Ända sedan jag som sjuåring 1940
började i första klass hade jag levt i skolans värld, som elev i
folkskola och läroverk, som vikarierande lärare i folkskola, som
ordinarie lärare i folkhögskola, som elev i lärarhögskola, som lärare i
grundskola och gymnasieskola, som ledamot i skolnämnd och
utbildningsnämnd och som ordförande i utbildningsnämnden.
Efter fyra goda år i folkskola följde åtta instängda år i klasspräglade läroverk. Mina erfarenheter gjorde det naturligt att ägna åtta år åt den fria folkhögskoleundervisningen. Folkhögskolorna var folkets skolor, böndernas och arbetarnas skolor. Jag trivdes där. Men mitt engagemang för en klasslös, demokratisk skola ledde till att jag skaffade mig utbildning för grundskolans högstadium där jag undervisade i 12 år samtidigt som jag var gymnasielärare i den nya gymnasieskolan till min pensionering.
Jag har undervisat i Småland, Västergötland, Norrbotten och Skåne och varit en del av den lokala skolpolitiken i Lund i 16 år. Jag hade suttit i rökfyllda lärarrum och rökt en cigarett varje rast, slutat röka och så småningom befunnit mig i kliniskt rökfria lokaler.
Svarta tavlan har blivit grön, sedan vit, sedan projektionsyta för elektroniska apparater. Lärarna, men inte eleverna, har utrustats med datorer med begränsad användbarhet.
Klassfoton som hamnat i pappershögar här och där visar utvecklingen från 1940-talets storögda folkskolebarn, via 50-talets svarta skolmössor med blanka skärmar, 60-talets kunskapshungriga norrbottningar, 70-talets demonstranter, 80-talets punkare och 90-talets brokiga estetelever. Sammanlagt bortåt 2000 elever. Därtill kanske 50 lärarkandidater av varav något tiotal terminskandidater.
Som lärare började jag i kavaj och slips, lade först bort slipsen, övergick sedan till jeans, men behöll kavajen med alla dess nyttiga fickor, som rymde den gröna lärarkalendern och de tunga nyckelknipporna. Jag hade börjat i vrede men så småningom hamnat i en livsform som omslöt mig som ett vatten att simma i. Nu var det slut. Från och med januari 2007 befann jag mig utanför skolvärlden. I fortsättningen iakttog jag den utifrån.
De ögonblick då våra liv förändras i grunden uppfattar vi oftast inte förrän långt senare. Jag ägnade inte många tankar åt att min tid i skolvärlden närmade sig sitt slut. Hela 2006 var jag djupt engagerad i bildandet av Demokratisk Vänster och höstens valkampanj.
Det var kulmen på en lång utveckling som hade inletts nästan tio år innan jag blev medlem i vänsterpartiet då jag närmat mig marxismen som en väg till ett klasslöst och alltså demokratiskt samhälle. Hur kom det sig att stater och partier som grundade sig på den marxistiska analysen så ofta var odemokratiska? CH Hermansson och de nya eurokommunistiska idéerna visade vägen redan på 1960-talet. När jag anslöt mig till vpk Lund 1976 var huvudfrågan utformningen av det demokratiska manifest som skulle antas på den kommande partikongressen. Besvikelsen blev stor när partiledningen ströp debatten av rädsla för den stora sovjetryska gästdeputationen. I vpk Lund stärkte misslyckandet engagemanget. Någon gång i tidigt 1980-tal fick Eva Wigforss, Tarcisio Bommarco och jag uppdraget att skriva en programtext under arbetsnamnet Tredje vägen. Vi jobbade med den en vårtermin. Texten blev obemärkt och försvann. Möjligen finns den i något arkiv. När Sovjetunionen upplöstes drevs kravet att partiet skulle slopa k-et i partibeteckningen. För lokalorganisationen i Lund var det ett avgörande krav. Och det gick igenom. Under 1990-talet då Gudrun Schyman ledde partiet var demokratin en huvudlinje i det politiska arbetet. Efter hennes avgång började nya medlemmar att argumentera för en återgång till det gamla, manifesterad genom att K-et skulle återinföras i partinamnet. Den så kallade demokratiska centralismen skulle åter tillämpas. I Lund resulterade det i att lokalorganisationens nya ledning beslöt att göra sig av med Veckobladet. Debatterna där avvek från principen om demokratisk centralism.
Efter fyra goda år i folkskola följde åtta instängda år i klasspräglade läroverk. Mina erfarenheter gjorde det naturligt att ägna åtta år åt den fria folkhögskoleundervisningen. Folkhögskolorna var folkets skolor, böndernas och arbetarnas skolor. Jag trivdes där. Men mitt engagemang för en klasslös, demokratisk skola ledde till att jag skaffade mig utbildning för grundskolans högstadium där jag undervisade i 12 år samtidigt som jag var gymnasielärare i den nya gymnasieskolan till min pensionering.
Jag har undervisat i Småland, Västergötland, Norrbotten och Skåne och varit en del av den lokala skolpolitiken i Lund i 16 år. Jag hade suttit i rökfyllda lärarrum och rökt en cigarett varje rast, slutat röka och så småningom befunnit mig i kliniskt rökfria lokaler.
Svarta tavlan har blivit grön, sedan vit, sedan projektionsyta för elektroniska apparater. Lärarna, men inte eleverna, har utrustats med datorer med begränsad användbarhet.
Klassfoton som hamnat i pappershögar här och där visar utvecklingen från 1940-talets storögda folkskolebarn, via 50-talets svarta skolmössor med blanka skärmar, 60-talets kunskapshungriga norrbottningar, 70-talets demonstranter, 80-talets punkare och 90-talets brokiga estetelever. Sammanlagt bortåt 2000 elever. Därtill kanske 50 lärarkandidater av varav något tiotal terminskandidater.
Som lärare började jag i kavaj och slips, lade först bort slipsen, övergick sedan till jeans, men behöll kavajen med alla dess nyttiga fickor, som rymde den gröna lärarkalendern och de tunga nyckelknipporna. Jag hade börjat i vrede men så småningom hamnat i en livsform som omslöt mig som ett vatten att simma i. Nu var det slut. Från och med januari 2007 befann jag mig utanför skolvärlden. I fortsättningen iakttog jag den utifrån.
De ögonblick då våra liv förändras i grunden uppfattar vi oftast inte förrän långt senare. Jag ägnade inte många tankar åt att min tid i skolvärlden närmade sig sitt slut. Hela 2006 var jag djupt engagerad i bildandet av Demokratisk Vänster och höstens valkampanj.
Det var kulmen på en lång utveckling som hade inletts nästan tio år innan jag blev medlem i vänsterpartiet då jag närmat mig marxismen som en väg till ett klasslöst och alltså demokratiskt samhälle. Hur kom det sig att stater och partier som grundade sig på den marxistiska analysen så ofta var odemokratiska? CH Hermansson och de nya eurokommunistiska idéerna visade vägen redan på 1960-talet. När jag anslöt mig till vpk Lund 1976 var huvudfrågan utformningen av det demokratiska manifest som skulle antas på den kommande partikongressen. Besvikelsen blev stor när partiledningen ströp debatten av rädsla för den stora sovjetryska gästdeputationen. I vpk Lund stärkte misslyckandet engagemanget. Någon gång i tidigt 1980-tal fick Eva Wigforss, Tarcisio Bommarco och jag uppdraget att skriva en programtext under arbetsnamnet Tredje vägen. Vi jobbade med den en vårtermin. Texten blev obemärkt och försvann. Möjligen finns den i något arkiv. När Sovjetunionen upplöstes drevs kravet att partiet skulle slopa k-et i partibeteckningen. För lokalorganisationen i Lund var det ett avgörande krav. Och det gick igenom. Under 1990-talet då Gudrun Schyman ledde partiet var demokratin en huvudlinje i det politiska arbetet. Efter hennes avgång började nya medlemmar att argumentera för en återgång till det gamla, manifesterad genom att K-et skulle återinföras i partinamnet. Den så kallade demokratiska centralismen skulle åter tillämpas. I Lund resulterade det i att lokalorganisationens nya ledning beslöt att göra sig av med Veckobladet. Debatterna där avvek från principen om demokratisk centralism.
Jag har tidigare beskrivit de omfattande partistrider som
präglade åren i början av 2000-talet och som var nära att leda till en
partisplittring. Lund var ett centrum och Gunnar Sandin en av
inspiratörerna. Vi möttes ofta i hans hem i familjen Schlyters hus.
Diskussionerna kom så småningom att handla om möjligheterna att inför
valet lokalt i Lund bilda ett nytt parti, Demokratisk Vänster, för att
demonstrera hur oförenliga med partiets utveckling de nygamla
tendenserna var och uppmuntra andra lokalorganisationer att följa Lunds
exempel. Det var ett riskfullt och krävande företag och meningarna var
delade bland alla dem som stödde huvudsyftet, ett demokratiskt
vänsterparti. Vi fattade beslutet efter en sorts omröstning under ett
möte i Sven-Hugo Mattssons och Monica Nymarks lägenhet. Ett intensivt
arbete förestod. Sven-Hugo och Monica blev en huvudkraft i det arbetet,
både administrativt och politiskt, i bildandet, valkampanjen och det
politiska arbetet. Att märka är, att det inte blev några större
konflikter mellan Demokratisk Vänster och Vänsterpartiet i Lund. De
flesta, nästan alla, delade våra syften. Veckobladet fortsatte att vara
ett huvudforum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar