Apartheid nu officiell i Israel av Gunnar Olofsson

Det israeliska parlamentet har röstat igenom en lag som definierar Israel som stat för det judiska folket, avskaffar arabiska som officiellt språk och förklarar utveckling av judiska bosättningar som ett nationellt värdefullt mål. Israel tar därmed steget att fullt ut deklarera sig som en apartheidstat med separata fri- och rättigheter för judar och icke-judar.
 

A protest in Tel Aviv against the new law, which has been advanced as flagship legislation of the most right-wing and religious governing coalition in Israel’s 70-year history.
 

”Jewish Nation-State Law” klargör att ”förverkligandet av rätten till nationellt självbestämmande i Israel är unikt för det judiska folket”. Det ”förenade Jerusalem”, inklusive den ockuperade östra delen, är landets huvudstad och hebreiska är från nu enda officiella språk. Israels 20% icke-judiska befolkning lämnas därmed helt utanför den politiska visionen.

Rasism och diskriminering är förvisso ingenting nytt i Israel, och genomsyrar helt det israeliska samhället. Sedan tidigare diskriminerar över 50 olika lagar öppet den icke-judiska befolkningsminoriteten – och således kan israeliska palestinier inte bo var de vill, inneha vilka arbeten som helst eller gifta sig med vem de vill. De arabiska samhällena har sämre standard, sämre infrastruktur, sämre bostäder, sämre skolor, och blir alltmer trångbodda då de ej får byggs ut. Judiska skolbarn drillas i tidig ålder i att se ned på palestinier, skolböckerna avspeglar en nedlåtande och exotiserande rasism visavi palestinsk kultur - där palestinier utmålas som primitiva kamelryttare - och under 2-3 års militärtjänstgöring lär sig judiska ungdomar att hantera palestinier på det ockuperade Västbanken som lägre stående varelser utan mänskliga rättigheter. Likheterna med Sydafrika under den vita apartheidregimen är slående, och om möjligt än mer dramatiska.

Den systematiska rasismen och diskrimineringen får konkreta följder i vardagen, inte minst inom hälsosektorn. Enligt en nyligen genomförd studie dör 32% av israeliska icke-judar med diabetes av sin sjukdom mot 14% av israeliska judar. Liknande siffror noteras för dödsfall orsakade av högt blodtryck och hjärtproblem. I genomsnitt lever en israelisk jude 82 år medan hans arabiske granne lever 79 år. För kvinnor är siffrorna 84,5 respektive 80,9 år. I medeltal 6,1 arabiska barn per 1.000 levande födda dör före ett års ålder mot 2,2 judiska barn. För palestinska beduiner är siffran 11,1 per 1.000 levande födda. På Västbanken - där Israel styr med militärorder och undantagslagar och människor hindras av murar, stängsel och militärposteringar att få den hälso- och sjukvård de behöver - är situationen än värre. Medellivslängden för en palestinier under ockupation är 73 år och 17 av 1.000 spädbarn dör före ett års ålder.

Negligerandet av de arabiska israelernas behov har pågått under många decennier – möjligen med undantag för tiden under premiärminister Yitzhak Rabin 1992-95 då bidragen till den palestinska sektorn ökade betydligt. Den så kallade Or-kommissionen, tillsatt efter utbrottet av det palestinska upproret (intifadan) år 2000, konstaterade att ojämlikheten i det israeliska samhället med säkerhet är ett större hot mot stabilitet och ordning än någonsin något yttre hot mot Israel. Andra kommittéer har kommit till samma slutsatser. Ändå låtsas den nuvarande israeliska administrationen inte om elefanten i rummet utan fortsätter rasåtskillnadspolitiken – bäst beskriven som strukturell diskriminering och separerad ojämlikhet.

Medan den nya apartheidlagen väckt uppståndelse och protester runt om i världen, inte minst från betydelsefulla judiska organisationer som ”American Jewish Committee” och ”J Street”, är tystnaden här i Sverige kompakt. Bristen på kritik från de i vårt land – politiker, media, folkrörelser – som normalt bryr sig om och engagerar sig i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter är uppseendeväckande. En anmärkningsvärd frånvaro av initiativ - förslag på uttalanden, sanktioner, bojkotter och andra åtgärder - för att ta tag i och komma till rätta med situationen. När vi nu ser en fullt utvecklad rasistisk apartheidregim ta plats mitt i vår politiska närmiljö är tystnaden från de som borde tala  – öronbedövande.