VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2007-04-26
Notiser
Valborgsmässofirandet vid Höje å
Studenternas folkdanslag medverkar i årets valborgsmässofirande i St Lars. Studenterna bjuder upp till dans i valborgsmässofirandet vid Höje å. Det blir dansuppvisning i den gamla danspaviljongen och dessutom hoppas de få med sig publiken i en långdans och i vals och schottis. Det är första gången det sker och vi hoppas det är inledningen på en lång tradition.
Annars firas det på det traditionella sättet.
Röda Kapellet samlar Klostergårdsborna till en liten upptaktskonsert i centrum klockan 18.45.
Firandet nere vid ån inleder de sedan med ett par musiknummer.
Klockan 19.30 hälsar Lunds allmänna sångförening våren välkommen.
Karin Stensson håller vårtalet. Klockan 20.00 tänds bålet. Samtidigt börjar folkdanslagets dansuppvisning. Arrangerar gör som vanligt de senaste åren Klostergårdens Byalag.
Förstemajkonsert med Brecht: Exil och det kommande kriget
I år kan man runda av 1 maj med en lyrisk konsert på Stadshallen. Vi gästas av vänsterkören Oktotoberkoret från Köpenhamn och på programmet står musik till texter av Bertolt Brecht. Brecht hade en förmåga att omge sig med intressanta musiker och tonsättare: Kurt Weill, Hanns Eisler , Paul Dessau och till dessa läggs nu också Håkan Carlsson. Den senare har nämligen satt raffinerad musik till några av Brechts Svendborgdikter. Namnet kommer sig av att Brecht mellan 1933 och 1939 bodde som landsflykting nära Svendborg på sydsidan av Fyn och där skrev en diktsamling om exilen och det krig som var på väg. Nu blir det inte bara Svendborgdikter: Oktoberkören har desutom med sig Birgitte Bruun, en av Danmarks utomordentliga Brechttolkare, som kommer att sjunga några stycken av Kurt Weill, t.ex. den inte okända Sjörövar-Jenny och den oförlikneliga Surabaya-Johnny
Arrangörer av konserten är ABF och Vänsterpartiet, och den är alltså en trappa upp i Stadshallen kl 19.00 den 1 maj.
Kom i tid, det kan bli trångt!
Konsert med Röda Kapellet
Lärandets lov – om Bertolt Brecht och hans musikanter
Lyssna på Röda Kapellet tillsammans med litteraturprofessorn Rikard Schönström. Fredag den 27 april kl 18.00 i Språk- och litteraturcentrums hörsal.
Rikard Schönström har länge intresserat sig för Bertolt Brechts mångsidiga författarskap.
Röda kapellet spelar ett antal godingar över rykande aktuella teman som krig och fred, vemod, politik och kärlek: Lärandets lov, Sjörövar-Jenny, Macke Kniven och flera andra.
Gratis inträde.
Välkomna! Röda Kapellet
Studenternas folkdanslag medverkar i årets valborgsmässofirande i St Lars. Studenterna bjuder upp till dans i valborgsmässofirandet vid Höje å. Det blir dansuppvisning i den gamla danspaviljongen och dessutom hoppas de få med sig publiken i en långdans och i vals och schottis. Det är första gången det sker och vi hoppas det är inledningen på en lång tradition.
Annars firas det på det traditionella sättet.
Röda Kapellet samlar Klostergårdsborna till en liten upptaktskonsert i centrum klockan 18.45.
Firandet nere vid ån inleder de sedan med ett par musiknummer.
Klockan 19.30 hälsar Lunds allmänna sångförening våren välkommen.
Karin Stensson håller vårtalet. Klockan 20.00 tänds bålet. Samtidigt börjar folkdanslagets dansuppvisning. Arrangerar gör som vanligt de senaste åren Klostergårdens Byalag.
Förstemajkonsert med Brecht: Exil och det kommande krigetI år kan man runda av 1 maj med en lyrisk konsert på Stadshallen. Vi gästas av vänsterkören Oktotoberkoret från Köpenhamn och på programmet står musik till texter av Bertolt Brecht. Brecht hade en förmåga att omge sig med intressanta musiker och tonsättare: Kurt Weill, Hanns Eisler , Paul Dessau och till dessa läggs nu också Håkan Carlsson. Den senare har nämligen satt raffinerad musik till några av Brechts Svendborgdikter. Namnet kommer sig av att Brecht mellan 1933 och 1939 bodde som landsflykting nära Svendborg på sydsidan av Fyn och där skrev en diktsamling om exilen och det krig som var på väg. Nu blir det inte bara Svendborgdikter: Oktoberkören har desutom med sig Birgitte Bruun, en av Danmarks utomordentliga Brechttolkare, som kommer att sjunga några stycken av Kurt Weill, t.ex. den inte okända Sjörövar-Jenny och den oförlikneliga Surabaya-Johnny
Arrangörer av konserten är ABF och Vänsterpartiet, och den är alltså en trappa upp i Stadshallen kl 19.00 den 1 maj.
Kom i tid, det kan bli trångt!
Konsert med Röda KapelletLärandets lov – om Bertolt Brecht och hans musikanter
Lyssna på Röda Kapellet tillsammans med litteraturprofessorn Rikard Schönström. Fredag den 27 april kl 18.00 i Språk- och litteraturcentrums hörsal.
Rikard Schönström har länge intresserat sig för Bertolt Brechts mångsidiga författarskap.
Röda kapellet spelar ett antal godingar över rykande aktuella teman som krig och fred, vemod, politik och kärlek: Lärandets lov, Sjörövar-Jenny, Macke Kniven och flera andra.
Gratis inträde.
Välkomna! Röda Kapellet
T.ex. om hur viktigt det är att kunna skilja på Skurup och Svedala
av Lucifer
I veckan slog den danska dagstidningen Politiken larm om hur illa det är. Man hade frågat danska niondeklassare var den danska staden Nakskov ligger och det visade sig att 40 procent hade inte en aning. Jag har visserligen bara lite udda iakttagelser att bidra med, men jag tror att läget är detsamma eller värre i Sverige. När mina två äldsta barn befann sig i de tidiga tonåren fann jag att de hade stora svårigheter att skilja på Skurup och Svedala för att inte tala om deras oförmåga att placera Åstorp och Klippan på kartan. Så illa kan det alltså vara.Namn, namn
Ja, jag skämtar bara lite. När jag gick i skolan fick jag lära mig var de många skånska sockerbruken fanns. Det har jag haft stor glädje av även om det nu bara ett av dem finns kvar (Örtofta). Jag var naturligtvis emot alla sorters inlärande av den sorten och inget var mera föraktligt än namngeografi. Vad skulle man med en massa namn till? Det har tagit rätt många år att inse att de fakta och diskussioner som jag menade borde ersätta namntragglandet kan inte äga rum om man inte har något att hänga upp det hela på. och vad som behövs är då namn, just det.
Fast visst kan det gå fel. Jag var tvungen att lära mig samla, pressa, klistra upp samt lära mig svenskt och latinskt namn på 50 växter. Det resulterade för min del i en livslång olust mot varje form av artkunskap när det gällde växter. Det här är en diskussion som är aktuell just nu när socialdemokraterna talar om en omprövning av sin skolpolitik till förmån för mera kunskapsinhämtande. Ja, det tror jag är bra. Jag är med på allt så länge det inte handlar om att tala väl om hur skolan var förr i tiden. Det är nämligen ett av de glädjeämnen man kan ha så här i mogen ålder: att varje höst se att nu börjar ett nytt läsår i skolan och man slipper vara med.
Goda råd
Jag blev via den utmärkta Ny Teknik (obs alla politiknördar: den måste man kolla ibland om man vill göra anspråk på att vara med i sin tid) att FOI, försvarets forskningsinstitut, gjort en utredning om vad olika varor och tjänster kostar vad gäller koloxidutsläpp och krav på energi. Huvudmetod är klassisk input-outputanalys. Man räknar samman allt: råvaror, tillverkning, paketering, transporter, handel och avfallshantering och så ser man vad det blir per utlagd krona för 319 olika varor och tjänster .
Vissa allmänna råd kommer förstås direkt ut ur beräkningarna. Man ska äta mindre kött och fisk och mer bruna bönor och hellre reparera och återanvända än att köpa nytt. Men det visste man väl innan.
Intressantare blir det när man kommer in på varugrupperna. Färsk gurka kräver 2,04 MJ per krona och ger 0,145 kg koldioxid per krona medan motsvarande siffror för färsk kål är 0,30 och 0,024, en dramatisk skillnad. Glass är klart förkastligt jämfört med både snacks och allmän godis. Vad gäller alkoholhaltiga drycker är sprit klart att föredra framför öl och vin, vilket väl kan föranleda en del höjda ögonbryn. Sällskapsdjur är bättre än elverktyg men bägge är avsevärt bättre än att spela golf som hamnar i samma klass som färsk gurka. Och att lingon slår jordgubbar bör väl inte förvåna någon.
Erst kommt das fressen
Ja, risken med sådant här är förstås att samhällsdiskussion och politik bara hamnar i privatmoral. Det hör ihop, det ska inte förnekas, men det blir krävande när varje vardagshandling kräver en moralisk kalkyl och ett medvetet ställningstagande. Det ligger en del i Brechts hållning sådan den lyfts fram av Hans Isaksson i ett Clarténummer för några år sen: Människan kan inte var moralisk i ett omoraliskt samhälle, det blir hyckleri. Bäst är det om inte individen behöver ha några dygder eftersom samhället är dygdigt. I en av Brechts dikter:
Rikskanslern äter inget kött
Det hade varit bättre om han ätit sju måltider om dan
Och det arbetande folket haft mer mjölk
Rikskanslern dricker inte
Det hade varit bättre om han varje kväll berusat sig offentligt
Och i ruset talat sanning.
Lucifer
PS.
Jeltsin är död och hyllas nu som en stor demokrat. Det är groteskt. Jeltsin kommenderade ett pansarförband att ställa upp framför det sovjetiska parlamentet och beordrade sen eld. Därutöver är Jeltsin huvudansvarig för att demokrati och medborgerlig frihet i Ryssland i första hand förknippas med fattigdom, oreda, sammanbrott för social välfärd, överlåtande av statens rikedomar till oligarker etc. Det är minnet av detta som gjort att Putin med sina starka auktoritära drag kommit att ses som en lättnad efter Jeltsinperioden och att tystandet av regimkritiker får fortsätta. Gorbatjov är väl värd respekt och beundran, men Jeltsin? Det är en person som på sin höjd må hyllas av Bill Clinton och Carl Bildt.
våra ömkliga partier--och sd!
av lebhard
mp -- småborgerliga opportunister, som pakterar med vem som helst bara de får del av makten (i Region Skåne har de t.e. gått ihop med de borgerliga)
v -- nystalinister av gammal dålig sovjettyp, med ytterligt hårda nypor inom partiet (alla någorlunda vettiga medlemmar har antingen tvingats ut eller tvingats till tystnad och passivitet -- tro mej, jag *vet*!)
s -- som sen länge överlevt sej själv -- det typiska förvaltningspartiet med inget annat intresse än makten
m -- som liksom alla partier i Alliansen sålt sin själ för Makten – bara en sån sak som att m just nu försvarar arbetsrätten och avtalen!
ur borgerlig och gammalhögerig synpunkt är detta ett *stort förräderi*!
vi får väl se när m slänger av sej sin opportunistiska kappa och avskaffar arbetsrätten och avtalsrätten -- det *kommer*, var så säkra!
om m blir kvar vid makten ... och det *blir* de, minst en mandatsperiod till!
(om nu inte konjunkturen sviker dom -- det är nog snarare den än dom som skapat de flesta nya jobben)
fp -- det där partiet som hjälpt sin valkampanj genom illegalt dataspioneri -- utmärker sej annars mest genom att lägga sej till höger om högern och förorda ett maximalt kontrollsamhälle -- samt *framför allt* genom att imitera sitt danska systerparti (Dansk Folkeparti under Pia Kjærsgaard, om nu någon i Sverige känner till *henne*?) i fråga om främlingsfientlighet! fp:s främsta mål ser ut att vara att värva väljare från sverigedemokraterna -- men *så* dumma är väl inte ens *dom*? (hoppas jag)
c -- har ganska plötsligt blivit företagarnas speciella intresseparti -- hur i h-e har detta gamla småfolksparti kommit att degenerera till den milda grad? Måddan (Maud Olofsson) är mångmiljonär och storgodsägare -- *kanske* har det *något* med saken att göra
kd -- som jag själv länge trodde hade *något* av idealism kvar -- dom har nu *också* sålt sin själ för att få vara kvar inne i värmen
att avskaffa fastighetsskatten gynnar enligt min mening nästan bara de rika -- och jag *trodde* att kristendomen skulle vara en religion som gynnade de fattiga
nästan alla partier i Sveriges riksdag -- speciellt alla de viktiga, jag räknar ut stalinisterna i v och de opportunistiska virrpannorna i mp -- har sålt sina själar för att -- *möjligen* -- få del i makten
dessutom:
alla dessa partier -- även s -- domineras av medelklassintellektuella som inte har en susning om hur vanligt folk har det! denna förbannelse, som följt och följer alla partier överallt, verkar det --- undantag är bara partier som sverigedemokraterna här hos oss, och på sin tid nazistpartiet i trettiotalets Tyskland!
i Sverige är sd det enda parti som verkligen speglar folkets röst! bl.a. det enda med en stor andel låginkomsttagare ...
jag menar med detta inte att jag delar deras åsikter --- men alla dessa politiker i de andra partierna, som nästan allihopa är välbärgade medelklassmänniskor (i regel med sin försörjning genom partiet, vilket gör det hela *ännu* värre) som inte fattar ett dugg om hur vanliga människor har det -- hur ska dessa människor, avskilda från vanliga människors vardag, kunna fatta tillräckligt mycket för att kunna bemöta sverigedemokkraterna! som är folkets röst! det går *inte* att bestrida!
v -- nystalinister av gammal dålig sovjettyp, med ytterligt hårda nypor inom partiet (alla någorlunda vettiga medlemmar har antingen tvingats ut eller tvingats till tystnad och passivitet -- tro mej, jag *vet*!)
s -- som sen länge överlevt sej själv -- det typiska förvaltningspartiet med inget annat intresse än makten
m -- som liksom alla partier i Alliansen sålt sin själ för Makten – bara en sån sak som att m just nu försvarar arbetsrätten och avtalen!
ur borgerlig och gammalhögerig synpunkt är detta ett *stort förräderi*!
vi får väl se när m slänger av sej sin opportunistiska kappa och avskaffar arbetsrätten och avtalsrätten -- det *kommer*, var så säkra!
om m blir kvar vid makten ... och det *blir* de, minst en mandatsperiod till!
(om nu inte konjunkturen sviker dom -- det är nog snarare den än dom som skapat de flesta nya jobben)
fp -- det där partiet som hjälpt sin valkampanj genom illegalt dataspioneri -- utmärker sej annars mest genom att lägga sej till höger om högern och förorda ett maximalt kontrollsamhälle -- samt *framför allt* genom att imitera sitt danska systerparti (Dansk Folkeparti under Pia Kjærsgaard, om nu någon i Sverige känner till *henne*?) i fråga om främlingsfientlighet! fp:s främsta mål ser ut att vara att värva väljare från sverigedemokraterna -- men *så* dumma är väl inte ens *dom*? (hoppas jag)
c -- har ganska plötsligt blivit företagarnas speciella intresseparti -- hur i h-e har detta gamla småfolksparti kommit att degenerera till den milda grad? Måddan (Maud Olofsson) är mångmiljonär och storgodsägare -- *kanske* har det *något* med saken att göra
kd -- som jag själv länge trodde hade *något* av idealism kvar -- dom har nu *också* sålt sin själ för att få vara kvar inne i värmen
att avskaffa fastighetsskatten gynnar enligt min mening nästan bara de rika -- och jag *trodde* att kristendomen skulle vara en religion som gynnade de fattiga
nästan alla partier i Sveriges riksdag -- speciellt alla de viktiga, jag räknar ut stalinisterna i v och de opportunistiska virrpannorna i mp -- har sålt sina själar för att -- *möjligen* -- få del i makten
dessutom:
alla dessa partier -- även s -- domineras av medelklassintellektuella som inte har en susning om hur vanligt folk har det! denna förbannelse, som följt och följer alla partier överallt, verkar det --- undantag är bara partier som sverigedemokraterna här hos oss, och på sin tid nazistpartiet i trettiotalets Tyskland!
i Sverige är sd det enda parti som verkligen speglar folkets röst! bl.a. det enda med en stor andel låginkomsttagare ...
jag menar med detta inte att jag delar deras åsikter --- men alla dessa politiker i de andra partierna, som nästan allihopa är välbärgade medelklassmänniskor (i regel med sin försörjning genom partiet, vilket gör det hela *ännu* värre) som inte fattar ett dugg om hur vanliga människor har det -- hur ska dessa människor, avskilda från vanliga människors vardag, kunna fatta tillräckligt mycket för att kunna bemöta sverigedemokkraterna! som är folkets röst! det går *inte* att bestrida!
DV-interpellation
DV-interpellation ställd till kommunalrådet Tove Klette:
Angående eventuellt införande av betygsliknande omdömen från årskurs 1 i Lunds grundskolor
I sitt svar på en interpellation angående ordningsbetyg i Lunds gymnasieskolor skriver Tove Klette bland annat följande:
”Vad beträffar grundskolan kommer förändringar redan höstterminen 2007. Utbildningsdepartementet har skickat ut en promemoria på remiss. Den ahndlar om att upphäva tidigare riksdagsbeslut att skriftlig information om elevers utveckling och skolgång i grundskolan endast får lämnas om föräldrarna efterfrågar det och inte får ha karaktären av betyg. Regeringen väntas fatta beslut före sommaren, så att de kommuner och skolor som så önskar kan ge skriftliga, också betygsliknande, omdömen vad gäller elevers kunskapsmässiga och sociala utveckling. I motsats till formella betyg behöver inte skriftliga omdömen se likadana ut i hela landet. Varje skola har frihet att utforma dem efter vad de tycker är lämpligt och som grund finns den information redan sammanställer inför utvecklingssamtalen. Detta är de borgerliga partierna i Lund positiva till och kommer att stödja.”
Ovanstående ger mej anledning att ställa följande frågor till Tove Klette:
1. Kommer det redan från höstterminen 2007 att införas betygsliknande omdömen i Lund?
2. Vilken instans i kommunen kommer att fatta beslut om införande av betygsliknande omdömen?
3. Kommer ett beslut att att införa betygsliknande omdömen att vara en rekommendation till de enskilda skolorna/klasserna, eller består friheten enbart i att utforma omdömena efter ”vad de tycker är lämpligt”?
4. Tror du på allvar att införande av betyg/betygsliknande omdömen redan i början av grundskolan underlättar skolornas arbete med att ”lägga grunden till ett livslångt lärande, ge goda förutsättningar för delaktighet i samhället och för vidare studier samt stimulera lusten att lära och inhämta kunskap” (Utbildningspolitiskt program för Lunds kommun)?
Lund den 12 april 2007
Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster
Angående eventuellt införande av betygsliknande omdömen från årskurs 1 i Lunds grundskolor
I sitt svar på en interpellation angående ordningsbetyg i Lunds gymnasieskolor skriver Tove Klette bland annat följande:
”Vad beträffar grundskolan kommer förändringar redan höstterminen 2007. Utbildningsdepartementet har skickat ut en promemoria på remiss. Den ahndlar om att upphäva tidigare riksdagsbeslut att skriftlig information om elevers utveckling och skolgång i grundskolan endast får lämnas om föräldrarna efterfrågar det och inte får ha karaktären av betyg. Regeringen väntas fatta beslut före sommaren, så att de kommuner och skolor som så önskar kan ge skriftliga, också betygsliknande, omdömen vad gäller elevers kunskapsmässiga och sociala utveckling. I motsats till formella betyg behöver inte skriftliga omdömen se likadana ut i hela landet. Varje skola har frihet att utforma dem efter vad de tycker är lämpligt och som grund finns den information redan sammanställer inför utvecklingssamtalen. Detta är de borgerliga partierna i Lund positiva till och kommer att stödja.”
Ovanstående ger mej anledning att ställa följande frågor till Tove Klette:
1. Kommer det redan från höstterminen 2007 att införas betygsliknande omdömen i Lund?
2. Vilken instans i kommunen kommer att fatta beslut om införande av betygsliknande omdömen?
3. Kommer ett beslut att att införa betygsliknande omdömen att vara en rekommendation till de enskilda skolorna/klasserna, eller består friheten enbart i att utforma omdömena efter ”vad de tycker är lämpligt”?
4. Tror du på allvar att införande av betyg/betygsliknande omdömen redan i början av grundskolan underlättar skolornas arbete med att ”lägga grunden till ett livslångt lärande, ge goda förutsättningar för delaktighet i samhället och för vidare studier samt stimulera lusten att lära och inhämta kunskap” (Utbildningspolitiskt program för Lunds kommun)?
Lund den 12 april 2007
Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster
2007-04-19
Notiser
DV:s förstamajmöte - Jan Öberg och Röda kapellet
I enlighet med den tradition som påbörjades förra året arrangerar Demokratisk Vänster ett första maj-möte även i år. Rubriken på årets möte är "Alternativ till Västs fredsförhindrande insatser. Balkan och Mellanöstern". Fredsforskaren och föreståndaren för TFF – Transnational Foundation for Peace and Future Research - Jan Öberg föreläser på detta tema. Röda Kapellet inleder mötet med rödgrön musik.
Mötet äger rum kl 15.30 på Lilla Teatern vid Stortorget
Aktiviteter på Mårtenstorget
Demokratisk Vänster har aktiviteter på Mårtenstorget under tre vårlördagar. Vi börjar den 21 april och fortsätter den 28 april och den 12 maj. Det blir flygbladsutdelning och korta appelltal. Tidpunkten blir mellan 12 och 13.
Konsert med Röda Kapellet
Lärandets lov – om Bertolt Brecht och hans musikanter
Lyssna på Röda Kapellet tillsammans med litteraturprofessorn Rikard Schönström. Fredag den 27 april kl 18.00 i Språk- och litteraturcentrums hörsal.
Rikard Schönström har länge intresserat sig för Bertolt Brechts mångsidiga författarskap.
Röda kapellet spelar ett antal godingar över rykande aktuella teman som krig och fred, vemod, politik och kärlek: Lärandets lov, Sjörövar-Jenny, Macke Kniven och flera andra.
Gratis inträde.
Välkomna! Röda Kapellet
I enlighet med den tradition som påbörjades förra året arrangerar Demokratisk Vänster ett första maj-möte även i år. Rubriken på årets möte är "Alternativ till Västs fredsförhindrande insatser. Balkan och Mellanöstern". Fredsforskaren och föreståndaren för TFF – Transnational Foundation for Peace and Future Research - Jan Öberg föreläser på detta tema. Röda Kapellet inleder mötet med rödgrön musik.
Mötet äger rum kl 15.30 på Lilla Teatern vid Stortorget
Aktiviteter på Mårtenstorget
Demokratisk Vänster har aktiviteter på Mårtenstorget under tre vårlördagar. Vi börjar den 21 april och fortsätter den 28 april och den 12 maj. Det blir flygbladsutdelning och korta appelltal. Tidpunkten blir mellan 12 och 13.
Konsert med Röda Kapellet
Lärandets lov – om Bertolt Brecht och hans musikanter
Lyssna på Röda Kapellet tillsammans med litteraturprofessorn Rikard Schönström. Fredag den 27 april kl 18.00 i Språk- och litteraturcentrums hörsal.
Rikard Schönström har länge intresserat sig för Bertolt Brechts mångsidiga författarskap.
Röda kapellet spelar ett antal godingar över rykande aktuella teman som krig och fred, vemod, politik och kärlek: Lärandets lov, Sjörövar-Jenny, Macke Kniven och flera andra.
Gratis inträde.
Välkomna! Röda Kapellet
Dikt och verklighet av
Lucifer
Jag läser i Guardian en engagerad artikel om att det gröna engelska landskapet är hotat. Detta av den lönsamma rapsen som brer ut sig i all sin häftiga gulhet. Och inte är den kallpressade rapsoljan så bra heller som den låtsas och dessutom kräver rapsodling en massa gifter. Ack, man får aldrig vara glad. Jag som just gick och såg fram mot de gula fälten.I madrassen
Verklighet och dikt: visst låter väl ”ekonomisk brottslighet” väldigt abstrakt. Orden associerar till kontoöverföringar och skentransaktioner på fjärran börser. Men i dag kom verkligheten med berättelsen om hur polisen vid husrannsakan hos en av riskkapitalisterna fann en halv miljon i sedelbuntar gömda i en bilbarnstol. Nu har de båda brottslingarna snott till sig betydligt mer än så och jag ser fram mot att polisen kommer att hitta pengarna, ja, var annars, i madrassen.
Det aktuella brottet lär ha varit användning av insiderinformation. Det ligger något komiskt och självmotsägande i detta. Aktiehandel bygger så klart på kunskap om dagsform, vilket insiders har. Det är ungefär som hästkapplöpningar. De som verkligen har kunskap tillhör dem som lyckas bäst, medan de som singlar slant om utgången får ett medelvärdesutfall. De som lyckas sämst är de som följer råden i tidningarna.
Lekande delfiner
Vi har i tidningarna nyss läst om återkomsten av två svenskar som suttit fängslade ett drygt år i Iran. Man unnar verkligen dem och deras familjer friheten och återkomsten. Varför de dömdes till tre års fängelse för spioneri? De var i Iran på någon form av arbete med betong. Ja, uppgifterna är lite vaga, men själva har de sagt att de turistiskt fotograferade delfiner som lekte i vattnet. Det är bara det att vattnet det gäller är Hormuzsundet, och tydligen hade de av misstag fått med en militär anläggning på bilden. Hormuzsundet är just nu en av världens militärt mest intressanta platser: här passerar alla tankfartyg ut och in ur Persiska viken, detta inför ögonen på det iranska kustförsvaret. Om USA eller Israel angriper Iran kommer Iran nog att svara med att blockera sundet och då blir det ont om olja och världsekonomin bryter samman mer eller mindre. Man kan därför förmoda att betongen i Hormuz avses bli bombad sönder och samman.
De yttre omständigheterna, och den aktiva insatsen av Urban Ahlin (s), vice ordförande i försvarsutskottet, gör förstås att fantasin kräver fritt spelrum och då skulle man kunna hamna i ungefär följande berättelse.
Den alternativa storyn
Humint, människor på marken som ser och hör och fotograferar är förstås guld värt i Iran just nu. Så när CIA-grabbarna får klart för sig att en svenska betongfirma är inblandad i byggena vid Hormuz så pratar de med sina svenska kollegor: ”Vi är tacksamma för allt ni kan få tag på. Och pengar är inget problem.” Och det är klart att grabbarna på den särskilda byrån ställer upp: det vet man ju inte när man själv kan behöva hjälp nästa gång och nu med Nordic Battle Group är ju hela världen vårt arbetsfält, eller hur? Så de pratar med de båda betongkillarna och säger att de skulle kunna göra en viktig insats för Sverige om de passade på och tog lite bilder där, i all diskretion förstås. Det är mest för den goda sakens skull, men det är klart, blir bilderna av hygglig klass kan det nog också bli en rejäl dusör. Och bra kameror får de förstå låna. Tja, det är klart de ställer upp, lite spännande är det ju och ingen stor risk.
Ja och så går det illa. Men sånt har hänt förr och tre år är inte det allra värsta. Det gäller bara att ligga lågt med det hela, Sverige har ju rätt stor handel med Iran. Man pratar med Iran om betongkillarnas ungdomliga oförstånd och att de blivit tubbade av gud vet vem. Och Urban Ahlin (s) som är en varmhjärtad själ tycker synd om dem och/eller känner lite ansvar för vad som hänt. Han får dem fria och berättar varför han jobbat med det här: ”Det är klart att jag engagerar mig, när det är två svenskar som sätts i fängelse i ett annat land, och jag är helt övertygad om att de är helt oskyldiga, säger Urban Ahlin och tillägger att de två också kommer från hans valkrets.” Inte ett öga är torrt efter den berättelsen och så kan det hela sjunka undan i nyhetsströmmen och lyckligt bli glömt.
Bara en fantasi
Det här är naturligtvis en fri fantasi, utan någon som helst förankring i vittnesmål eller fakta. Men skulle det kunnat gå till så här? Ja, det tror jag. Men tråkigt nog kommer vi inte att få veta vad som verkligen hänt. Och med svensk säkerhetspolitik som den ser ut nu så frestas man alltså spekulera så här.
Lucifer
PS. I förra numret anklagar Lars-Anders Jönsson mig och vänstern i allmänhet för att vara antiamerikansk. Det är samma tillvitelse man minns från Vietnamåren och som nu upprepas av bombhögern och med Lars-Arne alltså av bombvänstern. Är också den opinion i USA som nu (alltför sent!) vänder sig mot Irakkriget ”antiamerikansk”? Förhållandet mellan humanitära insatser och nationellt självbestämmande kan vara komplicerat, det ger jag däremot Lars-Anders rätt i. Min hållning är nog att jag tvivlar på den s.k. humaniteten. Var det den som drev CIA att bygga upp albanerna med vapen inför Kossovokriget? Och senast, var det den som drev återigen USA att genom Etiopien invadera Somalia när islamisterna i all sin religiösa nitälskan hade fått lite fred och ordning på det hela?
Vänsterpartiets nya kläder av
Gr
Sydsvenskans uppmärksamme ledarsideskribent Henrik Bredberg uppmärksammade den 18.4 något som varken DN eller SvD (efter vad jag sett) har uppmärksammat, nämligen vänsterpartiets program för att svida om. Stylist: partiets informationschef Jenny Lindahl Persson.
Bredberg noterade också att det var samma JLP som drog ner stormande applåder på partikongressen 2000 med sitt flammande försvar för partiets kommunistiska tradition. Ett tal och en reaktion som undergrävde Gudrun Schymans auktoritet och blev början på den långa utförsbacken i väljaropinionen, enligt sansade bedömare.
Men sen dess har JLP gått ut Handels och lärt sej ett och annat om PR och image. Nu sticker hon ut hakan i presentationen av partiets nya informationsplan. Hon/planen talar om partiets ”lite trötta, bakåtsträvande och sura” framtoning, och att det behöver en piggare och gladare profil, att annat ”varumärke”. Där finns en del att lära av moderaterna profilomvandling under Reinfeldt. Allt enligt referat i Norrskensflamman 5 april.
Man känner igen provokatören JLP, hon som en gång uttryckte sej föraktfullt om personer som fastnat bakom varuhusets kycklinggrill. Kanske var det den provokationen som gjorde att hon 2002 hårfint förlorade en riksdagsplats till Tasso Stafilides. Men sen dess har hon alltså blivit partiets informationschef (en titel som låter lite finare än det gamla ”informationssekreterare”), och det är förmodligen en position som ger större inflytande över utvecklingen än att harva i en inåtvänd riksdagsgrupp.
Själva uppskattar vi en glad provokatör, och tror dessutom att hon har kommit något på spåren. Med sin relativa ungdom och sitt liv i Stockholms city kan hon nog avläsa idétrenderna bättre än många andra, och det hon läser gör henne förmodligen bekymrad. Det var ju i huvudstaden som borgarna vann regeringsmakten, inte minst för att de inte framstod som trötta, bakåtsträvande och sura. Den nya parollen för vänstern är alltså glädje och aktivism, verksamhet i både gamla och nya rörelser, vilket ofrånkomligen minskar tiden och kraften för rent partiarbete – ja, ett kommunalt arbete där man inte lyckas åstadkomma något bör prioriteras bort, sägs det nu. Detta kan låta som den gamla klyschan om det utomparlamentariska arbetets överordning, men det behöver inte vara fel.
JLP berömmer moderaterna för att de lyckades få med sej medlemmarna i sin makeover. Vi får se hur det går i hennes eget trötta och sura parti. I Nfl-numret därpå frågade den allvarligt sinnade v-sympatisören Kerstin Eldh från Malmö ”Vem vill gå med i ett varumärke?”, och användningen av ”profil” och andra av fiendens termer blockerar nog en del.
Klart är i alla fall att vänsterpartiet behöver göra något i ett läge där man delar grannskapet av fyraprocentsgränsen med sverigedemokraterna.
Bredberg noterade också att det var samma JLP som drog ner stormande applåder på partikongressen 2000 med sitt flammande försvar för partiets kommunistiska tradition. Ett tal och en reaktion som undergrävde Gudrun Schymans auktoritet och blev början på den långa utförsbacken i väljaropinionen, enligt sansade bedömare.
Men sen dess har JLP gått ut Handels och lärt sej ett och annat om PR och image. Nu sticker hon ut hakan i presentationen av partiets nya informationsplan. Hon/planen talar om partiets ”lite trötta, bakåtsträvande och sura” framtoning, och att det behöver en piggare och gladare profil, att annat ”varumärke”. Där finns en del att lära av moderaterna profilomvandling under Reinfeldt. Allt enligt referat i Norrskensflamman 5 april.
Man känner igen provokatören JLP, hon som en gång uttryckte sej föraktfullt om personer som fastnat bakom varuhusets kycklinggrill. Kanske var det den provokationen som gjorde att hon 2002 hårfint förlorade en riksdagsplats till Tasso Stafilides. Men sen dess har hon alltså blivit partiets informationschef (en titel som låter lite finare än det gamla ”informationssekreterare”), och det är förmodligen en position som ger större inflytande över utvecklingen än att harva i en inåtvänd riksdagsgrupp.
Själva uppskattar vi en glad provokatör, och tror dessutom att hon har kommit något på spåren. Med sin relativa ungdom och sitt liv i Stockholms city kan hon nog avläsa idétrenderna bättre än många andra, och det hon läser gör henne förmodligen bekymrad. Det var ju i huvudstaden som borgarna vann regeringsmakten, inte minst för att de inte framstod som trötta, bakåtsträvande och sura. Den nya parollen för vänstern är alltså glädje och aktivism, verksamhet i både gamla och nya rörelser, vilket ofrånkomligen minskar tiden och kraften för rent partiarbete – ja, ett kommunalt arbete där man inte lyckas åstadkomma något bör prioriteras bort, sägs det nu. Detta kan låta som den gamla klyschan om det utomparlamentariska arbetets överordning, men det behöver inte vara fel.
JLP berömmer moderaterna för att de lyckades få med sej medlemmarna i sin makeover. Vi får se hur det går i hennes eget trötta och sura parti. I Nfl-numret därpå frågade den allvarligt sinnade v-sympatisören Kerstin Eldh från Malmö ”Vem vill gå med i ett varumärke?”, och användningen av ”profil” och andra av fiendens termer blockerar nog en del.
Klart är i alla fall att vänsterpartiet behöver göra något i ett läge där man delar grannskapet av fyraprocentsgränsen med sverigedemokraterna.
Du sköna nya värld – av
Bertil Egerö
Apropå att svensk-somalier tillfångatas av Etiopien och sedan behandlas som terrorister:
Det är lätt att glömma vad som föregick Etiopiens senaste invasion av Somalia. Efter åratals sönderslitande klanstrider hade ett nytt och fredligt Somalia börjat växa fram, i kraft av de Islamska domstolarna. USA stördes av utvecklingen. Med en helt egen logik som inte verkar ha väckt protester öppnade USA för Etiopien att mot bindande FN-sanktioner köpa militär utrustning från skurkstaten Nordkorea. Etiopien invaderade, oprovocerat och i strid med internationell rätt. USA följde upp med egna trupper på marken. Inga protester från EU eller AU, inga krav på tillbakadragande från FNs säkerhetsråd.
Logikens fortsättning är fullt begriplig. Den av befolkningen uppskattade rörelsen för fred, de islamska domstolarna, terroriststämplas, de som samarbetat med den blir misstänkta terrorister. Omvärlden verkar inte riktigt uppfatta scenbytet, som pumpas ut via okritiska media. När säkerhetsrådet i slutet av mars uttalar sig om det våld som på nytt breder ut sig i Somalia nämns orsaken – den etiopiska invasionen – inte vid namn.
När svensk-somalier på besök i Somalia tas till fånga och förs till Addis Ababa börjar SÄPO agera – till synes på uppdrag av den amerikanska underrättelsetjänsten snarare än av UD. SÄPO-folk besöker de etiopiska fängelser UD säger sig ha svårt att nå fram till, och pumpar krigsfångarna – inte om de etiopiska aggressionerna och brotten mot mänskliga rättigheter, utan om deras liv i Sverige. Söker dessutom upp en i Sverige boende bror till en fånge, begär samarbete – om vad? – med både morot och piska. UD tiger still.
Även AU – den afrikanska unionen – verkar köpt. Inga röster höjdes i protest mot invasionen när AU strax därefter sammanträdde i Addis (!). Tvärtom inleddes försök att få medlemsstater att sända egna trupper till Somalia, lyckligtvis med ringa resultat.
Den etiopiska invasionen har lanserats som ett legitimt stöd för en av externa krafter konstruerad interimsregering utan politisk bas i Somalia. I kraft av den konstruktionen kunde de islamska domstolarna stämplas som en terrororganisation. USA och dess medlöpare kan nu härja fritt.
Så görs verkligheten om. Med ’den tredje statsmaktens’ – medias – hjälp görs svart till vitt. Orwell skulle le stort.
Det är lätt att glömma vad som föregick Etiopiens senaste invasion av Somalia. Efter åratals sönderslitande klanstrider hade ett nytt och fredligt Somalia börjat växa fram, i kraft av de Islamska domstolarna. USA stördes av utvecklingen. Med en helt egen logik som inte verkar ha väckt protester öppnade USA för Etiopien att mot bindande FN-sanktioner köpa militär utrustning från skurkstaten Nordkorea. Etiopien invaderade, oprovocerat och i strid med internationell rätt. USA följde upp med egna trupper på marken. Inga protester från EU eller AU, inga krav på tillbakadragande från FNs säkerhetsråd.
Logikens fortsättning är fullt begriplig. Den av befolkningen uppskattade rörelsen för fred, de islamska domstolarna, terroriststämplas, de som samarbetat med den blir misstänkta terrorister. Omvärlden verkar inte riktigt uppfatta scenbytet, som pumpas ut via okritiska media. När säkerhetsrådet i slutet av mars uttalar sig om det våld som på nytt breder ut sig i Somalia nämns orsaken – den etiopiska invasionen – inte vid namn.
När svensk-somalier på besök i Somalia tas till fånga och förs till Addis Ababa börjar SÄPO agera – till synes på uppdrag av den amerikanska underrättelsetjänsten snarare än av UD. SÄPO-folk besöker de etiopiska fängelser UD säger sig ha svårt att nå fram till, och pumpar krigsfångarna – inte om de etiopiska aggressionerna och brotten mot mänskliga rättigheter, utan om deras liv i Sverige. Söker dessutom upp en i Sverige boende bror till en fånge, begär samarbete – om vad? – med både morot och piska. UD tiger still.
Även AU – den afrikanska unionen – verkar köpt. Inga röster höjdes i protest mot invasionen när AU strax därefter sammanträdde i Addis (!). Tvärtom inleddes försök att få medlemsstater att sända egna trupper till Somalia, lyckligtvis med ringa resultat.
Den etiopiska invasionen har lanserats som ett legitimt stöd för en av externa krafter konstruerad interimsregering utan politisk bas i Somalia. I kraft av den konstruktionen kunde de islamska domstolarna stämplas som en terrororganisation. USA och dess medlöpare kan nu härja fritt.
Så görs verkligheten om. Med ’den tredje statsmaktens’ – medias – hjälp görs svart till vitt. Orwell skulle le stort.
Makten över skolan av
Gunnar Stensson
Förslaget till ny skolorganisation innebär att Centrala skolnämnden läggs ner och att barn- och skolnämnderna Norr och Söder slås ihop.
Trots allianspartiernas tal om decentralisering flyttas ansvaret för de viktigaste besluten från skolorna, nämndspolitikerna och tjänstemännen till kommunstyrelsen, samtidigt som en stor del av Centrala skolnämndens arbetsområden åläggs den redan hårt belastade Utbildningsnämnden.
Vänsterpartiets Marta Cuesta yrkar att en mängd av dem ska flyttas till Kommunstyrelsen. Avsikten tycks vara att demonstrera den centralisering skolorganisationsförslaget innebär.
För det är inte lite hon vill flytta till Kommunstyrelsen:
• samordning av yttranden i skol- och förskolegemensamma frågor
utarbetande av förslag till utbildningspolitiskt program med skolplan, inklusive uppföljning, i samverkan med övriga nämnder
• samordning av kommunens kvalitetsredovisning för all skolverksamhet
• samordning av statistik inom förskola och grundskola
• samordning av lokalplanering för förskola och skola
• utarbetande av IT-strategi för Lunds skolor i samverkan med berörda nämnder
• utarbetande av förslag till information och avgifter för den kommunala förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen i Lunds kommun
• utarbetande av barn- och elevprognoser för förskola, grundskola och skolbarnsomsorg
• fördelning av fonder för grundskolan till barn och skolnämnderna
För stort stycke
Givetvis har kommunstyrelsen varken tid, intresse, kompetens eller administrationsförmåga för att hantera alla dessa uppgifter.
Kommunalråden brukar ju i sina yttranden inskränka sig till käcka paroller som ”självstyrande skolor”, ”rak skolpeng” och ”strama upp ekonomin”.
I synnerhet det sistnämnda blir lättare när makten över skolan nu abstraheras från verkligheten till de slutna rummen i rådhuset.
Sedan får skolledningar, tjänstemän, lärare och studerande klara sig bäst de kan i den hela havet stormar-situation som nu råder på skolområdet. Det frestar på, men det mesta kan de nog rädda. De har varit med om det förr.
Ubildningsnämndens ledamöter avhänder sig ansvaret
Det föreligger ett tjänstemannaförslag med en rad praktiska åtgärder för att få skolverksamheten att fungera även efter nedläggningen av Centrala skolnämnden.
Det är väl värt en seriös diskussion bland såväl Utbildningsnämndens politiker som senare i kommunstyrelse och kommunfullmäktige.
Inte minst avser det att minska oron bland de kompetenta tjänstemän som nu riskerar sina jobb (kostnaden minskar knappast, kommunen är ju inte så råkapitalistisk att den avskedar folk utan avgångsvederlag).
Tyvärr beslöt allianspartierna på Louise Rehn-Winborgs förslag att Utbildningsnämnden skulle översända Utbildningsnämndens tjänsteskrivelse till Kommunstyrelsens arbetsutskott utan eget ställningstagande.
Därmed avhänder sig nämndspolitikerna ansvaret, sviker skolorganisationen och bidrar till att centralisera makten till kommunstyrelsen.
De oroliga tjänstemännen är besvikna över detta.
Trots allianspartiernas tal om decentralisering flyttas ansvaret för de viktigaste besluten från skolorna, nämndspolitikerna och tjänstemännen till kommunstyrelsen, samtidigt som en stor del av Centrala skolnämndens arbetsområden åläggs den redan hårt belastade Utbildningsnämnden.
Vänsterpartiets Marta Cuesta yrkar att en mängd av dem ska flyttas till Kommunstyrelsen. Avsikten tycks vara att demonstrera den centralisering skolorganisationsförslaget innebär.
För det är inte lite hon vill flytta till Kommunstyrelsen:
• samordning av yttranden i skol- och förskolegemensamma frågor
utarbetande av förslag till utbildningspolitiskt program med skolplan, inklusive uppföljning, i samverkan med övriga nämnder
• samordning av kommunens kvalitetsredovisning för all skolverksamhet
• samordning av statistik inom förskola och grundskola
• samordning av lokalplanering för förskola och skola
• utarbetande av IT-strategi för Lunds skolor i samverkan med berörda nämnder
• utarbetande av förslag till information och avgifter för den kommunala förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen i Lunds kommun
• utarbetande av barn- och elevprognoser för förskola, grundskola och skolbarnsomsorg
• fördelning av fonder för grundskolan till barn och skolnämnderna
För stort stycke
Givetvis har kommunstyrelsen varken tid, intresse, kompetens eller administrationsförmåga för att hantera alla dessa uppgifter.
Kommunalråden brukar ju i sina yttranden inskränka sig till käcka paroller som ”självstyrande skolor”, ”rak skolpeng” och ”strama upp ekonomin”.
I synnerhet det sistnämnda blir lättare när makten över skolan nu abstraheras från verkligheten till de slutna rummen i rådhuset.
Sedan får skolledningar, tjänstemän, lärare och studerande klara sig bäst de kan i den hela havet stormar-situation som nu råder på skolområdet. Det frestar på, men det mesta kan de nog rädda. De har varit med om det förr.
Ubildningsnämndens ledamöter avhänder sig ansvaret
Det föreligger ett tjänstemannaförslag med en rad praktiska åtgärder för att få skolverksamheten att fungera även efter nedläggningen av Centrala skolnämnden.
Det är väl värt en seriös diskussion bland såväl Utbildningsnämndens politiker som senare i kommunstyrelse och kommunfullmäktige.
Inte minst avser det att minska oron bland de kompetenta tjänstemän som nu riskerar sina jobb (kostnaden minskar knappast, kommunen är ju inte så råkapitalistisk att den avskedar folk utan avgångsvederlag).
Tyvärr beslöt allianspartierna på Louise Rehn-Winborgs förslag att Utbildningsnämnden skulle översända Utbildningsnämndens tjänsteskrivelse till Kommunstyrelsens arbetsutskott utan eget ställningstagande.
Därmed avhänder sig nämndspolitikerna ansvaret, sviker skolorganisationen och bidrar till att centralisera makten till kommunstyrelsen.
De oroliga tjänstemännen är besvikna över detta.
Mörkrets hjärta: Foreign affairs av
Gunnar Stensson
Den elitistiskt grå amerikanska tidskriften Foreign Affairs är trots det tekniskt byråkratiska språket ofta intressant, vare sig den stöder eller kritiserar aktuell amerikansk politik, givetvis alltid med inriktning på att främja USA:s ställning i världen.
I mars/aprilnumret 2007 kan man till exempel läsa en sakligt tung och förödande kritik av Washingtons politik på Afrikas Horn, såväl i Darfur som i Somalia. I detta VB-nummer koncentrerar vi oss på dess synpunkter på Somalia.
VB publicerade i början av året tre artiklar om Somalia under rubriken Mörkrets hjärta. Nu besannas de förutsägelser man kunde göra redan i julas, i samband med den etiopiska invasionen: krig, förstörelse, mänskligt lidande, massiva flyktingströmmar och hat.
I den amerikanska propagandan handlar det förstås om ”krig mot terror” för fred och demokrati. Sådan propaganda går hem hos dem som blundar, oftast aggressivt. Foreign Affairs ger en annan bild.
Det skrämmande är att den svenska regeringen och större delen av riksdagen, liksom massmedia, anammar den amerikanska propagandabilden. SÄPO jagar ”terrorister” och ”illegala kombattanter” bland svenska medborgare i Addis Abebas ökända fängelseburar.
Övergångsregeringen beskrivs som legitim, trots att den är ett instrument för amerikansk och etiopisk aggressionspolitik.
De islamiska domstolarna betecknas ”islamister”.
Somalia och den etiopiska imperialismen
Etiopisk imperialism har djupa rötter. När Afrika delades i slutet av 1800-talet fördubblade Etiopien sin areal med utländska vapen som landet fick tillgång till i samband med stormakternas ”scramble for Africa”. Bland annat erövrades det somaliska Ogaden.
2001 förklarade George Bush att Etiopien är USA:s främsta allierade i kriget mot terror.
2005 fick Etiopien 460 miljoner dollar (multiplicera beloppet med sju så får du krontalet) eftersom ”landet är av strategisk betydelse för USA på grund av sitt geografiska läge” och ”en hävstång för stabiliteten på Afrikas Horn i kriget mot terrorismen”
Därför har USA inte heller ingripit mot Etiopiens kränkningar av fredsavtalet med Eritrea som pågått sedan 2002. Etiopiens svek kan när som helst leda till krig. Krigshotet har förvandlat Eritrea från en lovande demokrati till ett av världens mest auktoritära länder.
I Somalia har Washington stött krigsherrar för att de å USA:s vägnar ska jaga ”terrorister”. Krigsherrarnas organisation kallas ”The Alliance for the Restoration of Peace and Counterterrorism”. Den har i åratal erhållit 150 miljoner dollar i månaden från Washington.
Samtidigt har Washington gett mycket mindre till humanitär hjälp i Somalia, ojämförligt mindre än till andra länder i regionen.
”Bush-administrationen har föredragit att skapa ett strategiskt partnerskap med krigsherrar i jakten på några få terrorister i stället för att bidra till att bygga upp en fungerande stat.”
Några månader av fred i Somalia
Under 2006 lyckades de Somaliska Domstolarna med stöd av befolkningen i Mogadishu och stora delar av södra Somalia skapa en regim av fred och stabilitet. Det var en traditionell islamisk regim som i likhet med Saudiarabien tillämpade sharialagar.
Befolkningen godtog den. Vägspärrarna togs bort. Handeln inom landet började åter fungera. En viss utveckling kom till stånd.
Många somaliska flyktingar återvände hem till jul eftersom det var första gången på åratal som det var möjligt. Bland dem befann sig flera svenskar.
På julafton angrep den etiopiska invasionsarmén, utrustad med moderna amerikanska vapen och understödd av flyg från amerikanska hangarfartyg. Ännu ett irakiskt kaos skapades med död och förintelse och nya massiva flyktingströmmar.
Foreign Affairs sammanfattar det så här i sitt aprilnummer 2007:
”Domstolarna hade skapat fred och stabilitet. Deras nederlag återgav makten i Mogadishu till de krigsherrar som plundrat Mogadishu under större delen av de två senaste decennierna.”
Tidskriften skriver också: ”Beslutet att understödja Etiopiens militära invasion utan att utveckla någon bredare politisk strategi var ett förstummande misstag, särskilt när man betänker USA:s erfarenheter i Irak.”
”USA:s luftangrepp mot islamiska stödjepunkter i södra Somalia har gjort Somalia till ett mycket intressantare mål för al Qaeda än det var tidigare; de har nu under lång tid kunnat rekrytera islamister dit.”
De sämsta elementen från Irak-strategin
Foreign Affairs vill ha en annan politik i Somalia:
”I stället för att som hittills förlita sig på militärt våld, upplysningar och återkommande ingripanden från Etiopien, anti-islamistiska krigsherrar och en svag övergångsregering måste regeringen i Washington inta en mer nyanserad hållning.
Den bör samarbeta med EU, AU, Arabförbundet och FN:s utvecklingsorgan för att förmå parterna att förhandla fram en överenskommelse mellan övergångsregeringen, klanledarna i Mogadishu och de islamiska domstolarna.”
”Bush-administrationen har i stället tillgripit sporadiska militära aktioner och stöd till diktatorer utan att ha någon bredare plan att tillgå.
Därmed kombinerar den de sämsta elementen från Irakstrategin med de smutsiga allianserna under kalla krigs-eran.”
Hur och när den nya politiken ska etableras framgår inte i Foreign Affairs. Man anar att det inte förväntas ske förrän George W Bush lämnar den politiska scenen.
Det lär bli svårt och ta lång tid att återvinna förtroendet. Tills vidare har USA skapat ett nytt krig i världen, ett krig som kommer att vara i minst två år till. Omvärldens protester har varit lama.
Det andra millenniets största katastrof hittills var när George W Bush genom fiffel tillskansade sig och sitt anhang (Cheney, Wolfowitz m fl) presidentmakten i USA.
Den näst största var hans återval.
I mars/aprilnumret 2007 kan man till exempel läsa en sakligt tung och förödande kritik av Washingtons politik på Afrikas Horn, såväl i Darfur som i Somalia. I detta VB-nummer koncentrerar vi oss på dess synpunkter på Somalia.
VB publicerade i början av året tre artiklar om Somalia under rubriken Mörkrets hjärta. Nu besannas de förutsägelser man kunde göra redan i julas, i samband med den etiopiska invasionen: krig, förstörelse, mänskligt lidande, massiva flyktingströmmar och hat.
I den amerikanska propagandan handlar det förstås om ”krig mot terror” för fred och demokrati. Sådan propaganda går hem hos dem som blundar, oftast aggressivt. Foreign Affairs ger en annan bild.
Det skrämmande är att den svenska regeringen och större delen av riksdagen, liksom massmedia, anammar den amerikanska propagandabilden. SÄPO jagar ”terrorister” och ”illegala kombattanter” bland svenska medborgare i Addis Abebas ökända fängelseburar.
Övergångsregeringen beskrivs som legitim, trots att den är ett instrument för amerikansk och etiopisk aggressionspolitik.
De islamiska domstolarna betecknas ”islamister”.
Somalia och den etiopiska imperialismen
Etiopisk imperialism har djupa rötter. När Afrika delades i slutet av 1800-talet fördubblade Etiopien sin areal med utländska vapen som landet fick tillgång till i samband med stormakternas ”scramble for Africa”. Bland annat erövrades det somaliska Ogaden.
2001 förklarade George Bush att Etiopien är USA:s främsta allierade i kriget mot terror.
2005 fick Etiopien 460 miljoner dollar (multiplicera beloppet med sju så får du krontalet) eftersom ”landet är av strategisk betydelse för USA på grund av sitt geografiska läge” och ”en hävstång för stabiliteten på Afrikas Horn i kriget mot terrorismen”
Därför har USA inte heller ingripit mot Etiopiens kränkningar av fredsavtalet med Eritrea som pågått sedan 2002. Etiopiens svek kan när som helst leda till krig. Krigshotet har förvandlat Eritrea från en lovande demokrati till ett av världens mest auktoritära länder.
I Somalia har Washington stött krigsherrar för att de å USA:s vägnar ska jaga ”terrorister”. Krigsherrarnas organisation kallas ”The Alliance for the Restoration of Peace and Counterterrorism”. Den har i åratal erhållit 150 miljoner dollar i månaden från Washington.
Samtidigt har Washington gett mycket mindre till humanitär hjälp i Somalia, ojämförligt mindre än till andra länder i regionen.
”Bush-administrationen har föredragit att skapa ett strategiskt partnerskap med krigsherrar i jakten på några få terrorister i stället för att bidra till att bygga upp en fungerande stat.”
Några månader av fred i Somalia
Under 2006 lyckades de Somaliska Domstolarna med stöd av befolkningen i Mogadishu och stora delar av södra Somalia skapa en regim av fred och stabilitet. Det var en traditionell islamisk regim som i likhet med Saudiarabien tillämpade sharialagar.
Befolkningen godtog den. Vägspärrarna togs bort. Handeln inom landet började åter fungera. En viss utveckling kom till stånd.
Många somaliska flyktingar återvände hem till jul eftersom det var första gången på åratal som det var möjligt. Bland dem befann sig flera svenskar.
På julafton angrep den etiopiska invasionsarmén, utrustad med moderna amerikanska vapen och understödd av flyg från amerikanska hangarfartyg. Ännu ett irakiskt kaos skapades med död och förintelse och nya massiva flyktingströmmar.
Foreign Affairs sammanfattar det så här i sitt aprilnummer 2007:
”Domstolarna hade skapat fred och stabilitet. Deras nederlag återgav makten i Mogadishu till de krigsherrar som plundrat Mogadishu under större delen av de två senaste decennierna.”
Tidskriften skriver också: ”Beslutet att understödja Etiopiens militära invasion utan att utveckla någon bredare politisk strategi var ett förstummande misstag, särskilt när man betänker USA:s erfarenheter i Irak.”
”USA:s luftangrepp mot islamiska stödjepunkter i södra Somalia har gjort Somalia till ett mycket intressantare mål för al Qaeda än det var tidigare; de har nu under lång tid kunnat rekrytera islamister dit.”
De sämsta elementen från Irak-strategin
Foreign Affairs vill ha en annan politik i Somalia:
”I stället för att som hittills förlita sig på militärt våld, upplysningar och återkommande ingripanden från Etiopien, anti-islamistiska krigsherrar och en svag övergångsregering måste regeringen i Washington inta en mer nyanserad hållning.
Den bör samarbeta med EU, AU, Arabförbundet och FN:s utvecklingsorgan för att förmå parterna att förhandla fram en överenskommelse mellan övergångsregeringen, klanledarna i Mogadishu och de islamiska domstolarna.”
”Bush-administrationen har i stället tillgripit sporadiska militära aktioner och stöd till diktatorer utan att ha någon bredare plan att tillgå.
Därmed kombinerar den de sämsta elementen från Irakstrategin med de smutsiga allianserna under kalla krigs-eran.”
Hur och när den nya politiken ska etableras framgår inte i Foreign Affairs. Man anar att det inte förväntas ske förrän George W Bush lämnar den politiska scenen.
Det lär bli svårt och ta lång tid att återvinna förtroendet. Tills vidare har USA skapat ett nytt krig i världen, ett krig som kommer att vara i minst två år till. Omvärldens protester har varit lama.
Det andra millenniets största katastrof hittills var när George W Bush genom fiffel tillskansade sig och sitt anhang (Cheney, Wolfowitz m fl) presidentmakten i USA.
Den näst största var hans återval.
Rödgrön enighet – och oenighet av
un
Vid Tekniska nämndens möte i veckan som gick behandlades förslag till budget för år 2008 och de därefter följande två åren.
Den rödgröna gruppen var enig om att gå emot borgarnas förslag om taxehöjningar i kollektivtrafiken. Enig var man också mot den politiska majoritetens förslag att lägga ut höjningen av vattentaxan enbart på den fasta avgiften. Av tradition vill de rödgröna att den rörliga delen ska väga tyngre, eftersom hushållen själv i stor utsträckning kan påverka den delen.
Nej till blomsterprogram från borgarna
Tekniska förvaltningen hade föreslagit att nämnden, utöver den givna budgetramen, skulle begära 1,2 miljoner kr för blomsteranläggningar. Det ville inte borgarna, men de rödgröna röstade enhälligt för. Vidare ville förvaltningen att nämnden skulle begära 1,5 miljoner för förbättrat gatuunderhåll och 1 miljon extra för parkunderhåll. Borgarna är nöjda med sakernas nuvarande tillstånd och röstade emot, medan de rödgröna även här var för.
Oenighet
Förslag fanns om att ändra färdtjänsttaxan, vilken i vissa resrelationer (de kortare) kommer att bli en höjning. Här ville Demokratisk Vänster och v att färdtjänsttaxan successivt ska anpassas till taxan i den allmänna kollektivtrafiken. S och mp röstade tillsammans med borgarna igenom den nya taxan.
Trädets år 2008
Oenigheten inom den rödgröna bestod även i andra budgetfrågor. Demokratisk vänster, som enbart har en ersättarplats i nämnden och därmed normalt sett saknar röst- och yrkanderätt, pläderade för att en miljon extra skulle begäras utöver förvaltningens förslag för att göra år 2008 till ”Trädets År” i Lunds kommun. Dvs. DV vill göra en rejäl satsning på åter- och nyplantering av träd och sätta trädens betydelse för tätortsmiljön i fokus under år 2008.
Stimulans till ökad biltrafik
Vidare förespråkade DV att nämnden skulle besluta avslå förslag till investeringar i trafikplats Råby och Sydöstra vägen. Dessa anläggningar kommer att kosta skattebetalarna i runda slängar 120 miljoner kronor – pengar som i stället kunnat användas för investeringar i miljövänlig spårtrafik. Avslag ville DV också ha på investeringar på 9 miljoner i en rondell och en gc-tunnel i korsningen Förhandlingsvägen-Riksväg 16. Investeringens främsta syfte är att öka framkomligheten för biltrafiken till Nova Lund. Beklagligtvis hakade inget av de övriga rödgröna partierna – och än mindre borgarna, förstås – på DV:s förslag. Men det har de en ny chans att göra när förslagen i juni kommer på kommunfullmäktiges bord för beslut.
Den rödgröna gruppen var enig om att gå emot borgarnas förslag om taxehöjningar i kollektivtrafiken. Enig var man också mot den politiska majoritetens förslag att lägga ut höjningen av vattentaxan enbart på den fasta avgiften. Av tradition vill de rödgröna att den rörliga delen ska väga tyngre, eftersom hushållen själv i stor utsträckning kan påverka den delen.
Nej till blomsterprogram från borgarna
Tekniska förvaltningen hade föreslagit att nämnden, utöver den givna budgetramen, skulle begära 1,2 miljoner kr för blomsteranläggningar. Det ville inte borgarna, men de rödgröna röstade enhälligt för. Vidare ville förvaltningen att nämnden skulle begära 1,5 miljoner för förbättrat gatuunderhåll och 1 miljon extra för parkunderhåll. Borgarna är nöjda med sakernas nuvarande tillstånd och röstade emot, medan de rödgröna även här var för.
Oenighet
Förslag fanns om att ändra färdtjänsttaxan, vilken i vissa resrelationer (de kortare) kommer att bli en höjning. Här ville Demokratisk Vänster och v att färdtjänsttaxan successivt ska anpassas till taxan i den allmänna kollektivtrafiken. S och mp röstade tillsammans med borgarna igenom den nya taxan.
Trädets år 2008
Oenigheten inom den rödgröna bestod även i andra budgetfrågor. Demokratisk vänster, som enbart har en ersättarplats i nämnden och därmed normalt sett saknar röst- och yrkanderätt, pläderade för att en miljon extra skulle begäras utöver förvaltningens förslag för att göra år 2008 till ”Trädets År” i Lunds kommun. Dvs. DV vill göra en rejäl satsning på åter- och nyplantering av träd och sätta trädens betydelse för tätortsmiljön i fokus under år 2008.
Stimulans till ökad biltrafik
Vidare förespråkade DV att nämnden skulle besluta avslå förslag till investeringar i trafikplats Råby och Sydöstra vägen. Dessa anläggningar kommer att kosta skattebetalarna i runda slängar 120 miljoner kronor – pengar som i stället kunnat användas för investeringar i miljövänlig spårtrafik. Avslag ville DV också ha på investeringar på 9 miljoner i en rondell och en gc-tunnel i korsningen Förhandlingsvägen-Riksväg 16. Investeringens främsta syfte är att öka framkomligheten för biltrafiken till Nova Lund. Beklagligtvis hakade inget av de övriga rödgröna partierna – och än mindre borgarna, förstås – på DV:s förslag. Men det har de en ny chans att göra när förslagen i juni kommer på kommunfullmäktiges bord för beslut.
2007-04-12
tema:Palestina14:e april – 6:e maj
För tredje året i rad organisera Folkets Bio Panora i Malmö festivalen tema:Palestina i samarbete med ett flertal lokala organisationer såsom MANA, Antirasistiska Filmdagar, ABF, och Palestinagrupperna.
Från lördagen den 14 april till och med söndagen den 6e maj så kommer Malmö stad att myllra av Palestinarelaterade aktiviteter såsom filmvisningar, seminarier, debatter, foto- och konstutställningar, ickevålds- och graffitiworkshops, konserter, teater och fester.
Årets tema är Festival för Frihet: Israel, Palestina och Framtiden, och vi öppnar med en vernissage av Dror och Gunilla Feiler. Deras utställningar har ställts ut i Stockholm, såväl som i Israel, Norge och Danmark. Samma dag kickar vi igång en gatufest, och sedan är festivalen ett faktum.
Med fokus på filmvisningar och andra kulturarrangemang, hoppas vi kunna berätta levande historier om andra saker än ockupation och krigsföring. Vi vill peppa till engagemang, och nyfikenhet, och att börja ställa frågor till sig själv och till andra om vad det är för vision vi har med Mellanöstern.
Vi tror att "kulturell aktivism", innefattande allt från bullriga kastrullprotester till poetry slam till komiska sketcher och clowner med röda näsor, kan vara effektiva medel för att nå en bredare publik. Men också för att kasta nytt ljus på existerande problem och utmaningar.
Bland våra gäster märks palestinska icke-våldsaktivister, israeliska vapenvägrare, och föräldrar till barn som stupat. Men även Pia Sundhage, Jonas Hassan Khemiri och Nabila. Genom att kombinera seriös debatt med fester och humor vill vi visa att Palestina är en dynamisk plats som rymmer en mängd olika idéer, drömmar och typer av kamp. Vår förhoppning är att festivalen kan verka som en mötesplats – ett öppet forum där nya kontakter kan knytas och de första fröna till framtida project sås. Alla för att skapa en ny och mer hoppfull framtid för Mellanöstern.
Festivalens höjdpunkt kommer vara den 4/5 på inkonst, där det gladaste,coolaste och mest inspirerande party för palestina arrangeras. Pengarna som samlas kommer att gå till den enda biografen på norra västbanken, på frihetsteatern i Jenins flyktingläger.
Hela programmet finns på www.panora.nu
Från lördagen den 14 april till och med söndagen den 6e maj så kommer Malmö stad att myllra av Palestinarelaterade aktiviteter såsom filmvisningar, seminarier, debatter, foto- och konstutställningar, ickevålds- och graffitiworkshops, konserter, teater och fester.
Årets tema är Festival för Frihet: Israel, Palestina och Framtiden, och vi öppnar med en vernissage av Dror och Gunilla Feiler. Deras utställningar har ställts ut i Stockholm, såväl som i Israel, Norge och Danmark. Samma dag kickar vi igång en gatufest, och sedan är festivalen ett faktum.
Med fokus på filmvisningar och andra kulturarrangemang, hoppas vi kunna berätta levande historier om andra saker än ockupation och krigsföring. Vi vill peppa till engagemang, och nyfikenhet, och att börja ställa frågor till sig själv och till andra om vad det är för vision vi har med Mellanöstern.
Vi tror att "kulturell aktivism", innefattande allt från bullriga kastrullprotester till poetry slam till komiska sketcher och clowner med röda näsor, kan vara effektiva medel för att nå en bredare publik. Men också för att kasta nytt ljus på existerande problem och utmaningar.
Bland våra gäster märks palestinska icke-våldsaktivister, israeliska vapenvägrare, och föräldrar till barn som stupat. Men även Pia Sundhage, Jonas Hassan Khemiri och Nabila. Genom att kombinera seriös debatt med fester och humor vill vi visa att Palestina är en dynamisk plats som rymmer en mängd olika idéer, drömmar och typer av kamp. Vår förhoppning är att festivalen kan verka som en mötesplats – ett öppet forum där nya kontakter kan knytas och de första fröna till framtida project sås. Alla för att skapa en ny och mer hoppfull framtid för Mellanöstern.
Festivalens höjdpunkt kommer vara den 4/5 på inkonst, där det gladaste,coolaste och mest inspirerande party för palestina arrangeras. Pengarna som samlas kommer att gå till den enda biografen på norra västbanken, på frihetsteatern i Jenins flyktingläger.
Hela programmet finns på www.panora.nu
Ett brev betyder så mycket
av Lucifer
Att Internets spridning har gett oss nya former för politisk opinionsbildning och mobilisering är ingen nyhet, även om det ännu är oklart hur mycket det påverkar svensk politik. Taskiga hemsidor fanns det gott om i förra valrörelsen, men det är ju inte allt. Ibland fungerar webben som nyhetsförmedlare, andra gånger handlar det om namninsamlingar för underskrifter på uttalanden och vädjande om stöd.Men jag måste nog säga att jag häromdan stötte på en innovation. Som bekant försöker moderaterna genom vår rödbrusige försvarsminister Mikael Odenberg (m) få igenom ett förslag där all svensk internettrafik som korsar landets gränser ska skördas och tröskas av FRA. Jo, FRA är den hemliga avlyssningsorganisationen som brukar byta äpplen mot päron med kollegorna i andra länder. Nu föreslås på den pigga sajten www.selig.se att man så att säga förekommer den nya lagstiftningen. Förslaget är att man ska skicka en kopia på varje privatbrev man sänder iväg till adressen mikael.odenberg@defence. ministry.se och tillfogar kommentaren [Kopia av detta meddelande skickas till försvarsdepartementet för övervakningsändamål. De vill ju ändå läsa min e-post.]
Såvitt jag förstår är det fullt lagligt att göra så och rimligen bör det också vara ganska effektivt som opinionsbildning. Det ska bli spännande att se om det tar skruv.
Marianne Berg – en kommentar
av Gunnar Sandin
I Sydsvenskans serie intervjuer med skånska riksdagsledamöter hade den 12.4 turen kommit till Marianne Berg (v).
I intervjun redovisar hon sitt engagemang för och arbete med i första hand allmänna kvinnofrågor och i andra hand HBT-frågor. Men jag saknar ett viktigt ämnesområde: skånska frågor? Diskuterades inte de?
Det finns ju många specifikt skånska intressefrågor som behöver en radikal röst i riksdagen och i den allmänna debatten. Där borde Marianne känna ett särskilt ansvar när hon nu är partiets enda representant från den här landsändan. Men av sådana initiativ har vare sej partimedlemmar eller allmänhet sett särskilt mycket hittills. Det är förstås lite orättvist att jämföra med den förra, fyra gånger så stora representationen, men där fanns ledamöter som kunde föra ut både skånska frågor och andra (t.ex. HBT) med större kraft.
Men kanske skulle Marianne behöva starkare uppbackning från sin hemmaplan, från distriktsstyrelse och distriktsexpedition. Vi minns att alla fyra v-ledamöterna från de två förra mandatperioderna (Sten Lundström, Sven-Erik Sjöstrand, Tasso Stafilides och Karin Svensson Smith) menade att de generellt fick svagare stöd från sin distriktsexpedition än v-representanter från andra landsändar. Det var förmodligen en fråga om både attityd och arbetsstil, men landets (numerärt) näst största v-distrikt borde kunna bättre.
I intervjun redovisar hon sitt engagemang för och arbete med i första hand allmänna kvinnofrågor och i andra hand HBT-frågor. Men jag saknar ett viktigt ämnesområde: skånska frågor? Diskuterades inte de?
Det finns ju många specifikt skånska intressefrågor som behöver en radikal röst i riksdagen och i den allmänna debatten. Där borde Marianne känna ett särskilt ansvar när hon nu är partiets enda representant från den här landsändan. Men av sådana initiativ har vare sej partimedlemmar eller allmänhet sett särskilt mycket hittills. Det är förstås lite orättvist att jämföra med den förra, fyra gånger så stora representationen, men där fanns ledamöter som kunde föra ut både skånska frågor och andra (t.ex. HBT) med större kraft.
Men kanske skulle Marianne behöva starkare uppbackning från sin hemmaplan, från distriktsstyrelse och distriktsexpedition. Vi minns att alla fyra v-ledamöterna från de två förra mandatperioderna (Sten Lundström, Sven-Erik Sjöstrand, Tasso Stafilides och Karin Svensson Smith) menade att de generellt fick svagare stöd från sin distriktsexpedition än v-representanter från andra landsändar. Det var förmodligen en fråga om både attityd och arbetsstil, men landets (numerärt) näst största v-distrikt borde kunna bättre.
Vänstern och moralen
av Lars-Anders Jönsson
I VB nr 11 tar signaturen Lucifer upp den kritik som riktas mot vänsterns ställningstagande i utrikespolitiska frågor. Hur kan vänstern t.ex. acceptera att folk som spränger oskyldiga i luften i Palestina och Irak kallas motståndsmän? Ej överraskande undviker Lucifer att förklara och ställer istället motfrågan; Är palestinska och irakiska patrioter onda människor till skillnad från israeliska soldater? Ja inte är det borgerliga liberaler ”som ska undervisa vänstern i politisk moral”, sammanfattar Lucifer.
Vänstern har genom sin mekaniskt antiamerikanska/antivästerländska politik själv försatt sig i en moraliskt omöjlig situation. Vänstern utgår i sin argumentering från principen om ett lands suveränitet oavsett vad som händer i det aktuella landet. I Afghanistan och Irak avsattes regimer som utövade terror mot sitt folk. För ”vänstern” var detta fel. Förmodligen representerar då USA:s och västs frånvaro i Ruanda en bättre politik.
Hemma kämpar vänstern för utvecklad demokrati, yttrandefrihet, jämlikhet, nedrustning, mm. Ute i världen tar vi ställningstaganden som i praktiken innebär försvar av odemokratiska regimer och rörelser som bygger på religiös fanatism. Att Irak och Afghanistan idag har parlament tillsatta i allmänna val har liten eller ingen betydelse för ”vänstern”.
USA och dess allierade gick in i Irak för att avskaffa en regim som förtryckte stora delar av befolkningen och utgjorde en oberäknelig aktör i den instabila regionen. När Saddams regim störtades kunde den långa FN sanktionen mot Irak och dess befolkning avvecklas. Utvecklingen var hoppingivande. De allierades misstag var att de inte förutsåg hur snabbt etniska och religiösa olikheter kunde exploateras för att skapa konflikter inom landet samt det fanatiska och hänsynslösa våld som skulle komma att användas främst mot de civila i Irak.
Idag terroriseras stora delar av Irak av utländska Al-Qaida och inhemska religiösa fanatiker.
”Vänsterns” motståndsrörelse eller patrioter kämpar vidare. Självmordsbombare attackerar marknadsplatser, arbetssökande och moskeer. Återigen hittas en grupp män avrättade med nackskott.
Men detta tycks Lucifer och ”vänstern” blunda för. Vi inom vänstern har ju i alla fall bättre moral än borgerliga liberaler. USA ut ur Irak. Internationell solidaritet arbetarklassens kampenhet.
Vänstern har genom sin mekaniskt antiamerikanska/antivästerländska politik själv försatt sig i en moraliskt omöjlig situation. Vänstern utgår i sin argumentering från principen om ett lands suveränitet oavsett vad som händer i det aktuella landet. I Afghanistan och Irak avsattes regimer som utövade terror mot sitt folk. För ”vänstern” var detta fel. Förmodligen representerar då USA:s och västs frånvaro i Ruanda en bättre politik.
Hemma kämpar vänstern för utvecklad demokrati, yttrandefrihet, jämlikhet, nedrustning, mm. Ute i världen tar vi ställningstaganden som i praktiken innebär försvar av odemokratiska regimer och rörelser som bygger på religiös fanatism. Att Irak och Afghanistan idag har parlament tillsatta i allmänna val har liten eller ingen betydelse för ”vänstern”.
USA och dess allierade gick in i Irak för att avskaffa en regim som förtryckte stora delar av befolkningen och utgjorde en oberäknelig aktör i den instabila regionen. När Saddams regim störtades kunde den långa FN sanktionen mot Irak och dess befolkning avvecklas. Utvecklingen var hoppingivande. De allierades misstag var att de inte förutsåg hur snabbt etniska och religiösa olikheter kunde exploateras för att skapa konflikter inom landet samt det fanatiska och hänsynslösa våld som skulle komma att användas främst mot de civila i Irak.
Idag terroriseras stora delar av Irak av utländska Al-Qaida och inhemska religiösa fanatiker.
”Vänsterns” motståndsrörelse eller patrioter kämpar vidare. Självmordsbombare attackerar marknadsplatser, arbetssökande och moskeer. Återigen hittas en grupp män avrättade med nackskott.
Men detta tycks Lucifer och ”vänstern” blunda för. Vi inom vänstern har ju i alla fall bättre moral än borgerliga liberaler. USA ut ur Irak. Internationell solidaritet arbetarklassens kampenhet.
Minoritetens rätt i den kommunala demokratin
av Gunnar Stensson
Den 18 maj förra året beslöt riksdagen att den som föreslår återremiss, det vill säga att ett ärende skickas tillbaka till en nämnd eller annat beredande organ för ny beredning, också ska bestämma återremissens innehåll.
För att yrkande om återremiss ska gå igenom i fullmäktiges omröstning krävs att den får stöd av en tredjedel av ledamöterna.
Men riksdagen menar, att återremissen blir meningslös om majoriteten driver igenom en annan motivering än den minoriteten hade. Därför ska den minoritet som begär återremiss också bestämma motiveringen till den.
Bakom beslutet i riksdagen stod m, fp, kd, c, och mp. S och v röstade emot.
Fullmäktiges behandling av återremissyrkandet beträffande planen för BUP-området i Sankt Lars 30/5 är ett flagrant exempel på just det missförhållande som riksdagsbeslutet 2006 avsåg att undanröja.
De partier som stod bakom återremissyrkandet, c, fp, v, dv och mp, ville att ärendet skulle återremitteras till både byggnadsnämnden och tekniska nämnden och att en instruktion skulle följa återremissen om att man ville ändra BUP-planen så den tog bättre hänsyn till miljön.
Mats Helmfrid (m) yrkade i stället att planen skulle gå tillbaka till kommunstyrelsen utan någon instruktion om hur den skulle ändras. Sedan röstade majoriteten (s och m) igenom Mats Helmfrids yrkande.
Det finns stor anledning att debattera minoritetens rätt i den kommunala demokratin, liksom också på riksplanet. Riksdagsmajoriteten tog frågan på stort allvar i maj 2006.
Det är uppseendeväckande att Mats Helmfrid gick emot sitt eget partis ståndpunkt i denna principiellt viktiga fråga.
Vi förutsätter att kommunstyrelsen rättar till misstaget och låter den motivering för återremissen som Jörgen Jörgensson, fp, med flera formulerade bli den som i praktiken gäller.
Vi förutsätter också att fullmäktige för en genomgripande debatt om den viktiga principiella frågan om minoritetens inflytande (liksom också folkopinionens), särskilt viktig i Lund där majoriteterna hittills skiftat varje mandatperiod.
Debatten om minoriteternas rättigheter är också viktig i partiernas interna demokrati. I detta fall har särskilt socialdemokraterna anledning att föra den.
Yttrandefrihet och minoritetsrättigheter är viktiga för klimatet i partiföreningarna. I dag vill ingen reduceras till att fungera som anonym röstboskap utan egen stämma. Som förtroendevald har man ett personligt ansvar.
För att yrkande om återremiss ska gå igenom i fullmäktiges omröstning krävs att den får stöd av en tredjedel av ledamöterna.
Men riksdagen menar, att återremissen blir meningslös om majoriteten driver igenom en annan motivering än den minoriteten hade. Därför ska den minoritet som begär återremiss också bestämma motiveringen till den.
Bakom beslutet i riksdagen stod m, fp, kd, c, och mp. S och v röstade emot.
Fullmäktiges behandling av återremissyrkandet beträffande planen för BUP-området i Sankt Lars 30/5 är ett flagrant exempel på just det missförhållande som riksdagsbeslutet 2006 avsåg att undanröja.
De partier som stod bakom återremissyrkandet, c, fp, v, dv och mp, ville att ärendet skulle återremitteras till både byggnadsnämnden och tekniska nämnden och att en instruktion skulle följa återremissen om att man ville ändra BUP-planen så den tog bättre hänsyn till miljön.
Mats Helmfrid (m) yrkade i stället att planen skulle gå tillbaka till kommunstyrelsen utan någon instruktion om hur den skulle ändras. Sedan röstade majoriteten (s och m) igenom Mats Helmfrids yrkande.
Det finns stor anledning att debattera minoritetens rätt i den kommunala demokratin, liksom också på riksplanet. Riksdagsmajoriteten tog frågan på stort allvar i maj 2006.
Det är uppseendeväckande att Mats Helmfrid gick emot sitt eget partis ståndpunkt i denna principiellt viktiga fråga.
Vi förutsätter att kommunstyrelsen rättar till misstaget och låter den motivering för återremissen som Jörgen Jörgensson, fp, med flera formulerade bli den som i praktiken gäller.
Vi förutsätter också att fullmäktige för en genomgripande debatt om den viktiga principiella frågan om minoritetens inflytande (liksom också folkopinionens), särskilt viktig i Lund där majoriteterna hittills skiftat varje mandatperiod.
Debatten om minoriteternas rättigheter är också viktig i partiernas interna demokrati. I detta fall har särskilt socialdemokraterna anledning att föra den.
Yttrandefrihet och minoritetsrättigheter är viktiga för klimatet i partiföreningarna. I dag vill ingen reduceras till att fungera som anonym röstboskap utan egen stämma. Som förtroendevald har man ett personligt ansvar.
Etanolbrev 5
av Erik Kågström
Trots att Fidel Castro och jag och många andra anser att det är absurt att producera drivmedelsbränsle av mat, så lär vi inte kunna förhindra den utveckling som påbörjats. Det kan då vara en tröst - om än en klen sådan – att all näring inte går till spillo i dessa processer. När etanol tillverkas med majs eller vete som råvara är det stärkelsen man vill åt. De restprodukter man får är rika på näringsämnen och proteiner och används som tillskott i kreatursfoder. Sockerrörets restprodukt – bagassen - har lågt näringsvärde men utnyttjas som bränsle i destillerierna. Bland de grödor som kan användas till biobränsle står sojabönan i särklass när det gäller värdefulla biprodukter.
År 2005 producerade världens jordbrukare 220 miljoner ton sojabönor varav omkring hälften i Brasilien. Mindre än en tiondel av den totala produktionen gick till direkt konsumtion i form av framför allt tofu och veganbiffar. Man extraherade 33 miljoner ton sojaolja varav kanske 2 miljoner ton blev biodiesel, resten framför allt matolja. Sedan oljan extraherats kvarstod 144 miljoner ton sojamjöl, rikt på högvärdiga proteiner. Sojamjölet används främst som tillskott till djurfoder och förutom sitt höga närings- och proteininnehåll har sojamjölet den värdefulla egenskapen att på något sätt katalysera, i det närmaste fördubbla, djurens förmåga att förvandla cellulosa till högvärdigt protein. Denna effekt anses kunna förklara varför nötköttsproduktionen i världen har kunnat öka så kraftigt under de senaste decennierna trots att den förbrukade fodermängden inte ökat nämnvärt. I regel ingår sojamjöl med 15-20% i fodret och ges som tillskott till både nötkreatur, svin, kyckling och odlad fisk. Sojabönan har en annan värdefull egenskap. Eftersom den är en baljväxt kan den binda kväve ur luften och lämpar sig därför väl för växelbruk med f a vete och majs. Det minskar behovet av konstgödning (1).
I Brasilien satsar man på en ökad produktion av biodiesel med sojabönor som råvara. I den amerikanska delstaten Iowa som är landets ledande producent av sojabönor räknar man med att inom några år kunna producera 1,2 miljarder liter biodiesel från sojabönor.
För oss köttätare kan det vara lugnande att biobränsleproduktionen inte allvarligt inkräktar på våra matvanor men de frivilliga veganerna i de utvecklade länderna och de ofrivilliga veganerna i utvecklingsländerna får nog räkna med att deras basvaror blir dyrare till följd av konkurrensen om råvaror med världens bilister och de växande medelklasserna i Kina och Indien som alltmer efterfrågar kött, mjölk, ägg och kyckling. Den fattiga lantbefolkningen i Brasilien har inte heller haft anledning att glädjas över den växande sojaproduktionen med sin karaktär av monokultur som bara berikar ett fåtal.
(1) Lester R. Brown ”Plan B 2.0”
År 2005 producerade världens jordbrukare 220 miljoner ton sojabönor varav omkring hälften i Brasilien. Mindre än en tiondel av den totala produktionen gick till direkt konsumtion i form av framför allt tofu och veganbiffar. Man extraherade 33 miljoner ton sojaolja varav kanske 2 miljoner ton blev biodiesel, resten framför allt matolja. Sedan oljan extraherats kvarstod 144 miljoner ton sojamjöl, rikt på högvärdiga proteiner. Sojamjölet används främst som tillskott till djurfoder och förutom sitt höga närings- och proteininnehåll har sojamjölet den värdefulla egenskapen att på något sätt katalysera, i det närmaste fördubbla, djurens förmåga att förvandla cellulosa till högvärdigt protein. Denna effekt anses kunna förklara varför nötköttsproduktionen i världen har kunnat öka så kraftigt under de senaste decennierna trots att den förbrukade fodermängden inte ökat nämnvärt. I regel ingår sojamjöl med 15-20% i fodret och ges som tillskott till både nötkreatur, svin, kyckling och odlad fisk. Sojabönan har en annan värdefull egenskap. Eftersom den är en baljväxt kan den binda kväve ur luften och lämpar sig därför väl för växelbruk med f a vete och majs. Det minskar behovet av konstgödning (1).
I Brasilien satsar man på en ökad produktion av biodiesel med sojabönor som råvara. I den amerikanska delstaten Iowa som är landets ledande producent av sojabönor räknar man med att inom några år kunna producera 1,2 miljarder liter biodiesel från sojabönor.
För oss köttätare kan det vara lugnande att biobränsleproduktionen inte allvarligt inkräktar på våra matvanor men de frivilliga veganerna i de utvecklade länderna och de ofrivilliga veganerna i utvecklingsländerna får nog räkna med att deras basvaror blir dyrare till följd av konkurrensen om råvaror med världens bilister och de växande medelklasserna i Kina och Indien som alltmer efterfrågar kött, mjölk, ägg och kyckling. Den fattiga lantbefolkningen i Brasilien har inte heller haft anledning att glädjas över den växande sojaproduktionen med sin karaktär av monokultur som bara berikar ett fåtal.
(1) Lester R. Brown ”Plan B 2.0”
Spöket i kommunfullmäktige
av n
Det var inte bara förtroendevalda ur Lunds åtta politiska partier som stred om BUP-området och dess gröna vallar vid fullmäktigesammanträdet i mars. Närvaron av en osynlig makt kunde hela tiden förnimmas. Den dikterade villkoren för den politiska debatten.
Den kunde anas bakom Gunnar Jönssons (s) försvar för den byggplan, som Nita Lorimer (v) betecknade som en standardbyggplan som någon hittat i en låda på stadsbyggnadskontoret och mekaniskt tillämpat på BUP-området utan hänsyn till dess speciella natur- och kulturmiljö. Precis som om Sankt Lars-området hade varit vilken åkerlapp som helst i förorten!
Gunnar Jönsson var ordförande i byggnadsnämnden när avtalet om exploateringen av Sankt Lars-området slöts med fastighetsbolaget. I avtalet utgör BUP-området en viktig del.
Redan när planen offentliggjordes för två år sedan kritiserades den. En stark opinion krävde att utbyggnaden skulle begränsas till området innanför vallarna, det vill säga det område som en gång varit den Barn- och ungdomspsykologiska klinikens. Det innebar att varken den triangelformade ängen mellan BUP och Regnbågskvarteret eller remsan av Brukshundsklubbens övningsfält utanför den västra vallen borde bebyggas.
Visserligen försvarade Gunnar Jönsson byggplanen, men inte som om han älskade den utan snarare genom att förneka att den var så skadlig som kritikerna påstått. Som huvudansvarig för avtalet var han förstås rent formellt tvungen att försvara den.
Däremot talade han med entusiasm om de fördelar avtalet innebar: bland annat parkmark längs Höje å och ett nytt äldreboende i parkmiljö.
Han försökte övertyga åhörarna på de fyllda läktarna om att förutsättningen för att bygga det nya äldreboendet och omvandla av Höje ås stränder till parkmark var att BUP-området, ängen och Brukshundsklubbens övningsfält exploaterades exakt enligt byggplanen. Att ändra i den innebar att man riskerade att spräcka det övergripande avtalet med fastighetsbolaget.
När byggnadsnämndens nuvarande ordförande Göran Brink tog till orda blev det osynliga inflytandet nästan synligt. Han beskrev hur fastighetsbolaget, som den gången hette Realia, under tio år blockerade utvecklingen för att tvinga kommunen att undanröja de hänsyn och inskränkningar som var knutna till Sankt Lars-området.
Under den rödgröna mandatperioden lossnade allt. Gunnar Jönsson kunde sluta ett avtal med innebörden att Lunds kommun köpte parkmarken längs Höje å genom att godkänna den hårda exploateringen av BUP-området. Detta gjorde samrådsförfarandet till en meningslös formalitet.
Gunnar Jönssons bekymmer började när beslutet om Sankt Lars-områdets exploatering flyttades från byggnadsnämnden till fullmäktige. Då var både han och Göran Brink för sin trovärdighet i förhållande till fastighetsbolaget nödgade att övertala sina respektive partier att stödja planen.
De måste se till att Lunds kommun inte gav efter för kritikernas och de boendes krav på förändringar och begränsningar i byggplanen, hur berättigade och måttliga de än var. Det skulle ju innebära att kommunen bröt avtalet. Därmed skulle fastighetsbolaget, (inte längre Realia utan Kungsleden, men till stor del samma personer som tidigare) kunna upphäva det med motiveringen att det inte längre var lönsamt att bygga.
Akelius använde samma argument för att driva igenom byggandet av de fyra sexvåningshusen i Klostergården. Fick man inte bygga så högt och tätt som man ville, så var det inte lönsamt. Var det inte lönsamt blev ingenting byggt. Den gången lyckades fastighetsbolaget skrämma politikerna så att de gick med på att husen byggdes enligt Akelius plan, trots att de var för höga och låg för tätt.
Jönsson och Brink lyckades hålla sina partier på mattan. Samarbetet mellan det gamla och det nya arbetarpartiet säkrade en majoritet i fullmäktige för att tillgodose fastighetsbolagets krav.
Men inte helt. En minoritet bestående av dv, v, mp, fp och c samlade 25 röster och hade därmed uppnått mer än den tredjedel av kommunfullmäktige som krävs för att besluta om en minoritetsåterremiss. Minoriteten krävde att planen skulle omprövas i byggnadsnämnden och tekniska nämnden med utgångspunkt från de miljömässiga och kulturella värden som står på spel. Till saken hör att tekniska nämnden till skillnad från byggnadsnämnden motsatt sig planen i dess nuvarande utformning.
Sedan ingrep Mats Helmfrid. Mer om det i artikeln Minoriteten i den kommunala demokratin.
Den kunde anas bakom Gunnar Jönssons (s) försvar för den byggplan, som Nita Lorimer (v) betecknade som en standardbyggplan som någon hittat i en låda på stadsbyggnadskontoret och mekaniskt tillämpat på BUP-området utan hänsyn till dess speciella natur- och kulturmiljö. Precis som om Sankt Lars-området hade varit vilken åkerlapp som helst i förorten!
Gunnar Jönsson var ordförande i byggnadsnämnden när avtalet om exploateringen av Sankt Lars-området slöts med fastighetsbolaget. I avtalet utgör BUP-området en viktig del.
Redan när planen offentliggjordes för två år sedan kritiserades den. En stark opinion krävde att utbyggnaden skulle begränsas till området innanför vallarna, det vill säga det område som en gång varit den Barn- och ungdomspsykologiska klinikens. Det innebar att varken den triangelformade ängen mellan BUP och Regnbågskvarteret eller remsan av Brukshundsklubbens övningsfält utanför den västra vallen borde bebyggas.
Visserligen försvarade Gunnar Jönsson byggplanen, men inte som om han älskade den utan snarare genom att förneka att den var så skadlig som kritikerna påstått. Som huvudansvarig för avtalet var han förstås rent formellt tvungen att försvara den.
Däremot talade han med entusiasm om de fördelar avtalet innebar: bland annat parkmark längs Höje å och ett nytt äldreboende i parkmiljö.
Han försökte övertyga åhörarna på de fyllda läktarna om att förutsättningen för att bygga det nya äldreboendet och omvandla av Höje ås stränder till parkmark var att BUP-området, ängen och Brukshundsklubbens övningsfält exploaterades exakt enligt byggplanen. Att ändra i den innebar att man riskerade att spräcka det övergripande avtalet med fastighetsbolaget.
När byggnadsnämndens nuvarande ordförande Göran Brink tog till orda blev det osynliga inflytandet nästan synligt. Han beskrev hur fastighetsbolaget, som den gången hette Realia, under tio år blockerade utvecklingen för att tvinga kommunen att undanröja de hänsyn och inskränkningar som var knutna till Sankt Lars-området.
Under den rödgröna mandatperioden lossnade allt. Gunnar Jönsson kunde sluta ett avtal med innebörden att Lunds kommun köpte parkmarken längs Höje å genom att godkänna den hårda exploateringen av BUP-området. Detta gjorde samrådsförfarandet till en meningslös formalitet.
Gunnar Jönssons bekymmer började när beslutet om Sankt Lars-områdets exploatering flyttades från byggnadsnämnden till fullmäktige. Då var både han och Göran Brink för sin trovärdighet i förhållande till fastighetsbolaget nödgade att övertala sina respektive partier att stödja planen.
De måste se till att Lunds kommun inte gav efter för kritikernas och de boendes krav på förändringar och begränsningar i byggplanen, hur berättigade och måttliga de än var. Det skulle ju innebära att kommunen bröt avtalet. Därmed skulle fastighetsbolaget, (inte längre Realia utan Kungsleden, men till stor del samma personer som tidigare) kunna upphäva det med motiveringen att det inte längre var lönsamt att bygga.
Akelius använde samma argument för att driva igenom byggandet av de fyra sexvåningshusen i Klostergården. Fick man inte bygga så högt och tätt som man ville, så var det inte lönsamt. Var det inte lönsamt blev ingenting byggt. Den gången lyckades fastighetsbolaget skrämma politikerna så att de gick med på att husen byggdes enligt Akelius plan, trots att de var för höga och låg för tätt.
Jönsson och Brink lyckades hålla sina partier på mattan. Samarbetet mellan det gamla och det nya arbetarpartiet säkrade en majoritet i fullmäktige för att tillgodose fastighetsbolagets krav.
Men inte helt. En minoritet bestående av dv, v, mp, fp och c samlade 25 röster och hade därmed uppnått mer än den tredjedel av kommunfullmäktige som krävs för att besluta om en minoritetsåterremiss. Minoriteten krävde att planen skulle omprövas i byggnadsnämnden och tekniska nämnden med utgångspunkt från de miljömässiga och kulturella värden som står på spel. Till saken hör att tekniska nämnden till skillnad från byggnadsnämnden motsatt sig planen i dess nuvarande utformning.
Sedan ingrep Mats Helmfrid. Mer om det i artikeln Minoriteten i den kommunala demokratin.
2007-04-05
Fest i fastigheterna
av Lucifer
Det gick inte så bra förra gången” är rubriken på en av ledarna i New York Times när detta skrivs på onsdagen. Bakgrunden är konstaterandet av att skillnaden mellan fattiga och rika har aldrig varit så stor förr i USA. Rekorden från 1920-talet är slagna. Och den gången gick det ju inte så bra – den stora depressionen slog till och det tog många år innan USA hämtade sig.Jag gissar att vi i Sverige är i samma läge. Lönerna för direktörerna i börsbolagen, ersättningarna till styrelseproffs, utdelningarna till aktieägarna går i topp. Visst, det blir pengar till vanliga löntagare också. Hästskitsteorin fungerar. Ger man bara hästarna tillräckligt bra mat blir det faktiskt lite gott att äta också för gråsparvarna som går där och plockar.
Ja, se pengar
Det är så klart svårt att inte tänka på pengar en dag som denna när nu både förmögenhetsskatten och fastighetsskatten ska bort. Jag vet inte om det blir många champagnefukostar nu i helgen nere på Näset, men visst har väl det varit några lönsamma veckor där.
Men kanske är det ändå inte särskilt givande att betrakta det här ur moralisk synpunkt. I stället: Är det förnuftigt, klokt? Och vem exakt vinner? Ja, flera har redan hunnit påpeka att både vänster och höger vinner på förslagen: högern för att de tjänar så bra på dem, vänstern därför att de man får en tydlig illustration av hur borgarna gynnar de sina. Fast det kan man ju lika gärna vända på och säga att båda förlorar: högern på att bli avslöjad, vänstern på att bli lurad på pengar.
Men den stora förloraren är nog här tredje part, samhället. Det är ganska väl belagt att samhällsformer utan stora inkomst- och förmögenhetsskillnader fungerar bättre och är lyckligare än de som utmärks av kontraster. Sverige går mot en tydligare polarisering, det verkar helt klart. Andra skulle kalla det en normalisering, vi blir mer som andra västländer, och det var väl det som var själva meningen med kampanjen för att vi skulle gå med i EU. Sverige som undantag håller på att suddas ut.
Money, money
Varför sänks då fastighetskatten? Ja, det fanns väl vissa fall där den slog hårt och den förra regeringen var väldigt senfärdig med att undanröja dem. Och det här är naturligtvis en triumf för de gnetna tanterna i Sveriges Villaägareförening eller vad den nu heter och jag föreslår att man där nu samlar in pengar till en bukett påskliljor till Göran Hägglund (kd), reformens andlige fader. I kommentarerna har det talats om att nu betalar Fredrik Reinfeldt tillbaka för stödet från de medelålders radhusägarna i Täby, Lerum och Södra Sandby. Jag tror dock att de på sikt förlorar på förslaget genom prisbildning och marknadsförhållandena på småhus. Men det får vi se.
En sak är dock klar: samhället förlorar och fastighetsskatten kommer säkert att behöva återkomma. Överallt i världen har man skatt på fast egendom. I USA är fastighetsskatten grunden för all beskattning. Varför? Jo, man kan inte trixa med den, inte smita eller hålla sig undan som med så många andra skatter. Med den lågskattekonkurrens som bedrivs inom EU kommer den svenska skattebasen undan för undan att eroderas och då hade vi behövt något säkert för att hålla statens inkomster uppe. Men det är kanske det ytterst handlar om: att svältföda den förbannade staten så att den inte blandar sig så mycket. Det har prövats förr.
Glad påsk, om det nu är möjligt!
Höj inte busstaxan!
av Ulf Nymark
Beroende på att miljöpartiet inte kunde delta i Tekniska nämndens senaste möte fick Demokratisk Vänster, som annars bara har en ersättarplats, delta i besluten. Bland annat fanns på nämndens dagordning de borgerligas förslag till taxehöjning inom Stadstrafiken. Demokratisk Vänster, tillsammans med de övriga tre röda och gröna oppositionspartierna, röstade emot taxehöjningen. Så här motiverar DV sitt ställningstagande i sin reservation mot beslutet:
”DemokratiskVänster reserverar sig mot Tekniska nämndens beslut att föreslå kommunfullmäktige en ny höjning av taxan i stadstrafiken. Kontanttaxan föreslås höjas med 3 kronor och periodkortet öka till 370 kronor. Om förslaget vinner kommunfullmäktiges gehör innebär det en 50% höjning av kontanttaxan och nästan en 25 procentig höjning av periodkortskostnaden sedan 2004.
Vi betraktar kollektivtrafiken som en del av den allmänna samhälleliga välfärden. Den kraftiga höjning som nu föreslås är oacceptabel ur miljösynpunkt, ur jämställdhetssynpunkt och ur rättvisesynpunkt.
Ur miljösynpunkt därför att:
Taxehöjningen kommer att ge biltrafiken konkurrensfördelar på Stadstrafikens bekostnad. Mera biltrafik späder på klimatpåverkan, ökar emissioner, trängsel, buller och barriäreffekter samt leder till fler skadade i trafiken.
Ur jämställdhetssynpunkt därför att:
Kvinnor i högre grad än män är beroende av kollektivtrafiken. Kvinnor är flitigare kollektivtrafikresenärer än män, samtidigt som kvinnor i genomsnitt har lägre inkomster.
Ur rättvisesynpunkt därför att:
Låginkomsttagare (inte minst ungdomar) är beroende av kollektivtrafiken i större utsträckning än höginkomsttagare.
Därför säjer Demokratisk Vänster nej till taxehöjningen, därför vill vi satsa på en kollektivtrafik som ger reskomfort av hög standard och god tillgänglighet till låga kostnader för resenären.”
Som jag ser det måste DV och andra miljö- och rättvisevänner driva att den lägsta p-avgiften i stadskärnan måste vara minst 15:-. Jag kommer att verka för att DV ställer sig bakom detta förslag till höjning av p-avgiften. Och, naturligtvis, även de tre andra rödgröna oppositionspartierna.
Ulf Nymark
Demokratisk vänster
”DemokratiskVänster reserverar sig mot Tekniska nämndens beslut att föreslå kommunfullmäktige en ny höjning av taxan i stadstrafiken. Kontanttaxan föreslås höjas med 3 kronor och periodkortet öka till 370 kronor. Om förslaget vinner kommunfullmäktiges gehör innebär det en 50% höjning av kontanttaxan och nästan en 25 procentig höjning av periodkortskostnaden sedan 2004.
Vi betraktar kollektivtrafiken som en del av den allmänna samhälleliga välfärden. Den kraftiga höjning som nu föreslås är oacceptabel ur miljösynpunkt, ur jämställdhetssynpunkt och ur rättvisesynpunkt.
Ur miljösynpunkt därför att:
Taxehöjningen kommer att ge biltrafiken konkurrensfördelar på Stadstrafikens bekostnad. Mera biltrafik späder på klimatpåverkan, ökar emissioner, trängsel, buller och barriäreffekter samt leder till fler skadade i trafiken.
Ur jämställdhetssynpunkt därför att:
Kvinnor i högre grad än män är beroende av kollektivtrafiken. Kvinnor är flitigare kollektivtrafikresenärer än män, samtidigt som kvinnor i genomsnitt har lägre inkomster.
Ur rättvisesynpunkt därför att:
Låginkomsttagare (inte minst ungdomar) är beroende av kollektivtrafiken i större utsträckning än höginkomsttagare.
Därför säjer Demokratisk Vänster nej till taxehöjningen, därför vill vi satsa på en kollektivtrafik som ger reskomfort av hög standard och god tillgänglighet till låga kostnader för resenären.”
Som jag ser det måste DV och andra miljö- och rättvisevänner driva att den lägsta p-avgiften i stadskärnan måste vara minst 15:-. Jag kommer att verka för att DV ställer sig bakom detta förslag till höjning av p-avgiften. Och, naturligtvis, även de tre andra rödgröna oppositionspartierna.
Ulf Nymark
Demokratisk vänster
I stället för motorvägspåfart
av Gunnar Sandin
Klimatet kan bli den nya stora skiljefrågan mellan höger och vänster, menar Göran Greider. Vänstern har större tro på kollektiva lösningar och är mer optimistisk om planeringens möjligheter. Och den har framför allt en starkare tradition av solidaritet, inte minst internationell. Får vi påminna om rubriken på v-Lunds förra trafikpolitiska program, ”Solidaritet med Seychellerna”? – insikten om att avgaser i Lund får Indiska oceanen att stiga.
I det svenska valet visade de borgerliga segrarna på olika nivåer att sammanhållning är ett framgångsrecept. Allt fler talar om rödgröna koalitioner. Därför är det trist, som vi skrev förra veckan, att fullmäktigedebatten på marsmötet så tydligt visade att de rödgröna lokalt är splittrade i en både reellt och symboliskt viktig miljö- och klimatfråga, den om motorvägspåfarten vid Råby som aktualiserades av planen för Hasslanda. Dv, mp och v ville få bort den del i planen som handlar om påfarten, s försvarade den. Inte minst genom Björn Abelson, partiets mest profilerade miljöpolitiker, tidigare ordförande i kommunens miljönämnd, nu ordförande i hela s-föreningen.
– Jag förstår invändningarna, men när det gäller just den här planen finns det inga alternativ, sa Björn ungefär i debatten. Tror han på detta, eller har han blivit nedröstad av sin partigrupp? Hur som helst riskerar vi att få höra honom upprepa argumentet när vi kommer till planen om själva påfarten, och till nästa plan, och nästa, i det som Ulf Nymark (dv) i debatten kallade en omvänd salamitaktik. Varje gång går det att motivera utbyggnaden av bilismens infrastruktur med omsorg om jobb eller hot från länsstyrelsen.
Låt oss se på det senare argumentet, som i fullmäktige starkast underströks av Göran Brinck (m). Håller det?
Nej. Lunds kommun kan trilskas. Den kan överklaga, på samma sätt som vissa av dess invånare driver frågor ända upp på europeisk nivå. Motiveringen är enkel och torde gå hem hos en bred opinion: klimathotet och försiktighetsprincipen i kombination gör det oförsvarligt att bygga för bilismen. Pengarna behövs till annat.
Och om länsstyrelsen står på sej, kanske med (den borgerliga) regeringens stöd, och vägrar att godkänna den biltrafikalstrande planen för Norrängaområdet? Nå, då får vi tills vidare avstå från att bygga på Norränga. Det kan bli ett avbräck i bostadsförsörjningen och det är inte bra, men det bör i stort sett kunna kompenseras med genom tidigareläggning av andra områden, såsom Stångby, och förstärkning av stadsbyggnadskontoret så att framtagandet av nya planer kan påskyndas.
Till att börja med kunde Björn Abelson inför nästan planbeslut få sitt parti att bjuda hit Göran Greider till ett möte om klimathot och andra framtidsfrågor. Det skulle säkert samla en stor och engagerad publik från olika partier.
I det svenska valet visade de borgerliga segrarna på olika nivåer att sammanhållning är ett framgångsrecept. Allt fler talar om rödgröna koalitioner. Därför är det trist, som vi skrev förra veckan, att fullmäktigedebatten på marsmötet så tydligt visade att de rödgröna lokalt är splittrade i en både reellt och symboliskt viktig miljö- och klimatfråga, den om motorvägspåfarten vid Råby som aktualiserades av planen för Hasslanda. Dv, mp och v ville få bort den del i planen som handlar om påfarten, s försvarade den. Inte minst genom Björn Abelson, partiets mest profilerade miljöpolitiker, tidigare ordförande i kommunens miljönämnd, nu ordförande i hela s-föreningen.
– Jag förstår invändningarna, men när det gäller just den här planen finns det inga alternativ, sa Björn ungefär i debatten. Tror han på detta, eller har han blivit nedröstad av sin partigrupp? Hur som helst riskerar vi att få höra honom upprepa argumentet när vi kommer till planen om själva påfarten, och till nästa plan, och nästa, i det som Ulf Nymark (dv) i debatten kallade en omvänd salamitaktik. Varje gång går det att motivera utbyggnaden av bilismens infrastruktur med omsorg om jobb eller hot från länsstyrelsen.
Låt oss se på det senare argumentet, som i fullmäktige starkast underströks av Göran Brinck (m). Håller det?
Nej. Lunds kommun kan trilskas. Den kan överklaga, på samma sätt som vissa av dess invånare driver frågor ända upp på europeisk nivå. Motiveringen är enkel och torde gå hem hos en bred opinion: klimathotet och försiktighetsprincipen i kombination gör det oförsvarligt att bygga för bilismen. Pengarna behövs till annat.
Och om länsstyrelsen står på sej, kanske med (den borgerliga) regeringens stöd, och vägrar att godkänna den biltrafikalstrande planen för Norrängaområdet? Nå, då får vi tills vidare avstå från att bygga på Norränga. Det kan bli ett avbräck i bostadsförsörjningen och det är inte bra, men det bör i stort sett kunna kompenseras med genom tidigareläggning av andra områden, såsom Stångby, och förstärkning av stadsbyggnadskontoret så att framtagandet av nya planer kan påskyndas.
Till att börja med kunde Björn Abelson inför nästan planbeslut få sitt parti att bjuda hit Göran Greider till ett möte om klimathot och andra framtidsfrågor. Det skulle säkert samla en stor och engagerad publik från olika partier.
Etanol brev 4
av Erik Kågström
Det har länge funnits ett intresse för att utnyttja perenna gräsarter för biobränsleproduktion. Gräs är inte lika krävande när det gäller jordmån och behov av jordbearbetning som livsmedelsgröda. Man kan använda magra och oländiga ytor – i princip betesmark. En fördel är också att en enda sådd kan ge skördar under upp till femton år. På 70-talet, när det svenska jordbruket skulle läggas om, såddes rörflen på flera tusen hektar i olika delar av landet. Men eftersom det då inte fanns någon marknad för produkterna, upphörde denna odling ganska snabbt.
På senare tid har switchgrass blivit aktuellt. Det är ett amerikanskt präriegräs som även förekommer i andra världsdelar. I Europa har EU tagit ett initiativ som lett till provodlingar av switchgrass på mindre ytor i olika delar av Europa. Man har funnit att switchgrass lämpar sig bra för odling i Europa och har också kommit fram till vilka sorter av gräset som passar i olika delar av Europa. Switchgrass kan förädlas till fibermaterial, till pellets eller briketter men även till etanol. Ännu är det oklart hur det ställer sig med lönsamheten och någon produktion i kommersiell skala förekommer inte.
I slutet av nittiotalet startades ett projekt i Glommersträsk där målet var att göra Arvidsjaurs kommun oberoende av fossila bränslen, i första hand när det gällde uppvärmning. I projektet ingick odling av rörflen på 126 hektar nedlagda myrodlingar som inte ansågs lämpade för livsmedelsproduktion. Liksom switchgrass kan rörflen förädlas till fibermaterial och olika typer av biobränsle. I en utvärdering av rörflensodlingarna som gjorts av Norrbottens Energikontor konstateras att etableringen av rörflen artat sig bra och att det därför ser lovande ut. Med nuvarande pris- och konkurrenssituation när det gäller råvaror för biobränslen är odling av rörflen dock inte lönsamt. I varje fall inte så länge det i vårt land finns ett överskott på sågverksbiprodukter som sågspån och kutterspån.
Man kan kanske dra den slutsatsen att olika sorters gräs kan bli aktuella som råvaror för t ex etanol först när priserna på bränsle stigit avsevärt.
Erik Kågström
I kommande brev bland annat
• Biodiesel i Amerika – soja
• Biprodukter vid
biobränsleproduktion
• Spannmålshandeln i världen
• Kan spannmålsproduktionen i
världen ökas?
• Energiekonomi i
biobränsleproduktionen
- emergiprincipen
På senare tid har switchgrass blivit aktuellt. Det är ett amerikanskt präriegräs som även förekommer i andra världsdelar. I Europa har EU tagit ett initiativ som lett till provodlingar av switchgrass på mindre ytor i olika delar av Europa. Man har funnit att switchgrass lämpar sig bra för odling i Europa och har också kommit fram till vilka sorter av gräset som passar i olika delar av Europa. Switchgrass kan förädlas till fibermaterial, till pellets eller briketter men även till etanol. Ännu är det oklart hur det ställer sig med lönsamheten och någon produktion i kommersiell skala förekommer inte.
I slutet av nittiotalet startades ett projekt i Glommersträsk där målet var att göra Arvidsjaurs kommun oberoende av fossila bränslen, i första hand när det gällde uppvärmning. I projektet ingick odling av rörflen på 126 hektar nedlagda myrodlingar som inte ansågs lämpade för livsmedelsproduktion. Liksom switchgrass kan rörflen förädlas till fibermaterial och olika typer av biobränsle. I en utvärdering av rörflensodlingarna som gjorts av Norrbottens Energikontor konstateras att etableringen av rörflen artat sig bra och att det därför ser lovande ut. Med nuvarande pris- och konkurrenssituation när det gäller råvaror för biobränslen är odling av rörflen dock inte lönsamt. I varje fall inte så länge det i vårt land finns ett överskott på sågverksbiprodukter som sågspån och kutterspån.
Man kan kanske dra den slutsatsen att olika sorters gräs kan bli aktuella som råvaror för t ex etanol först när priserna på bränsle stigit avsevärt.
Erik Kågström
I kommande brev bland annat
• Biodiesel i Amerika – soja
• Biprodukter vid
biobränsleproduktion
• Spannmålshandeln i världen
• Kan spannmålsproduktionen i
världen ökas?
• Energiekonomi i
biobränsleproduktionen
- emergiprincipen
Uppskjutna spår
av Gr
– dags att agera för region och kommun
Att järnvägen till Dalby och andra skånska spårinvesteringar var hotade hade aviserats. Banverket pekar på stål- och cementpriserna som drivits upp av högkonjunkturen, men kunde gott ha nämnt alla absurda överklaganden av järnvägsplaner och den taffliga politiska och administrativa hanteringen. Hänsynen till småfåglar fördröjer Botniabanan, hänsynen till Stockholms bilister driver ner det nya spåret under jorden och fördröjer det till år 2018. Och fördröjningar är fördyringar, för under tiden ska projektkontoren underhållas.
Det är en viss men otillräcklig tröst att väginvesteringarna drabbas på motsvarande sätt. Att skjuta upp angelägna investeringar i det miljövänligaste transportmedlet är förstås fel åtgärd och ger helt fel signaler i miljölarmens tid. I Skåne är det inte minst utbyggnaden av pågatågsnätet med nya linjer och stationer som blir lidande, trots att det mest gäller befintliga spår och investeringarna därför är måttliga, handlar om förbigångsspår, plattformar och signaler. ”Vi prioriterar fyrspåret Arlöv–Flackarp”, säger Banverket. Bluff. Redan innan sa Banverkets ansvariga att det projektet skulle bli klart tidigast 2016, eftersom småkommunerna bromsar, så det finns ingen utbyggnad att slå vakt om. (Det handlar om en sträcka av 9 kilometer som alltså ska ta 9–10 år att bygga. I fjor färdigställde kineserna järnvägen till Lhasa, en 1 142 km linje, efter knappt fem års arbete.)
Region Skåne har nyss beställt en mängd nya tåg med tanke på en utbyggd trafik. Nu riskerar de att bli undersysselsatta. Bara det är ett skäl för regionen att agera. Men också i kommunerna måste det ske saker. Vad kan då göras?
För det första måste man protestera. Det går snabbt och är billigt – men är inte särskilt verkningsfullt. ALLA som drabbas, över hela landet, protesterar och inget talar för att regeringen kommer att lyssna särskilt intensivt på Skåne.
För det andra kan man visa att man är beredd att själv dra konsekvenser av klimathotet. Stoppa de egna investeringarna i vägar och parkeringshus. Trycka på kommunerna Burlöv och Staffanstorp så att de släpper fram ytspåren. Varför ska till exempel Lund och Malmö ta emot gymnasieelever från kommuner som inte visar elementär solidaritet med grannarna?
För det tredje, och viktigast: hosta upp egna pengar. Nästan hälften av medlen kom från kommunerna när Skånes ursprungliga järnvägsnät byggdes upp, i en tid när dessa kommuner var mycket fattigare än nu. Helsingborg visar vägen med sin föresats att bygga ut banan söder om Knutpunkten för egna pengar.
Här finns massor av skrivelser att skriva, motioner att författa, debatter att föra. Men också samarbeten att forma, för vi tror väl att även borgarna måste ta klimathotet på allvar, och dra konsekvenserna.
Att järnvägen till Dalby och andra skånska spårinvesteringar var hotade hade aviserats. Banverket pekar på stål- och cementpriserna som drivits upp av högkonjunkturen, men kunde gott ha nämnt alla absurda överklaganden av järnvägsplaner och den taffliga politiska och administrativa hanteringen. Hänsynen till småfåglar fördröjer Botniabanan, hänsynen till Stockholms bilister driver ner det nya spåret under jorden och fördröjer det till år 2018. Och fördröjningar är fördyringar, för under tiden ska projektkontoren underhållas.
Det är en viss men otillräcklig tröst att väginvesteringarna drabbas på motsvarande sätt. Att skjuta upp angelägna investeringar i det miljövänligaste transportmedlet är förstås fel åtgärd och ger helt fel signaler i miljölarmens tid. I Skåne är det inte minst utbyggnaden av pågatågsnätet med nya linjer och stationer som blir lidande, trots att det mest gäller befintliga spår och investeringarna därför är måttliga, handlar om förbigångsspår, plattformar och signaler. ”Vi prioriterar fyrspåret Arlöv–Flackarp”, säger Banverket. Bluff. Redan innan sa Banverkets ansvariga att det projektet skulle bli klart tidigast 2016, eftersom småkommunerna bromsar, så det finns ingen utbyggnad att slå vakt om. (Det handlar om en sträcka av 9 kilometer som alltså ska ta 9–10 år att bygga. I fjor färdigställde kineserna järnvägen till Lhasa, en 1 142 km linje, efter knappt fem års arbete.)
Region Skåne har nyss beställt en mängd nya tåg med tanke på en utbyggd trafik. Nu riskerar de att bli undersysselsatta. Bara det är ett skäl för regionen att agera. Men också i kommunerna måste det ske saker. Vad kan då göras?
För det första måste man protestera. Det går snabbt och är billigt – men är inte särskilt verkningsfullt. ALLA som drabbas, över hela landet, protesterar och inget talar för att regeringen kommer att lyssna särskilt intensivt på Skåne.
För det andra kan man visa att man är beredd att själv dra konsekvenser av klimathotet. Stoppa de egna investeringarna i vägar och parkeringshus. Trycka på kommunerna Burlöv och Staffanstorp så att de släpper fram ytspåren. Varför ska till exempel Lund och Malmö ta emot gymnasieelever från kommuner som inte visar elementär solidaritet med grannarna?
För det tredje, och viktigast: hosta upp egna pengar. Nästan hälften av medlen kom från kommunerna när Skånes ursprungliga järnvägsnät byggdes upp, i en tid när dessa kommuner var mycket fattigare än nu. Helsingborg visar vägen med sin föresats att bygga ut banan söder om Knutpunkten för egna pengar.
Här finns massor av skrivelser att skriva, motioner att författa, debatter att föra. Men också samarbeten att forma, för vi tror väl att även borgarna måste ta klimathotet på allvar, och dra konsekvenserna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)