Om hösten av Gr

Industrialismen som parentes
Från sockerbruket i Örtofta bolmar det för fullt och traktorlassen med betor stretar uppför Tornavägen, även alltfler odlare går in för lastbil. Sockerbolaget talar om rekordskörd och kampanjen ska förlängas in i januari. EU har visserligen skurit ner sockerkvoterna men branschen vädrar en gyllene framtid i etanoltillverkning.
En gång hade Sverige 23 sockerbruk och saftstationer, nu återstår anläggningen i Örtofta. På raffinaderisidan finns bara Arlöv kvar. Sockerbolagets huvudkontor har flyttat till Tyskland. Postindustrialismen erbjuder emellertid nya möjligheter. Dagstidningarna (först Skånskan, dagen efter Sydsvenskan) har berättat att den svenska Scientiologkyrkan har köpt kontorshuset, som ska bli dess sydsvenska bas.
Fordonsindustri monteras ner i rask takt. Fokus för oss bilhatare har legat på personbilarna, men Scanias och Volvo Lastvagnars svårigheter är förstås lika glädjande. Godstågen är vinnare och järnvägsbranschen annonserar efter folk. Fast den kan inte absorbera alla som sparkas från bilfabrikerna och deras underleverantörer. Det senaste varslet kommer från Haldex i Landskrona som gör kraftöverföringar till framför allt stadsjeepar, en produktion som inte ligger rätt i tiden. Den lokala bilbranschen är på väg ut, likt varvsnäringen för drygt tretti år sedan.
Finns det något samfund som är berett att ta över i Landskrona?
Men industrialismen ansätts även från motsatt håll, från preindustrialismen, det vill säga jordbruket. Nyss förutspådde en energiexpert att en tiondel av den svenska befolkningen redan om tio år kommer att vara sysselsatt i de areella näringarna, med produktion av livsmedel och framför allt energiråvara. Just nu har andelen sjunkit till cirka 2 procent, vilket några av oss i Marx anda (”das Idiotismus des Landlebens …”) har sett som ett civilisatoriskt framsteg. Vi blir lite brydda.
Industrialismen är inte död eller ens dödsdömd, men som central samhällsorganisatör har den sett sin bästa tid. Det är post och pre som gäller.

Mosa Mona! Men …
Nu har Mona Sahlin gjort det igen. Sagt att hon älskar bilen. Visserligen med tillägget att hon hatar bensinen, men det visar bara att hon inte fattar vad det handlar om. (Vilket jag själv gör: se mina artiklar ”Bilhatarens julafton” i tidigare nummer.) Därför ansluter jag mej gärna till den interna s-kampanjen ”Mosa Mona” om vilken senast vittnas i Lotta Grönings och Per Nuders böcker.
Mona angrips samtidigt från andra håll. Från vänsterpartiet och dess närstående (se inte minst det senaste numret av Flamman) och från en massa LO-funktionärer och aktivister. Klart är att hon har skadat sin egen och sitt partis sak genom agerande i samband med mp-alliansen. Skepsisen mot miljöpartiet inom s och LO är väl känd, och inte lär den reduceras genom mp-kongressens aktuella krav att EU ska reducera utsläppen av växthusgaser med 80 procent till 2020. På bara drygt elva år! Samtidigt som starka röster höjs för att stimulera konsumtionen av bland annat bilar för att mildra lågkonjunkturen. Själv har jag tidigare starkt ifrågasatt socialdemokraternas vilja att minska utsläppen med 40 procent, som de tre oppositionspartierna lovade för ett år sen. Och mycket riktigt: den nye partisekreteraren Håkan Juholt talar nu om 30 procent. Han inser väl att politik är det möjligast konst.
Och ändå: den globala koldioxidhalten steg under 2007 mer än i klimatpanelens värsta scenario. Mp:s kongressombud är landets bästa materialister just nu, de har insett att en 80-procentig minskning är nödvändig om det inte ska gå åt helvete. Jag hänvisar åter till Andreas Malms bok som innehåller en överväldigande bevisning.
En detalj i mp-s-överenskommelsen som inte så många har kommenterat är att den sträcker sej över hela tolv år, just fram till 2020. Visst handlar det om att långsiktigt bygga ett block som motvikt till de allt samsare borgarna. Men kanske har Mona (och strategerna bakom henne) insett att klimatfrågan kommer att tvinga sej på med växande kraft under det närmaste decenniet, nästan oberoende av de ekonomiska konjunkturerna (just nu kommer väl utsläppen att dämpas till följd av recessionen). Och då är det en poäng för socialdemokraterna att förknippas med det parti som svenska folket enligt enkät ser som det mest framtidsinriktade, nämligen miljöpartiet.
Vilket parti uppfattas som mest bakåtsträvande? Det börjar på v.

Omprövning
Men inget politiskt parti står särskilt högt i kurs för närvarande. Dagens tidning redovisar en enkät där människor får uttrycka sitt förtroende för olika institutioner och företag. Partierna hamnar efter både EU-kommissionen och Coca-Cola.
Om de politiska partiernas kris har vi länge skrivit i VB. Ett sundhetstecken är dock att krismedvetandet är på väg in i själva partierna. Det var ovannämnda Sahlin som extrapolerade medlemsutvecklingen och fann att hennes parti bara skulle ha en handfull medlemmar kvar om några decennier.
Och i dagarna har vi kunnat läsa om ett annat tecken på insikt, från vänsterpartiet. Det berättas nämligen att grundlagsberedningen, där alla riksdagspartier är representerade, enigt tänker föreslå att personvalsspärren sänks till 5 procent även när det gäller riksdagen. Senast på kongressen i våras avslogs en motion som ville slå vakt om personvalen men redan är det andra tider.
Det var rätt att vänsterpartiets väljare 1998 kunde korrigera de kuppmakare som på respektive håll ville sparka en riksdagsledamot med stort förtroende inom inte bara kommunen och facket utan också musikrörelsen (Lennart Beijer i Hultsfred) samt partiets ledande talesperson i miljöfrågor (Karin Svensson Smith). Nu är vi några som väntar på självkritiken från nationell, regional och lokal nivå. Vi lär få vänta länge, men vi har tålamod.