"Hedda var ute med hunden. Det var en dalmatiner som hette Quatrejamb, men kallades Tusse… Hon gick över åkrarna, långa backen ner till Höje å och hela vägen hem igen. En gång valde hon att gå under järnvägsviadukten och vidare på Trollebergsvägen, dit hon inte gärna gick utan hund.
När de gick på åkrarna, med möllorna vid horisonten, med pilevallarna som hålsöm mot himlen (som hon läst det beskrivet), visade hunden vad som levde i markerna. En sork hoppade som en gymnast – hela kroppen sträckt och diagonal i luften räddade den sig in i ett häcksnår. En gång stötte de på en liten räv som sov i solen och den skulle varit dödens om inte Hedda haft hunden kopplad och själv varit stor och stark.
Nere vid ån bodde några minkar som Tusse var lite rädd för. Hedda undrade om han såg att minkens ansikte var elakt.”
Sigrid Combüchen, Spill, Norstedts 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar