Den 21 april 1941 gjorde den svenske överbefälhavaren Olof Thörnell och marinstabschefen Stig H:son Ericsson en föredragning inför den svenska samlingsregeringen. Det hade börjat bli uppenbart att Tyskland och Finland planerade ett anfall på Sovjetunionen, något som också kom till stånd två månader senare. Den svenska försvarsledningen menade att det var angeläget att Sverige tog del i det kommande kriget, dels genom att överföra trupper och kustartilleri till Åland, dels skicka en armégrupp om så där 80,000 man till Finland. I den kommande konflikten skulle Sverige nämligen bli tvungen att välja mellan Tyskland och Sovjet.
”Vit av ilska”
Det här regeringssammanträdet är berömt genom de meningsskiljaktigheter som uppstod.. Särskilt berömt är finansminister Ernst Wigforss reaktion. Flera dagboks- och memoarförfattare skriver det: Wigforss blev ”vit av ilska”. Då ska man alltså minnas att ÖB upprepade gånger sagt att den svenska försvarsmakten var svag. Men den var alltså stark nog att skicka mot Sovjet. Och som ytterligare påspädning ställde Wigforss till överbefälhavaren frågan hur läget skulle bli om Sverige i stället gick med Sovjet mot Tyskland. Thörnell svarade att det skulle vara ”absurt” att gå emot Tyskland, när detta land nu var allierat med Finland.
På vems sida?
I det pågående festtalandet om Finland och Sverige skadar det inte att nämna att det faktiskt har funnits en del meningsskiljaktigheter mellan länderna. Men det är inte det jag vill ta upp här. Jag är ute för att peka på att det ibland kan vara viktigt att vända på en fråga.
Det var naturligtvis inte Wigforss mening att Sverige skulle gå i allians med Sovjet. Men i ett läge där ämbetsmännen, militären ja nästan hela det borgerliga Sverige visserligen hade sina reservationer mot Hitlers Tyskland, men ändå såg det som det minst onda var hans ord viktiga. Och, kanske man kan tillägga, bakom honom stod den överväldigande opinionen inom arbetarrörelsen som saknade sympati för Hitler-Tyskland.
Vi är nu i ett opinionsläge där de borgerliga ledarskribenterna nästan dagligen varnar för det farliga Ryssland. Gången är den lyckliga tid då Boris Jeltsin beordrade
artillerield mot parlamentsbyggnaden och med vodkaflaskan i hand sluddrade om frihet och demokrati. Det farliga Ryssland är tillbaka. och med det kalla krigets stämningar på ledarredaktionerna. Typisk är Mats Skogkär på Sydsvenskan som i veckan kommenterar en socialdemokratisk rapport om försvarspolitiken. Björn von Sydow skriver där om Ryssland: ”Landets odemokratiska utveckling förenat med dess upplevelse av förödmjukelse skickar inga positiva signaler till omvärlden”. Ja, det skulle jag kunna hålla med om. Men uppträder Ryssland som en aggressiv militärmakt? Skogkär menar att det är inte lönt med ett svenskt försvar om vi inte går med i Nato.
Hotar Ryssland Sverige?
Såvitt jag förstår var det Georgien som började krig för några månader sedan, även om det förtegs länge. Och den där gasen, verkar det inte vara Ukraina som konstrar mest? De får den till halva priset, möjligen ett gammalt vänskapspris, och när Ryssland vill ha mer betalt talar man om övergrepp. Nog verkar Ryssland ha gått burdust för att inte säga brutalt tillväga när man stängde av gasen, men hade de inte rätt till det när nu vänskapen har tagit slut?
Jag inser att det är närmast dumdristigt att skriva så särskilt om man hör hemma i vänstern.. ”Moskvadräng” var ett av de mildare skällsorden man fick höra när man stod med bössan för FNL på 70-talet. Jag har inget till övers för KGB-Putin och en delvis laglös regim. Men att bara falla in i samma gamla rysshat som alltid odlats i de borgerliga kretsarna är inget alternativ.
Stärk försvaret!
Jag anser också att vi ska stärka försvaret och tycker mera allmänt att raserandet av ett folkligt förankrat försvar under 90- och 00-talen har varit en grotesk felbedömning och en fruktansvärd kapitalförstöring. Men min oro handlar inte om rysk gas eller georgiska provinser. Jag tycker inte att Sverige ska var ett militärt vakuum, med instabila NATO-medlemmar på andra sidan Östersjön. Jag tror man ska vara mer rädd för världens största militärmakt, den som har 750 baser runt om i världen och som anser sig ha en historiskt mission att ingripa i andra länder för att forma dem efter sin avbild eller komma och rädda oss från ryssen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar