När jag utbildade mig till politisk krönikör/kåsör så var mina främsta läromästare 
engelska politiska journalister. Det utmärkande för deras krönikor var att de blandade högt med lågt, trivialiteter med djupsinnigheter etc. Mest lärde jag mig nog av Kingsley Martin, i många år chefredaktör för New Statesman. Hans krönikor började oftast med några kommentarer till hur det var med rosorna i trädgården, detta innan han gav sig på att säga elakheter om Gaitskell, Benn eller vem de nu var.
Många medaljer blir det
Alltså har jag inga som helst problem med att tala om det plågsamma i att säsongen nu har börjat för skidskytte och ishockey. Vad gäller skidskytte är det förstås en militär verksamhet som länge förblev just militär. Själv tvingades jag utöva den på vinterutbildning i Ångermanland på 1950-talet och jag kan berätta att det var inget nöje. Vilka krafter som drivit fram den till tv-skärmarna på 80-talet nu har jag ingen aning om, men de tycks vara starka. Det finns fyra-fem olika sätt att starta, och varierar gör också skjutsätten och så tävlar herrar och damer var för sig. Ja, det blir förstås ett femtiotal olika kombinationer med möjlighet att för var och en dela ut medaljer med åtföljande TV-intervjuer och kringsnack. Säsongen har just börjat och pågår väl fram till maj. Vad har man gjort för att förtjäna detta?
Byggmästarnas favorithobby
Till detta kommer så ishockey, såvitt jag förstår ett sätt att visa upp organiserad brutalitet av typ gladiatorspel för en lysten allmänhet, förvånansvärt ofta med många medelålders kvinnor. Jag hoppades länge vi skulle slippa se det i den här landsändan med tanke på dess sviktande isar, men det tycks vara en favoritsport för byggmästare som har för mycket pengar och sådana finns både i Malmö och Lund. De sätter upp fula hockeylador ”gratis” för kommunerna, men passar i själva verket på att samtidigt tillskansa sig en massa byggrättigheter. Politikerna går ofta på det. Här finns dock glädjeämnen: det går i regel illa i seriesystemen för deras hopköpta ishockeylag varvid publikintresset mattas och man kan då hoppas på att deras lag går i konkurs och deras hallar förfaller. Men under tiden får man leva med ishockeyn, som har en prioriterad plats i sportnyheterna under mer än halva året. Sista hockeyslutspelen brukar äga rum i början på juni när man kunde ha trott att varje tanke på is och skridskor skulle vara fjärran. Men jag följer nu alltså Malmö Redhawks och gläds åt varje förlust.
På västfronten intet nytt
Jag ser ju nu att försvarsminister Tolgfors, den kände vapenvägraren, tillhör dem som har varit uppe på amerikanska ambassaden för att ta emot beröm. Bortsett från det menar jag att han är den sämste försvarsminister vi har haft och då inkluderar jag ändå raden av socialdemokrater. Det svåra med honom är hans sätt att utrycka sig, på samma gång blygsamt och bombastiskt. Det jag senast uppmärksammade honom för var att han nu trodde sig ha övertygande argument mot dem som har motsatt sig hans senaste reform. Som bekant slopades nu den allmänna värnplikten och ersattes med att system av kontrakterade yrkessoldater. Det är inget yrkesförsvar, sa han, vi har nämligen infört regeln att man får ha värvning i högst sexton år.
Alltså, om man någonsin kan ha använt termen legoknektar så är det väl rätt här! Hur var det under trettioåriga kriget, då var det väl sällan legoknektarna höll i sexton år? För övrigt var väl många av dem då inhyrda på kontinenten. Det är ju ytterligare en möjlighet som globaliseringen ger, vi kan väl hyra stridsvana f.d. jugoslaver och att göra jobbet? Enligt Tolgfors blir de ju inga yrkesoldater.
Demokratiska läckor
Wikileaks är det senaste tillskottet vi har fått av möjligheter till publicering på nätet. Det är en god idé som har åstadkommit en del redan, t.ex för isländska bankskandaler. Det är urtypen för vad offentlighet kan göra för att fästa uppmärksamhet på missförhållanden. Det är därför vi t.ex har riks- och kommunrevisorer och mera allmänt i offentligheten en press med tryckfrihet inskriven i grundlagen. I det här fallet är det en amerikansk yrkessoldat som tyckte att skillnaden mellan vad hans land påstod sig göra och vad det faktiskt gjorde blev för stor. Närmast är det väl att jämföra med Daniel Ellsbergs publicering av Pentagonpapperna. Mycket riktigt har folk som Carl Bildt ställt sig upp och talat indignerat om hur den fredsbringande diplomatins möjligheter nu hotas. Andra säger att han sätter liv i fara. Ja, herregud. Det var samme kille som släppte ut den film där amerikanska helikoptrar skjuter ihjäl en hel grupp civila i Irak på gatan. Helikopterpiloterna förblir såvitt känt ostraffade, men killen som släppte ut filmen tycker amerikanska politker nu ska få dödsstraff eller fängslas för landsförräderi.
Amerikabrev
Avslöjanden om svensk-amerikanska kontakter lär väl nu dyka upp under ett antal dagar. Det trista är att vad som sägs kommer inte som några överraskningar. Urban Ahlins och Mona Sahlins Afghanistansnack på amerikanska ambassaden är precis vad man kunde ha väntat sig. Att USA:s ambassadör säger att Sverige är en hemlig supporter til Nato och att alliansfriheten numera bara är ljug är vad vi brukar säga inom vänstern.
Det är många som tror att det är roligt att lyssna till erkännanden och att få rätt i sina omdömen, men det är det sällan. Det är tråkigt och ibland just plågsamt. Vad ska man göra? Borde det inte finnas folk som inte nödvändigtvis står till vänster men som står för humanitet och för Sveriges oberoende?
Lokalt: fallet Helmfrid
Ja, det finns saker att säga också¨lokalt. Moderaterna i Lund är nu så styva i korken och sitter med så säker majoritet att de anser sig kunna bära sig åt hur som helst. Deras senaste grej, att vägra ett S-kommunalråd deltagande i Lunds viktigaste politiska organ, är ett tecken i tiden och vi får nog återkomma till det. Det är Mats Helmfrid (m) som har hållit i yxan. En möjlighet är förstås att de är sura över att inte oppositionen applåderar de kraftfulla lönehöjningar de har beviljat sig själva. Jag har sett Helmfrid i kommunala sammanhang i 30 år och han är ingen stark och självständig figur så det finns nog andra krafter bakom. Allmänt är det anmärkningsvärt att moderaterna bara har folk i klassen Helmfrid och Avenborg att komma med till centrala poster
Jag tror inte heller att de borgerliga kollegorna är så entusiastiska för den valda linjen. Men de är så försvagade av valresultatet och i folkpartiets fall också av de lokala skandalerna att de inte vågar sätta sig upp mot moderaterna. Det är en trist historia och det känns inte så muntert precis att gå på fyra år till med detta trista gäng.
engelska politiska journalister. Det utmärkande för deras krönikor var att de blandade högt med lågt, trivialiteter med djupsinnigheter etc. Mest lärde jag mig nog av Kingsley Martin, i många år chefredaktör för New Statesman. Hans krönikor började oftast med några kommentarer till hur det var med rosorna i trädgården, detta innan han gav sig på att säga elakheter om Gaitskell, Benn eller vem de nu var.Många medaljer blir det
Alltså har jag inga som helst problem med att tala om det plågsamma i att säsongen nu har börjat för skidskytte och ishockey. Vad gäller skidskytte är det förstås en militär verksamhet som länge förblev just militär. Själv tvingades jag utöva den på vinterutbildning i Ångermanland på 1950-talet och jag kan berätta att det var inget nöje. Vilka krafter som drivit fram den till tv-skärmarna på 80-talet nu har jag ingen aning om, men de tycks vara starka. Det finns fyra-fem olika sätt att starta, och varierar gör också skjutsätten och så tävlar herrar och damer var för sig. Ja, det blir förstås ett femtiotal olika kombinationer med möjlighet att för var och en dela ut medaljer med åtföljande TV-intervjuer och kringsnack. Säsongen har just börjat och pågår väl fram till maj. Vad har man gjort för att förtjäna detta?
Byggmästarnas favorithobby
Till detta kommer så ishockey, såvitt jag förstår ett sätt att visa upp organiserad brutalitet av typ gladiatorspel för en lysten allmänhet, förvånansvärt ofta med många medelålders kvinnor. Jag hoppades länge vi skulle slippa se det i den här landsändan med tanke på dess sviktande isar, men det tycks vara en favoritsport för byggmästare som har för mycket pengar och sådana finns både i Malmö och Lund. De sätter upp fula hockeylador ”gratis” för kommunerna, men passar i själva verket på att samtidigt tillskansa sig en massa byggrättigheter. Politikerna går ofta på det. Här finns dock glädjeämnen: det går i regel illa i seriesystemen för deras hopköpta ishockeylag varvid publikintresset mattas och man kan då hoppas på att deras lag går i konkurs och deras hallar förfaller. Men under tiden får man leva med ishockeyn, som har en prioriterad plats i sportnyheterna under mer än halva året. Sista hockeyslutspelen brukar äga rum i början på juni när man kunde ha trott att varje tanke på is och skridskor skulle vara fjärran. Men jag följer nu alltså Malmö Redhawks och gläds åt varje förlust.
På västfronten intet nytt
Jag ser ju nu att försvarsminister Tolgfors, den kände vapenvägraren, tillhör dem som har varit uppe på amerikanska ambassaden för att ta emot beröm. Bortsett från det menar jag att han är den sämste försvarsminister vi har haft och då inkluderar jag ändå raden av socialdemokrater. Det svåra med honom är hans sätt att utrycka sig, på samma gång blygsamt och bombastiskt. Det jag senast uppmärksammade honom för var att han nu trodde sig ha övertygande argument mot dem som har motsatt sig hans senaste reform. Som bekant slopades nu den allmänna värnplikten och ersattes med att system av kontrakterade yrkessoldater. Det är inget yrkesförsvar, sa han, vi har nämligen infört regeln att man får ha värvning i högst sexton år.
Alltså, om man någonsin kan ha använt termen legoknektar så är det väl rätt här! Hur var det under trettioåriga kriget, då var det väl sällan legoknektarna höll i sexton år? För övrigt var väl många av dem då inhyrda på kontinenten. Det är ju ytterligare en möjlighet som globaliseringen ger, vi kan väl hyra stridsvana f.d. jugoslaver och att göra jobbet? Enligt Tolgfors blir de ju inga yrkesoldater.
Demokratiska läckor
Wikileaks är det senaste tillskottet vi har fått av möjligheter till publicering på nätet. Det är en god idé som har åstadkommit en del redan, t.ex för isländska bankskandaler. Det är urtypen för vad offentlighet kan göra för att fästa uppmärksamhet på missförhållanden. Det är därför vi t.ex har riks- och kommunrevisorer och mera allmänt i offentligheten en press med tryckfrihet inskriven i grundlagen. I det här fallet är det en amerikansk yrkessoldat som tyckte att skillnaden mellan vad hans land påstod sig göra och vad det faktiskt gjorde blev för stor. Närmast är det väl att jämföra med Daniel Ellsbergs publicering av Pentagonpapperna. Mycket riktigt har folk som Carl Bildt ställt sig upp och talat indignerat om hur den fredsbringande diplomatins möjligheter nu hotas. Andra säger att han sätter liv i fara. Ja, herregud. Det var samme kille som släppte ut den film där amerikanska helikoptrar skjuter ihjäl en hel grupp civila i Irak på gatan. Helikopterpiloterna förblir såvitt känt ostraffade, men killen som släppte ut filmen tycker amerikanska politker nu ska få dödsstraff eller fängslas för landsförräderi.
Amerikabrev
Avslöjanden om svensk-amerikanska kontakter lär väl nu dyka upp under ett antal dagar. Det trista är att vad som sägs kommer inte som några överraskningar. Urban Ahlins och Mona Sahlins Afghanistansnack på amerikanska ambassaden är precis vad man kunde ha väntat sig. Att USA:s ambassadör säger att Sverige är en hemlig supporter til Nato och att alliansfriheten numera bara är ljug är vad vi brukar säga inom vänstern.
Det är många som tror att det är roligt att lyssna till erkännanden och att få rätt i sina omdömen, men det är det sällan. Det är tråkigt och ibland just plågsamt. Vad ska man göra? Borde det inte finnas folk som inte nödvändigtvis står till vänster men som står för humanitet och för Sveriges oberoende?
Lokalt: fallet Helmfrid
Ja, det finns saker att säga också¨lokalt. Moderaterna i Lund är nu så styva i korken och sitter med så säker majoritet att de anser sig kunna bära sig åt hur som helst. Deras senaste grej, att vägra ett S-kommunalråd deltagande i Lunds viktigaste politiska organ, är ett tecken i tiden och vi får nog återkomma till det. Det är Mats Helmfrid (m) som har hållit i yxan. En möjlighet är förstås att de är sura över att inte oppositionen applåderar de kraftfulla lönehöjningar de har beviljat sig själva. Jag har sett Helmfrid i kommunala sammanhang i 30 år och han är ingen stark och självständig figur så det finns nog andra krafter bakom. Allmänt är det anmärkningsvärt att moderaterna bara har folk i klassen Helmfrid och Avenborg att komma med till centrala poster
Jag tror inte heller att de borgerliga kollegorna är så entusiastiska för den valda linjen. Men de är så försvagade av valresultatet och i folkpartiets fall också av de lokala skandalerna att de inte vågar sätta sig upp mot moderaterna. Det är en trist historia och det känns inte så muntert precis att gå på fyra år till med detta trista gäng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar