Priset var högt: Lund erbjöd Åkerlund och Rausing tillgång till 30 000 kvadratmeter mark, plus järnvägsanknytning-, el-, vatten- och avlopp utan att bolaget behövde betala.
Ӂr

En SOU 1951 om näringslivets lokalisering i Sverige konstatera-de 1951:
”Då en av landets större industrier i pappersbranschen skulle lokaliseras till Lund, fick bolaget utan vederlag 30 000 kvadratmeter mark för industri-byggnad och staden förband sig att kostnadsfritt iordningsställa vägar samt elektricitets-, vatten- och avloppsledningar. Fri anknytning till av staden anordnat anslutningsspår till SJ medgavs.”
Utredningen påpekade det olämpliga i att kommuner genom subventioner sökte påverka företagsenheters lokalisering.
1950 arbetade 800 personer i Åkerlund och Rausing. (Källa: Lunds historia del 3, ss 123-124).
Källbymöllas hållplats, föregångaren till den planerade Klostergårdsstationen, ingick i Lunds anbud till Åkerlund och Rausing.
Både Lund och Åkerlund och Rausing tjänade förstås på dealen.
Hur tillkom den då? Ett snack på tåget. Aron Borelius, S, socialdemokratisk ordförande i Lunds byggnadsnämnd, råkade 1938 träffa Bo Pfannenstill, en av Åkerlund och Rausings advokater, som var på väg till Uddevalla för att se om det var en lämplig en lämplig ort att etablera företaget i.
Aron kunde lätt övertyga Bo om att Lund var en mycket lämpligare ort och de båda herrarna fixade snart en överenskommelse. Så snuvades Uddevalla på företagsetableringen.
Det lukrativa förpackningsföretaget, en av Sveriges största miljöförorenare genom tiderna vars produkter återfinns på sophögar i hela världen, hamnade i Lund. Där utsatte det under många år Klostergården för giftiga utsläpp av toluen. Man får hoppas att inte marken är förorenad.
Och nu är det hög tid att människorna i Lund återtar sitt område och bygger bostäder där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar