Internationalismen och första världskriget av Lars-Åke Henningsson

Medan media påminner oss om första världskrigets slut, kan det finnas anledning att minnas tiden före kriget, när det fanns en stark internationalistisk fredsrörelse i arbetarrörelsen och kvinnorörelsen i den då industrialiserade världen. Det förestående krigshotet var en huvudfråga för Andra Internationalen. Det fanns en stark förhoppning att arbetarnas internationella solidaritet skulle göra krig mellan nationerna omöjliga. Arbetare ifrån olika nationer skulle vägra att skjuta på varandra. Motståndet mot kriget var dock inte starkt nog att förhindra att kriget bröt ut. Den gången segrade nationalismen över internationalismen.

Nationella projekt
Nederlaget satte sina spår. Efter kriget satsade socialister överallt på nationella projekt. I allmänhet lyckades man i västeuropeiska länder att inom nationella ramar starkt öka arbetarklassens politiska inflytande och del i den ekonomiska utvecklingen.
I Ryssland engagerades den politiska vänstern i att upprätta en nationalstat mera från grunden. Den gamla eliten sopades bort. En ny elit tog dess plats och satte fart på den ekonomiska utvecklingen. Statsledningen höll strikt kontroll på det regerande partiet med hjälp av säkerhetspolisen. Fackliga krav hade ingen plats i den nya staten, som krävde lojalitet av alla, inte minst av arbetarna. I Tredje Internationalen var också internationalismen reducerad till lojalitet mot den nya nationalstaten.

Fackföreningar för medlemmarna
Att självständiga fackföreningar faktiskt utgjorde det starkaste interna hotet mot den sovjetiska makten besannades när Solidaritet tog upp sin kamp vid Leninvarvet i Gdansk. I den ryska sfären har Sovjetunionens fall inneburit större möjligheter för fackföreningar att arbeta för sina medlemmar och inte för staten. Vid European Social Forum i Malmö i september kunde man höra representanter för fackföreningar i östra Europa berätta om sin verksamhet.
Europeiska folkhem byggdes inom nationella ramar, men när nationalstaterna nu håller på att bli otillräckliga för att hantera vår tids problem, då lyfter högerpopulister fram deras nationella begränsningar som det väsentliga i dem! Sett från vänster blir perspektivet det motsatta. Det som arbetarrörelsen lyckats förverkliga inom nationella ramar borde föras vidare inom internationellt vidgade ramar.

En framtid för utopier
Internationalisternas utopi om en fredlig värld krossades brutalt med första världskriget, men om man tänker på att den globala internationella solidaritet som i våra dagar kan växa i World Social Forum måste ha varit helt utopisk för hundra år sen, så ser man att utopier kan ha en framtid i alla fall! Utan att släppa de framgångar som vunnits inom de nationella staterna, borde vi på vänstersidan kunna glädjas över våra internationalistiska pionjärer och försöka frigöra oss från de nationellt begränsade tankeramar som de och vi påtvingades i och med katastrofen första världskriget.