Afrikas Horn av Gunnar Stensson

Kriget mot terror förvärrade allt

Som bakgrund kan ni åter eftertänksamt läsa Bertil Egerös reportage från konferensen om Afrikas Horn i Lund härom veckan: Afrikas Horn: lokala konflikter och globala dimensioner. Det ger en utmärkt översikt över de komplicerade konfliktmönstren, en översikt som knappast finns tillgänglig någon annanstans.
Framför allt USA men också Sovjetunionen och de tidigare kolonialmakterna är ansvariga för den destruktiva utvecklingen i området. Stormakterna har underblåst etniska och religiösa motsättningar för att plundra naturtillgångar och främja egna strategiska mål. Afrikas Horn har behandlats som en periferi och dess konflikter har hela tiden underordnats centrum.
De två regionala stormakterna Sudan och Etiopien har i sin tur utnyttjat stormakternas maktkamp för att gynna egna intressen på bekostnad av svagare grannar och de egna befolkningarna. Båda länderna är diktaturer av värsta slag.
Samtliga konflikter förvärrades genom president Bushs monomana och paranoida krig mot terror, med miljontals offer som konsekvens.

Hypotesen om en klok amerikansk president
Låt oss för omväxlings skull betrakta Afrikas Horn ur ett nytt perspektiv, ett perspektiv som utgår från den kanske osannolika hypotesen om en klok amerikansk president med förmåga att genomföra sin politik.
Vad skulle han göra på Afrikas Horn för att gynna sitt eget land, lösa konflikterna och bidra till fred i regionen?

Utgångsläget i konflikten Eritrea-Etiopien
Efter två års krig undertecknade Eritrea och Etiopien år 2000 ett fredsavtal och överenskom att låta gränskonflikten lösas genom ett ”slutligt och bindande beslut” av en oberoende internationell kommission.
Beslutet blev klart 2002 och innebar bland annat att den omstridda gränsstaden Badme tillerkändes Eritrea.
Båda staterna godkände beslutet men president Meles i Etiopien vägrade att genomföra det, kanske pressad av en stark etiopisk opinion.
Eritreas ledare Isaias Afeworki protesterade, besviken och frustrerad av världssamhällets oförmåga eller ovillighet att tvinga Etiopien att uppfylla villkoren i gränsöverenskommelsen.
I stället för fred kom spänningen längs gränsen att bestå. Stora truppmassor står alltjämt mot varandra.
Isaias Afeworki införde undantagstillstånd, upphävde yttrandefriheten, stoppade pressen och fängslade sina politiska motståndare, inklusive den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak.

Barack Obama fullföljer fredsavtalet!
Fredsavtalet 2000 var en framgång för den president Clintons förhandlare Anthony Lake som ledde en multilateral kommission bestående av representanter för USA, EU och OAU (nu AU). Striderna upphörde i ett läge då Etiopien trängt igenom det eritreanska försvaret och hotade centrala delar av landet. Vapenvilan var en stor seger.
Men i januari 2001 tillträdde president Bush. Efter 9/11 gjorde han Etiopien till sin huvudallierade i kriget mot terror.
Det gav president Meles chansen att sabotera gränsavtalet. Samarbetet mellan USA och Etiopien utvidgades. Stora mängder vapen levererades.
Julen 2006 invaderade Etiopien Somalia och ockuperade huvudstaden Mogadishu under förevändningen krig mot terror. Därmed begick Etiopien sitt andra brott mot folkrätten efter sveket mot fredsöverenskommelsen.
President Barack Obamas första åtgärd blir att tillsätta en ny chefsförhandlare som åter sammankallar den multilaterala fredskommission som förhandlade fram överenskommelsen 2000.
Det självklara målet är att förmå parterna (i första hand Etiopien) att genomföra freds- och gränsavtalet genom att demarkera gränsen och dra tillbaka arméerna.
Det innebär en stor ekonomisk och politisk lättnad för Eritrea och ökar möjligheterna till en demokratisk utveckling i landet.
Etiopien, som plågas av massvält, gynnas ekonomiskt vilket är viktigt, särskilt som den ekonomiska krisen slår hårt mot landet.
För president Barack Obama utgör förverkligandet av fredsavtalet från år 2000 en betydande politisk framgång, ett fullföljande av den amerikanska politiken under Clinton.

Somalia, mörkrets hjärta
Den mest katastrofala åtgärd president Bush vidtog, frånsett invasionen i Irak, var att låta den etiopiska armén gå in i Somalia och ockupera huvudstaden Mogadishu.
Överfallet, liksom den humanitära katastrofen i Somalia med dess miljontals civila offer, har i stort sett ignorerats av den övriga världen. Inga omedelbara politiska intressen står på spel för länderna i väst, frånsett den ökade risken att råka ut för pirater i Röda havet.
Somalia har varit utan politisk ledning sedan 1991 då diktatorn Siad Barre störtades. USA deltog i en humanitär FN-aktion 1992, men sedan 18 amerikanska soldater dödats drog president Clinton tillbaka alla USA-styrkor 1994. Efter 9/11 blev det viktigaste målet för USA:s politik i Somalia att fånga misstänkta al-Qaida-terrorister.
I stället för att engagera sig i ansträngningarna att bygga en somalisk stat valde USA att alliera sig med några krigsherrar, som betecknade sig som Alliansen för fred och antiterrorism. USA bidrog mindre än andra länder till humanitär hjälp.
En somalisk övergångsregering bildades som ett första steg mot en somalisk stat. Tyvärr saknade den så gott som helt förankring i det somaliska folket. Dess säte låg till en början i Kenya, men den flyttade 2005 till den lilla somaliska staden Baidoa.

Etiopien invaderar
Sommaren 2006 störtade en förening av 11 klanstödda islamiska domstolar krigsherrarna i Mogadishu. De vann befolkningens stöd genom att ge den trygghet och grundläggande social service, något som varken de rovgiriga krigsherrarna eller övergångsregeringen i Baidoa klarat av.
I det läget gick den starka etiopiska armén över gränsen. Det ledde till en situation av obegränsat våld mot befolkningen från etiopiska soldater, milisgrupper, krigsherrar, klanledare, islamiska extremister och vanliga kriminella. Tusentals exempel på mord, rån, våldtäkter, stympningar, tortyr och steningar har redovisats.
De etiopiska invasionstrupperna installerade övergångsregeringen i Mogadishu. I Somalia fick den därigenom ungefär samma status som Qvislingregeringen i Norge under andra världskriget.
Det politiska vakuum som uppstått efter De islamiska domstolarna kunde varken övergångsregeringen eller de USA-finansierade krigsherrarna fylla.

Motståndet
2007 bildades ARS, alliansen för Somalias återbefrielse. Dess ryggrad var De islamiska domstolarna. Den vinner hela tiden ökat stöd hos en krigstrött befolkning. Dess främsta krav är Etiopien ut ur Somalia.
Som Bertil Egerös reportage visar har detta krav ett överväldigande stöd bland de somaliska flyktingarna. Kanske kan den nationella samlingen mot de etiopiska ockupationstrupperna överbrygga övriga motsättningar och bana väg för förhandlingar.

President Barack Obamas uppgifter i Somalia
Den första uppgiften är att i multilateralt samarbete med EU, Arabförbundet och AU förmå Etiopien att dra tillbaka sina trupper från Somalia.
Starka påtryckningsmedel är det etiopiska beroendet av vapenleveranser från USA och landets behov av humanitärt bistånd i den pågående hungerkatastrofen.
Den andra uppgiften är att få till stånd förhandlingar mellan i första hand de islamiska nationalisterna i ARS och övergångsregeringen. Detta blir möjligt så snart den etiopiska armén lämnat Somalia.
Förhandlingarnas mål är att skapa en fungerande nationell regering för första gången sedan 1991. En sådan regering får representation i FN och andra internationella samarbetsorgan och kan inleda arbetet att återuppbygga Somalia.
En positiv bieffekt av det etiopiska tillbakadragandet och fullföljandet av fredsprocessen mellan Etiopien och Eritrea är att Eritreas närvaro i Somalia upphör.
President Barack Obamas nya politik i konflikterna mellan Eritrea och Etiopien och i Somalia innebär en kursändring i amerikansk politik efter president Bushs katastrofala krig mot terror. Helt nya förutsättningar för en positiv utveckling på Afrikas horn skapas. Den nya politiken leder med all säkerhet till minskad anarki och terrorism.

Sudan och SPLA
Som vi vet berörs både Etiopien och Eritrea av konflikten mellan den muslimska centralregeringen i Sudan och den kristna befolkningen i södra Sudan. Etiopien stöder centralregeringen och Eritrea SPLA, Sudan People´s Liberation Army.
Ett fredsavtal slöts 2005 mellan centralregeringen och SPLA efter strider som kostat 2,2 miljoner människoliv. Södra Sudans regering skall ha sitt säte i Juba. 2011 skall befolkningen i södra Sudan rösta om självständighet. Men situationen i området är hotfull.
Uppgiften för president Barack Obama, EU och övriga stater som står bakom det övergripande fredsfördraget är att se till att det förverkligas.
Gunnar Stensson

PS. Beträffande Sudan finns också den i USA och väst uppmärksammade konflikten i Darfur. Kina, som trätt in på scenen som en mäktig konkurrent till USA, visar ett påtagligt intresse för Sudans oljetillgångar.
Dessutom har det åter uppblossande inbördeskriget i Kongo, Afrikas världskrig, lett till en ny humanitär katastrof i östra Kongo. Så president Barack Obama har fler problem att lösa i Afrika. Han kan inte lita på alla sina rådgivare. Och vi kan inte vara säkra på att han läser Veckobladet.