Grönt och alternativt? av Lucifer

Jag ser att Miljöpartiet åter har pratat sig samman med borgarna, den här gången i ett antal förslag till ändringar i den svenska författningen. Spontant tror man då att det handlar om hur den svenska författningen bör se ut. Men vid närmare eftertanke tror jag inte det gäller det. Jag tror det handlar om signaler. Till sossarna: ja, om vi inte får det som vi vill vad gäller ett gemensamt regeringsalternativ utan vänsterpartiet inför nästa val så gör vi upp med de borgerliga partierna och sätter oss i regering med dem. Till borgarna: vi är inget parti till vänster på den politiska skalan, ge oss bara några bra bud så är vi öppna för allt som gör livet lätt och lekande.

Taktiska dribblare
Jag fylls ibland av beundran inför mp:s taktiska skicklighet, men naturligtvis också av olust över dess opportunism och hållningslöshet. Häromvalet satt man ju i veckolånga överläggningar med folkpartiet parallellt med att man diskuterade stöd till socialdemokraterna (som det ju blev till sist, Göran Persson bjöd över). Men visst, man ska nog spara på sin moraliska indignation, så här är det ju ibland i politiken. Politiker vill ha makt och frågan är oftast hur mycket de är beredda att offra för det. Miljöpartiet startade förvisso med ett stort moraliskt kapital och hos många lever det kvar en tro på att det är idealismen för miljön som styr partiet. Därmed skulle det mer eller mindre automatiskt hamna på vänstersidan i svensk politik. Men så är det nog inte. I Region Skåne t.ex. ingår det i den borgerliga majoriteten. Mp hör nog inte hemma på vänstersidan och det får man ställa in sig på.

Juristvälde, nej tack!
Författningen då? Jag tycker nog frågan om olika valdagar för kommunal- och riksdagsval kan vara värd att överväga även om (s) och (v) är emot. Tänk på vad som hände i Lund förra valet: en oerhört framgångsrik röd-grön kommunal koalition åkte ut och in kom ett gäng valhänta borgare därför att folk var trötta på Göran Persson.
Men tanken på en författningsdomstol är bara inte till att stå ut med. Skulle där sitta ett gäng jurister och döma om de tyckte riksdagens beslut var lagenliga? Det finns många skäl varför det skulle vara orimligt. Jag vill bara anföra ett som är uppenbart för var och en som mött juridikstuderande brats i Lund. Jurister värnar vanligen de besuttna i samhället och intar en mycket tydlig klasståndpunkt. Jag skulle inte vilja ha dem till att bedöma riksdagsbeslut. En fördom? För all del, själv skulle jag kalla det livserfarenhet.

Berliner Luft
Från Berlin hör vi att nu har Berlins alternativa dagstidning, Tageszeitung, vunnit striden. En bit av Kochstrasse har döpts om till Rudi-Dutschke-Strasse. Jag vet inte hur mycket namnet Rudi Dutschke säger yngre Veckobladsläsare, men det handlar om en studentledare som i april 1968 sköts ner av en högerextremist med hatartiklar ur Springers Bild-Zeitung i handen. Året innan hade en annan student, Benny Ohnesorg, dödats av en polis i samband med demonstrationerna mot shahens besök i Berlin. Dutschke överlevde men med en hjärnskada som till slut fällde honom 1979. Han representerade den mildare och rent av kristet influerade delen av den tyska vänstern och tog starkt avstånd från RAF och liknande. Han är förvisso värd att få en gata uppkallad efter sig. Den som tycker att det går hårt till i bör erinra sig Göteborgshändelserna där en person nästan dödades av en polis och där poliserna gick fria medan ett stort antal demonstranter sattes i fängelse.
Men jag vill passa på och göra lite reklam för Tageszeitung, eller TAZ som den brukar kallas. Det är en femdagarstidning med en upplaga på så där 60,000 med ambitionen att bereda plats för nyheter och opinionsyttringar från allt till vänster om socialdemokratin. Dit har hört eller hör kvinnorörelsen, fredsrörelsen, nej-till-kärnkraftrörelsen, gayrörelsen, antroposofer, anhängare av legalisering av marijuana etc och naturligvtis Die Grüne. En ganska brokig blandning får man säga och väl mera av en alternativkulturell rörelse än en politisk.
Vänsterfolk i de västra delarna av förbundsrepubliken har i stor usträckning vänt sig till de gröna därför att ord som socialism var så starkt komprometterade av regimen i DDR. Men frågan är vad som händer nu när Die Linke har trätt fram i stor skala. Där samlas folk från det reformerade kommunistpartiet PDS och vänstersocialdemokrater som följt Oskar Lafontaine ut från SPD. Och de gröna har under tiden ställt upp på att skicka trupper till Afghanistan och mera allmänt tappat mycket av sin vänsterprofil.

Vänstern saknar dagstidning
Nåväl, TAZ har alltså nu adressen Rudi-Dutschke-Strasse 23 och går man till slutet av gatan ser man Axel Springers tidningshus där man gör Bild-Zeitung som hatade namnbytet. Jag tycker TAZ är väl värd att stifta bekantskap med och vill man provsmaka går det bra att kolla www.taz.de. Och så kan man bli avundsjuk på ett land som har en dagstidning som är öppen till vänster. Det har Danmark åtminstone tidvis orkat med (Information) och visst fungerade en gång Aftonbladet lite åt det hållet. Men det är kört, Aftonbladet är ett norskt affärsföretag. Jag vill inte vara en moraltant, men inte kan det väl hålla i längden att ha kultur- och ledarsidor som är progressiva medan resten av tidningen är som The Sun eller Bild-Zeitung?
Men till slut: det är förstås självklart att vi som bor här söderut håller kontakt med Berlin och tränar upp vår tyska, det stora kulturspråket. Berlin ligger ju mycket närmre än Stockholm och åker man buss är det billigare att resa dit också.
Tschuss!

Borgarna spränger modersmålsundervisningen av Gunnar Stensson

I Utbildningsnämnden iscensatte borgarna förra torsdagen sprängningen av modersmålsundervisningen.
Den har länge varit en nagel i ögat på dem. Man kan undra varför. Kanske handlar det om girighet. Modersmålsundervisningen uppfattar de som ett litet dyrt bihang som man borde operera bort eller åtminstone skära ner på. Det kan också hända att det är frågan om någon sorts villaägarxenofobi.
Hur som helst. Redan för tio år sedan ägnade de borgerliga partierna i Utbildningsnämnden ansenlig tid åt att kritisera, förringa och förtala verksamheten. Det ledde så småningom till att en konsult hyrdes för att göra en utvärdering som skulle visa bristerna. Det blev en pensionerad militär. Man kunde hysa fördomar om hans värderingar och erfarenheter, men han var trevlig och klok på ett gammaldags, avväpnande sätt. Så småningom blev han klar med sin utvärdering.
Den visade att modersmålsverksamheten i Lund var effektiv och av hög kvalitet och att den låg i topp i Sverige.
Så de borgerliga skolpolitikerna fick svälja förtreten och låta modersmålsundervisningen fortsätta som tidigare.

För bra undervisning?
En grundläggande orsak till modersmålsundervisningens höga kvalitet var som i de flesta fall själva organisationen. Den var samordnad i ett rektorsområde med överblick över alla de elever i Lund som hade behov av och rätt till modersmålsundervisning . Samma överblick hade också modersmålslärarna beträffande sina egna språk. De kunde därför på ett optimalt sätt samordna grupper och lägga scheman.
Borgarna insåg att det var via organisationen de skulle kunna komma åt modersmålsundervisningen.
Så vann de majoritet och beslöt att tillämpa nyliberala tingeltangelmetoder för att spränga den i luften.
Först gjorde de stora nedskärningar på alla skolor vilket ledde till att det blev omöjligt för rektorerna att upprätthålla nivån beträffande lärartäthet och undervisningsstandard.

Sedan beslöt de att modersmålsundervisningen i Lund skulle organiseras så att varje rektor i stan skulle beställa de lektioner som skolan behövde. Det kunde t ex gälla skolans behov av amharinja. Det var nödvändigt att samordna undervisningen med andra skolor som hade elever med etiopiskt utsprung. Och på samma sätt beträffande 50 andra språk.

Logistik
Den enklaste kunskap i logistik visar hur galet detta är.
Ett centrum, modersmålsundervisningens rektorsområde, kan enkelt hålla kontakt med ett 40-tal skolor och samordna undervisningen. Men 40 skolor som ska ha kontakt med varandra för att samordna grupper får en oöverskådlig härva av kontakter.
Rita ett centrum (modersmålsundervisningens rektorsområde) som har kontakt med ett antal skolor och se hur enkel bilden blir. Ta sedan bort centrum och låt alla skolor ha kontakt med alla skolor. Administrativt kaos! Oändlig tidsspillan! Sönderstressade rektorer!
När rektorerna saknar tid och pengar till kärnuppgifterna frestas de att helt enkelt strunta i skolans förpliktelser beträffande modersmålsundervisningen. Inte konstigt med tanke på det administrativa lass som lagts på dem!
Följden blir att färre lektioner efterfrågas, färre lärare behövs och övertaliga lärare sparkas. Så kan man spara pengar.
Chockdoktrinen har blivit ett begrepp. Sprängningen av modersmålsundervisningen utgör en tillämpning på skolområdet.
Det räcker inte med återställare efter borgarnas nyliberala härjningståg. Det kommer att behövas en mödosam och dyr återuppbyggnad sten för sten av Lunds skolsystem.

Grattis

säger VB till mångåriga och flitiga medarbetaren Kajsa Theander.
Just idag den 15/5 passar hon på att fylla år så tjänstgörande redaktör sitter och sliter i sin ensamhet för dagen.
Förhoppningsvis befinner hon sig just nu i en sådan feststämning som bilden antyder.

Möte

Skydda Gröna stråket och Nordanväg mot trafik till Arenan! Stoppa SJ:s avverkningsplaner!
Möte måndagen den 19 maj klockan 19 i Kultur- och fritids lokal i Klostergårdens centrum.
Klostergårdens byalag

PS. Var med och påverka!
Bli medlem i Klostergårdens byalag. Medlemsavgift 50 kronor.

Snålbudget av Gunnar Stensson

Vi har ett
budgetunderskott.
Det är rätt
stort har vi förstått.
För alla
nämnder har ju fått
fatala sparbeting.

När inga
pengar längre finns
då får dom
sparka män och kvinns
i vård och
omsorg liksom i
skolunderviseri.

Vi säljer
ut och vi skär ner.
Försvinner
gör allt mer och mer
I synnerhet
när ingen ser
hur knepiga vi är.

Nu gnetar,
Mats, Louise och Lars
och Tove.
Överallt det spars
och pöbeln
klagar, gubevars,
det skiter vi väl i.

Syndaflod
blir det efter oss,
då sticker
vi vår väg förstås.
Pengarna
som vi sparat har
dom finns ju kvar
i gott förvar.

Miljöpartispår av Gr=

Miljöpartiet ordnade en spårkonferens i Malmö nu i veckan. Jag skriver ”spår” och inte ”järnväg” eller ”tåg” därför att det även handlade om spårväg, det som numera gärna kallas light rail. Syftet var att väga samman önskemålen från alla spårtrafikintressenter inför
budgetdiskussionerna. Mp utgår visserligen, liksom Klimatberedningen, från Banverkets maxialternativ (+ 50 procent) och ökar på det en smula, men resurserna är fortfarande mindre än önskemålen så det gäller att välja.
Det var en imponerande samling deltagare, med kvalificerade representanter för bland annat Banverket, SJ, Skånetrafiken, Malmö kommun, hamnarna i Helsingborg och Malmö/Köpenhamn. Jag betvivlar att någon av andra småpartierna (det vill säga alla andra än m och s) hade kunnat locka sådana ombud till en regional sammankomst av det slaget. Och jag ser två skäl till att mp lyckades. Det ena är att Karin Svensson Smith har lyckats bygga ett imponerande nätverk som först v- och sen mp-ledamot under sina år i riksdagens trafikutskott, liksom en respekt för partiets kunnande på området. Till nätverket hör för övrigt LO-fackförbundet Seko som också var väl representerat på mötet och gavs tillfälle att propagera mot privatiseringar. Det andra är förstås att partiet kan hamna i antingen en höger- eller vänsterregering nästa val och då ställa tuffa villkor i sina hjärtefrågor.
Den som har följt diskussionen i frågorna kände igen det mesta. Intressant var emellertid den starka betoningen på utbyggnad till fyrspår mellan Malmö och Lund – flera utnämnde det till det mest angelägna skånska objektet. Kanske är det en islossning på väg, där m och mp går i spetsen för ett angrepp på den privata äganderätten och det kommunala planmonopolet, så att snäva lokalintressen inte kan uppskjuta angelägna projekt i det oändliga. Vänsterpartiet verkar tamare i den frågan.
Höghastighetståg talar plötsligt alla om. Det nya på mötet i Malmö berättade Sydsvenskan om följande dag, nämligen att SJ tvekar inför ”Europabanan” Jönköping–Helsingborg och hellre vill gå öster om stambanan och fånga in Växjö och Kristianstad, därmed rättande ett misstag som tjänstemän och politiker gjorde på 1850-talet. Malmö hamn vill flytta containerterminalen till utfylld mark i Öresund, vilket fick Banverket att höja på ögonbrynen. Mp antydde att man kunde prioritera ner den utbyggnad av Simrisbanan som alla skånska partier hittills har drivit som en man, en tillnyktring man välkomnar.
Svagast blev behandlingen av spårvägarna som inte hade någon riktigt tung företrädare på plats. Mp driver ett projekt i Malmö men saken skulle vinna på ett ordentligt samarbete mellan flera skånska kommuner, däribland Lund.

Stoppa SJ:s skogsavverkning längs Gröna Stråket! av Gunnar Stensson

Som ni nog läst hotas grönområdet mellan Klostergårdens idrottsplats och järnvägen av nästan total skövling. Det är SJ som tillämpar ett regeringsbeslut om att alla träd inom 20 meters avstånd från järnvägen ska fällas.
Som ni nog också sett tänker parkintendent Lars Brobeck sätta hårt mot hårt i förhållande till SJ. Han påpekar att naturområdet är värdefullt och att kommunen planerar att flytta några kolonilotter dit när parkeringshuset byggs vid Högevallsbadet.
Lars Brobeck påpekar också att markeringen av vilka träd som ska fällas är slarvig. Många står mycket längre från järnvägen än 20 meter.
Han menar vidare att man kan toppa träd som eventuellt är för höga och att kanske något enstaka träd kan gallras ut.
Diskussionerna kommer att äga rum vid ett möte i Stadshallen den 29 maj. Alla markägare i Lunds kommun informeras samtidigt om SJ:s planer. Även andra avverkningsplaner kan komma att ifrågasättas. Enligt uppgift har miljön runt stationen i Lomma redan skövlats, vilket chockat närboende.

Gröna stråket och den biologiska mångfalden. Ekodukten.
Vi brukar kalla området Gröna stråket. Vi har i samband med remisser om utbyggnaden av Klostergårdens idrottsplats och planförslaget om stadsparken påpekat för stadsbyggnadskontoret hur viktigt det är för miljön och den biologiska mångfalden i stadsparken.
Stråket utgör en förbindelse mellan stadsparken och Höje å. Många cyklister, motionerare och flanörer använder det regelbundet. Det fungerar också som kommunikationsled till Källbybadet om sommaren.
Vi har också föreslagit att man ska planera för en ekodukt från stadsparken till Gröna stråket i närheten av järnvägsbron för att främja den biologiska mångfalden i stadsparken.
Häromdagen såg jag två vackra rådjur på Gröna stråket en tidig morgon.

Arenatransporter hotar Gröna stråket och Nordanväg i Klostergården!
Det är gott och väl att Lars Brobeck värnar om gröna stråket och är beredd att kämpa för det. Men det föreligger dessutom ett annat hot.
Det består i att de intressen som står bakom evenemangsarenan tänker sig att förvandla det till en transportväg för distributioner till arenan. Vi trodde att alla sådana planer var skrinlagda, men av Ingrid Nathells artikel i Sydsvenskan idag, den 14 maj, framgår att de fortfarande är aktuella.
Om de kommer till stånd så drabbas utöver det gröna stråket, som helt föröds, också Nordanväg som är den enda tänkbara anslutningsvägen till en sådan transportväg. Trafiken på den skyddade vägen mångfaldigas och blir tyngre.
Mot den möjligheten har redan kraftiga invändningar rests, och vi trodde som sagt att idén förkastats. Bättre vore att genomföra transporterna till hallen mellan det tilltänkta nya långa huset och Stattenavägen.
Att tanken att dra transporterna längs Nordanväg och gröna stråket fortfarande är aktuell har chockat oss.Vi kommer med största kraft motsätta oss det.
Vi förväntar oss starkt stöd från alla de partier och politiker som värnar om miljön! Och naturligtvis från enskilda naturvänner.
För Klostergårdens byalag
Gunnar Stensson

Axplock ur nyhetsfloden av Lucifer

Ibland får man försöka orientera sig i vad som händer, t.ex i det dynamiska näringslivet. Jag gick till tidningarnas affärssidor och fann följande

En näringslivsidol
Johan Staël von Holstein, vd för Iqube och tidigare presenterad för VB:s läsare, har fått utmärkelsen "Global Leader of Tomorrow" av den amerikanska tidningen Chief Executive Magazine. Han är en av de tolv som hedrats med utmärkelsen. Nyheten når honom när han sitter i ett sammanträde i sin nya funktion som medlem av Kulturrådets styrelse.
Man kan undra hur han kan slita sig från arbetet i sina många företag men han förklarar för Dagens Industri: "När staten kallar tackar man ja." Plikten framför allt alltså.
Samtidigt är han klar över att alla kanske inte uppskattar honom. Det har ju t.ex. blivit en del konkurser med åren, ”Jag skulle aldrig ha fått frågan av en socialdemokratisk regering, det kan jag med säkerhet säga" medger den frejdige entreprenören, som vi har lärt känna som en av dem som varit störst i käften i svenskt näringsliv.

Katastrof
En katastrof har inträffat. Den tilldrar sig inte i Burma eller Indien. Nej, det är här, mitt ibland oss.
”Katastrofsiffror för H&M i april” meddelar Svenska Dagbladet under torsdagen. Det visar sig nämligen att Hennes & Mauritz butiker har minskat försäljningen med 1 procent jämfört med föregående år.
Debaclet förmodas bero på vädret under april, som ju inte alltid var det bästa. Analytikerna hade förespått en ökning med 6 procent och det är därför man talar om en katastrof.
Den tanke man får är att det ändå är tur att analytikerna inte hade förespått en ökning med t.ex. 10 procent. I så fall hade det väl snarast varit en fruktansvärd katastrof?

Hästveda ska rädda landet
Försvaret befinner sig i kris, kanske den värsta sedan Poltava. Försvaret har en budget på så där 40 miljarder om året. Det är pengar som i stor utsträckning går till försvarsindustrin Men visst, det finns också andra kostnadsställen, t.ex. Fortifikationsverket som till stora kostnader spränger och förstör landets bergrum och försvarsanläggningar. FMV, materielverket och FOI, forskningsinstitutet är inte billiga heller. Det är FMV som ihop med Saab har gett oss JAS och det är FOI som har gett oss de tänkare som rekommenderar oss att gå in i NATO.
Försvaret ska ju stå under civil ledning. Det anmärkningsvärda är då att de politiska partierna rutinmässigt lämnar försvarspolitiken till sina klenaste politiker. Det är ju så det har gått till när Sverige överger försvaret av landet och i stället skickar folk till Afghanistan och Tchad för att med de gamla kolonialmakterna slåss mot de infödingarna. Alltså: jag har inget till övers för de höga militärer som har krossat det svenska försvaret (”kreativ förstörelse” sa en av dem) men politikerna får ta huvudansvaret.
Vad sen gäller pengabristen i försvaret så är det ju inte precis en nyhet. Jag har full förståelse för finansministrar som slår näven i bordet och säger stopp. Pengarullningen så fort det handlar om militära projekt är ju klassisk – pengar är inga problem brukar det heta i den världen. Men varför har man låtit dem fortsätta. Varför föll inte försvarskostnaderna med hälften 1991?
Och så väntar vi nu på listan över vad ÖB ska spara in på. Arvidsjaur, ja det är alltid på tal. Ytterligre mindre pansarförband, jodå, Sveriges armé ska bestå av 8,000 man. Halvera hemvärnet sägs det, finns det pengar at hämta där, är det möjligt?
Så till slut som pricken över i: stridsledningscentralen i Hästveda. Jag ser framför mig hålet i berget där i skogen och även om jag inte varit där inne är det lätt att föreställa sig. Visst, det drar el med pumpar och värme och lottorna ska ju också betalas. Men ska besparingen här rädda försvarets finanser, är det det som ska finansiera kustartilleriförbandet i Tchad, eller slagstyrkan under EU, alltid redo att fara ut med amerikanska flyggplan?
Hur länge ska det militära vansinnet pågå?

Uppgivet
Ja, ni ser själva, när nyheterna är sådana , vad ska en politisk kommentator med satiriska ambitioner göra? Man bara förstummas.

Mörkrets hjärta 8 av Gunnar Stensson

Amerikansk statsterrorism
Ni minns nog att Säpo i mitten av mars utpekade den somaliska motståndsgruppen al Shabaab som en terroristorganisation. Utpekandet var ett led i Säpos ansträngningar att stoppa de somaliska flyktingarnas penningbistånd till sina familjer i Somalia. Det gav rättsligt underlag för att stoppa en somalisk organisation för överföring av pengar till Somalia. Organisationens huvudmän anklagades för att stödja terrorism. De är nu häktade.
Säpos utpekande av al Shabaab skedde sannolikt på order av USA:s State department, i vilken Säpo utgör en av de mest aktiva cellerna.
Strax därpå utpekade också State department Al Shabaab som ”en våldsam och brutal extremistgrupp vari många medlemmar av al Qaida ingår. Gruppens ledare har gett sina fighters order att attackera AU:s fredsbevarande styrkor i Mogadishu.” (Det handlar förstås om det somaliska motståndet mot den etiopiska ockupationsarmén som USA skickade in i slutet av 2006).

FN avvisar USA:s påståenden
Trovärdigheten i State departments (och svenska Säpos påståenden) underminerades redan följande dag av FN, som förklarade att ”FN inte kan bekräfta rapporter om länkar mellan al Shabaab och internationella terroristceller”.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon tillade i en FN-uppdatering riktad till FN:s säkerhetsråd följande:
”Man bör observera att al Shabaab tycks fokusera sina upproriska aktiviteter mot de etiopiska väpnade styrkorna och övergångsregeringen i Mogadishu snarare än mot andra mål utanför Somalia.”

Lögnernas syfte
Vilket var då syftet med USA:s och svenska Säpos osanna påståenden? Det vet vi nu. Klockan två på natten till1 maj anföll fyra amerikanska plan staden Dhusamareb i centrala Somalia. USA:s regionala militärhögkvarter bekräftade att planen var amerikanska, anfallet ingick i ”det globala kriget mot terrorismen”. Ett stenhus blev fullständigt förintat. Tio till trettio personer dödades. Kroppsdelar ligger spridda överallt bland skrotet. Folket räknar huvudena för att få veta exakt hur många som dog. (Sydsvenskan 2 maj). Mord på politiska ledare och civila
En av de dödade är Moalim Aden Hashi Ayro, ledare för al Shabaab, som är den militära grenen av de islamiska domstolarnas förbund. Det var de som under sin tid vid makten lyckades trygga fred och säkerhet för Mogadishus invånare innan USA och Etiopien slog sönder ordningen.
En annan av de islamiska domstolarnas ledare, Muhaydin Omar, dödades samtidigt. Och kanske trettio civila som sov i huset när de fyra amerikanska planen genomförde detta terroristdåd som förbereddes av svenska Säpo och amerikanska State department under mars månad.
FN-protesterna är snart glömda och de amerikanska propagandadefinitionerna kommer så småningom troligen att accepteras. Så förbereder och genomför världens största och farligaste terrororganisation sina illdåd.
Strax efter de amerikanska dåden uppstod upplopp i Mogadishu, där människorna protesterade mot morden, plundringarna och bristen på mat och vatten,.
Samtidigt hotar massvält den miljon somalier som flytt till områden utanför Mogadishu.

Nån som kommer ihåg första maj?

Lite film från årets firande kanske friskar upp minnet. Här nedan kan man se lite från de olika manifestationerna denna dag. Den som vill lyssna på en del av Lars Ohlys tal kan klicka här.

Näsduksträdet blommar!

Veckobladet fortsätter på sitt hortikulturella stickspår. Denna gång slår vi ett slag för näsduksträdet eller duvträdet, som det också heter. Vi hoppas hinna före de stora tidningarna med nyheten att näsduksträdet, Davida involucrata, nu blommar. Åtminstone näsduksträdet i S:t Larsparken (intill det hus som ligger rakt öster om den byggnad där Thomas-församling bedriver dagisverksamhet). Näsduksträdet (som är den enda arten i släktet Davidia, härstammar från sydvästra Kina, där en europé, en fransk präst vid namn Armand David, ”upptäckte” detta träd 1869. Naturligtvis var trädet ”upptäckt” redan i den grå forntiden av lokalbefolkningen. Trädet är i Sverige härdigt endast här nere i södern på väl skyddade platser.
Den som vill beskåda näsduksträdets prakt måste skynda på – blomningstiden är kort, oftast bara några dagar!
(Ett näsduksträd finns också i Botan. Huruvida detta blommar är för VB:s barfotareportageteam okänt. Vi stod förstummat hänförda i St. Larsparken ända fram till pressläggning av detta nummer).

Återinför asylrätten!

Landsomfattande protestdag på lördag.
Demonstration från Gustav Adolfs torg i Malmö 13:30

Stoppa utvisningarna!!
Aldrig har det varit så svårt att få asyl i Sverige som idag. Svensk flyktingpolitik är utmärkande för sin omänskliga behandling av nödställda och har satt rekord i antalet anmälningar av FN:s tortyrkommitté. Den omänskliga flyktingpolitiken skriver ut dödsdomar och kan beskrivas som politiska misshandel. Antalet flyktingar i världen har fördubblats de senaste årtiondena. Det beror på krig och diktatur som följs av fattigdom och ökande miljö och svältkatastrofer. Samtidigt stängs gränserna allt mer för flyktingar som tvingas fly. Det är bara en bråkdel som lyckas ta sig till de rikare länderna.
För alla de som efter Flyktingamnestirörelsen 2005 trodde att situationen skulle förbättras har blivit starkt besvikna. Återigen tvingas människor gömma sig för att inte utvisas till länder som Iran, Irak eller Afghanistan. Vad gäller de två senare så menar den nya högerregeringen och Migrationsverket att ingen väpnad konflikt råder i varken Irak eller Afghanistan trotts att det i Irak dör i snitt över 100 personer per dag. På grund av situationen i Afghanistan har UNHCR stoppat 14 utvisningar från Landvetter i Göteborg, men Sverige fortsätter ändå att utvisa dit. Till Iran utvisas människor trots att de dödas i kampen för att få uttrycka sina fri- och rättigheter. Sverige kan inte bortse från dessa omständigheter längre.
En massiv opinion håller nu på att växa fram mot den omänskliga flyktingpolitiken. Runt om i hela landet demonstrerar elever och lärare mot utvisningar av klasskamrater, studenter mot att kurskompisar utvisas. Allt fler inser det omänskliga i den rådande flyktingpolitiken. Asylrörelsen2008 har bildats som ett direkt resultat av att asylrätten idag i praktiken är avskaffad.
Nu krävs det kamp för att göra asylpolitiken human igen. Återinför asylrätten. Anslut dig, eller din organisation redan idag!
Asylrörelsen2008
Kontakta: Robert Olsson, Asylgruppen i Malmö, 070 695 42 88

Chefesten 2008

Kulturtips

LUND QUEER FILM FESTIVAL 2-11/5 2008
För andra året i rad arrangerar Folkets Bio i Lund en filmfestival med hbt-tema. Vi har ju bytt namn också till Lund Queer Film Fest, men upplägget är detsamma.

Läs mer på

Miriam Aïda
Picknickteater på Victoria
9-10 Maj 19.30

Soniquete Flamenco
Eldig flamenco med dans, sång, slagverk, på Jeriko 9 maj
Flogging Molly (US)+ Support Pepper
Mejeriet, Lund 10 Maj
Lars-Erik Larsson 100 år JUBIELUMSKONSERT
söndag den 11 maj kl.18.00 i Åkarp
Leonard Cohen Songs
CD-RELEASE och konsert med Lena Måndotters publikhyllade Cohen-tolkningar på Restaurang SMAK på Malmö Konsthall onsdag 14 maj kl 20.30
Calaisa
på Palladium onsdag 14 Maj
Roffe Wikström
Victoria
Torsdagen den15/5 kl 19.30 - UTSÅLT!
Fredagen den 16/5 kl 19.30 - UTSÅLT!
Lördagen den 17/5 kl 19.30 - EXTRA INSATT!!
Ett litet urval från kulturcentralens digra utbud.
Läs om alla deras begivenheter

EU-öppningar i vänsterpartiet? av Gunnar Sandin

Jag la märke till en sak i Lars Ohlys förstamajtal som kan vara intressant trots att inga politiska kommentatorer (de stora redaktionerna för ju manuset) såvitt jag vet har tagit upp det. Han påpekade att socialdemokraterna genom sin röststyrka i riksdagen har makt att stoppa en ratificering av Lissabonfördraget, och han uppmanade dem att villkora ett godkännande med att Sverige får undantag beträffande arbetsrätten som gör att det inte blir några ändringar i kollektivavtalens status och att lönedumpning omöjliggörs. Visst, men anta att s går med på detta. Kan då vänsterpartiet för egen del rösta nej till fördraget? Ja, säger Ohly själv tillsammans med Josefin Brink och Jonas Sjöstedt i Dagens Nyheter. Men här brister den politiskt-praktiska logiken. Det skulle inte höja vänsterpartiets anseende hos socialdemokraterna, till exempel i en regeringsförhandling, om det inte följde den bibliska principen ”allt vad ni vill att mänskorna ska göra mot er” etc. Därför tolkar åtminstone jag Lars Ohlys utspel som en fingervisning om att vänsterpartiets EU-linje kan vara en smula förhandlingsbar om det skulle knipa.
Jag noterade också att Ohly inte tryckte speciellt hårt på kravet om folkomröstning om fördraget. Han har väl märkt svårigheterna att mobilisera en opinion i frågan.
Ett annat EU-utspel gör Jonas Sjöstedt i veckans Flamman. Nu handlar öppnandet om att vänsterpartiet borde släppa in representanter för andra på sin kandidatlista i EU-valet. Oavsett hur mp-kongressen ställer sej verkar partiet inte längre pålitligt i sin EU-negativism, menar Sjöstedt, och då återstår bara vänsterpartiet om man bortser från junilistan (och sverigedemokraterna som han inte nämner). I det läget tycker han att v borde släppa in EU-kritiska miljöpartister och socialdemokrater på valsedeln. Om man vill kan man i förslaget ana en viss kritik från den erkänt skicklige Sjöstedt av hur vänsterpartiets nuvarande ledamöter i EU-parlamentet sköter sej.
Det skulle vara intressant om hans förslag gick igenom. Utsikterna verkar emellertid mycket små – åtminstone ifall det handlar om placeringar i närheten av valbarhet. Det föreslogs en gång för längesen att den partilöse vänsterekonomen Sven Grassman skulle placeras högt på en Stockholmslista, men trots att Grassmans uppmärksammade kritik av s-regeringen gillades starkt av vänstern kunde han inte tränga undan en trägen arbetare i (v)ingården. Och partiet har blivit slutnare sen dess. Lokala försök att nominera partilösa brukar mötas med förtrytelse.
Men det ska bli ett intressant EU-val. Kommer v att få fler mandat än sd?

Etanolbrev 8 av Erik Kågström

Tal vid Röda Kapellets appellmöte med Vänsterpartiet på Mårtenstorget 19 april

Världen står inför en livsmedelskris. Under 2000-talet har konsumtionen av spannmål alla år utom ett varit större än produktionen. Världens spannmålslager håller på att tömmas. På ett år har priserna på vete och majs fördubblats. Från olika delar av världen strömmar det nu in rapporter om upplopp och protester mot matpriser och brist på mat. Det är ingen tillfällighet att protesterna kommer från de länder som är hemvist för flertalet av de 800 miljoner människorna som svälter, är undernärda och skall klara sig på mindre än en dollar om dagen. De konkurrerar om livsmedel med 800 miljoner bilister varav alltför många nu tror att etanol i tanken skall minska växthuseffekten, vilket inte är sant när det gäller etanol på majs eller vete. Men spannmålsproducenterna är förstås glada för att få ut ett ökande mervärde på sina produkter.
FN:s rapportör för globala livsmedelsfrågor, Jean Ziegler, säger att etanolboomen är ett brott mot mänskligheten. Mycket talar för att han har rätt.
Det finns andra faktorer än etanol som bidragit till spannmålsbrist och prisstegringar. Men vi kan inte hindra kineser från att äta mera kött, vi kan inte hindra att olja till traktorer och transporter blir dyrare, vi kan inte hindra att megastäderna i världen breder ut sig på odlingsbar mark, vi kan inte hindra torkan som lamslagit Australiens veteproduktion, vi kan inte hindra ökenspridningen i världen, vi kan inte hindra att jordens befolkning ökar med 70 miljoner varje år. Men vi kan säga nej till etanol som tillverkats av grödor på mark som hade kunnat användas till livsmedelsproduktion. Det gäller även brasilianska sockerrör som nu breder ut sig på det landets bördigaste jordar och leder till avskogning i Amazonerna. Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand har sagt att hon är stolt när hon tankar sin bil med etanol från Brasilien. Själv är jag är stolt över att jag bara använder etanol som kosttillskott.
Erik Kågström

Tillägg: En väsentlig orsak till livsmedelsbristen i världen är naturligtvis de subventioner och exportstöd som EU och USA tillämpat sedan decennier. Ett skrämmande exempel är Haiti. Detta fattiga land var självförsörjande på ris för tjugofem år sedan. När diktatorn Baby Doc Duvalier kastades ut ur landet (flögs ut av USA) tog han statskassan med sig. Haiti beviljades ett stort lån av IMF. Förutom de vanliga villkoren - privatiseringar och minskade statliga bidrag till sjukvård och undervisning – skulle Haiti också sänka sina tullar på bland annat ris. Landet översvämmades av billigt subventionerat ris från USA och den egna risproduktionen upphörde efter hand helt och hållet. Nu importerar Haiti varje år 240 tusen ton ris från USA. Den 18 april i år tillrättavisade New York Times Haiti: ”Haiti, its agriculture industry in shambles, needs to better feed itself”. Skuldavskrivning kom igång sent för Haiti. Först 2006 kom det landet med på listan. Medan folket svälter betalar Haiti i dag en miljon dollar i veckan i räntor till banker som en gång skapades för att avskaffa fattigdomen i världen.

Valfrihet och besparingar insändare från V

Så lanserar borgerligheten upphandlingen av driften av äldreboenden och grupp-och servicebostäder.
Före valet 2006 sa alla partier att omsorg och vård måste få kosta för att garantera god kvalitet. När grundbemanningen i äldreboendena nu sänks från 0,99 årsarbetare per vårdtagare till 0,80 och personaltätheten i grupp-och serviceboende från 2,15 till1 1,75 så finns ingen risk för försämringar enligt den borgerliga majoriteten.
Det får man säga är en fantastisk slutsats. Den personal som hittills skött dessa uppgifter är alltså förklarad ineffektiv och inkompetent liksom den organisation som svarat för verksamheten d.v.s. vår egen.
Beträffande den omskrivna och utlovade valfriheten är det också en intressant debatt. Vems valfrihet handlar det om? Vårdtagarna? Nej de är inte tillfrågade. Ej heller deras anhöriga. Men de anställda då? Vårdpersonalen som hittills skött verksamheten och som torde vara de som är väl insatta i densamma? Nej, de har inte fått lämna anbud. Den enda valfrihet som funnits är borgarnas val av entreprenör. Så har man också utsett de stora världsomspännande företagen Carema och Attendo Care. Självklart kan dessa lämna billigaste anbud. I Linköping har Carema lämnat anbud på 0 kronor för äldrevården. Där sparar förvaltningen 45 miljoner i år. ”Ett strategiskt beslut. Det kommer att löna sig på sikt” säger Caremas regionchef Gertrud Öjetoft.
Detta är inte valfrihet det är en utveckling mot oligopol.
Saima Jönsson Fahoum (v)
Lars A.Ohlsson (v)

Om åtgärder för att motverka förstörelse av DV

Bilden är lånad från Jönköpings webb,
kanske nåt för Lund?

DV-interpellation

Det finns goda skäl att anta att påverkan av alkoholhaltiga drycker spelar stor roll för förstörelse och nedskräpning i Stadsparken under valborgsmässoafton.

Det förefaller därför egendomligt att regler för alkoholförtäring på allmän plats saknas i Lunds ”Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Lunds kommun”. Om det offentliga rummet utlyses som alkoholfri zon - dvs att alkoholförtäring, vid valborg och kanske också vid en del andra tillfällen, inte tillåts på allmän plats, och om brott mot alkoholfriheten resulterar i kännbara böter skulle sannolikt den genomsnittliga berusningsgraden minska och därmed också förstörelse- och nedskräpningslustan.
Man kan också konstatera att det i ordningsstadgan inte finns något förbud mot nedskräpning på allmän plats. Givetvis kan det diskuteras i vilken utsträckning ett förbud mot nedskräpning har effekt, men ett förbud gör det möjligt för polis att ingripa när så anses påkallat. Det ger också stöd för allmänheten och ordningspersonal att påtala att nedskräpning är olagligt.
För att en alkoholfrihetsföreskrift och förbud med nedskräpning ska ha effekt fordras givetvis att kommunen kan förmå polisen att ingripa mot överträdelser av förbudet.
Våra frågor till kommunalrådet, tillika ordföranden i Tekniska nämnden är därför
är du beredd att verka för att i de lokala ordningsföreskrifterna reglera alkoholförtäring på allmän plats
är du beredd att verka för att i de lokala ordningsföreskrifterna förbjuda nedskräpning på allmän plats
Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

VB citerar VA

Dödligt miljövänligt
Brittiska vapentillverkaren BAE Systems har lanserat miljövänligare vapen. Bland miljönyheterna finns ammunition med mindre bly, bepansrade fordon med minskade koldioxidutsläpp, och reducerad utsläpp i granaterna. Även robotar som skjuts i känsliga maritima miljöer har minskad utsläpp för att skydda känsligt naturliv.

Detta är så vitt red vet första gången VB lånat material från VA (Veckans Affärer). Exemplet ovan är det vansinnigaste som setts på länge men de övriga exemplen går inte av för hackor de heller, följ gärna länken nedan.

Åtta gröna bluffar
Företagens hetsjakt på miljöstämplar har nu fått ett eget begrepp, greenwashing. Eller vad sägs om Lexus klimatvänliga SUV. Här är åtta gröna magplask. Publicerad 2008-05-06 kl 07:50 http://va.se/nyheter/bildspel/2008/05/sex-grona-missar/?picture=5#page-content

Nya tankar om Israel-Palestina av Gunnar Stensson

Salomonisk visdom
Israel fyller sextio år. I anledning av detta arrangerade Palestinagruppen ett seminarium lördagen 26 maj.
Sune Persson från Göteborgs universitet inledde seminariet med att efterlysa salomonisk visdom i hanteringen av Palestinakonflikten.
I den bibliska berättelsen fäller kung Salomo en dom i en rättegång där två kvinnor gör anspråk på samma barn. Eftersom ingen av kvinnorna kan bevisa sin rätt bestämmer Salomo att barnet ska huggas mitt itu så att de får en halva var. Då säger hon som var mor till den ännu levande pojken: ”Herre, ge honom hellre åt henne, döda honom inte”. Då befaller kungen: ”Ge det levande barnet åt kvinnan där. Döda honom inte. Det är hon som är hans mor.”
Berättelsen finns att läsa i Första kungaboken, tredje kapitlet. Brecht lånade in den i sitt drama Den kaukasiska kritcirkeln.

Enstatslösning
Sune Persson, som under årtionden forskat i konflikten, har kommit fram till att enstatslösningen är den enda möjliga. Erfarenheten av sextio års blodiga strider har visat att tvåstatslösningen är omöjlig.
Innan staten Israel bildades fanns en lång tradition av fredlig samlevnad mellan muslimer, judar och kristna i Palestina.
Den av FN beslutade delningsplanen innebar att palestinierna som utgjorde 33 procent av befolkningen fick 7 procent av territoriet.
Arabstaternas motstånd mot en uppdelning av Palestina var ett motstånd mot uppdelningen av landet (försöket att hugga barnet mitt itu).
När FN-beslutet ändå genomdrevs fördrevs 700 000 palestinier. Situationen förvärrades av sexdagarskriget då ytterligare hundratusentals palestinier tvingades fly och Israel ockuperade stora delar av det område som FN tilldelat Palestina. Sedan dess har bosättarrörelsen lagt under sig ytterligare delar av de ockuperade områdena. Att klyva det nu hopplöst fragmenterade landet är idag svårare än någonsin.
Sune Persson påpekade också att definitionen av Israel som en judisk stat inte stämmer med verkligheten. Tjugo procent av befolkningen är muslimer och många är kristna. Dessutom finns en stor andel importerade gästarbetare utan medborgerliga rättigheter.

Tvåstatslösning via EU
Jorge Buzaglio, docent i nationalekonomi och verksam i organisationen Judar för israelisk-palestinsk fred, menade att man genom en dra en gränslinje mellan judar och palestinier skapat en apartheid-situation.
Många av de palestinska flyktingarna kommer aldrig att kunna återvända, men kan kanske kompenserar ekonomiskt, något som flera arabstater förklarat sig beredda att göra.

Efter Bushregimens försvinnande kommer USA få möjlighet att koncentrera sig på att skapa fred i området.
Kanske är en mjuk tvåstatslösning möjlig, utan murar och gränspassager. Den kunde undrlättas genom att både Israel och den palestinska staten erbjöds medlemskap i EU på de villkor för EU-medlemskap som gäller beträffande demokrati, likabehandling, mänskliga rättigheter osv. Därmed skulle det hat, den rasism och diskriminering som existerar i båda länderna så småningom kunna bringas att upphöra.

Varianter av enstatslösning
Den tredje talaren var Nu´man Kanafani från Köpenhamns universitet, avdelningen för internationell ekonomi och politik. Han påpekade att begreppet enstatslösning inte är entydigt utan förekommer i en rad olika varianter, varianter som redan idag existerar i olika delar av världen.
För det första finns naturligtvis den sekulära demokratiska staten. Det är den som de flesta tänker på. Både den socialdemokrati som grundade Israel och al Fatah var sekulära rörelser. Att alltfler sökt sig till fundamentalistiska politiska grupper försvårar denna modell för enstatslösning.
För det andra kan man tänka sig att skapa någon form av binationell stat. Det innebär att innanför en gemensam gräns och inom en gemensam huvudstruktur skapa två parallella samhällsorganisationer, en palestinsk och en judisk. De två folken skulle båda åtnjuta samma fundamentala rättigheter och leva inom samma territorium.

Nya perspektiv och utopier
Alla, inte minst de tre talarna själva, är medvetna om att dessa tankar är utopiska och långt ifrån färdigformulerade. Men alla är också överens om att den lösning som man hittills under sextio år försökt tvinga på folken visat sig omöjlig att förverkliga. Nya tankar måste prövas, nya modeller måste konstrueras.
I historien finns många exempel på att problemlösningar som länge framstod som orealistiska till slut förverkligades eftersom de var nödvändiga.
Seminariet var i högsta grad tankeväckande.
Om jag missförstått eller försummat delar av seminariets tankeinnehåll så finns ju möjlighet att rätta mig och att komplettera och kommentera idéerna här i Veckobladet.
Under nuvarande förhållanden gäller det dock att fortsätta solidaritetsarbetet i Palestinagruppen i Lund och andra organisationer.

Al-Qaida och vägen till 11 september av Gunnar Stensson

Bakgrundsfakta att minnas vid läsningen:
Egyptens förnedring som brittisk koloni under kung Farouk, nederlaget i samband med staten Israels bildande, Nassers maktövertagande 1952, nationaliseringen av Suezkanalen 1956, katastrofen i sexdagarskriget 1967, Yom Kippur-kriget 1973, Egyptens fredsfördrag med Israel 1979, Khomeinis islamiska revolution i Iran 1979, Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan 1979, mordet på president Sadat 1981, Sovjetunionens sammanbrott 1989, Kuwaitkriget 1991 och den förhatliga amerikanska närvaron i Saudiarabien, intill islams heliga stad Mecka.

SÅ FÖDDES AL-QAIDA
”En teori är att USA:s tragedi den 11 september föddes i Egyptens fängelser. Förkämpar för mänskliga rättigheter i Kairo anser att tortyren skapade ett begär efter hämnd, först hos Sayyid Qutb och senare hos hans efterföljare Ayman al-Zawahiri.”
Citatet är hämtat ur Lawrence Wrights bok ”Al-Qaida och vägen till 11 september”, Bonniers 2007. Dess intressantaste del är beskrivningen av den islamiska fundamentalismens framväxt i Egypten. En fast grund lades av Qutb (uttalas kohtab) som var medlem i Muslimska brödraskapet och ledande intellektuell i Egypten.
När Nasser gripit makten 1952 erbjöds han att bli rådgivare åt det Revolutionära kommandorådet. Men Nasser var sekulär nationalist och brukade kalla sig socialist medan Qutb var islamist. Det skar sig snart mellan de båda männen.
Efter ett mordförsök mot Nasser 1954 fängslades Qutb och många andra islamister. Flera hängdes omedelbart. Andra utsattes för svår tortyr. Under den långa fängelsevistelsen skrev Qutb bland annat ett manifest med titeln ”Milstolpar”. Wright jämför dess betydelse med Lenins skrift ”Vad bör göras”.
Efter åratal av umbäranden och svår tortyr dömdes Qutb 1966 till döden. Demonstranter mot dödsdomen fyllde Kairos gator. För att blidka demonstranterna var Nasser villig att benåda Qutb, men Qutb vägrade. Han hängdes 29 augusti 1966.

Arvet efter Qutb
Ayman al-Zawahiri kom från en inflytelserik egyptisk familj och var en stillsam och vänlig ung man. Han utbildade sig till kirurg. Han hörde berättelserna om Qutbs lidanden i fängelset, studerade Qutbs skrifter och blev anhängare till den islamism som Qutb givit sitt liv för.
Zawahiri deltog i det afghanska befrielsekriget mot Sovjetunionen som kirurg för mujaheddin.
Efter Nassers död 1970 blev Sadat Egyptens president. Han ingick 1979 ett fredsfördrag med Israel. Det upprörde hela arabvärlden och i synnerhet jihadisterna i Egypten. Den 6 oktober 1981 mördades han under en stor militärparad (jämför talibanernas överfall på en militärparad i Kabul härom veckan). Hundratals jihadister greps och spärrades in i trånga stenceller i Citadellet, som byggts av Saladin på 1100-talet.
Fångarna utsattes liksom tidigare Qutb för grym tortyr. I den ingick sexuell förnedring och användande av hundar enligt samma metoder som kvinnliga amerikanska soldater tillämpade mot irakiska fångar i Abu Ghraib. Samt naturligtvis elektrisk tortyr. USA utnyttjar fortfarande den egyptiska tortyrtraditionen, och som vi minns skickade svenska Säpo i samarbete med CIA-agenter två egyptiska män till Kairo.
Jag minns ett tv-inslag från rättegångens inledning den 4 eller 5 december 1982 då 300 fångar visades upp i burar. Plötsligt framträder en av dem. Det är Zawahiri. Han säger: ”Vi är här – den verkliga islamiska fronten och den verkliga oppositionen mot sionismen, kommunismen och imperialismen.”
Zawahri kunde inte motstå tortyren utan angav flera av sina kamrater varpå han släpptes 1984. Tortyren präglade honom så att han resten av sitt liv utstrålade stor misstänksamhet och en överväldigande hämndtörst. Många av fångarna berättade att de efter tortyren fått visioner av änglar och av det rättvisa islamiska samhället. (Sigurd Hoel, den norske författaren, berättar i ”Möte vid milstolpen” om liknande effekter på fångar som utsattes för nazistisk tortyr).

Usama bin Ladin
Fadern till Usama var en fattig saudisk analfabet som genom att bygga vägar, oljeanläggningar, moskéer och bostadsområden kom att bli en av Saudiarabiens rikaste och mest inflytelserika män.
Själv var Usama en tystlåten islamist som studerade Koranen och Qutbs manifest ”Milstolpar”. Liksom fadern var han också en effektiv vägbyggare, vilket han bland annat visade i Afghanistan, där hans vägbyggen blev viktiga i kampen mot Sovjetunionen och hans befästningsanläggningar i bergsgrottorna trotsade både ryssar och amerikaner. Under kriget mot Sovjetunionen levde han tidvis i Peshawar där han besökte sjukhusen med sårade mujaheddin-kämpar. Han blev populär för sin rikedom och generositet.
I Afghanistan bildade han en egen stridsgrupp med islamister från Saudiarabien och Egypten. Han deltog i några häftiga strider mot överlägsna sovjetiska förband men hans arabiska brigad var på det stora hela av liten militär betydelse. Den stora insatsen var vägbyggena och befästningarna.
1986 kom Zawahiri till Peshawar och öppnade en praktik på ett Röda Halvmånen-sjukhus, vars personal dominerades av medlemmar i Muslimska brödraskapet.
När Sovjetunionen 1988 började dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan hade Zawahiri och bin Ladin börjat bygga en organisation som de kallade ”Basen”, al-Qaida. Kampen skulle fortsätta till sista andetaget eller tills den islamiska staten var grundad. Ett geografiskt stort område mättes upp. Det omfattade de södra sovjetrepublikerna, Bosnien, Filippinerna, Kashmir, Centralasien, Somalia, Eritrea och Spanien, hela det område som en gång utgjorde det stora islamiska imperiet.

Vi vet vad som hände sedan
Jag slutar min framställning här. Wright ger en detaljerad redogörelse för attentat, konflikter och rader av påfrestningar av olika slag inom al-Qaida.
USA var efter Sovjetunionens fall den enda supermakten. Amerikanska trupper fick i samband med Kuwaitkriget baser i Saudiarabien. För bin Ladin var det ett helgerån.
Bin Ladins förmögenhet som varit viktig under al Qaidas uppbyggnad gick förlorad. Man får intrycket att organsationen höll på att bli en perifer, skör och ineffektiv, trots ett par framgångsrika attentat. Men under ytan växer planerna på angreppet mot World Trade Center fram.
Al-Qaida är en bisak i historien, men en bisak som kom att förändra verkligheten. Man påminns om studenten Princip som genom mordet i Sarajevo utlöste första världskriget.
Mindre intressant i mina ögon är skildringen av händelseutvecklingen på den amerikanska sidan. Både CIA och FBI hade tidigt mängder av material om bin Ladin och al-Qaida. De hade var för sig koll på flera av de piloter som genomförde 9/11. Men de var extremt byråkratiska och motarbetade varandra som ett par klumpiga kunskapsdinosaurier fullproppade med oändliga mängder av osorterad information.
Det är emellertid denna del av historien som intresserat de amerikanska läsarna mest. De är fascinerade av inkompetensen i underrättelseorganen och insikten att 9/11 mycket väl kunde ha undvikits. Det påminner om den svenska polisens tafflighet i Engla-fallet.
Engla mördades och 9/11 blev verklighet. Katastrofen fick ett bestämmande inflytande på global politik och maktkamp under hela den förflutna delen av 2000-talet.

Falnad glöd av Sten H

Den 3 maj, dvs i lördags, var det precis fyrtio år sen tennismatchen mellan Sverige och Sydrhodesia stoppades i Båstad. Vi var några från Lund som for upp till Båstad för att fira jubiléet och satte upp en minnesskylt Det blev en fin liten ceremoni: utomordentliga tal av Bo Lindblom (återges nedan) och Herman Schmid, musik av en grupp ur Röda Kapellet. Vi var väl så där tjugofem Båstadbor och tillresta..
Varför gjorde vi så, var det en nostalgitripp för överlevande 68-or? Nej, faktiskt inte. Jag tror att det handlar om stolthet, om behovet att säga att vi hade rätt och att inte bara ta skit. Det saknades förvisso inte missriktade och misslyckade aktioner 1968 (kårhusockupationen!) men Båstaddemonstrationerna var en framgång: vi lyckades stoppa matchen och ingen påstår längre att idrott saknar relationer till politik.

En backlash mot vänstern
Det pågår sedan länge en väldig backlash mot vänstern: vi är eller var diktaturkramare som snarast borde klä oss i säck och aska och ångra våra ställningstaganden. Jo, vi sa och gjorde en del dumheter, det är inte det. Men vi hade rätt om Vietnam, vi hade rätt om Chile och Nicaragua, vi hade rätt om Jugoslavien, om Israel, om Sydafrika, vi hade rätt om Irak. Och vi var inte en pöbel som drog fram genom Båstads gator.
Jag skulle fylla trettio år den gången, hade familj och var aktiv socialdemokrat. Alltså inte precis den sortens huligan tidningarna utmålade oss som. Jag for till Båstad med några kompisar därför att jag tyckte att jag måste, jag kunde inte sitta hemma medan Wallenberg triumferade. Jag var rädd när vi satt vid grinden, särskilt när poliserna började släpa bort folk och en motorcykelpolis gjorde utfall mot oss genom att dra på in emot oss sittande. Jag var lättad när det sades att vi kunde gå därför att matchen var inställd sedan andra och djärvare kamrater hade kastat ägg på planen

En första spik i kistan
För mig blev Båstad en första spik i kistan. Jag var född socialdemokrat och anhängare till Tage Erlanders starka samhälle och nu utsattes jag för detta starka samhälle av dess motorcykelpoliser. Senare upplevelser i Vietnamdemonstrationer och avslöjandet av IB gjorde att det inte var möjligt för mig längre att kalla mig socialdemokrat. Jag kan så här i efterhand beklaga att det blev så. Vi var ju många som stöttes bort från socialdemokratin dessa år och därmed från samhällsinflytande. 68, vad som nu innefattas i det, var ett politiskt misslyckade, vilket märktes allt tydligare under 70-talets gång. Socialt och kulturellt var det däremot framgångsrikt och har färgat vårt hela vårt sätt att leva. Dess idéer och organisationsformer har nått en bred spridning, t.ex. i den kvinnorörelse och den miljörörelse som föddes då. Fackföreningsrörelsen radikaliserades, med tidsfördröjning, men ändå med vinster som MBL Dessvärre väckte vi också våra motståndare som med sin bedövande ekonomiska och mediamässiga styrka sedan länge har övertaget i striden om samhället.
Historieskrivning är aldrig bara en fråga om vad som faktiskt hände. Makten över historien är också en makten över nuet och ibland också framtiden. Nyhetsredaktionen på Sydsvenskan fullföljde en lång högertradition när man på första sidan i söndags publicerade en bild där man på långt avstånd ser ett patetiskt litet gäng som spelar på gatan utanför Tennisförbundets pampiga anläggning. Rubriken löd ”Glöden från 68 har falnat”. För all del, glöd om det nu var en sådan, tenderar att falna på fyrtio år. Men vi ångrar nog inget.

Fyrtio år efteråt av Bo Lindblom

Det mesta som hände i Båstad för 40 år sedan var ganska lätt att förutse. Det var ingen överraskning att Tennisförbundet drev igenom att matchen skulle spelas och att det skulle ske i Båstad. Det var rätt naturligt att en del Båstadbor inte gillade det beslutet och tyckte att kommunen kunde ha tillfrågats, och att många var negativa till den väntade demonstrationen. Det stod tidigt klart att det skulle bli en demonstration med tillresta representanter för de politiska ungdomsförbunden utom moderaterna, samt ett ovisst antal studenter från Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund. Det var ofrånkomligt att det skulle bli en konfrontation mellan polisen och de demonstranter som hade bestämt sig för att blockera grindarna. Eftersom tennis är en ganska känslig sport som i avgörande lägen kräver största möjliga tystnad var det inte heller någon överraskning att man tvingades inställa matchen.

Nej, det enda som var förvånande och oväntat, ja egentligen alldeles häpnadsväckande, det var att närvarande representanter för svenska massmedier med några få undantag visade sig totalt oförmögna att någorlunda sakligt beskriva vad som faktiskt hände. TV, radio och tidningar fylldes av upphetsade rapporter om beväpnade horder som hade försökt storma tennisstadion, demonstranterna skildrades som smutsiga, långhåriga och drogpåverkade ligister. Radions legendariske Sven Jerring berättade att han inte sett något värre sedan han 50 år tidigare hade råkat bli vittne till ryska revolutionen i Sankt Petersburg.

Och ingenting av det här var sant. Foton och filmbilder visade en sittdemonstration som häftigt angreps av ängsliga och förvirrade poliser. När det till slut blev rättegångar återstod bara fem fall. Antony Engurube från Nigeria hade kastat en sten som träffade örat på en brandman från Båstad. Rebecka Olsson hade sprungit in på tennisplanen och gjort motstånd mot de fyra poliser som grep henne. Klas Hellborg från Lund hade skurit av den brandslang som användes för att försöka driva bort de sittande demonstranterna vid norra grinden. Mouna Diallo från Senegal fick käkbenet knäckt av ett batongslag och föll till marken där hon hittade en trätoffel. Hon tog sig upp och innan hon svimmade igen slog hon polismannen i ansiktet med trätoffeln. En annan polisman hade träffats på låret av ett okokt ägg.

Några av oss som av olika skäl inte deltog i demonstrationen ägnade sommaren åt att försöka reda ut vad som hänt. Det ledde bland annat till att vi åtta månader senare bildade de två första Amnestygrupperna i Halland. Vi hoppades att vi med fredliga medel och utan konfrontationer med svensk polis skulle kunna medverka till att bekämpa förtrycket i olika länder. I min egen grupp i Laholm tilldelades vi tre fall – en fängslad fackföreningsledare i Spanien, en kolgruvearbetare som försökt fly från Östtyskland och en oppositionell mekaniker som satt i fånglägret Gonakudzingwa i Rhodesia. Vi lyckades bra med alla tre fallen. Under flera år drev vi ett projekt med så kallade skoladoptioner där svenska familjer betalade skolavgifter för politiska fångars barn i Rhodesia. Numera är Zimbabwe på nytt ett problemområde i arbetet för mänskliga rättigheter, sedan Robert Mugabe har blivit alldeles maktgalen på gamla dar.

Jag har under den senaste månaden roat mig med att på Google leta upp hur det har gått för de här påstått vildsinta, skäggiga och smutsiga våldsverkarna från den 3 maj 1968. Genomgående tycks de ha klarat sig bra. De har tagit sina examina, fått viktiga uppgifter i samhället, bidragit till folkhemmets utveckling. Det enda möjliga undantaget är den genomsnälle anarkisten Klas Hellborg, han som vid återsamlingen utanför Stiftsgården försökte få demonstranterna att gå tillbaka ner till tennisstadion för att städa efter sig. Han fick det motigt och är enligt uppgift död sedan flera år. Vad massmedierna och tennisförbundet möjligen lärde sig av sitt skandalösa misslyckande kan man diskutera, men det finns det inte utrymme för här och nu. Vi får nöja oss med att konstatera att Båstad -68 för många blev en vattendelare i svensk politik, som tydligt visade att idrott och politik och mäktiga affärsintressen i allra högsta grad hör ihop. Och snart kommer det att bekräftas än en gång, och nu i Beijing av alla platser!
Bo Lindblom
2008-05-03

Bara plakatpolitik? av Göran Persson

Under de nyss avhållna manifestationerna på 1 maj har den politiska oppositionen (läs v och sap) försökt visa att det finns ett alternativ till den borgerliga regeringspolitiken.
Det för mig viktigaste i Lars Ohlys tal under v:s samling på Stortorget var påminnelsen om att oppositionen inte alltid är bara det utan i vissa viktiga frågor även har makt. Sap, mp och v har tillräcklig styrka att stoppa ratificeringen av Lissabonfördraget i riksdagen. V vill det säkert och troligen vill väl fortfarande mp det. Men vad vill s?
Det har talats mycket om hur man skall formera sig inför nästa val, gemensamt valmanifest eller inte har diskuterats. Nu är det dags att diskutera om det överhuvudtaget finns något att formera. Det skall till en mycket viktig fråga för att säga kategoriskt nej till att medverka i eller ens stödja en regering där Socialdemokraterna ingår efter nästa val. Här finns den; om s inte medverkar till att stoppa Lissabonfördraget och på detta och alla andra möjliga sätt inklusive utträde bekämpar hotet mot kollektivavtalen så måste man betrakta s som lika mycket politisk fiende som de borgerliga partierna.
Att i opposition värna om både det ena och det andra men låta bli att göra något när man har chansen förtjänar bara förakt.
Politikerförakt är inte alltid orättvist!
Göran Persson

PS
Visst röstade jag ja till EU på sin tid och är fortfarande övertygad om att även Marx hade gjort det. Men någon måtta får det vara, vad som helst kan inte accepteras bara för att få tyskar och fransmän att låta bli att slå ihjäl varandra.
I sakfrågan hänvisar jag till det uttalande som antogs av Lunds sektion 14 av Byggnads. Uttalandet kan läsas nedan.

Säg nej till Lissabonfördraget uttalande av Byggnads Södra Skåne

Lavalmålet EG-domstolens besked i det s.k. Lavalmålet är ett av de allvarligaste hoten mot den svenska fackföreningsrörelsen sedan början av 1900-talet. Fackföreningar far, enligt domstolen, inte använda stridsåtgärder för att få till stånd hela innehållet i ett kollektivavtal, utan endast minimimvåerna. Strejkrätten underordnas den fria rörligheten av tjänster och det blir fritt fram för utländska kollektivavtal i Sverige.

Historik Lavalmålet har sin upprinnelse i att Vaxholms kommun för fyra år sedan lade ut uppdraget att bygga om en skola på det lettiska företaget Laval un Partneri. Företaget hade vid tidigare projekt i Sverige haft avtal med Byggnads och förhandlingarna var därför inledningsvis rutinartade. Men när två advokater, trädde in i bilden bröt förhandlingarna samman. De visade upp ett nyligen tecknat lettiskt avtal och hävdade att detta gällde i Sverige. Konflikten, som skulle leda till att företaget gick i konkurs och att hela den svenska modellen hamnade under EU-juristernas lupp, var därmed ett faktum. Frågan drogs till arbetsdomstolen som inte var säker på hur EG-rätten skulle tolkas och begärde ett förhandsutlåtande från EG-domstolen.
De flesta svenska bedömare trodde att Byggnads skulle frias. Om inte, varnade LO-ledningen, kunde det svenska EU-medlemskapet komma att omprövas.

Domen I slutet av förra året slog därför domen i Laval-målet ned som en bomb. Domstolen går längre än vad som tidigare betraktats som det värsta scenariot. Den förklarar att den svenska utstationeringslagen inte är förenlig med EG-rätten och ifrågasätter det svenska kollektivavtalssystemet. Domstolen konstaterar att de svenska kollektivavtalen har så hög täckningsgrad på arbetsplatserna i Sverige att det skulle kunna motsvara en lagstiftad allmängiltigförklaring. Men de svenska kollektivavtalen går utöver den “hårda kärnan” i EG-direktivet och behöver därför inte tillämpas av utstationerande företag.
Vad det gäller löner har Sverige inte utnyttjat möjligheten till lagstiftade minimilöner. 1 alla andra frågor i den “hårda kärnan” i EG-direktivet har Sverige lagstiftning. Därför leder det inte till social dumpning att utländska företag tillämpar utländska kollektivavtal i Sverige utan det är fritt fram enligt EG-domstolen.

Byggavtalet får underkänt av EG-domstolen. Huvudlöneformen är ackord och ett bygge startar med en förhandling av löneformen. Att kräva förhandlingar med arbetsgivaren för att komma fram till en lönenivå accepteras inte av domstolen.

Svensk lagstiftning Den svenska Lex Britannia, som ger fackföreningarna rätt att kräva svenska kollektivavtal, även om det redan finns utländska avtal är i strid med EG-rätten skriver domstolen.

Likabehandling av svenska och utländska arbetare betraktar EG-domstolen som diskriminering av utländska företag! Det visar återigen att EU: s lagstiftning gynnar arbetsgivarparten. Fri rörlighet är viktigare än strejkrätten. På denna punkt är domen mycket långtgående. Arbetsrätten, sociala rättigheter, ja till och med yttrande- och mötesfrihet, är inte, enligt domstolen, några absoluta rättigheter eller friheter, som är oberoende av gemenskapsratten. Så underordnas det som fram tills nu varit självklara sociala rättigheter i Sverige marknadens norm.

Lissahonfördraget gör stadgan om de mänskliga rättigheterna “bindande”. Det har vilselett många att tro att Laval-domen varit omöjlig om Lissabonfördraget varit på plats. Men EG-domstolen har redan tagit hänsyn till Lissabonfördraget i domen. EG-domstolen skriver att trots att hänsyn skall tas till Stadgan så gäller “att de grundläggande rättigheterna, dvs yttrande- och mötesfriheten respektive skyddet för mänsklig värdighet, undgår inte rillämpningsområdet för bestämmelserna i fördraget“.
För att ytterligare poängtera EU-rättens överhöghet står i Förklaring 29 i Lissabonfördraget “... Stadgan, ... ändrar inte de befogenheter och uppgifter som fastställts genom fördragen”.

Ratificeras Lissabonfördraget av Sveriges Riksdag godkänner Sverige Laval-domen och konsekvenserna den får på svensk arbetsmarknad eftersom EG-domstolen redan tagit hänsyn till Lissabonfördraget i domen.
Enda möjligheten att undanröja EG-domstolens beslut är att säg nej till Lissabonfördraget och kräva förändringar i fördragstexten. Det är inte rimligt att några oavsättbara domare i EU skall få avgöra spelreglerna på svensk arbetsmarknad.

Byggnads säger nej till Lissabonfördraget.

Byggnads kräver förändringar i fördragstexten.

Ovanstående uttalande togs vid sektionsmötet i
Lunds Sektion 14 Byggnads Södra Skåne den 17 april 2008.
Clas Fleming (sektionsordförande)

Konsert 2 maj

Vill man koppla av efter 1 maj så kan man gå på konsert i helgen!!
2 maj kl 19 30 på Kävlinge Teater (vid Tågstationen/Värdshuset):
En konsert i två akter om att leva i Europa och livet bortom dess gränser med Matz Gullberg och Jan Hammarlund
Entré 120:-

Ceremoni 3 maj

Den 3 maj 1968 stoppades i Båstad en tennismatch mellan Sverige och Sydrhodesia.
Lördag den 3 maj 2008 kl. 14 kommer det att hållas en liten ceremoni utanför tennisstadion i Båstad. Där talar Bo Lindblom som tillsammans med Birte Lindblom gjorde en bok som dokumenterade och diskuterade aktionen och dess efterspel, samt Herman Schmid, då deltagare i aktionen, senare professor i sociologi och EU-parlamentariker.
Lite blåsmusik kompletterar evenemanget där en anspråkslös minnesplatta kommer att avtäckas.

Paneldebatt 5 maj

Vad får barnen kosta?
Var med och debattera!
Hur ska försämringar i Lunds förskolor och skolor undvikas? Vi ser med stor oro på de problem som den direkta skolpengen och nedskärningarna kommer att medföra för våra barn.
Representanter från Lunds kommuns alla politiska partier är inbjudna till paneldebatt.
När: Måndagen den 5:e maj 2008 kl. 18.30–20.30.
Var: Järnåkraskolans matsal.
För vem: Föräldrar från förskolor och skolor från hela Lunds kommun – och alla andra intresserade.
Ytterligare information finns på
www.skoluppropet.nu
Välkomna!
Arrangör: Skoluppropet i Lund

Pronomina, Schulman! av Grr

Barnläkaren Salomon Schulman är även kåsör i Dagens Nyheter och Skånska Dagbladet.
De bästa bitarna reserverar han för DN, en tidning med större och mer kvalificerad läsekrets som säkert betalar bättre. De ger ibland roande och även lärorika inblickar i judisk kultur och språkvärld och då överser man gärna med den manierade stilen. I Skånskan är klassen sämre.
Som i måndags när Schulman kåserade inför första maj och om hur de gamla 68-orna skulle ta ut rullatorerna och skrida fram som vanligt genom Lunds gator, en sed som kontrasterade mot det goda liv de förde sen de fullgjort marschen genom institutionerna. Det är ett ämne som har tröskats till leda av borgerliga skribenter och som det är svårt att utvinna något nytt ur. Schulman gör det inte.
Ändå skänker vi honom en kollegial förståelse. Man ska leverera på utsatt datum trots att tid och/eller inspiration saknas, och då blir det som det blir. Även kåsörer har rätt till en dålig dag. (Det har däremot inte läkare så vi hoppas att det inte skedde någon olycka på kliniken.) Så vi ska inte klanka på innehållet i hans kåseri. Däremot är det hans plikt som (betald) skribent att vårda språket, såväl goda som dåliga dagar, till och med i Skånska Dagbladet. Men nu skrev han indignerat/raljant: ”En av mina kolleger som satt jakten på de fattiga försäkringsdeltagarna i system och förvägrar dem sina slantar är lika röd som en Marx.”
Vi förstår faktiskt att hans kollega trots sin radikalism inte utan vidare, eller på annat sätt än skattevägen, vill avstå sina egna pengar till de patienter som hoppas på sjukskrivning. För så står det. Men så menar inte Schulman. Det är bara det att han inte kan skilja på sina och deras, på possessiva och reflexiva personliga pronomina. Och det är faktiskt en elementär skyldighet för en tidningsskribent.

Alla Parollers moder

Att komma på den slagkraftigaste parollen är det många som kämpat med genom åren. Men kan det verkligen bli bättre än så här?
VB tillåter sig att tvivla och vi är fullt beredda att kora denna till alla tiders Lundensiska förstamajparoll.

Post förstamaj av Lucifer

När det här läses är förstamaj- firandet förbi. Vänsterns årliga mönstring av styrkorna är självvald och visar förstås både upp- och nergångar i den poliska konjunkturen. Jag tycker väl att temperaturen är rätt låg. USA:s vidriga krig och ockupation i Irak bara fortsätter och ingen tycks ha kraft att på allvar säga emot. Tvärtom: i Sverige kräver resursstarka opinionsbildare att Sverige ska gå med i NATO, USA:s främsta politiska verktyg. Man kan bara glädjas åt att den folkliga opinionen ännu är en annan. Men den svenska regeringen tar så många steg den kan för att närma sig, just nu t.ex. genom att föreslå ett samarbete med Norge för att ordna in sig i kretsen. Nordismen används alltså som alibi för helt andra strävanden.. Och inte har väl Reinfeldt sagt något till Busch om USA:s uppförande i Irak och Afghanistan. Tvärtom, det utlovas ju fler svenska soldater till Afghanistan. Och inte har Sverige protesterat mot uppförandet av raketramper vid polska Östersjökusten, obehagliga grannar som är självklara mål för andra raketer och i sig ett sätt att rubba den militära balansen i Europa.
OK, det var kanske inte så mycket av de vanliga förstamajfrågorna. Och det verkar också som om folk inte på allvar bryr sig, det handlar mer om de vanliga plånboksfrågorna. Men jag tycker att vänsterpartiet just i utrikesfrågorna har en mycket stark och i längden vinnande position och det borde komma till mer uttryck.

Dyr bensin!
Lokalt finns det dock lite mer hetta i den politiska debatten. Borgarnas kommunalpolitik är djupt impopulär och det börjar spridas en insikt om att de helt enkelt inte är särskilt bra på att styra Lund. Jag ser fram mot att denna insikt når allt fler, också i deras egna led.
Klimatet hade ju kunnat vara den stora frågan, men den tycks Reinfeldt ha desarmerat och gjort till sin med lite allmänt snack och förhoppningar om bättre teknologi. Det är klart att vi kan komma fram till en bättre teknologi, men i mellantiden? Jag tror att fältet ligger öppet för alla möjliga dåliga förslag, av typ de etanoldrivna s.k. miljöbilar som nu subventioneras av staten. Och opinionen har inte kommit så långt på alla håll: I USA har Hillary Clinton och John McCain båda gått ut och krävt att USA ska sänka bensinskatten över sommaren så att semesterresandet i bil ska blomstra. Bensinpriset i USA är ju uppe på folkstormsnivå, nästan 6 kr/litern. Det är som att utöva politik på insändarsidornas och Expressens nivå. Häpnadsväckande helt enkelt av folk som förväntas bli betraktade som seriösa. Det är t.o.m. så att Thomas Friedman i New York Times tar avstånd.

Vi ses i Båstad
Ja, världen går vidare efter förstamaj. T.ex. gör den det i Båstad, lördagen den 3 maj kl 14 då vi från Lund tänker ha en liten sammankomst på Kyrkogatan utanför Tennisstadion. Några bra tal blir det, några låtar att lyssna till och chans att se den lilla minnesskylt vi tänker sätta upp. Det ska bli spännande att se om den får sitta kvar. Och om du undrar: nej, det handlar inte om nostalgi från 68-or. Det handlar om att fira en faktisk seger i en sak där vi hade rätt och där nästan alla tycker som vi numera: idrott kan inte isoleras från politik. Vänsterns segrar är inte fler än att de förtjänar att uppmärksammas!
Lucifer

PS. När jag skriver detta dan innan förstamaj nås jag av beskedet att sossarna hoppar av det informella samförstånd som nåtts om att utbyta hälsningsanföranden på resp möte (eller åtminstone att s inbjöds till v). De båda partierna samarbetar utomordentligt väl i Lunds kommunalpolitik, det personliga samtalsklimatet är utmärkt och de båda partierna har som sin fasta avsikt att gemensamt styra Lund efter nästa val, gärna med stöd av mp. Hälsningsanföranden om så där två minuter hade varit en enkel och slående goodwillgest och en signal till lundaborna. Vad var det som stoppade. det hela? Det socialdemokratiska partihögkvarteret, konservativa LO-kretsar i Lund eller allmän rädsla för McCartyistiska utfall från borgarna om samarbete med de farliga kommunisterna? Sorgligt faktiskt, och man kan bara hoppas att det goda omdömet och viljan att göra något i lundapolitiken får socialdemkraterna att återkomma nästa år.

9/11 Hämndens politik av Gunnar Stensson

Tal 1 maj 2008
Jag kunde ha använt andra rubriker: Maktmonopolets politik, Girighetens politik, Guds politik, Hatets politik. Men jag har valt titeln Hämndens politik, förföljarens politik.

Från filmen känner vi alla en amerikansk myt: den om den ensamme hämnaren som rider ut för att gripa ogärningsmannen och skipa rättvisa. Efter fullföljt uppdrag, mission accomplished, drar han sig tillbaka, följd av folkets beundran och saknad. George W Bush identifierar sig tydligt med den myten.
Den har fullständigt undergrävt omdömet hos honom och kretsen omkring honom.

9/11
30 sekunder kvar. Allt är reducerat till detta enda: att styra planet exakt mot skyskrapan vars stål och glas reflekterar morgonsolen. Någon av männen i förarkabinen tänker kanske: hur känns den ögonblickliga förintelsen?
När det andra planet flög in i World Trade Centers andra torn såg miljoner människor i hela världen katastrofen i realtid
I Lund och Skåne fortsatte vardagen som vanligt trots den hisnande känslan av en förändring vars omfattning och betydelse ingen ännu hade någon uppfattning om. Vänsterpartiets Karin Svensson Smith förhandlade om en eventuell citytunnel i Malmö. Skånedistriktet var emot tunnelbygget.
9/11 var en aktion avsedd att provocera vedergällning. Det finns personer här i Lund som satt framför tv:n och jublade. Syftet med attacken var att väcka den muslimska världen – och att skada USA, men inte bara det. Attacken avsåg att provocera USA att hämnas.
Al-Qaida, en sekteristisk muslimsk rörelse med rötter i Egypten och Saudiarabien tog på sig ansvaret. Den hade tidigare genomfört ambassadsprängningar och andra attentat. En person, Usama bin Ladin, var dess ledare.
World Trade Center, New York, alla mediers brännpunkt. Ingen händelse någonsin har så snabbt fått så stor publicitet. En våg av skräck och sympati för USA vällde upp i hela världen. Flosklerna skummade på ledarsidorna och i politikernas tal. ”Idag är vi alla amerikaner”, jublade Göran Persson.
Allt annat hamnade i medieskugga. Ariel Sharon gjorde omedelbart Israel till USA:s allierade i kriget mot terror. Arafat utpekades som Palestinas version av Usama bin Laden. I knesset föreslog man att de palestinska självmordsbombarnas familjer skulle avrättas.
I Eritrea satte president Afeworki hela oppositionen i fängelse, fängslade landets journalister och gjorde sig till diktator. Han var inte den ensam. Det fanns en etikett som diktatorer i hela världen kunde klistra på alla slag av opposition för att ställa den utanför lagen. Terrorism. Opposition var synonymt med terrorism

Förföljaren
Usama bin Laden uppehöll sig i Afghanistan, sades det. President George W Bush hade FN, EU, NATO och hela världen bakom sig när han förklarade krig mot Afghanistan. Därför var kriget helt enligt folkrätten. Hela hans strategi var fokuserad på ett enda syfte: att infånga Usama, dead or alive, död eller levande.
George W red ut. Hämnden drabbade hela Afghanistan. Den 7 oktober 2001 inleddes bombningarna. Tusentals fullständigt oskyldiga civila afghaner föll offer.1 maj 2008 pågår kriget fortfarande. Krigsherrar och talibaner har brutaliserats. Freden är avlägsnare än någonsin. Häromdagen slog talibanerna till mot en stor militärparad i Kabul, Afghanistans huvudstad.
Vänsterpartiet i Lund gick mot strömmen och protesterade mot angreppskriget inför en handfull förbipasserande människor vid några appellmöten i Östra Torn, Klostergården och Norra Fäladen.

Katekesen
Det var så the war on terror började. Och kriget mot terror utvecklade snart en egen liten katekes.
Första budet: Alla som inte är med oss är med terroristerna!
Andra budet: Man förhandlar inte med terrorister!
Tredje budet: Terrorister står utanför lagen. De kan behandlas hur som helst.
Fjärde budet: Anfall är självförsvar.
Till varje budord hör förstås en liten förklaring. Vi har alla hört dessa eländiga förklaringar upprepas i tal av George Bush, Tony Blair och Fogh Rasmussen. I DN publicerades den gamle folkpartiledaren Per Ahlmarks hyllningar till kraften och den intellektuella skärpan hos de neokonservativa krigarna i kretsen kring George Bush.
2001 hade George W Bush hela världen med sig. Hans handlingsfrihet var total. Men tyvärr hände det inte så mycket i Afghanistan, frånsett att tiotusentals afghaner drevs på flykten eller dödades. Usama bin Laden gäckade förföljarna. George W Bush tröttnade.

Sju vågade livet
2002 började förberedelserna inför överfallet på Irak. Saddam Hussein samarbetade med al-Qaida, förklarade Bush. Och då måste ju Usama bin Laden finnas i Irak. Gissningen var förstås helt gripen ur luften, men allt som makten påstår är verkligt. Andra påståenden var att Irak höll på att utveckla massförstörelsevapen som hotade hela mänskligheten. Det måste stoppas. Snabbt.
FN skickade Hans Blix till Irak för att undersöka om där fanns några massförstörelsevapen. Han kunde inte finna några. Hans folkpartistiske kamrat Per Ahlmark angrep honom i DN för hans trista feghet. Ahlmark hyllade Blair som deklarerade att Saddam hade missiler som kunde nå London på 45 minuter. Det var nödvändigt att krossa Saddam innan han skickade iväg en.
Ändå fanns misstro. George W Bush upptäckte till sin häpnad att han inte kunde få EU att tro på vad han sa. Han började tala om det orkeslösa gamla Europa och hyllade i stället några lättlurade östländer som han kallade nya Europa.
Till sin ännu större häpnad upptäckte han att han inte kunde få FN med sig. Men han hade ju redan sedan länge insett att FN var värdelöst. Redan när han tillträdde som president hade han avsagt sig allt fånigt FN-samarbete inom miljöområdet.
Med yttersta förvåning konstaterade han när inte ens NATO gick med honom.
Att det oansvariga folket var emot honom var bara att vänta. Så hade det varit under Vietnamkriget också.
Över hela världen gick den 15 februari 2003 en våg av demonstrationer mot kriget. Lund var med. Och demonstrationen i Lund var den största någonsin, liksom demonstrationerna i resten av världen.
Det var inte någon vanlig vänsterdemonstration. Vanliga läkare, adjunkter, sjuksköterskor, lärare, tjänstemän, akademiker demonstrerade kanske för första och enda gången i sitt liv, en grå tigande och trotsig massa ur den vanligaste medelklassen som insåg att USA och president Bush höll på att begå ett fruktansvärt misstag.
Statsminister Göran Persson som varit nära att rida ut med Bush ändrade sig när han såg det folkliga motståndet.
När det verkligen gällde svek alla George W. Det var precis som i de gamla filmerna. Men ”a man got to do what a man got to do”. Och det är ju lättare med en krigsmakt som ensam är starkare än alla andra tillsammans. Så George W red iväg. Ett antal djärva frivilliga slöt upp bakom honom, som den charmfulle Blair och den tuffe Fogh Rasmussen. Sju vågade livet. Jan Björklund ville gärna att Sverige också skulle rida med, men blev förstås lika sviken som George W.
Slutet på den stora filmen kom snart. Efter att på nolltid ha utplånat den irakiska armén och bombat Bagdad sönder och samman kunde en stolt George W Bush ställa sig på hangarfartygets väldiga däck och kärvt uttala de anspråkslösa ord som tillintetgjorde alla hans vedersakare: ”Mission accomplished”.
Nu gällde det bara att röka ut skurkarna ur deras hålor. George W tryckte upp en kortlek med deras namn, och snart kunde han pricka av den ene efter den andra. Att kaos utbröt i Bagdad, att el och sjukvård och skola kollapsade, att museet plundrades på ovärderliga kulturminnen, vad angår det en cowboy när han kommit till stan. Till slut grep han den svartmuskige Saddam själv, bokstavligen i en håla, och hängde honom inför hela världen.

Laglöst land
Men några massförstörelsevapen hittade George W inte. Terrorister infångades och torterades i Abu Ghraib. Andra fördes till Guantanamo. När det gäller mänsklighetens fiender får man inte vara blödig. För dem gäller varken krigslagar eller civila lagar.
George W Bush visade ståndaktighet inför den växande kritiken mot tortyren från kärringarna världen runt. Han fattade beslutet att hårdhänta förhörsmetoder måste och skulle tillämpas. Häromdagen gick det ut som amerikansk lag till alla berörda. Häromdagen, för kriget är ju inte slut i dag 2008.
Andra beslutsstarka politiker som Israels premiärminister Ehud Olmert inspirerades av Bush. Han hade ju sina egna terrorister att förfölja. Så 2006 red han ut på en egen hämndexpedition mot Libanon. Även han var ett offer illusionen att politiska mål kan uppnås med militära medel. Det gick illa, men han tycks fortfarande inte ha lärt sig läxan.

Black hawk down
Det fanns terrorister i Somalia också. Al Qaida skröt med att ha utbildat de somalier som sköt ner två helikoptrar av modellen Black Hawk 1993. Det var länge sen, men sheriffens minne är långt.
Julen 2006 skickades Etiopiens diktator Meles Zenawi ut för att invadera Somalia, där de muslimska domstolarna hade börjat lägga grunden till en civil stat. Den somaliska huvudstaden Mogadishu ockuperades av etiopisk militär. Amerikanskt bombflyg terrorbombade flyktingarna. Somalia störtades i samma kaos som Irak. Ännu ett krig utan slut.
Det bekom inte George W. Han ägnade sig som vanligt uteslutande åt att jaga terrorister. Amerikansk trupp genomförde flera operationer i det syftet. Effekten på landet var destruktiv. Från alla håll fördöms aktionen. Ståndaktig är bara den svenska säkerhetspolisen som stoppar de somaliska flyktingarnas försändelser till sina hungrande familjer eftersom man tror att en del av dessa pengar kan hamna hos ”terrorister”. Regeringen höjde anslaget till Säpo i årets budget så ansträngningarna kan intensifieras. Nu har säpo häktat en av de misstänkta.

The end
Nu är det 2008. George W Bush har bara månader kvar vid makten. USA:s fiender, terroristerna, är fler än någonsin. USA:s anseende har aldrig varit lägre. USA:s ekonomi är körd i botten. Många amerikanska medborgare trycks ner i misär. Krigen i Irak och Afghanistan pågår fortfarande. Konflikten mellan israeler och palestinier är värre än någonsin, sedan religiös fundamentalism börjat styra attityderna på båda sidor. Miljontals människor har drabbats av vedergällningen efter 9/11.
När Bush rider ut från världsarenan är en ny politik nödvändig. Vi får hoppas att det amerikanska folket inser det inför presidentvalet.
Den hotande miljökatastrofen upptar idag människornas sinnen, inte terrorbekämpningen. Miljön kräver internationellt samarbete. Ingen hyser illusionen att miljön kan räddas med militära medel. Unilateralismen är föråldrad, liksom antiterrorist-katekesen. Alla inser att det är just med sina fiender man måste förhandla. Någonstans sitter den sjuklige Usama bin Laden och begrundar situationen. Troligen inser han att också hans tid är slut nu när George W Bush avgår. Ingen intresserar sig egentligen längre för någon av dem.
En annan värld är nödvändig. Och den är möjlig nu.

Global kvinnosolidaritet av Ann Schlyter

Tal 1 maj 2008
För att anknyta till Gunnar Stenssons analys: USAs och västmakternas dubbelmoral om demokrati och rättigheter spelar reaktionära och fundamentalistiska krafter i händerna. Kvinnors underordning definieras som en kulturell tillgång som måste försvaras mot imperialismen.

I dag pratas oftare om globalisering än om imperialism. Globalisering som karaktäriseras av rörelser av kapital, varor, människor och idéer – som når längre och mer omfattande än förut, och framförallt snabbare.

En av de idéer som har spritt sig över världen är kvinnors rätt till sin egen kropp. Det kanske inte uttrycks så – med det kommer till uttryck i, exempelvis drömmen om kärleksäktenskapDen har jag mött hos kvinnor överallt i Afika.

I den anti-imperialistiska solidaritetsrörelsen var vi noga med att betona att solidaritet inte var välgörenhet utan utbyte mellan människor som hade en gemensam kamp mot imperialismen.

Vad är gemensamt för kvinnor över hela världen? Jo, bortom klass, ras och kulturskillnader finns kvinnokroppar som alla i varierande grad utsätts för av kontroll, hot och ibland våld som bottnar i patriarkala strukturer. Här finner kvinnor en gemensam utgångspunkt.

Man kan också prata om globaliseringen i termer av dominerande ismer: nyliberalism, militarism och fundamentalism. Naturligtvis hänger de ihop.

Nyliberal marknadsekonomi drabbar kvinnor och män olika. Strukturanpassningsprogram som drevs igenom av Världsbanken och IMF under 90-talet, nedmonterade möjligheterna att ge den offentliga sektorn en roll i ett välfärdsbyggande. Privatisering av kommunala verksamheter och tillgångar fortgår över hela världen.

Halva jordens befolkning bor i städer och hälften av dem bor i slum. Städer fortsätter att växa utan adekvat planering och service. Att bo i slummen innebär mycket obetalt mestadels kvinnoarbete för att klara hygien och matlagning och allt annat. När kåkstäderna legaliseras och upprustas överförs vanligen bostäderna i de allra flesta fall till en man, som i kraft av sitt kön definieras som hushållsföreståndare.

Handelspolitiken drabbar också kvinnor och män olika. Framväxten av exportindustrier ger kvinnor arbete, men på hårda villkor. Frihandel, avtal, skyddstullar, olika mekanismer skyddar de rika ländernas produktion, medan de fattiga länderna inte tillåts skydda sig mot de billiga jordbruk- och andra produkter som framställs med statliga subventioner i Europa och Nordamerika. Här tillämpas inte nyliberal fundamentalism annat än i en riktning. De europeiska kvinnorörelserna har i samarbetet inom WIDE valt att koncentrera sig på handel och bistånd och försöka påverka EU.

Militarismen, kostnaden för vapen och för att hålla soldater, den våldskultur som legitimeras, krigen – allt drabbar såväl kvinnor som män, men inte lika. Det var längesen idéen om en civilbefolkning holkades ur. Barnsoldater är vanliga i Afrika. Kvinnors kroppar är en del av slagfältet.

De kvinnor som är aktiva i fredsrörelserna är många, men deras röster är sällan hörda. Kvinnlig representation i förhandlings­delegationer har visat sig göra stor skillnad. Och de är kvinnor som drar de tunga lassen i försoningsarbetet som måste följa på konflikter för att nå varaktig fred.

Den tredje ismen jag vill ta upp i denna korta lägesbe­skrivning av global utveckling är fundamentalismen. Det är fullt adekvat att tala om nyliberal fundamentalism, men oftast avses religiös – och oftast islamsk. Därför finns det anledning att tala om den kristna fundamentalismen.

Gemensamt för den religiösa fundamentalismen är att kvinnans underordning är central. Symbolfrågan gäller kvinnors rätt över sina kroppar. Den kristna högern i USA koncentrerar sig på abortmotstånd. Bushadministrationen stödjer den och villkorar biståndsprojekt mot AIDS. Evangelistiska rörelser sprider sig i Afrika och Latinamerika med en bokstavstrogen tolkning av lämpliga bibelpassager för att hålla kvinnorna som männens tjänarinnor.

Påven har gjort en ny lista på synder. Jag har inte sett den, men vad jag förstått är fortfarande preventivmedel syndigt. Därmed predikas avhållsamhet, inte kondomer, mot AIDS. Även innan påven presenterade sin nya syndlista har situationen i många latinamerikanska länder försämrats för kvinnor. Nicaragua är ett skräckexempel, där inte ens livshotande medicinska tillstånd är skäl för aborter. Kvinnor dör av utomkvedshavandeskap. Och naturligtvis av illegala aborter.

När jag 1994 deltog i FNs befolkningskonferens i Kairo vet jag att man uppskattade att det varje dag dog 800 kvinnor i världen i sviterna efter illegala aborter. Det är mycket osäkra siffror, förhoppningsvis för höga, men jag är rädd att det inte blivit bättre. Vid den konferensen kunde man faktiskt se hur kampen för kontroll över kvinnors kroppar formerades med Vatikanen som den spindel som samordnade inte bara de katolskas utan även de muslimska ländernas motstånd.

Det talades om aborter men också om rätten för kvinnor att säga NEJ till sexuella inviter från manliga kamrater, lärare eller äkta män. Den diskussionen blev en startpunkt för de kvinnorörelser över hela världen som sedan dess jobbat framgångsrikt med att göra det sexualiserade våldet mot kvinnor synligt.

FNs kvinnokonferenser hade enorm betydelse för mobiliseringen av kvinnorna i fattiga länder. De dokument som antogs av världens länder var mer framåtsyftande än vad som skulle kunna gå igenom idag. När uppföljningskonferenserna Beijing + 10 hölls hade den globala kvinnorörelsen framgångsrikt lobbat för att dokumenten inte skulle öppnas för revidering.

Handlingsplanen som antogs i Beijing har haft en stor påverkan på såväl kvinnorörelsens som biståndsorganisationers program. I uttalanden har alla stora biståndsgivare i världen accepterat en analys som säger att jämställdhet är en förutsättning för demokratisk och ekonomisk utveckling.

Det tredje av de utvecklingsmål, som världens stater satte upp vid millenniumskiftet var att öka jämställdheten (lika många flickor som pojkar i högstadiet, görs till en indikator på jämställdhet), och det femte målet var att minska barnsängsdödligheten (med tre fjärdedelar till år 2015). Men efter vad jag har hört så är det just dessa två målsättningar som ligger sämst till att uppfyllas.

En liten liten del av de globala penningströmmarna är bistånd. Vänsterpolitik i Sverige har varit att försvara biståndet och 1 % målet. Men utöver storleken diskuteras inte biståndspolitiken särskilt mycket. Inom Sida finns inte ens svenska ord för hur man arbetar med jämställdhet, det heter att biståndet ska ”gender mainstreamas”.

Begreppet gender används för att betona att det gäller både kvinnor och män och att man ser till maktrelationerna mellan könen. Men i praktiken glöms ansatsen bort, eller adderas när planeringen redan gått långt att lite kan påverkas.

Politiska partier borde, som faktiskt enskilda organisationer är bättre på, följa upp och se vad det blir av vackra ord om jämställdhet. När givarländernas överenskommelse i den så kallade Parisagendan nu är helt överordnad – den handlar om effektivitet; i den finns inte en tanke på jämställdhet.

Samordningen mellan stora biståndsgivare gör att program förhandlas fram i en för utomstående ogenomskinlig process och blir låsta av förhandlingsöverenskommelser. Då frågar Sida mig, som jämställdhetsrådgivare på en sk helpdesk, om jag kan förse dem med några bra argument som de kan föra fram i en dialog, så att man ändå kan ta hänsyn till jämställdhet under genomförandet. Det gör jag, men min erfarenhet är att om inte jämställdheten är med i målformuleringarna från början försvinner det i genomförande och utvärdering.

Världsbanken har varit drivande och tagit fram en nyliberal analys av för jämställdhet. I den gäller det att dra in kvinnor på marknaden genom mikrolån och entreprenörsutbildning och rätt till ägande. Men i de stora privatiseringsprojekt som genomförs världen över, ”glömmer” Banken sina egna rekommendationer och kvinnors rätt till ägande och makars gemensamma ägande av mark och bostäder.

De globala kvinnorörelserna arbetar för att hitta gemensamma plattformar i olika frågor över ras, klass och kultur skillnader.
Många kvinnogrupper väljer att inte använda feminismens ord eller rättighetsbegreppen, vilka felaktigt definieras som västerländska. Många kvinnor med ett vad vi skulle kalla feministiskt förhållningssätt väljer att arbeta inom religiösa ramar.

En global kvinnosolidaritet stödjer kvinnor som behöver stöd på deras egna villkor, som det brukade heta. Men det är en balansgång för att inte hamna i en kulturrelativism som accepterar patriarkala samhällens ovilja att tala klarspråk om kvinnors rättigheter och välfärd.

Den globala kvinnorörelsen består av kvinnor som arbetar för kvinnor. Kvinnor behöver sina egna organisationer, men drömmen om ett jämställt samhälle gäller för både kvinnor och män. Svenska representanter har i olika sammanhang fört fram betydelsen av att få män för jämställdhet. Men någon bred folklig rörelse för detta är svårt att upptäcka, inte i Sverige och än mindre i fattiga länder.

Elise Ottesen Jensen talade klarspråk. För mer än ett halvt sekel sen uttalade hon en dröm, som fortfarande är revolutionär, och skulle kunna stå tas som paroll för en global rörelse som omfattar både kvinnor och män.
Hon sa, som jag minns det:
Jag drömmer om den dag
då vartenda barn som föds är välkommet,
då kvinnor och män har lika värde och
då sexualiteten är ett uttryck för glädje, ömhet och gemenskap.

Tom Lehrer 80

Surfande på nätet inhämtar jag att Tom Lehrer, min ungdoms idol, fyllde 80 i början på april. Han har inte uppträtt offentligt sedan mitten av 1960-talet och hans samlade verk lär omfatta exakt 37 visor. Men vilka texter och vilka kongeniala melodier! Och nu finns många av hans framträdanden tillgängliga på YouTube, pärlor som t.ex. Send the marines och I got it from Agnes. Men så här i vårens glada tid tycker jag det passar bäst med Poisoning pigeons in the park.
Lucifer

Med all respekt för Lucifers vårkänslor så kan red inte helt hålla med om vad som passar bäst, vår favorit hittan ni nedan. Tyvärr så är den ständigt lika aktuellt.

26:e april i Lund

Torgmöte

Demokratisk Vänster har torgmöte den 26 april på Mårtenstorget kl 11 – 12
Våren är här: tid för vitsippor, magnolior och politiska torgmöten. Demokratisk Vänster kör igång med säsongens första torgmöte den 26 april, dvs nu på lördag.
Kom och träffa kommunalpolitiskt förtroendevalda, lyssna på korta appelltal, diskutera politik och väder!

---------------------------------------------------------------------------------------------

Seminarium om identitet, kultur, nation och stat
i Israel/Palestinakonflikten

Den 26 april kl. 13-15, Kulturens auditorium, Tegnérsplatsen, Lund
En tvåstatslösning har stått på dagordningen i sextio år. Den palestinska presidenten Arafat föreställde sig en union mellan Israel, Jordanien och Palestina. Historikerna Ilan Pappe och Tony Judt, med anknytning till Israel, argumenterar för en enstatslösning. Vad talar för och emot en enstats- respektive tvåstatslösning?

I panelen:
Jorge Buzaglo, docent i nationalekonomi; aktiv i Judar för israelisk-palestinsk fred
Nu’man Kanafani, universitetslektor, Afdeling för International Økonomi og Politik, Köpenhamns universitet
Sune Persson, docent, institutionen för globala studier, Göteborgs universitet
Moderator: Gert Andersson, överläkare, aktiv i Palestinagruppen i Lund
Fritt inträde.
Arrangör: Palestinagruppen i Lund, med stöd av Kulturen, demokratisk vänster, FN-föreningen, miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet i Lund samt Tema Palestina, Malmö.
Se även www.temapalestina.com och www.panora.nu

---------------------------------------------------------------------------------------------

Håkan Carlsson-konsert i Stadshallen

Lördag 26 april, Stadshallen i Lund
Håkan Carlsson heter rektorn för musikskolan i Höör som gjort sig känd som styv dirigent och tonsättare. Han har skrivit en rad spännande musikverk direkt för Röda Kapellet. Han är också en återkommande gästdirigent för oss och för deltagare i våra regelbundet återkommande musikläger. Hans kapacitet har uppmärksammats, och nyligen fick han jobbet som chef för Kulturskolan i Lund.
I början av maj fyller han femtio, och vi vill hylla honom för hans fina musik och samtidigt hälsa honom välkommen till Lund. Det gör vi genom att direkt efter vårt appellmöte kl 11 - 12 på Stortorget lördagen den 26 april ge en specialkonsert för Håkan i stadshallens foajé på andra våningen. Röda Kapellet, Skånska Jernbanekapellet och Joakim och Maria Casagrande spelar musik av Håkan.
Fri entré och alla är hjärtligt välkomna att lyssna. Ägna en stund i det vackra aprilvädret åt att lyssna på vacker och spännande musik innan du åter kastar dig ut i den kommersiella svängen.