Kalle Knivilä. Tanjas gata. Rysk vardag 1917-2017 av Gunnar Stensson

Sedan 1966 har jag då och då tänkt på Tanja. Hon var tolv år och bodde med sin familj i Leningrad under den 900 dagar långa belägringen. I sin dagbok antecknade hon hur hennes föräldrar och syskon svalt ihjäl, en efter en. Till slut skrev hon: ”Bara Tanja är kvar.”
   Berättelsen om Tanja läste vi inför Framnäs folkhögskolas studieresa till Leningrad i Jan Olof Olssons bok Leningrad - Sankt Petersburg. Initiativet till resan hade tagits av min kollega Jarl Dahlbom, en finlandssvensk lärare i samhällskunskap. Som artonåring hade han strax efter studentexamen kommenderats till fronten utanför Viborg kort innan Sovjetunionen genomförde den offensiv som krossade det finska motståndet.
   Vi reste i två bussar via Haparanda, övernattade i Jyväskylä och passerade gränsen följande dag. Viborg ligger sedan andra världskriget i Sovjetunionen och Jalle, som han kallades, återsåg för första gången den stad som präglat hans liv under ett par blodiga veckor 1944. Vi vandrade på gatorna mellan de slitna stadskvarteren som hade byggts under den ryska tiden före 1917.
   Det var i slutet av maj. I Piteå låg ännu snön men i Leningrad var det sommar. Ryssarna solade och somliga badade i Neva. Vi upptäckte att en del av dem talade finska liksom Jalle och några av våra elever. I politiken rådde töväder. Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitsjs liv hade publicerats ett par år tidigare, med Chrusjtjovs godkännande.

Kalle Knivilä beskriver människornas vardagsliv på Tanjas gata under de våldsamma hundra år som följde revolutionen 1917. En av hans källor är för resten Helen Rappaports Caught in the Revolution som jag presenterade i VB för någon månad sedan.
   ”Den gamla goda tiden” kallas den period då vi besökte Leningrad. Staden hade någorlunda återuppbyggts, levnadsstandarden hade stigit, det fanns två tv-kanaler, populärmusik från väst var tillgänglig.
   Men den konservative Bresznev hade redan efterträtt Chrusjtjov och Sovjetunionen började stagnera. 15 år senare började kriget mot Afghanistan som skulle leda till Sovjetunionens sammanbrott. 2007 råder ”Den nya goda tiden”, Putins tid. Inte god för alla ryssar.
   Kalle Knivilä betraktar 1 maj-demonstrationen i Sankt Petersburg 2017. Först den officiella delen, sedan oppositionens.
   ”Och plötsligt är de hotfulla slagorden och de buttra minerna som bortblåsta. Leende kvinnor, män och barn i gröna tröjor viftar med gröna flaggor och bär fram en orange banderoll med orden Landets framtid i dina händer: Tänk om det är så.”

2014 skrev Kalle Knivilä Putins folk. Rysslands tysta majoritet. Det är en rolig och viktig bok som ger insikt i vanliga ryssars liv och varför många ger Putin sitt stöd. De tycker att han har gett dem stabilitet och ekonomisk trygghet. Nu har han inlett kampanjen för att än en gång bli Rysslands president. Vi såg honom i tisdags i tv när han lyckönskade de ryska Syrienstyrkorna för ”segern i kriget mot IS”. Ett par dagar tidigare gav han de ryska skidåkarna tillstånd att delta i OS som privatpersoner sedan Ryssland blivit avstängt på grund av doping. I likhet med alla andra rationella politiker fördömde han Donald Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad som ett hot mot fred och stabilitet. Han stöder Parisöverenskommelsen.
   Just nu trappar Donald Trump upp konflikten med Nordkorea, hotar med kärnvapen, kräver att Sverige ska vägra att underteckna FN-resolutionen mot kärnvapen, tiger om effekterna av erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad, skärper de amerikanska lagarna mot invandring, ökar vapenproduktionen - och skiter plötsligt i alltihop och blickar med enfaldig troskyldighet mot månen. USA ska kolonisera den och sedan fortsätta till mars, säger han. Amerikaner drömmer stort. Amen. Grab them in the pussy.
   Kalle Knivilä väljer att fokusera på verkliga, vanliga människor, deras behov och drömmar, deras utsatthet, uthållighet och storhet. Jordens framtid i deras händer, hoppas han.