han genast konstatera. Gymnasieeleverna i Malmö kostar mycket mer än de i Lund. Genomsnittskostnaden för en gymnasist 2015 var 126 000 kronor i Malmö att jämföra med 92 000 i Lund. I Malmö kostade alltså en gymnasieelev 34 000 mer än i Lund.
Malmö har en snabbt växande befolkning, hög arbetslöshet och tar emot fler invandrare än andra kommuner. Det förklarar en del av kostnadsskillnaden.
Den skillnaden gjorde Malmö till ett eldorado för vinstdrivna friskolor. Så här fungerar marknaden. Ett litet friskolegymnasium i Malmö med 100 elever får genom elevpengs-systemet in 3 430 000 kronor mer i Malmö än i Lund.
Sten-Bertil Olsson fann dessutom att kostnadsskillnaden ökade ju fler friskolorna blev När friskolor etablerar sig i Malmö ökar antalet tomma platser – alltså ökar genomsnittskostnaderna.
Han försökte räkna ut hur mycket de tomma platserna kostar Malmö kommun och kom fram till summan 200 miljoner.
Det fria valet och konkurrensen mellan skolor leder alltså till dyrare och sämre utbildning för kommunerna och större vinst för de privata skolkoncernerna.
Skolmarknaden fungerar inte – utom för dem som profiterar på den. Ju sämre de svenska skolorna blir, desto mer ökar skolkoncernernas vinst.
Sten-Bertil Olsson vill behålla det fria skolvalet och friskolesystemet. Han vill inte att Reepalus förslag om en vinstbegränsning genomförs.
Men han har funnit att den svenska skolmarknaden måste reformeras i grunden. Gymnasieskolan har ju blivit så mycket dyrare och sämre under de få år som gått sedan han var skoldirektör i Lund.
Sten-Bertil Olssons förslag till lösning är en nationell skolpeng som är samma för alla. Det skulle innebära att skolan förstatligades. Kanske skulle möjligheterna att styra bort skolan från segregation och stigande kostnader öka. Kanske skulle förlusterna via vinstuttag minska. Men går det att ta bort marknadens orättvisor utan att ta bort marknaden?
Problemen är många. Skolpengen kan i praktiken aldrig vara lika för alla. Skillnaderna i elevernas förkunskaper och sociala förutsättningar måste alltid kompenseras.
Sten-Bertil Olssons avhandling visar att skolmarknaden i nuvarande form inte fungerar och att konsekvenserna för den svenska skolan är skrämmande destruktiva.
Det är hans stora insats i den svenska skoldebatten.
Gunnar Stensson
Sydsvenskans skolreporter Emma Leijnse har i ett par artiklar (14 och 23/1) analyserat orsakerna till de privata skolkoncernernas stora vinster i på kommunernas – och skattebetalarnas - bekostnad. I den senare artikeln har hon redogjort för Sten-Bertil Olssons forskningsresultat. Skolpolitikerna tycks ännu inte ha reagerat.
Sverigedemokraterna och Räddningstjänsten Syd – ett parti för otrygghet av Ulf Nymark
Lagstiftningarna har ålagt kommunerna att ansvara för räddningstjänst.
Räddningstjänsten uppdrag är att förebygga olyckor och att snabbt och
effektivt genomföra räddningsinsatser av olika slag. Här i södra Skåne
har fem kommuner – Malmö, Lund, Eslöv, Kävlinge, Burlöv - gått samman i
ett kommunalförbund, Räddningstjänsten Syd (RSyd), för att gemensamt ta
detta ansvar.
Räddningstjänstens uppgifter och kraven på kommunerna preciseras i Lagen om skydd mot olyckor. Där slås bland annat fast att varje räddningstjänst ska ha ett för varje mandatperiod gällande handlingsprogram. Programmet ska ange mål för verksamheten samt de risker för olyckor som finns. Vidare ska anges hur den förebyggande verksamheten ordnas och planeras samt vilken förmåga och vilka resurser som finns för räddningsinsatser. Enkelt uttryckt: programmet är styrande för hela räddningsverksamheten.
För RSyds del gäller att handlingsprogrammet ska antas av förbundets högsta beslutande organ, direktionen. Direktionen består av valda representanter för de fem kommunerna. Sverigedemokraterna säjer på sin hemsida att det är ett ”trygghetsparti”. Men när direktionen för en tid sedan skulle ta beslut om ett nytt handlingsprogram för den här mandatperioden, ville SD:s representanter inte vara med och ta ansvar för en trygg räddningstjänst. De avstod från att delta i beslutet! Att avstå från att ta ställning till handlingsprogrammet innebär i praktiken, att de tyckte att räddningstjänsten skulle kunna bryta mot lagen och att räddningstjänsten inte behövde ha någon styrning.
Inte heller tog SD ansvar för tryggheten när RSyds direktion strax före jul skulle utse en ny räddningschef. En räddningschef måste enligt lagen finnas. Inte heller här ville SD vara med och ta ställning. Partiets representant avstod från att delta i beslutet! Återigen vägrade SD att ta ansvar, återigen ville de strunta i lagen.
SD:s agerande i Räddningstjänsten Syd visar att de är ett parti som inte kan, inte vill och inte förmår att ta ansvar. Partiet driver i RSyd ett spel där medborgarnas säkerhet och trygghet är insatsen. SD är i själva verket ett ansvarslöst otrygghetsparti.
Ulf Nymark (MP)
ledamot i direktionenRäddningstjänsten Syd
Räddningstjänstens uppgifter och kraven på kommunerna preciseras i Lagen om skydd mot olyckor. Där slås bland annat fast att varje räddningstjänst ska ha ett för varje mandatperiod gällande handlingsprogram. Programmet ska ange mål för verksamheten samt de risker för olyckor som finns. Vidare ska anges hur den förebyggande verksamheten ordnas och planeras samt vilken förmåga och vilka resurser som finns för räddningsinsatser. Enkelt uttryckt: programmet är styrande för hela räddningsverksamheten.
För RSyds del gäller att handlingsprogrammet ska antas av förbundets högsta beslutande organ, direktionen. Direktionen består av valda representanter för de fem kommunerna. Sverigedemokraterna säjer på sin hemsida att det är ett ”trygghetsparti”. Men när direktionen för en tid sedan skulle ta beslut om ett nytt handlingsprogram för den här mandatperioden, ville SD:s representanter inte vara med och ta ansvar för en trygg räddningstjänst. De avstod från att delta i beslutet! Att avstå från att ta ställning till handlingsprogrammet innebär i praktiken, att de tyckte att räddningstjänsten skulle kunna bryta mot lagen och att räddningstjänsten inte behövde ha någon styrning.
Inte heller tog SD ansvar för tryggheten när RSyds direktion strax före jul skulle utse en ny räddningschef. En räddningschef måste enligt lagen finnas. Inte heller här ville SD vara med och ta ställning. Partiets representant avstod från att delta i beslutet! Återigen vägrade SD att ta ansvar, återigen ville de strunta i lagen.
SD:s agerande i Räddningstjänsten Syd visar att de är ett parti som inte kan, inte vill och inte förmår att ta ansvar. Partiet driver i RSyd ett spel där medborgarnas säkerhet och trygghet är insatsen. SD är i själva verket ett ansvarslöst otrygghetsparti.
Ulf Nymark (MP)
ledamot i direktionenRäddningstjänsten Syd
Otroliga Indien – machokultur och politisk magi
av Staffan Lindberg
Här kommer jag resande till Sydindien efter
att levt från och till på kontinenten i femtio år och trott mig lärt
det mesta och blir ordentligt överraskad.
Kamp för att behålla tjurfäktning i Indien
Många menar att de stora folkrörelsernas tid är förbi och moderna samhällen är allt för splittrade och individualistiskt orienterade för att kollektiva känslor ska kunna väckas, som tar tag i hela samhället. Det kan också sägas om Indien genom dess snabba inflyttning till storstäderna med en arbetskraft som till ca två tredjedelar är småföretagare.
I Tamil Nadu, kan vi nu dock bevittna en nästan
allomfattande folklig mobilisering av ett slag som man får gå tillbaka
till språkstriderna på 1960-talet för att hitta ett motstycke till.
Nu gäller saken tamilsk ”tjurfäktning”, Jallikattu på tamil, och det hela är en i stort sett fredlig agitation. Det är en uråldrig tradition, som utövas i vissa distrikt i delstaten under skördefesten Pongal i januari varje år.
Man retar upp byns ståtligaste unga tjurar med knivstick, hård vridning av svansen och ibland med att ge alkohol och släpper ut dem på gator och torg mens folk får hoppa undan bäst de kan. De mest modiga springer efter och tar tag i hornen och försöker rida och lugna ner tjuren. Hornen har filats spetsiga och livsfarliga.
Sedan 2008 har 42 personer skadats till döds och många hundra sårats allvarligt. 2014 bestämde högsta domstolen i Indien, efter många uppvaktningar från djurrättsorganisationer, att tjurrusning var förbjudet (efter flera försök till ändring bekräftat i juni 2016).
Detta uppfattas som ett utslag av hinduhögerregeringen under Narendra Modis försök att ta hela makten i Indien, även den kulturella. Plötsligt har Jallikattu blivit en fråga om självbestämmande för tamilerna, om rätten till sin egen kultur.
Från den 10 januari i år har ”folkets rörelse” ledd av ungdomar blivit till en lavinartad rörelse i hela Tamil Nadu och i fredagen den 20 stod hela Chennai stilla. ”Bandh” hade utlysts – hela staden stängdes, som t ex affärer, skolor, förvaltningar, teatrar och universitet.
Politikerna har nu äntligen fattat galoppen. Det förhandlas i Chennai och i New Delhi. Premiärminister Narendra Modi har uttalat sig att han inte är emot Jallikattu. En delstatlig förordning, som tillåter traditionen, med tillägget att det handlar om ”sport” utfärdades den 23 januari.
Trots detta stannade flera tusen demonstranter kvar på stranden i Chennai och vägrade ge upp kampen innan högsta domstolen ändrat sig. Det blev ett våldsam slut med poliser som jagade demonstranter, omkring 50 bilar och bussar sattes i brand och över 80 personer arresterades.
De militanta hade nog ”rätt” för sig på ett sätt. Den 25 januari har högsta domstolen uttalat sig och sagt att deras förbud för Jallikattu från 2014 fortfarande gäller. Delstatsregeringen kan inte sätta sig över lagen.
Tjurfäktning är en grym sport uppburen av manliga machoideal och kan tyckas bara vara en konservativ rörelse.
"Notebandi" eller konsten att slå blå dunster
Kamp för att behålla tjurfäktning i Indien
Många menar att de stora folkrörelsernas tid är förbi och moderna samhällen är allt för splittrade och individualistiskt orienterade för att kollektiva känslor ska kunna väckas, som tar tag i hela samhället. Det kan också sägas om Indien genom dess snabba inflyttning till storstäderna med en arbetskraft som till ca två tredjedelar är småföretagare.
Nu gäller saken tamilsk ”tjurfäktning”, Jallikattu på tamil, och det hela är en i stort sett fredlig agitation. Det är en uråldrig tradition, som utövas i vissa distrikt i delstaten under skördefesten Pongal i januari varje år.
Man retar upp byns ståtligaste unga tjurar med knivstick, hård vridning av svansen och ibland med att ge alkohol och släpper ut dem på gator och torg mens folk får hoppa undan bäst de kan. De mest modiga springer efter och tar tag i hornen och försöker rida och lugna ner tjuren. Hornen har filats spetsiga och livsfarliga.
Sedan 2008 har 42 personer skadats till döds och många hundra sårats allvarligt. 2014 bestämde högsta domstolen i Indien, efter många uppvaktningar från djurrättsorganisationer, att tjurrusning var förbjudet (efter flera försök till ändring bekräftat i juni 2016).
Detta uppfattas som ett utslag av hinduhögerregeringen under Narendra Modis försök att ta hela makten i Indien, även den kulturella. Plötsligt har Jallikattu blivit en fråga om självbestämmande för tamilerna, om rätten till sin egen kultur.
Från den 10 januari i år har ”folkets rörelse” ledd av ungdomar blivit till en lavinartad rörelse i hela Tamil Nadu och i fredagen den 20 stod hela Chennai stilla. ”Bandh” hade utlysts – hela staden stängdes, som t ex affärer, skolor, förvaltningar, teatrar och universitet.
Politikerna har nu äntligen fattat galoppen. Det förhandlas i Chennai och i New Delhi. Premiärminister Narendra Modi har uttalat sig att han inte är emot Jallikattu. En delstatlig förordning, som tillåter traditionen, med tillägget att det handlar om ”sport” utfärdades den 23 januari.
Trots detta stannade flera tusen demonstranter kvar på stranden i Chennai och vägrade ge upp kampen innan högsta domstolen ändrat sig. Det blev ett våldsam slut med poliser som jagade demonstranter, omkring 50 bilar och bussar sattes i brand och över 80 personer arresterades.
De militanta hade nog ”rätt” för sig på ett sätt. Den 25 januari har högsta domstolen uttalat sig och sagt att deras förbud för Jallikattu från 2014 fortfarande gäller. Delstatsregeringen kan inte sätta sig över lagen.
Tjurfäktning är en grym sport uppburen av manliga machoideal och kan tyckas bara vara en konservativ rörelse.
"Notebandi" eller konsten att slå blå dunster
Under ytan kan man dock se andra orsaker till folkligt
missnöje med den styrande eliten. En nyligen genomförd sedelreform har
drabbat vanliga människor hårt, torka har drabbat hela Tamil Nadus
jordbruk och bönder begår självmord i dess spår. Dessa problem drabbar
folk som individer och hushåll och är inte är lika lätta att förvandla
till kollektiv social protest och mobilisering.
Utan att till synes konsultera några ekonomiska experter deklarerades den 8 november i fjol en sedelreform med en tidsfrist på 50 dagar. De vanliga 500- och 1000-lapparna kunde inte längre användas för att handla ut måste växlas till nya sedlar före 1 januari. Syftet var att komma åt korruption och svarta marknader som hinduhögern utlovade i sin valkamp 2014.
Samtidigt deklarerade centralregeringen att Indien skulle bli ledande i världen inom digital ekonomi. Inga pengar skulle behövas längre, bara bankkonton, kort och Internetuppkopplade mobiltelefoner. Snacka om att försöka slå blå dunster i ögonen på folk med Internet-programmerarnas internationella rykte i förgrunden. Även om de flesta unga och vuxna har mobiltelefoner så är det bar omkring en fjärdedel som har bankkonto och Internet!
Hur dum kan en självrättfärdig och auktoritär regering vara? Det återstår att se. Indiska Riksbanken hade inte tryckt upp de nya sedlarna i den mängd som behövdes. Bankautomaterna gapade tomma inför sina kunder. När det kom ut sedlar ibland var det i valören 2000 rupier, dvs i köpkraft ungefär som en svensk tusenlapp. Men vilken småhandlare på gatan eller i butik växlar in tusenlappar från femtio kunder per eftermiddag?
I ekonomin lider arbetare, småföretag och handlare av brist på kontanter. De kan inte köpa de varor de behöver från bönderna eller andra producenter, de kan inte betala sin arbetare. I panik och akut penningbehov gick de först till pantlånarna som växlade in gamla 500rupie-sedlar för 350 rupier i nya. Det tog tid att gå till vanliga banker för att få ut sina pengar i nya sedlar - vem har råd till en förlorad arbetsdag när man lever hand ur mun?
Medelklasindierna har köat i timtal för att växla in
sina gamla sedlar innan den siste december i fjol. De har köpt på kredit
och betalt genom skuldförbindelser. Ekonomin står helt enkelt stilla i
flera avseenden. Många vanliga arbetare i småföretagen är arbetslösa.
Försäljningen av vespor har gått ned med drygt 20 procent. Världsbanken
har sänkt tillväxtprognosen för 2017 från 7,6 till 6,6 procent. Flera
ekonomiska experter däribland Amartya Sen har deklarerat reformen som
en tokreform som just drabbar vanliga arbetare och småföretagare och
hela ekonomin. Svarta börsaffärer kommer man inte åt med den här
metoden. Bara omkring 6 procent av alla svarta affärer sker i kontanter
från börsen så att säga.
Märkligt nog har hela denna reform inte väckt mer än akademiska protester från vänstermitten. I fem pågående delstatsval är det inte en valfråga. Återstår att se om det är en underliggande kraft i utfallet för eller emot hinduhögern.
Här i Tamil Nadu råder det torka i de flesta distrikten efter uteblivna monsunregn under hösten. Skördarna har slått fel och för första gången har bönderna börjat begå självmord när de inte kan betala tillbaka sina skulder.
Vänsterintellektuella är förstås djupt medvetna om detta liksom den lilla vänsterbonderörelsen. Det ska dock sägas att delstatsregeringen har bett om katastrofhjälp från centralregeringen.
Men det är ännu inte en offentlig angelägenhet. Det verkar som både ”notebandi” (sedelförbud på hindi) och torkan och böndernas förtvivlade situation uppfattas som naturkatastrofer eller gudomliga straff. Storm, störtregn, översvämningar, torka, hungersnöd eller som nu också brist på kontanter kan tolkas som det man inte kan förklara med denna världens logik.
Vi får vänta och se om denna förlamning står sig. Notebandi kan bli ett rejält självmål i den indiska politiken.
Utan att till synes konsultera några ekonomiska experter deklarerades den 8 november i fjol en sedelreform med en tidsfrist på 50 dagar. De vanliga 500- och 1000-lapparna kunde inte längre användas för att handla ut måste växlas till nya sedlar före 1 januari. Syftet var att komma åt korruption och svarta marknader som hinduhögern utlovade i sin valkamp 2014.
Samtidigt deklarerade centralregeringen att Indien skulle bli ledande i världen inom digital ekonomi. Inga pengar skulle behövas längre, bara bankkonton, kort och Internetuppkopplade mobiltelefoner. Snacka om att försöka slå blå dunster i ögonen på folk med Internet-programmerarnas internationella rykte i förgrunden. Även om de flesta unga och vuxna har mobiltelefoner så är det bar omkring en fjärdedel som har bankkonto och Internet!
Hur dum kan en självrättfärdig och auktoritär regering vara? Det återstår att se. Indiska Riksbanken hade inte tryckt upp de nya sedlarna i den mängd som behövdes. Bankautomaterna gapade tomma inför sina kunder. När det kom ut sedlar ibland var det i valören 2000 rupier, dvs i köpkraft ungefär som en svensk tusenlapp. Men vilken småhandlare på gatan eller i butik växlar in tusenlappar från femtio kunder per eftermiddag?
I ekonomin lider arbetare, småföretag och handlare av brist på kontanter. De kan inte köpa de varor de behöver från bönderna eller andra producenter, de kan inte betala sin arbetare. I panik och akut penningbehov gick de först till pantlånarna som växlade in gamla 500rupie-sedlar för 350 rupier i nya. Det tog tid att gå till vanliga banker för att få ut sina pengar i nya sedlar - vem har råd till en förlorad arbetsdag när man lever hand ur mun?
Märkligt nog har hela denna reform inte väckt mer än akademiska protester från vänstermitten. I fem pågående delstatsval är det inte en valfråga. Återstår att se om det är en underliggande kraft i utfallet för eller emot hinduhögern.
Här i Tamil Nadu råder det torka i de flesta distrikten efter uteblivna monsunregn under hösten. Skördarna har slått fel och för första gången har bönderna börjat begå självmord när de inte kan betala tillbaka sina skulder.
Vänsterintellektuella är förstås djupt medvetna om detta liksom den lilla vänsterbonderörelsen. Det ska dock sägas att delstatsregeringen har bett om katastrofhjälp från centralregeringen.
Men det är ännu inte en offentlig angelägenhet. Det verkar som både ”notebandi” (sedelförbud på hindi) och torkan och böndernas förtvivlade situation uppfattas som naturkatastrofer eller gudomliga straff. Storm, störtregn, översvämningar, torka, hungersnöd eller som nu också brist på kontanter kan tolkas som det man inte kan förklara med denna världens logik.
Vi får vänta och se om denna förlamning står sig. Notebandi kan bli ett rejält självmål i den indiska politiken.
66 år i skolan 39. 1985-97:6. Äntligen i Asmara
av Den Gamle
Planet står på Arlanda omgivet av
eritreaner som efter årtionden i landsflykt äntligen ska återvända hem
för att fira befrielsen. En brokig samling. Västerländskt klädda män
och kvinnor. Skäggiga åldringar med vita mössor. Barn och gamla kvinnor
med koptiska kors intatuerade i pannan.
Incheckningen har tagit lång tid: korgar, väskor, plastdamejeanner, radioapparater, fullpackade kassar, pappkartonger och barnvagnar skall med. Upprörda diskussioner om övervikt.
Nu ligger bagaget i en brokig hög bredvid planet. Var och en ska identifiera sina tillhörigheter så att inget obehörigt kommer med. Det ropas och skrattas. Många viftar med eritreanska pappersflaggor.
Inne i planet är det kvavt. Somliga har suttit där i flera timmar. De är trötta nu. Tigrinja är det språk som talas, lågmält, snabbt och välartikulerat.
Jag och fotojournalisten Donald Boström representerar Eritreagrupperna. Donald har med sig en ung KPML(r)-are från Göteborg, Karin Bojs. Några år senare är hon vetenskapsjournalist i DN. 133 personer är med på planet som har 156 platser. Vi tre är de enda västerlänningarna. Det är den 29 augusti 1991. Klockan 12 taxar planet ut till startplatsen.
Asmara är en vacker stad med breda gator och italienska byggnader i jugendstil. En stor katolsk katedral markerar stadscentrum. Där finns också en koptisk kyrka (bibeln översattes till skriftspråket geez redan på 400-talet), en svenskbyggd protestantisk och flera moskéer, varav en stor. På gatorna rullar små blå taxibilar av märket Fiat, 40 år gamla eller mer, bland hästskjutsar, åsnekärror och dromedarer.
Söndagen den 1 september firas befrielsen på stadion. Septemberavenyn, Asmaras huvudgata, är till brädden fylld av en folkmassa som långsamt närmar sig. Representanter från regeringen i Sudan och den nya etiopiska regimen är närvarande.
En dag följer Donald, Karin och jag med i den norska kyrkohjälpens landcruiser när Mehret efter 18 år i Milano äntligen ska återvända till sitt hem i Meyweyni, en bergsby strax bortom Decamhare, där slutstriden med den etiopiska armén ägde rum fyra månader tidigare. Mehret är en lång vacker kvinna. Hon bär ett par högklackade italienska skor. Bredvid henne sitter dottern Saba.
Vi passerar Decamharefronten. Skyttegravarna syns i dalen. Några stridsvagnsvrak står jämte vägen. Donald som var där under striderna i maj berättar.
Stopp! ropar Mehret. Där är vägen. En knappt synbar stig leder upp mot den branta sluttningen. Landcruisern klättrar uppför, sedan ned i en djup ravin, sedan uppför en ännu brantare sluttning. Högt över oss ser vi en liten samling hus: Meyweyni.
Incheckningen har tagit lång tid: korgar, väskor, plastdamejeanner, radioapparater, fullpackade kassar, pappkartonger och barnvagnar skall med. Upprörda diskussioner om övervikt.
Nu ligger bagaget i en brokig hög bredvid planet. Var och en ska identifiera sina tillhörigheter så att inget obehörigt kommer med. Det ropas och skrattas. Många viftar med eritreanska pappersflaggor.
Inne i planet är det kvavt. Somliga har suttit där i flera timmar. De är trötta nu. Tigrinja är det språk som talas, lågmält, snabbt och välartikulerat.
Jag och fotojournalisten Donald Boström representerar Eritreagrupperna. Donald har med sig en ung KPML(r)-are från Göteborg, Karin Bojs. Några år senare är hon vetenskapsjournalist i DN. 133 personer är med på planet som har 156 platser. Vi tre är de enda västerlänningarna. Det är den 29 augusti 1991. Klockan 12 taxar planet ut till startplatsen.
Asmara är en vacker stad med breda gator och italienska byggnader i jugendstil. En stor katolsk katedral markerar stadscentrum. Där finns också en koptisk kyrka (bibeln översattes till skriftspråket geez redan på 400-talet), en svenskbyggd protestantisk och flera moskéer, varav en stor. På gatorna rullar små blå taxibilar av märket Fiat, 40 år gamla eller mer, bland hästskjutsar, åsnekärror och dromedarer.
Söndagen den 1 september firas befrielsen på stadion. Septemberavenyn, Asmaras huvudgata, är till brädden fylld av en folkmassa som långsamt närmar sig. Representanter från regeringen i Sudan och den nya etiopiska regimen är närvarande.
En dag följer Donald, Karin och jag med i den norska kyrkohjälpens landcruiser när Mehret efter 18 år i Milano äntligen ska återvända till sitt hem i Meyweyni, en bergsby strax bortom Decamhare, där slutstriden med den etiopiska armén ägde rum fyra månader tidigare. Mehret är en lång vacker kvinna. Hon bär ett par högklackade italienska skor. Bredvid henne sitter dottern Saba.
Vi passerar Decamharefronten. Skyttegravarna syns i dalen. Några stridsvagnsvrak står jämte vägen. Donald som var där under striderna i maj berättar.
Stopp! ropar Mehret. Där är vägen. En knappt synbar stig leder upp mot den branta sluttningen. Landcruisern klättrar uppför, sedan ned i en djup ravin, sedan uppför en ännu brantare sluttning. Högt över oss ser vi en liten samling hus: Meyweyni.
Vi väntar utanför medan Mehret och Saba går in. Gråt
och glädjerop. Mehrets ankomst är en fullständig överraskning för
hennes mor. Fadern är död. Vi ser tre bergstoppar i väster och bortom
dem ännu en topp, Eritreas högsta berg, 3000 meter.
När vi kommer in är familjen samlad längs ena väggen. Vi främlingar
sätter oss vid den andra. Mehret talar flödande tigrinja med sina
släktingar men vi märker att tioåriga Saba inte förstår. Hon talar bara
italienska. Hennes mormor omfamnar henne.
En annan dag besöker jag ensam ett hem för krigsinvalider. Jag känner igen några av dem från Port Sudan 1987. En fårad man i rullstol berättar om det avgörande slaget vid Afabet. Ett etiopiskt arméförband med ett 60-tal stridsvagnar färdades långsamt längs vägen genom ett bergspass. Eritreanerna lyckades spränga den främsta och några av de bakersta. Stridsvagnarna var instängda. Det hemskaste var när de etiopiska Mig-planen kom. De bombade de stillastående stridsvagnarna för att de inte skulle falla i eritreanernas händer. Stridsvagnsbesättningarna förintades. Krigsinvaliderna bjöd på öl.
När jag gick därifrån längs Septemberavenyn var jag trött. Jag satte mig på en trappa för att vila. Plötsligt ropade någon mitt namn på skånska. Kommer du ihåg demonstrationen vi ordnade i Lund 1982? Jag kände igen honom, Daniel Goitom. Jag hade ett diffust minne av demonstrationen. Den hade ägt rum hösten 1982, varit obetydlig och inte kommenterats i massmedia. Men här pratade vi om den, 9 år senare, i det befriade Asmara. Daniels pojke, som var 12 år 1982, hade nu tagit studenten.
Den svenskbyggda kyrkan ligger på en höjd i utkanten av Asmara. Intill kyrkan finns en låg, gulrappad byggnad. SCUOLA står det över porten. Här var Eritreas landsfader Wolde Ab Wolde Mariam en gång rektor. Sedan britterna under andra världskriget besegrat den italienska armén och ockuperat Eritrea gav de ut en tidning som kallades Weekly Gazette. I tidningens tigrinja-språkiga avdelning publicerade Wolde Ab de artiklar som kom att utgöra grundvalen för det fria Eritrea. Den gamle pastor Asfaha Mehari ler mot mig och säger: Jag har sparat alla nummer av den tidningen från 1942 till 1948. Den ligger inlåst här. Jag tror det är den enda kompletta upplaga som existerar.
Måndagen den 9 september träffade jag min klass i Heleneholmsskolan igen. 2D hade nu blivit 3D. Eritreagrupperna planerade att föreslå Eritrea till Operation Dagsverke så snart som möjligt. Jag hade ett förslag från EPLF:s utbildningsansvarige att vi skulle bidra till en skola i Nacfa.
En annan dag besöker jag ensam ett hem för krigsinvalider. Jag känner igen några av dem från Port Sudan 1987. En fårad man i rullstol berättar om det avgörande slaget vid Afabet. Ett etiopiskt arméförband med ett 60-tal stridsvagnar färdades långsamt längs vägen genom ett bergspass. Eritreanerna lyckades spränga den främsta och några av de bakersta. Stridsvagnarna var instängda. Det hemskaste var när de etiopiska Mig-planen kom. De bombade de stillastående stridsvagnarna för att de inte skulle falla i eritreanernas händer. Stridsvagnsbesättningarna förintades. Krigsinvaliderna bjöd på öl.
När jag gick därifrån längs Septemberavenyn var jag trött. Jag satte mig på en trappa för att vila. Plötsligt ropade någon mitt namn på skånska. Kommer du ihåg demonstrationen vi ordnade i Lund 1982? Jag kände igen honom, Daniel Goitom. Jag hade ett diffust minne av demonstrationen. Den hade ägt rum hösten 1982, varit obetydlig och inte kommenterats i massmedia. Men här pratade vi om den, 9 år senare, i det befriade Asmara. Daniels pojke, som var 12 år 1982, hade nu tagit studenten.
Den svenskbyggda kyrkan ligger på en höjd i utkanten av Asmara. Intill kyrkan finns en låg, gulrappad byggnad. SCUOLA står det över porten. Här var Eritreas landsfader Wolde Ab Wolde Mariam en gång rektor. Sedan britterna under andra världskriget besegrat den italienska armén och ockuperat Eritrea gav de ut en tidning som kallades Weekly Gazette. I tidningens tigrinja-språkiga avdelning publicerade Wolde Ab de artiklar som kom att utgöra grundvalen för det fria Eritrea. Den gamle pastor Asfaha Mehari ler mot mig och säger: Jag har sparat alla nummer av den tidningen från 1942 till 1948. Den ligger inlåst här. Jag tror det är den enda kompletta upplaga som existerar.
Måndagen den 9 september träffade jag min klass i Heleneholmsskolan igen. 2D hade nu blivit 3D. Eritreagrupperna planerade att föreslå Eritrea till Operation Dagsverke så snart som möjligt. Jag hade ett förslag från EPLF:s utbildningsansvarige att vi skulle bidra till en skola i Nacfa.
2017-01-19
Change, eller? av Göran Persson
Dags att avsluta jullovet och börja ett nytt VB-år. Hög tid har jag hört
någon säga, men till skillnad från kapitalismen så satsar VB på annat
än ständig tillväxt.
Att årets första nummer kommer ut samma dag som USA installerar en ny president skapar onekligen en möjlighet för en typiskt lundensikt lustifikation. Kommer tyvärr inte på någon riktigt bra.
Förra gången USA installerade en ny president var Obamas ledande slagord Change. Det blev väl inte så mycket av detta som många hoppades. Den här gången verkar det vara läga att hoppas på ett gammalt talesätt:
Same, same but different.
Med denna utveckling i världen och dessutom "Fattiglunds" desperata besparingsförslag så finns det onekligen en hel del att kommentera och analysera. Gör gärna det i VB.
Välkomna att läsa och skriva Veckobladets 43:e årgång!
Att årets första nummer kommer ut samma dag som USA installerar en ny president skapar onekligen en möjlighet för en typiskt lundensikt lustifikation. Kommer tyvärr inte på någon riktigt bra.
Förra gången USA installerade en ny president var Obamas ledande slagord Change. Det blev väl inte så mycket av detta som många hoppades. Den här gången verkar det vara läga att hoppas på ett gammalt talesätt:
Same, same but different.
Med denna utveckling i världen och dessutom "Fattiglunds" desperata besparingsförslag så finns det onekligen en hel del att kommentera och analysera. Gör gärna det i VB.
Välkomna att läsa och skriva Veckobladets 43:e årgång!
C och V
Vilka partier har stärkt sin ställning inom respektive
block? Jo, de som inte drar sig för att diskutera SD:s huvudfrågor,
flyktingpolitik och integration, men som gör det utifrån sina egna premisser, det ena med liberala förtecken, det andra med socialistiska.
Per T Ohlsson, SDS 8/1.
Per T Ohlsson, SDS 8/1.
New Public Management – att tjäna på folket av Gunnar Stensson
1992 års kommunallag skulle främja
avreglering och lokalt inflytande. Det blev 248 paragrafer i stället
för 86 och detaljerad kontroll av verksamheten. I Uppsala tog höga
tjänstemän och konsulter över och demokratiska processer avskaffades.
Med individuell lönesättning och tystnadskultur tynar det
professionella samarbetet.
Vi ser dagligen detta ske både på skolområdet och inom vården. Höga ämbetsmän engagerar sig i privata affärer och entreprenadsystemet är tillbaka. Det kallas konkurrensutsättning och offentlig-privat samverkan.
De offentliganställda underordnas samma husbondevälde som den icke ordinarie personalen på 1800-talet. Det skapas kedjor av lojaliteter mellan chefer och mellan chefer och medarbetare. Systemet saknar incitament för enskilda tjänstemän att säga nej när de ser osaklighet, maktmissbruk och fiffel i sin förvaltning.
New Public Management är helt enkelt en återgång till 1800-talets hierarkiska system med en överhet som tjänar på folket i stället för att tjäna det. Och med en förlamande byråkrati för att hålla det värsta fifflet i schack.
Lars Nelander, med 36 års erfarenhet från Uppsala kommun, berättar hur det gick till i sin rapport När kommunen blev en marknad. Trettio år med New Public Management i Uppsala.
Läs den!
Vi ser dagligen detta ske både på skolområdet och inom vården. Höga ämbetsmän engagerar sig i privata affärer och entreprenadsystemet är tillbaka. Det kallas konkurrensutsättning och offentlig-privat samverkan.
De offentliganställda underordnas samma husbondevälde som den icke ordinarie personalen på 1800-talet. Det skapas kedjor av lojaliteter mellan chefer och mellan chefer och medarbetare. Systemet saknar incitament för enskilda tjänstemän att säga nej när de ser osaklighet, maktmissbruk och fiffel i sin förvaltning.
New Public Management är helt enkelt en återgång till 1800-talets hierarkiska system med en överhet som tjänar på folket i stället för att tjäna det. Och med en förlamande byråkrati för att hålla det värsta fifflet i schack.
Lars Nelander, med 36 års erfarenhet från Uppsala kommun, berättar hur det gick till i sin rapport När kommunen blev en marknad. Trettio år med New Public Management i Uppsala.
Läs den!
Cyberkriget slår till i Sälen av Lucifer
Än en gång: 
det
händer för mycket. En enkel krönikör i provinsen har svårt att hänga
med. T.ex. har nu moderaterna äntligen bestämt sig för att jobba med SD
och försöka fälla regeringen efter något års närmande. Ur demokratisk
synpunkt är det så klart OK – när vi nu har en högermajoritet måste det
respekteras även om priset kan bli högt. C och L tycks dock inte
ställa upp oh gör alltså en annan värdering än M. Det blir en spännande
valrörelse hösten 2018.
Ylletröjor
Förra veckan var det konferensen ”Folk och Försvar” som sedan länge äger rum på högfjällshotellet i Sälen från vilket pressen kan berätta hur det befolkas av ”testosteronstinna män i ylletröjor” . Folk och Försvar var en organisation som skapades strax efter andra världskriget i avsikt att ta vara på den förändring av försvarsdiskussionen som föreföll möjlig efter beredskapsåren. Politiker och fackföringsfolk bjöds in tillsammans med höga militärer. Som en rest av de ambitionerna förekommer där fortfarande åtminstone en SSU:are och en Ung Vänsterrepresentant. I dag förefaller de mest tjäna som alibin för den massiva Natopropaganda som har utmärkt de senaste fem åren.
Olustig hantering
I år har nyhetsutbudet från Sälen präglats av ord som ”cyberwarfare” och inte minst har man talat om ryska hackare som blandat sig in i andra länders politik genom att läcka interna dokument från politiska partier. Ja, så går det till här i världen. USA:s agerande genom CIA har i femtio år just handlat om att påverka politiska partier, t.ex. i Västeuropa och händelserna i Ukraina har formats av amerikanska pengar, Det är förstås ett oskick, men det är löjeväckande att påstå att det är ett nytt fenomen. 1960-talets CIA har ersatts av National Endowment for Democracy i dag och det strömmar pengar från politiska partier till lämpliga partier i andra länder. De svenska insatserna i Polen och Sydafrika är andra exempel.
The Swedish Kings of Cyberwar
Men åter till cyberkriget. I Sälen var svenska politiker djupt indignerade över fula ryska trick på nätet. Men i veckan publicerades en tankeväckande artikel i den utomordentliga och oerhört vederhäftiga ”New York Review of Books” under rubriken ”The Swedish Kings of Cyberwar”. Det är en exposé över de svenska och norska bidragen till USA:s massövervakning och en hyllning till de svenska FRA-teknikernas skicklighet. Sverige levererar sedan 2008, då utrikesminister Bildt fixade en överenskommelse mellan Sverige och USA, ett stort och rikt ryskt material som man kommer åt via den ryska datatrafiken genom Sverige.
NYRB berättar om hur Sverige därmed bidrar med unika data om högprioriterat ryskt material om ledarskap och inrikespolitik. National Security Agency ser Sverige som en idealisk samarbetspartner i deras cyberkrigsprojekt Quantum genom att FRA anses ha hög teknisk kompetens. Ett delprojekt, operation Winterligbt går mycket långt:
According to NSA documents, WINTERLIGHT was using a complex attack strategy to secretly implant a malware program on the targeted computer or network. The NSA’s malware would then divert any signals between those computers and the Internet through “rogue” high-speed surveillance servers, called “FoxAcid” servers, allowing the NSA to access in stealth almost any of the user’s personal data—and even to tamper with data traveling from one user to another.
Att Sverige har ett mångårigt underrättelsesamarbete med USA är ingen nyhet och lite utbyte av nyheter om förband och fartygsrörelser i Östersjöområdet är inte mycket att bli upprörd över. Men numera handlar det om något annat: en överföring av mycket stora mängder råa data. Och vad mer: man bedriver också aktiv cyberkrigföring i samarbete: Man planterar in program (”malware”) hos motståndaren, program som sedan kan styras utifrån.
det
händer för mycket. En enkel krönikör i provinsen har svårt att hänga
med. T.ex. har nu moderaterna äntligen bestämt sig för att jobba med SD
och försöka fälla regeringen efter något års närmande. Ur demokratisk
synpunkt är det så klart OK – när vi nu har en högermajoritet måste det
respekteras även om priset kan bli högt. C och L tycks dock inte
ställa upp oh gör alltså en annan värdering än M. Det blir en spännande
valrörelse hösten 2018.Ylletröjor
Förra veckan var det konferensen ”Folk och Försvar” som sedan länge äger rum på högfjällshotellet i Sälen från vilket pressen kan berätta hur det befolkas av ”testosteronstinna män i ylletröjor” . Folk och Försvar var en organisation som skapades strax efter andra världskriget i avsikt att ta vara på den förändring av försvarsdiskussionen som föreföll möjlig efter beredskapsåren. Politiker och fackföringsfolk bjöds in tillsammans med höga militärer. Som en rest av de ambitionerna förekommer där fortfarande åtminstone en SSU:are och en Ung Vänsterrepresentant. I dag förefaller de mest tjäna som alibin för den massiva Natopropaganda som har utmärkt de senaste fem åren.
Olustig hantering
I år har nyhetsutbudet från Sälen präglats av ord som ”cyberwarfare” och inte minst har man talat om ryska hackare som blandat sig in i andra länders politik genom att läcka interna dokument från politiska partier. Ja, så går det till här i världen. USA:s agerande genom CIA har i femtio år just handlat om att påverka politiska partier, t.ex. i Västeuropa och händelserna i Ukraina har formats av amerikanska pengar, Det är förstås ett oskick, men det är löjeväckande att påstå att det är ett nytt fenomen. 1960-talets CIA har ersatts av National Endowment for Democracy i dag och det strömmar pengar från politiska partier till lämpliga partier i andra länder. De svenska insatserna i Polen och Sydafrika är andra exempel.
The Swedish Kings of Cyberwar
Men åter till cyberkriget. I Sälen var svenska politiker djupt indignerade över fula ryska trick på nätet. Men i veckan publicerades en tankeväckande artikel i den utomordentliga och oerhört vederhäftiga ”New York Review of Books” under rubriken ”The Swedish Kings of Cyberwar”. Det är en exposé över de svenska och norska bidragen till USA:s massövervakning och en hyllning till de svenska FRA-teknikernas skicklighet. Sverige levererar sedan 2008, då utrikesminister Bildt fixade en överenskommelse mellan Sverige och USA, ett stort och rikt ryskt material som man kommer åt via den ryska datatrafiken genom Sverige.
NYRB berättar om hur Sverige därmed bidrar med unika data om högprioriterat ryskt material om ledarskap och inrikespolitik. National Security Agency ser Sverige som en idealisk samarbetspartner i deras cyberkrigsprojekt Quantum genom att FRA anses ha hög teknisk kompetens. Ett delprojekt, operation Winterligbt går mycket långt:
According to NSA documents, WINTERLIGHT was using a complex attack strategy to secretly implant a malware program on the targeted computer or network. The NSA’s malware would then divert any signals between those computers and the Internet through “rogue” high-speed surveillance servers, called “FoxAcid” servers, allowing the NSA to access in stealth almost any of the user’s personal data—and even to tamper with data traveling from one user to another.
Att Sverige har ett mångårigt underrättelsesamarbete med USA är ingen nyhet och lite utbyte av nyheter om förband och fartygsrörelser i Östersjöområdet är inte mycket att bli upprörd över. Men numera handlar det om något annat: en överföring av mycket stora mängder råa data. Och vad mer: man bedriver också aktiv cyberkrigföring i samarbete: Man planterar in program (”malware”) hos motståndaren, program som sedan kan styras utifrån.
Destruktivt för Sveriges anseende
Löfven verkade stolt över FRA: s cyberwarfare, men vi andra borde bli rädda. Det återstår bara att hoppas att FRA:s bedrifter inte görs på regeringens initiativ utan är ett uttryck för militärers och teknikers yrkesskicklighet, djärvhet och omdömeslöshet. Det viktigaste i svensk utrikespolitik är självklart att skapa ett avspänt grannförhållande till Ryssland Det är den framgångsrika politiken som i huvudsak har följts sedan 1812 och den borde vi fortsätta med.
När de baltiska staterna trots seriösa invändningar från rådgivare som tänkte längre släpptes in i Nato bäddade man för den nuvarande situationen. På svenska försvarsstaben jublade man, kanske för att det skulle leda till svensk Natoanslutning. Och visst, efter värdlandsavtalet med Sverige som bas kan Nato föra krig nära Ryssland. Mycket riktigt kan vi nu läsa om hur Sverige i en omfattande stabsövning med Nato i våras mobiliserade det svenska försvaret med hemvärn och civilförsvar, vad som nu finns kvar av det. Nog skulle det behövas en svensk försvarsdebatt som inte bara förs av de vanliga stridspittarna.
Häxjakt på gång
Inte oväntat har det i den upphetsade atmosfär som råder framkommit beskyllningar av McCarthykaraktär. I Sälen delades tydligen ut en uppsats utgiven av Utrikespolitiska institutet som beskyllde Aftonbladets kultursidor för att vara en rysk propagandacentral därför att tidningen har skrivit för mycket om de fascistiska strömningarna i Ukraina. Rysslands överordnade mål är att Sverige inte går med i Nato, har det fastslagits, och vi som var emot värdlandsavtalet och är Natomotståndare anses alltså vara villiga talesmän för Moskva. Allt går igen.
Per T.
Slutligen har vi noterat att Per T Ohlsson ska bli hedersdoktor inom Humanistiska fakulteten vid Lunds universitet och det vill vi inte missunna honom. I den här spalten har han med hänvisning till hans ledarställning inom bombhögern ibland kallats Wing Commander Pete Olzen som från sin redaktörsstol på Segevång har lett attackvågorna mot målen i främre Östern.
Men han har sina förtjänster. Han skriver mycket och ofta och det gäller inte alla journalister. Jag har inte läst hans bok ”Svensk politik” men den har ju blivit mycket uppskattad. Han har skrivit mycket läsvärda biografier över J.A. Gripenstedt och Herbert Felix, mannen med gurkorna i Eslöv, och sitt hedersdoktorat fick han med hänvisning till hans bidrag till modern historia.
Vad som kan anföras emot honom är det råa och vulgära språkbruk han uppenbarligen anser vara på sin plats när han agiterar mot socialism i sina söndagskrönikor. Det är inte precis någon varsamhet med orden han visar och det kanske är något att tänka på när många nu talar om en onödig polarisering av den politiska debatten. Vänsterpartister brukar han kalla ”brun-röda” och Vänsterpartiet ”är en tummelplats för murkramare och nackskottsromantiker”. Vänstersidan i svensk politik brukar ju anses använda hårda ord om våra motståndare, men vi kallar inte rutinmässigt Per T:s meningsfränder och stridskamrater för ”torterare” eller ”mördare”. Men kanske håller han på att sansa sig med stigande ålder och visdom.
Familistären i Guise av Ann Schlyter och Birgit Assarson
I norra Frankrike finns en plats där ett försök
att upphäva motsättningen mellan arbete och kapital och att utveckla
nya kollektiva levnadsformer pågick i över hundra år. August Strindberg
var där i mitten av 1880-talet och beskriver det i såväl resebrev som i
en novell (Samlade skrifter, volym 15 och 16). Birgit Assarson och
jag reste till Guise en solig dag i juli 2016 för att se vad som ännu
finns kvar av denna ganska enastående anläggning.
Familistären skapades av en visionär kapitalist, Godin. Han föddes 1817, ärvde en liten smedja, utvecklade den till ett stort gjuteri för produktion av emaljerade gjutjärnskaminer, tjänade stora pengar, studerade utopisterna och grundade familistären år 1859. Där levde han tillsammans med Marie Moret, som hade en viktig roll i familistären. Att kalla anläggningen så var en del av deras gemensamma vision. De ville skapa ett idealsamhälle och bygga ett palats att bo i för arbetarfamiljer knutna till företaget. Godin dog ett par år efter Strindbergs besök men Marie levde ända till 1908. De hade då lagt grunden till en verksamhet som varade ändå fram till slutet av 1960-talet. Även i dag finns en del av gjuteriet igång, där produceras vackra gjutjärnsgrytor. Men kollektivet har upphört, en del av anläggningen är nu museum och en del är ombyggt till bostadsrättslägenheter.
Familistären skapades av en visionär kapitalist, Godin. Han föddes 1817, ärvde en liten smedja, utvecklade den till ett stort gjuteri för produktion av emaljerade gjutjärnskaminer, tjänade stora pengar, studerade utopisterna och grundade familistären år 1859. Där levde han tillsammans med Marie Moret, som hade en viktig roll i familistären. Att kalla anläggningen så var en del av deras gemensamma vision. De ville skapa ett idealsamhälle och bygga ett palats att bo i för arbetarfamiljer knutna till företaget. Godin dog ett par år efter Strindbergs besök men Marie levde ända till 1908. De hade då lagt grunden till en verksamhet som varade ändå fram till slutet av 1960-talet. Även i dag finns en del av gjuteriet igång, där produceras vackra gjutjärnsgrytor. Men kollektivet har upphört, en del av anläggningen är nu museum och en del är ombyggt till bostadsrättslägenheter.
Bild: Ann Schlyter
Vi får se lägenheter av olika storlek i huvudbyggnaden, alla utrustade med Godin-kaminer, stora fönster, högt i tak, och med ingång från loftgångar. Det var en bostadsstandard vida högre än andra arbetarbostäder.
Eftersom Godin menade att kvinnorna skulle nå sin fulla potential som medborgare genom att arbeta utanför hemmet, fanns från början ingen spis i köken. Alla skulle äta i den gemensamma matsalen. Detta varade inte länge, på arbetarnas begäran installerades då gjutjärnsspisar i köken. Den gamla restaurationen användes mest av ogifta arbetare. Men den finns kvar, där äter vi vår lunch efter att också besökt Godins egen bostad i en av sidobyggnaderna och svalkat oss en stund på en bänk i teatersalongen.
Familistären erbjöd inte bara bra och billiga bostäder. Godin inrättade konsumtionsföreningar och startade sjuk- och pensionskassor med demokratiskt valda styrelsen. För att ge arbetsmöjligheter för kvinnor förutom i centralköket, trädgården och grönsakslanden startade han också en maskinstickningsfabrik. För alla barn fanns bra dagis och skola med genomtänkt pedagogik som Marie Moret ägnade sig särskilt åt.
Bild: Ann Schlyter
Nu måste vi göra motstånd! av Gunnar Stensson
Världens åtta rikaste äger lika mycket som fattigaste hälften. De
största förmögenheterna växer automatiskt. För världens rikaste är det
lönsammare att passivt låta rikedomarna växa än att investera.
För de rika finns inget samhälle. Satsa på dig själv är deras moral.
Det gäller också Sverige. De rikas förmögenhet växte snabbare än alla andras mellan 2007 och 2012.
Det hotar världsekonomin. Det hotar klimatet. Och därmed också de rikaste. Men de rikaste bygger sina liv på evangeliet om privat vinning och är alltså handlingsförlamade.
Det kan man läsa i Pikettys Kapitalet men också i den amerikanska finanstidningen Forbes.
Det går att åtgärda . Botemedlen är arvsskatt (snikna lättingar ska inte ha tillgång till farfars vinster), förmögenhetsskatt (feta gubbar ska inte förskingra världens tillgångar), skatt på finansiella transaktioner (ingen ska bli rik på att spekulera) och stopp för skatteparadis (även de rika ska tvingas bidra till det samhälle de förnekar).
Härom dagen kallade alliansens partiledare till presskonferens i Internationella Engelska skolan i Uppsala för att låtsas föreslå skolreformer. Men marknaden kan inte sköta skolan. De senaste 20 åren har klyftorna ökat och undervisningen försämrats.
Internationella Engelska skolan, symbolen för allianspartiernas vinstpolitik, ingår i friskolekoncern med en omsättning på 1,5 miljarder kronor.
Gymnasiet Pro Civitas i Helsingborg lockade till sig de rikas barn genom betygsinflation. Klasserna omfattar 36 elever Det innebär 36 elevpengar á 78.900 kronor. Tillsammans 244.700 kronor. Hälften av dem går kanske som vinst till koncernen. Elevpengsystemet innebär att en skola med sämre bemedlade barn kan få 180.000. (Emma Leijnse, SDS 14/1)
Trots att det nu är uppenbart att den eviga tillväxtens marknadsliberala utopi, slutet på historien enligt Fukuyama på 1990-talet, är en naiv dumhet, bygger allianspartierna hela sin politik på den. Dumhet ger vinst i det korta perspektivet, och den nyliberala politikens perspektiv är kort. Det är slugt att gå sina rika uppdragsgivares ärenden.
Vi ser det ske i Lund. Att sänka skatten är för allianspartierna viktigare än vård, social trygghet, kultur, skola, klimat och miljö. Berika dig själv är den paroll som gäller. Det finns inget samhälle.
Idag kommer det monster som den nyliberala trosuppfattningen fött till makten som USA:s president. Trumpnissarna i Europa lurar i skuggorna. Storbritannien lämnar EU hellre än att släppa in invandrare. Visst drabbar det landet. Men inte de rikaste. De blir bara rikare.
Tiden är ond. Nu gäller det att säga nej! Nu måste vi göra motstånd!
För de rika finns inget samhälle. Satsa på dig själv är deras moral.
Det gäller också Sverige. De rikas förmögenhet växte snabbare än alla andras mellan 2007 och 2012.
Det hotar världsekonomin. Det hotar klimatet. Och därmed också de rikaste. Men de rikaste bygger sina liv på evangeliet om privat vinning och är alltså handlingsförlamade.
Det kan man läsa i Pikettys Kapitalet men också i den amerikanska finanstidningen Forbes.
Det går att åtgärda . Botemedlen är arvsskatt (snikna lättingar ska inte ha tillgång till farfars vinster), förmögenhetsskatt (feta gubbar ska inte förskingra världens tillgångar), skatt på finansiella transaktioner (ingen ska bli rik på att spekulera) och stopp för skatteparadis (även de rika ska tvingas bidra till det samhälle de förnekar).
Härom dagen kallade alliansens partiledare till presskonferens i Internationella Engelska skolan i Uppsala för att låtsas föreslå skolreformer. Men marknaden kan inte sköta skolan. De senaste 20 åren har klyftorna ökat och undervisningen försämrats.
Internationella Engelska skolan, symbolen för allianspartiernas vinstpolitik, ingår i friskolekoncern med en omsättning på 1,5 miljarder kronor.
Gymnasiet Pro Civitas i Helsingborg lockade till sig de rikas barn genom betygsinflation. Klasserna omfattar 36 elever Det innebär 36 elevpengar á 78.900 kronor. Tillsammans 244.700 kronor. Hälften av dem går kanske som vinst till koncernen. Elevpengsystemet innebär att en skola med sämre bemedlade barn kan få 180.000. (Emma Leijnse, SDS 14/1)
Trots att det nu är uppenbart att den eviga tillväxtens marknadsliberala utopi, slutet på historien enligt Fukuyama på 1990-talet, är en naiv dumhet, bygger allianspartierna hela sin politik på den. Dumhet ger vinst i det korta perspektivet, och den nyliberala politikens perspektiv är kort. Det är slugt att gå sina rika uppdragsgivares ärenden.
Vi ser det ske i Lund. Att sänka skatten är för allianspartierna viktigare än vård, social trygghet, kultur, skola, klimat och miljö. Berika dig själv är den paroll som gäller. Det finns inget samhälle.
Idag kommer det monster som den nyliberala trosuppfattningen fött till makten som USA:s president. Trumpnissarna i Europa lurar i skuggorna. Storbritannien lämnar EU hellre än att släppa in invandrare. Visst drabbar det landet. Men inte de rikaste. De blir bara rikare.
Tiden är ond. Nu gäller det att säga nej! Nu måste vi göra motstånd!
Gott nytt år i Palestina? av Gunnar Olofsson
Dagen före julafton fattade FN:s säkerhetsråd ett historiskt beslut när
man i en resolution förklarade att Israels bosättningar på ockuperad
palestinsk mark saknar ”legal giltighet och utgör ett flagrant brott
under internationell lag och ett stort hinder för att uppnå
tvåstatslösningen” av konflikten Israel/Palestina. Resolutionen antogs
med röstsiffrorna 14 mot noll där USA, som normalt brukar lägga in veto
mot sådana resolutioner, lade ned sin röst. Beslutet utgör för
palestinierna ett litet men trots allt hopp om ett bättre 2017 i
Mellanöstern.
Resolution 2334 (2016) förklarar att Israel, som ockupationsmakt i Palestina, måste uppfylla sina förpliktelser enligt Fjärde Genèvekonventionen: att inte ändra det ockuperade områdets demografiska karaktär genom till exempel konstruktion och expansion av bosättningar, inflyttande av israeliska bosättare, konfiskering av land, husförstörelser och fördrivning av palestinska civila. All bosättningsaktivitet måste omedelbart upphöra. Säkerhetsrådet kommer inte att erkänna några förändringar av 1967 års gränser, även vad gäller Jerusalem, andra än vad parterna överenskommer om i förhandlingar. Resolutionen fördömer och kräver omedelbara åtgärder mot allt våld mot civila, inklusive terrorhandlingar, uppmanar till lugn och återhållsamhet och intensifiering av internationella ansträngningar att utan fördröjning uppnå en övergripande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern.
Resolutionen var ursprungligen ett egyptiskt initiativ men efter att USA:s tillträdande president Donald Trump kontaktat Egyptens president Abdel Fatah al-Sisi drogs förslaget tillbaka. Istället blev det Nya Zeeland, Venezuela, Malaysia och Senegal som tillsammans lade fram resolutionen för säkerhetsrådet. Under debatten beskyllde Israels FN-ambassadör Danny Danon FN för att ”fördöma det judiska folket för att bygga hem i landet Israel” och ”förneka våra eviga rättigheter i Jerusalem”. Efter omröstningen kallade den israeliska regeringen till sig 12 av säkerhetsrådets medlemmar – inklusive Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina! – för att läxa upp dessa för beslutet. Medlemmar i den högerextrema regeringen har föreslagit att Israel, som reaktion, borde annektera, alltså lägga beslag på, hela den palestinska Västbanken och man har också utlovat – just det – nya bosättningar på ockuperad mark.
Donald Trumps inhopp i processen kan vara olycksbådande. Under presidentvalskampanjen i USA lovade han att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem – ett beslut som om det blir verklighet innebär ett grundskott mot världssamfundets linje i konflikten. Hans val av utrikesminister, Rex Tillerson, väcker frågor om vart politiken är på väg och den nyutnämnde USA-ambassadören i Israel, David Friedman, har utmärkt sig genom att kalla nuvarande presidenten Obama ”antisemit”, stödja bosättarrörelsen och vara motståndare till en tvåstatslösning.
Även om USA, oavsett president, inte kommer att kunna återkalla någon resolution i säkerhetsrådet är det viktigt att arbetet för resolution 2334 kommer igång så snart som möjligt. Konkret handlar det om att med olika påtryckningar – sanktioner, investeringsstopp, bojkotter – sätta press på Israel att upphöra med sina aktiviteter på ockuperad mark, och bana väg för den fredskonferens som Frankrike lovat stå värd för i januari. När Sverige från nyår tar plats i säkerhetsrådet, redan från första dagen som ordförande, måste detta vara en högt prioriterad uppgift att ta tag i. Gör man det, och någonting äntligen börjar hända, kan 2017 – oavsett vilken politik USA framöver kommer att föra – ändå bli ett gott nytt år i Palestina.
Resolution 2334 (2016) förklarar att Israel, som ockupationsmakt i Palestina, måste uppfylla sina förpliktelser enligt Fjärde Genèvekonventionen: att inte ändra det ockuperade områdets demografiska karaktär genom till exempel konstruktion och expansion av bosättningar, inflyttande av israeliska bosättare, konfiskering av land, husförstörelser och fördrivning av palestinska civila. All bosättningsaktivitet måste omedelbart upphöra. Säkerhetsrådet kommer inte att erkänna några förändringar av 1967 års gränser, även vad gäller Jerusalem, andra än vad parterna överenskommer om i förhandlingar. Resolutionen fördömer och kräver omedelbara åtgärder mot allt våld mot civila, inklusive terrorhandlingar, uppmanar till lugn och återhållsamhet och intensifiering av internationella ansträngningar att utan fördröjning uppnå en övergripande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern.
Resolutionen var ursprungligen ett egyptiskt initiativ men efter att USA:s tillträdande president Donald Trump kontaktat Egyptens president Abdel Fatah al-Sisi drogs förslaget tillbaka. Istället blev det Nya Zeeland, Venezuela, Malaysia och Senegal som tillsammans lade fram resolutionen för säkerhetsrådet. Under debatten beskyllde Israels FN-ambassadör Danny Danon FN för att ”fördöma det judiska folket för att bygga hem i landet Israel” och ”förneka våra eviga rättigheter i Jerusalem”. Efter omröstningen kallade den israeliska regeringen till sig 12 av säkerhetsrådets medlemmar – inklusive Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina! – för att läxa upp dessa för beslutet. Medlemmar i den högerextrema regeringen har föreslagit att Israel, som reaktion, borde annektera, alltså lägga beslag på, hela den palestinska Västbanken och man har också utlovat – just det – nya bosättningar på ockuperad mark.
Donald Trumps inhopp i processen kan vara olycksbådande. Under presidentvalskampanjen i USA lovade han att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem – ett beslut som om det blir verklighet innebär ett grundskott mot världssamfundets linje i konflikten. Hans val av utrikesminister, Rex Tillerson, väcker frågor om vart politiken är på väg och den nyutnämnde USA-ambassadören i Israel, David Friedman, har utmärkt sig genom att kalla nuvarande presidenten Obama ”antisemit”, stödja bosättarrörelsen och vara motståndare till en tvåstatslösning.
Även om USA, oavsett president, inte kommer att kunna återkalla någon resolution i säkerhetsrådet är det viktigt att arbetet för resolution 2334 kommer igång så snart som möjligt. Konkret handlar det om att med olika påtryckningar – sanktioner, investeringsstopp, bojkotter – sätta press på Israel att upphöra med sina aktiviteter på ockuperad mark, och bana väg för den fredskonferens som Frankrike lovat stå värd för i januari. När Sverige från nyår tar plats i säkerhetsrådet, redan från första dagen som ordförande, måste detta vara en högt prioriterad uppgift att ta tag i. Gör man det, och någonting äntligen börjar hända, kan 2017 – oavsett vilken politik USA framöver kommer att föra – ändå bli ett gott nytt år i Palestina.
Israel – judiskt eller demokratiskt? av Gunnar Stensson
Israels ockupation av Västbanken är olaglig. Den
illegala bosättningspolitiken i Västbanken måste upphöra. Det kräver
FN:s säkerhetsråd. Rådet är enigt.
Premiärminister Netanyahu beskyller förstås FN för antisemitism på samma sätt som han gjorde med Sverige när Margot Wallström erkände Palestina.
De svenska allianspartierna kritiserade henne då för att hon irriterade de israeliska sionisterna. För allianspartierna var det viktigare att hålla Israels regering på gott humör än att stå upp för internationell rätt.
Då hade Netanyahus raseriutbrott viss verkan så till vida som inga andra stater vågade följa det svenska exemplet. Den här gången blir hans raseriutbrott bara ett ursinnigt, men meningslöst hundskall i öknen.
Det är antisemitism att stödja Netanyahus ockupationspolitik. Det gör nu endast medlöparna och de antisemitiska nationalistpartierna i Europa. De riktar tillsammans med Israels regering sin rasism mot muslimerna.
Israel kan antingen bli en judisk eller en demokratisk stat, men inte både - och, vilket innebär att verklig fred inte kan uppnås, fastslår USA:s avgående utrikesminister John Kerry.
För första gången tar Sydsvenskan uttryckligen avstånd från Israels ockupation av Västbanken.
Men rasisten Donald Trump hyllar den. ”Stå stark, Israel, den 20 januari närmar sig snabbt!” twittrar han. Flertalet bedömare tror inte att stödet från Trump kommer att häva Israels internationella isolering. Tvärtom.
Ingmar Karlsson
slår i sin nyutkomna bok Roten till det onda fast
att Israel är en apartheids-stat vars invånare indelas i fyra
kategorier. ”Det är judarna i Israel som har de rättigheter och
skyldigheter som karaktäriserar en demokrati, araberna i Israel som
visserligen får deltaga i allmänna val men vars rättigheter är
inskränkta på en rad områden, bosättarna på Västbanken som har alla
rättigheter men inga skyldigheter samt slutligen palestinierna på de
ockuperade områdena som lever i ett rättslöst tillstånd och dagligen
utsätts för övergrepp av bosättare i sionismens namn.
På väg hem från lasarettet via Sandgatan och det snöiga Lundagård lördagen den 7 januari passerade jag Palestinagruppernas manifestation mot Israels ockupation av Västbanken framför rådhuset på Stortorget. Den har pågått varje lördag sedan 2001. Några år deltog jag regelbundet.
Premiärminister Netanyahu beskyller förstås FN för antisemitism på samma sätt som han gjorde med Sverige när Margot Wallström erkände Palestina.
De svenska allianspartierna kritiserade henne då för att hon irriterade de israeliska sionisterna. För allianspartierna var det viktigare att hålla Israels regering på gott humör än att stå upp för internationell rätt.
Då hade Netanyahus raseriutbrott viss verkan så till vida som inga andra stater vågade följa det svenska exemplet. Den här gången blir hans raseriutbrott bara ett ursinnigt, men meningslöst hundskall i öknen.
Det är antisemitism att stödja Netanyahus ockupationspolitik. Det gör nu endast medlöparna och de antisemitiska nationalistpartierna i Europa. De riktar tillsammans med Israels regering sin rasism mot muslimerna.
Israel kan antingen bli en judisk eller en demokratisk stat, men inte både - och, vilket innebär att verklig fred inte kan uppnås, fastslår USA:s avgående utrikesminister John Kerry.
För första gången tar Sydsvenskan uttryckligen avstånd från Israels ockupation av Västbanken.
Men rasisten Donald Trump hyllar den. ”Stå stark, Israel, den 20 januari närmar sig snabbt!” twittrar han. Flertalet bedömare tror inte att stödet från Trump kommer att häva Israels internationella isolering. Tvärtom.
Ingmar Karlsson
slår i sin nyutkomna bok Roten till det onda fast
att Israel är en apartheids-stat vars invånare indelas i fyra
kategorier. ”Det är judarna i Israel som har de rättigheter och
skyldigheter som karaktäriserar en demokrati, araberna i Israel som
visserligen får deltaga i allmänna val men vars rättigheter är
inskränkta på en rad områden, bosättarna på Västbanken som har alla
rättigheter men inga skyldigheter samt slutligen palestinierna på de
ockuperade områdena som lever i ett rättslöst tillstånd och dagligen
utsätts för övergrepp av bosättare i sionismens namn.På väg hem från lasarettet via Sandgatan och det snöiga Lundagård lördagen den 7 januari passerade jag Palestinagruppernas manifestation mot Israels ockupation av Västbanken framför rådhuset på Stortorget. Den har pågått varje lördag sedan 2001. Några år deltog jag regelbundet.
>
66 år i skolan 38. 1985-97:5. Fristaden klassrummet
av Den Gamle
Kall vind blåser rakt igenom
byxbenen. Klockan är kvart över sju den 10:e januari 1991. På
Malmövägens hållplats vid Klostergården väntar mörka gestalter på buss
131. Kommer den aldrig? Jo, där! Snöflingor virvlar i
strålkastarljuset. Samma människor år efter år på väg till jobbet i
Malmö. Jag är på väg till skolan.
Samma glädje varje gång jag når fram till korsningen Munkhättegatan - Ystadvägen ungefär klockan åtta. Ljus i alla fönster under svart himmel. Elever strömmar in. Samhället fungerar.
Jag är inte utvilad. Jullovet har varit tungt. Mina föräldrar lider av ålderssjukdomar. Mina barn och barnbarn är drabbade av den ekonomiska krisen. Mina egna pengar tog slut vid nyår. De räcker aldrig månaden ut.
Inte bara skolan hackar igång igen. Möte med kommunpolitiska utskottet på måndag, internationella på onsdag, skolstyrelsen nästa onsdag, offentligt möte om Eritrea i stadsbibliotekets hörsal om tre veckor, skolkonferens på Lerbäcksskolan strax därpå. Och vi har beslutat att lägga ner Solidaritet med Vietnam. Sömnbrist, huvudvärk och snorig näsa.
Kollegerna kommer in i lärarrummet. Kaffedoft och cigarettrök. Sju lektioner idag. Rastvakt. Dubbeltimme 8.15 till 10 med 2D där jag är klassföreståndare. 23 av 28 gymnasister är där i tid. Ytterligare tre droppar in de första minuterna.
Historia. Den nya världsbilden: Kopernikus, Galileo, Kepler. Tycho Brahe, Newton. Steg för steg ökad insikt. Mot slutet av andra lektionen smyger sig en solstråle in genom fönstret. Vi markerar den med krita på väggen för att se hur solsystemet förändrar sig till nästa dubbeltimma om en vecka.
Det går inte att grubbla på annat när man står där med klassen och alla försöker förstå. Detta är en fristad. En sorts lycka. Tanke och känsla absorberas. Samma koncentration hela dagen. Som en lång simtur med lite vågor – och djup.
Jag tar jag fel buss när jag ska åka till Lund och hamnar i Bjärred.
På kompolmötet redogör jag för det sega jobbet för fria skolmåltider i gymnasiet. Det kommer att fortsätta år efter år under hela 1990-talet. På det sättet är kommunalpolitik trist.
Skolkonferensen på Lerbäcksskolan är däremot rolig. Där finns en vital Hem och skola-förening. Jag är inte medveten om att Kent och Ted Ekeroth är elever där.
En ungmoderat agiterar för valfrihet och skolpeng på skolstyrelsemötet. Det är ännu inte aktuellt i Lund. Friskolor föreslås som ett komplement till kommunaliseringen. Vi inser inte hur farligt det är utan uppfattar det som en möjlighet för medborgarna att genom egna initiativ bevara skolor som kommunen stängt av sparskäl.
Att efter 14 år lägga ner Solidaritet med Vietnam är svårt. En sammansvetsad kärngrupp med gemensam kunskap och solidaritet blir upplöst. Tommy, Margareta, Jean, Gun, Arne och många fler. Men situationen och förutsättningarna har förändrats.
Samma glädje varje gång jag når fram till korsningen Munkhättegatan - Ystadvägen ungefär klockan åtta. Ljus i alla fönster under svart himmel. Elever strömmar in. Samhället fungerar.
Jag är inte utvilad. Jullovet har varit tungt. Mina föräldrar lider av ålderssjukdomar. Mina barn och barnbarn är drabbade av den ekonomiska krisen. Mina egna pengar tog slut vid nyår. De räcker aldrig månaden ut.
Inte bara skolan hackar igång igen. Möte med kommunpolitiska utskottet på måndag, internationella på onsdag, skolstyrelsen nästa onsdag, offentligt möte om Eritrea i stadsbibliotekets hörsal om tre veckor, skolkonferens på Lerbäcksskolan strax därpå. Och vi har beslutat att lägga ner Solidaritet med Vietnam. Sömnbrist, huvudvärk och snorig näsa.
Kollegerna kommer in i lärarrummet. Kaffedoft och cigarettrök. Sju lektioner idag. Rastvakt. Dubbeltimme 8.15 till 10 med 2D där jag är klassföreståndare. 23 av 28 gymnasister är där i tid. Ytterligare tre droppar in de första minuterna.
Historia. Den nya världsbilden: Kopernikus, Galileo, Kepler. Tycho Brahe, Newton. Steg för steg ökad insikt. Mot slutet av andra lektionen smyger sig en solstråle in genom fönstret. Vi markerar den med krita på väggen för att se hur solsystemet förändrar sig till nästa dubbeltimma om en vecka.
Det går inte att grubbla på annat när man står där med klassen och alla försöker förstå. Detta är en fristad. En sorts lycka. Tanke och känsla absorberas. Samma koncentration hela dagen. Som en lång simtur med lite vågor – och djup.
Jag tar jag fel buss när jag ska åka till Lund och hamnar i Bjärred.
På kompolmötet redogör jag för det sega jobbet för fria skolmåltider i gymnasiet. Det kommer att fortsätta år efter år under hela 1990-talet. På det sättet är kommunalpolitik trist.
Skolkonferensen på Lerbäcksskolan är däremot rolig. Där finns en vital Hem och skola-förening. Jag är inte medveten om att Kent och Ted Ekeroth är elever där.
En ungmoderat agiterar för valfrihet och skolpeng på skolstyrelsemötet. Det är ännu inte aktuellt i Lund. Friskolor föreslås som ett komplement till kommunaliseringen. Vi inser inte hur farligt det är utan uppfattar det som en möjlighet för medborgarna att genom egna initiativ bevara skolor som kommunen stängt av sparskäl.
Att efter 14 år lägga ner Solidaritet med Vietnam är svårt. En sammansvetsad kärngrupp med gemensam kunskap och solidaritet blir upplöst. Tommy, Margareta, Jean, Gun, Arne och många fler. Men situationen och förutsättningarna har förändrats.
Internationella utskottet förbereder Eritrea-mötet.
Hamnstaden Massawa befriades 1990 – och utsattes omedelbart för
terrorbombning av regimens mig-plan.
Tigray-upproret vinner snabbt mark i Etiopien. Stödet från Moskva till Mengistu-regimen har upphört.
Det viktigaste inslaget i Eritreamötet är en filmvisning om Massawas befrielse – och den omfattande förstörelsen efteråt på grund av bombningarna. Mycket folk. EGIS växer.
Bertil Egerö och Elsa Grip ansluter sig. De kommer i framtiden att bli mycket viktiga för biståndsarbetet i samverkan med den nya administrationen efter befrielsen. Då ska svenska biståndsmedel överföras till Eritreas skolor. Skolornas Operation Dagsverke 1995 går till Eritrea. Philip Hammar kommer att besöka Eritrea som elevrådsrepresentant. Det handlar om mycket pengar och komplicerad planering under mer än tio år. Bertil och Elsa har den kunskap och uthållighet som krävs.
Men allt detta ligger ännu i framtiden. På mötet sörjer vi över förstörelsen och vet inte när befrielsen kan komma.
Så är vi mitt inne i vårterminen. I 2D ägnar vi oss åt upplysningen med Voltaire, Rousseau och Montesqieu, frihet, jämlikhet, broderskap, franska och amerikanska revolutionerna, tryckfrihet, demokrati och giljotiner. Solen skiner när vi väntar på kvart-över-sju-bussen. Några maskrosor lyser i gräset.
En sektion av första maj-demonstrationen i Lund, liksom i andra svenska städer, går bakom banderollen Etiopien ut ur Eritrea!
Att vara redaktör för Eritreanytt är den tyngsta delen av mitt arbete våren 91. Vi har så småningom samlat en grupp skribenter och fotografer kring tidskriften som i tio år kommer ut med fyra nummer per år. Staffan Lindberg skriver om kritisk solidaritet och kunskap i Lars Bondestams författarskap i Eritreanytt 1, 1991. Eva Bondestam skriver flera viktiga reportage i Eritreanytt 2, 1991. Pål Wrange, anställd på Utrikespolitiska institutet, skriver en principiellt viktig analys om Eritreas rätt till självbestämmande.
Anna - Sophia Quensel på Lunds tidskriftsverkstad redigerar de artiklar och foton jag lämnar in. Hon är rolig att samarbeta med. Tidskriften trycks på Wallin och Dalholms tryckeri. Jag hämtar den färdiga upplagan, 1000 ex, i en barnvagn och kör hem den längs den gröna slingan intill järnvägen där nu Diamanten ligger. Sedan gäller det att skicka ut den till de 11 grupperna som distribuerar den. Det innebär att stort arbete för lundagruppen.
Plötsligt händer det. Söndagen den 19 maj inleder befrielsearmén anfallet mot huvudstaden Asmara. Den 24 maj marscherar de in. Samtidigt har TPLF erövrat Addis Abeba. Mengistu flyr i ett flygplan med den etiopiska statskassan. Trettio års kamp för självständighet har äntligen nått målet.
Det viktigaste inslaget i Eritreamötet är en filmvisning om Massawas befrielse – och den omfattande förstörelsen efteråt på grund av bombningarna. Mycket folk. EGIS växer.
Bertil Egerö och Elsa Grip ansluter sig. De kommer i framtiden att bli mycket viktiga för biståndsarbetet i samverkan med den nya administrationen efter befrielsen. Då ska svenska biståndsmedel överföras till Eritreas skolor. Skolornas Operation Dagsverke 1995 går till Eritrea. Philip Hammar kommer att besöka Eritrea som elevrådsrepresentant. Det handlar om mycket pengar och komplicerad planering under mer än tio år. Bertil och Elsa har den kunskap och uthållighet som krävs.
Men allt detta ligger ännu i framtiden. På mötet sörjer vi över förstörelsen och vet inte när befrielsen kan komma.
Så är vi mitt inne i vårterminen. I 2D ägnar vi oss åt upplysningen med Voltaire, Rousseau och Montesqieu, frihet, jämlikhet, broderskap, franska och amerikanska revolutionerna, tryckfrihet, demokrati och giljotiner. Solen skiner när vi väntar på kvart-över-sju-bussen. Några maskrosor lyser i gräset.
En sektion av första maj-demonstrationen i Lund, liksom i andra svenska städer, går bakom banderollen Etiopien ut ur Eritrea!
Att vara redaktör för Eritreanytt är den tyngsta delen av mitt arbete våren 91. Vi har så småningom samlat en grupp skribenter och fotografer kring tidskriften som i tio år kommer ut med fyra nummer per år. Staffan Lindberg skriver om kritisk solidaritet och kunskap i Lars Bondestams författarskap i Eritreanytt 1, 1991. Eva Bondestam skriver flera viktiga reportage i Eritreanytt 2, 1991. Pål Wrange, anställd på Utrikespolitiska institutet, skriver en principiellt viktig analys om Eritreas rätt till självbestämmande.
Anna - Sophia Quensel på Lunds tidskriftsverkstad redigerar de artiklar och foton jag lämnar in. Hon är rolig att samarbeta med. Tidskriften trycks på Wallin och Dalholms tryckeri. Jag hämtar den färdiga upplagan, 1000 ex, i en barnvagn och kör hem den längs den gröna slingan intill järnvägen där nu Diamanten ligger. Sedan gäller det att skicka ut den till de 11 grupperna som distribuerar den. Det innebär att stort arbete för lundagruppen.
Plötsligt händer det. Söndagen den 19 maj inleder befrielsearmén anfallet mot huvudstaden Asmara. Den 24 maj marscherar de in. Samtidigt har TPLF erövrat Addis Abeba. Mengistu flyr i ett flygplan med den etiopiska statskassan. Trettio års kamp för självständighet har äntligen nått målet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)