Det finns en särskild sorts pessimism som brett
ut sig angående möjligheten till en rättvis lösning av konflikten i
Israel/Palestina. I korthet går den här synen ut på att den israeliska
ockupationen av Palestina nu gått ”för långt”, att det är ”kört” för en
tvåstatslösning och att enda möjligheten är att kräva lika rättigheter
för israeler och palestinier i en enda gemensam demokratisk stat. Jag
menar att den här uppfattningen är felaktig.
Tvåstatslösningen är det enda alternativ som har verkligt internationellt och lokalt stöd. Samtliga relevanta FN-resolutioner utgår från detta, och en bred majoritet av världens stater, inklusive Sverige, har erkänt ett Palestina inom 1967 års gränser med östra Jerusalem som huvudstad.
Palestina har genom FN tillgång till en rad FN-organ, inte minst UNESCO för att bevara sitt kulturarv, och har via Internationella Brottmålsdomstolen fått ett ärende om Israels ockupation öppnat. Som nybliven medlem i Interpol har man nu också möjlighet att efterlysa israeliska krigsförbrytare. Alla dessa politiska framgångar skulle omintetgöras om man nu övergav kravet på en tvåstatslösning till förmån för en demokratisk enstatslösning – ett alternativ som över huvudtaget inte finns på dagordningen, vare sig i de palestinska eller israeliska opinionerna eller i accepterade resolutioner och överenskommelser.
Om man ett ögonblick placerar sig på det ockuperade Västbanken, någon mil från staden Ramallah, går det att få syn på Rawabi, en ny palestinsk stad under uppförande - till förväxling lik en israelisk bosättning. Rawabi är, liksom bosättningarna, modernt planerad med funktionell arkitektur och utvecklat hållbarhetstänkande. Bosättningarna är som helhet utmärkta projekt vad gäller bostäder, grönområden, skolor, vägar och annan infrastruktur - och behöver knappast rivas, utan kan tas över av staten Palestina.
Problemet är de som bor där, olagliga israeliska ockupanter, som måste flytta hem till Israel för att ge plats åt människor – muslimer, kristna, judar - som på normal laglig väg kan befolka området och bidra till en utveckling och modernisering av det palestinska samhället. Palestina behöver mer än getfarmare och olivlundar, behöver fler moderna bostadsområden, högteknologisk industri, uppgraderad service, turism. Det här är inget omöjligt projekt den dagen det internationella samfundet bestämt sig för att genomföra det.
På sikt är nog en demokratisk enstatslösning i Israel/Palestina en möjlighet men idag riskerar den att bli en rasistisk israelisk apartheidstat värre än det vi sett hittills. Vägen till demokrati går via tvåstatslösningen, det är palestiniernas enda officiella representants, PLO, uppfattning, och det är nog det vi som vill bidra till en rättvis fred bör hålla oss till. Ju förr vi får våra politiker att inse, och på allvar börja arbeta för, detta - och inte tillåta USA-presidenten Trump att sabotera alltihop - desto snabbare når vi målet där israeler och palestinier kan leva sida vid sida med varandra i fred.
Tvåstatslösningen är det enda alternativ som har verkligt internationellt och lokalt stöd. Samtliga relevanta FN-resolutioner utgår från detta, och en bred majoritet av världens stater, inklusive Sverige, har erkänt ett Palestina inom 1967 års gränser med östra Jerusalem som huvudstad.
Palestina har genom FN tillgång till en rad FN-organ, inte minst UNESCO för att bevara sitt kulturarv, och har via Internationella Brottmålsdomstolen fått ett ärende om Israels ockupation öppnat. Som nybliven medlem i Interpol har man nu också möjlighet att efterlysa israeliska krigsförbrytare. Alla dessa politiska framgångar skulle omintetgöras om man nu övergav kravet på en tvåstatslösning till förmån för en demokratisk enstatslösning – ett alternativ som över huvudtaget inte finns på dagordningen, vare sig i de palestinska eller israeliska opinionerna eller i accepterade resolutioner och överenskommelser.
Om man ett ögonblick placerar sig på det ockuperade Västbanken, någon mil från staden Ramallah, går det att få syn på Rawabi, en ny palestinsk stad under uppförande - till förväxling lik en israelisk bosättning. Rawabi är, liksom bosättningarna, modernt planerad med funktionell arkitektur och utvecklat hållbarhetstänkande. Bosättningarna är som helhet utmärkta projekt vad gäller bostäder, grönområden, skolor, vägar och annan infrastruktur - och behöver knappast rivas, utan kan tas över av staten Palestina.
Problemet är de som bor där, olagliga israeliska ockupanter, som måste flytta hem till Israel för att ge plats åt människor – muslimer, kristna, judar - som på normal laglig väg kan befolka området och bidra till en utveckling och modernisering av det palestinska samhället. Palestina behöver mer än getfarmare och olivlundar, behöver fler moderna bostadsområden, högteknologisk industri, uppgraderad service, turism. Det här är inget omöjligt projekt den dagen det internationella samfundet bestämt sig för att genomföra det.
På sikt är nog en demokratisk enstatslösning i Israel/Palestina en möjlighet men idag riskerar den att bli en rasistisk israelisk apartheidstat värre än det vi sett hittills. Vägen till demokrati går via tvåstatslösningen, det är palestiniernas enda officiella representants, PLO, uppfattning, och det är nog det vi som vill bidra till en rättvis fred bör hålla oss till. Ju förr vi får våra politiker att inse, och på allvar börja arbeta för, detta - och inte tillåta USA-presidenten Trump att sabotera alltihop - desto snabbare når vi målet där israeler och palestinier kan leva sida vid sida med varandra i fred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar