Vunnen kulturkamp? av Sten Henriksson

Jag var på disputation i lördags, en typ av evenemang man kan roa sig med i det utanför universitetet så kulturfattiga Lund. Det rörde sig om en avhandling i historia, Johan Östlunds ”Nazismens sensmoral” med undertiteln ”Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning”. Den handlar om hur svensk opinion reagerade på segern över nazismen under perioden 1945–1950 och vilka nya vindar som då kom att blåsa. Avhandlingen bemöttes med betydande uppskattning. Själv är jag något mindre entusiastisk, men jag är ju heller inte historiker. Men visst var det roligt att höra historiker diskutera, de har verkligen ordet i sin makt. Särskilt uppskattade jag opponenten, Mattias Tydén.

Tysk ”soft power”
Ämnet är i och för sig inte fel, men det rymmer flera aspekter som jag tycker hade varit värda fördjupningar. Den ena handlar om bristen på uppgörelse med den protyska politik det officiella Sverige förde under huvuddelen av andra världskriget. Det finns sedan länge en debatt om och kritik av Sveriges neutralitetspolitik och de s.k. ”eftergifterna” mot Tyskland. Jovisst, det fanns eftergifter, men i betydande utsträckning var det snarare åtgärder betingade av sympatier för Tyskland, framför allt då för dess kamp mot bolsjevismen. Det handlade då inte om några tyska militära hot utan om tysk ”soft power”, en dominerande självklarhet i stora delar av den svenska statsapparaten. Sverige hjälpte tyskarna med transporter och materiel, spärrade Öresund och delar av Östersjön och hade utmärkta förbindelser med den tyska krigsmakten, med tyskt idrott, kulturliv etc. De militärer som skulle försvara Sverige höll på Tyskland – den svenske överbefälhavaren Olof Thörnell trodde (och hoppades) ännu vid slutet av 1943 att Tyskland skulle vinna kriget.
Om vi betraktar den svenska flottan så hade den i december 1944 fem stycken personer med amirals rang, med chefen för marinen Fabian Tamm i spetsen. Samliga fem var starkt tysksympatiserande och när Tamm skulle ersättas sattes den utpräglat tyskvänlige Helge Strömbäck som ny chef för marinen fram till 1953. Han ersattes sedan av Stig H.son Ericsson som satt i försvarsledningen under kriget med Olof Thörnell och den krigsgalne Axel Rappe. De försökte övertala regeringen om skicka en svensk armékår om 80,000 man till Finland inför upptakten av anfallet mot Sovjetunionen 1941. (Det var efter att ha hört den fördragningen Ernst Wigforss blev vit i ansiktet och frågade hur försvarsledningen skulle se på om Sverige i stället gick ihop med Sovjet mot Tyskland!)

Byken tvättades aldrig
Runt om i Europa skedde under efterkrigsåren uppgörelser och utrensningar i militära kretsar och i statsapparaten i övrigt. I Sverige såg vi knappast något sådant, med Robert Paulsson, svenska ämbetsman som lämnat ut tyska flyktingar, som främsta undantag. Tyskvänliga överstar som Kellgren, Meyrhöffer och Rosenblad bemöttes med milt ogillande, men inte mer. En rakryggad demokratiskt sinnad marinofficer som Emil Boldt-Christmas frystes ut ur försvarsmakten.
Varför blev det så? Jo, man måste nog främst klandra den socialdemokratiska regeringen efter kriget. Den leddes av Per Albin som inte var så mycket för självkritik. Det var också en regering som var hårt trängd av den borgerliga oppositionen. När Erlander tog över var han osäker och hade kanske egna aktioner med säkerhetspolisen att försvara. Det var säkert inte så lätt att säga sanningar om regeringskamraterna Allan Vougt och Per-Edvin Sköld. Dessutom hade fokus skiftat: nu var det kommunismen man skulle gå åt och då gick väl inte an att kritisera de som entusiastiskt hade slutit upp i den södra grannens kamp mot bolsjevismen. Sverige gjorde aldrig upp med sin tyskvänlighet. Ämnet har behandlats t.ex. av Wilhelm Carlgren, Alf W. Johansson och Anders Isaksson, men nog finns där stoff till en hel avhandling till.

Nya idéer
Östling sysslar sedan med det som med Svante Nordins formulering kallas ”1945 års idéer”, dvs. rationalism, modernism, kulturradikalism, USA-orientering etc. De ersatte snabbt den gamla tyskorienterade konservatismen som statsbärande ideologi. Signifikativt är bytet av tyskan mot engelska som första utländska språk i realskolan. Javisst, det var verkligen ett intressant skifte som inträdde med efterkrigstiden och det är värt att studera. Men var det så tydligt och var den nya hållningen så segerrik?
Man kan ju börja med att se på baltlämningen 1945-46 när 150 baltiska WaffenSS-frivilliga soldater utlämnades till Sovjet i enlighet med de repatrieringsavtal som träfats av segrarmakterna. (Drygt 30,000 civila balter fick stanna.) Mot regeringens beslut i denna fråga väcktes en våldsam opinion från militära, kyrkliga och juridiska kretsar, dvs. från den gamla högeropinionen. Den vann inte då i sakfrågan, men under regeringen Bildt 1994 bad den svenska regeringen om ursäkt och kung Carl Gustaf tog emot en stor grupp som en symbolisk gest. Utrikesminister Margaretha af Ugglas förklarade att utlämningsbeslutet var felaktigt, och att den svenska regeringen beklagade det inträffade. I längden vann alltså högern och det är deras bild av det hela som dominerar offentligheten.
Låt mig ta ett annat exempel. Den svenske marinattachén i Berlin 1940 var Anders Forshell, en sjöofficer som inte bara vara stark tyskvän utan också direkt nazisympatisör. Hos den tyska marinledningen gick han som barn i huset. År 1940 var han starkt medverkande i tillkomsten av den spärr i Öresund som i samarbete mellan Tyskland och Sverige skulle hålla engelska ubåtar utanför Östersjön. Men nu är det 1949 och Anders Forshell har blivit inspektör för minvapnet. I denna egenskap deltar han i förarbetena till Öresundsutredningen som handlar om möjligheterna att stänga Öresund (för ryssarna) vid krigsutbrott. Han föreslår att man tar kontakt med danskarna och västmakterna, de senare med önskemål om modernt minmaterial. Ja, i ett avseende har1945 års idéer har segrat, nu har Tyskland har bytts mot USA/Storbritannien som lämplig partner.

Femtiotalet
Allt det här händer före min egen upplevda tid. Men jag kan berätta när jag gick på läroverken i Helsingborg och Jönköping om hur det var med gymnastiklärarna. Såvitt jag kan minnas var de alla gamla nazister med förflutet i Manhem m.fl. organisationer. De satt kvar i orubbat bo. Och jag minns från Jönköping åtminstone en lärare som oavbrutet hetsade mot ”1945 års idéer”, socialdemokratin m.m. och särskilt den skolreform som då hade föreslagits. Den skola jag gick i präglades vid mitten av 1950-talet inte av rationalism, modernism, kulturradikalism. Men visst, vi var en del gymnasister som läste Tingsten och Hedenius och bedrev motståndskamp.
Min invändning på denna del av Östlings avhandling är alltså att kulturradikalismen förvisso fick överhanden som svensk samhällsideologi, men först efter lång tid och bara partiellt. Och hur är det nu? Är den gamla hållningen verkligen död? Nu är det förvisso inte tysk ”soft power” som gäller utan amerikansk, men nog kan man ana vissa hållningars återkomst. Vill man se på ett dystert scenario så betrakta Danmark där den borgerliga regeringen sedan länge bedriver en kulturkamp. Nej, det är nog så att kampen fortsätter.