Hedda, huvudpersonen i Sigrid Combüchens roman ”Spill” råkar möta en grupp uniformerade SA-män vid floden Spree, när hon tillsammans med sin kusin Daisy besöker Berlin sommaren 1937. Det är nära den plats där Rosa Luxemburg mördades och hennes kropp kastades i det svarta vattnet. Hedda försöker stiga åt sidan men ramlar i den regnvåta grässluttningen. Ett par artiga SA-män hjälper henne upp. Pinsamt. Efteråt kommenterar hon nazistpartiets och SA:s kampsång Horst-Wessel-lied: ”Deras kampsång hade en sekvens som kommenderade gatan fri för bruna bataljoner. Daisy svarade att det lät som en beskrivning av bullrig diarré, vilket också var vad de där typerna var.”
I den svenska riksdagen sitter sverigedemokrater som på interna fester nostalgiskt brukat sjunga den svenska översättningen av den gamla nazihymnen.
Mårten Dunér känner tydligen inte igen den trots att den fungerade som Nazitysklands andra nationalsång. Ändå såg jag till att få med frasen ”SA marschiert”. SA – Sturmabteilungen. I stället svamlar han om att jag skulle ha en förkärlek för tyska marscher i allmänhet.
Den lilla artikeln handlar om högerextremismens musiksmak, inte Gunnar Stenssons.
Jag fruktar att MD vare sig har förstått de citerade fraserna i vad jag kallat Ku Klux Klan-sånger, som ju förespråkar en återgång till slavsystemet i den amerikanska södern, eller den imperialistiska ideologi som uttrycks i Marine-hymnen.
Andra är skarpsyntare. Redan direkt efter det andra världskriget skildrar Norman Mailer framväxande amerikansk fascism i ”De nakna och de döda”.
Jag tror inte Sverigedemokraterna sjunger Horst-Wessel längre. Den nostalgin funkar inte. Däremot styr de ut sig i folkdräkter och använder sig av hembygdsrörelsen och folkmusiken. De läser gammal svensk poesi
I den svenska riksdagen sitter sverigedemokrater som på interna fester nostalgiskt brukat sjunga den svenska översättningen av den gamla nazihymnen.
Mårten Dunér känner tydligen inte igen den trots att den fungerade som Nazitysklands andra nationalsång. Ändå såg jag till att få med frasen ”SA marschiert”. SA – Sturmabteilungen. I stället svamlar han om att jag skulle ha en förkärlek för tyska marscher i allmänhet.
Den lilla artikeln handlar om högerextremismens musiksmak, inte Gunnar Stenssons.
Jag fruktar att MD vare sig har förstått de citerade fraserna i vad jag kallat Ku Klux Klan-sånger, som ju förespråkar en återgång till slavsystemet i den amerikanska södern, eller den imperialistiska ideologi som uttrycks i Marine-hymnen.
Andra är skarpsyntare. Redan direkt efter det andra världskriget skildrar Norman Mailer framväxande amerikansk fascism i ”De nakna och de döda”.
Jag tror inte Sverigedemokraterna sjunger Horst-Wessel längre. Den nostalgin funkar inte. Däremot styr de ut sig i folkdräkter och använder sig av hembygdsrörelsen och folkmusiken. De läser gammal svensk poesi
på Dramatens trappa för att manifestera svensk kultur till skillnad från entartete Kunst, som Goebbels brukade uttrycka det. De tycker kanske det vore att gå för långt att ställa till med bokbål på modern poesi, men de använder medvetet nostalgin som ett vapen, fångar upp känslor och stämningar som många oreflekterade människor bär på.
Och de är inte ensamma. Höger- extremister i hela världen utnyttjar folks nostalgi på samma sätt För ett år sedan lurade de schweizarna att förbjuda minareter. I New York piskar de upp opinionen mot ett moskébygge. Att Pia Kjaersgaard förvandlat dansk kultur till en sorts aggressivt Skansen, kan väl inte ha undgått någon. Inte heller att aggressiva nostalgiker idag bestämmer Israels politik, bland annat sjungande den socialistiska kibbutzrörelsens gamla sånger. Islamismen utnyttjar på samma sätt sharia-nostalgin.
Just nu är den nostalgiska Tea Party-rörelsen världens kanske farligaste och starkaste högerextrema rörelse. Den talar om frihet, tro, rätten att bära vapen och patriotism. Den bekämpar sjukreformen och miljörörelsen. Den skulle mycket väl kunna begagna sig av den sång av Woody Guthrie om en hjälte i slaget om Atlanten som Mårten Dunér nostalgiskt hänvisar till på samma sätt som Dansk Folkeparti begagnar sig av demokratiska ikoner som Kaj Munk och Grundtvig.
De individer som dirigerar dessa rörelser är inga idioter. De är cyniker med ett mål. Bakom Tea Party-rörelsen står det militärindustriella komplexet, oljekapitalet och storfinansen. De kontrollerar massmedia. Tea Party-rörelsens fotfolk är förtvivlade, förvirrade och fördomsfulla vardagsamerikaner i en nödsituation som de inte förstår men som liknar det tyska folkets på 1930-talet då de anslöt sig till en rörelse som utlovade socialism och nationalism för rena arier.
Och de är inte ensamma. Höger- extremister i hela världen utnyttjar folks nostalgi på samma sätt För ett år sedan lurade de schweizarna att förbjuda minareter. I New York piskar de upp opinionen mot ett moskébygge. Att Pia Kjaersgaard förvandlat dansk kultur till en sorts aggressivt Skansen, kan väl inte ha undgått någon. Inte heller att aggressiva nostalgiker idag bestämmer Israels politik, bland annat sjungande den socialistiska kibbutzrörelsens gamla sånger. Islamismen utnyttjar på samma sätt sharia-nostalgin.
Just nu är den nostalgiska Tea Party-rörelsen världens kanske farligaste och starkaste högerextrema rörelse. Den talar om frihet, tro, rätten att bära vapen och patriotism. Den bekämpar sjukreformen och miljörörelsen. Den skulle mycket väl kunna begagna sig av den sång av Woody Guthrie om en hjälte i slaget om Atlanten som Mårten Dunér nostalgiskt hänvisar till på samma sätt som Dansk Folkeparti begagnar sig av demokratiska ikoner som Kaj Munk och Grundtvig.
De individer som dirigerar dessa rörelser är inga idioter. De är cyniker med ett mål. Bakom Tea Party-rörelsen står det militärindustriella komplexet, oljekapitalet och storfinansen. De kontrollerar massmedia. Tea Party-rörelsens fotfolk är förtvivlade, förvirrade och fördomsfulla vardagsamerikaner i en nödsituation som de inte förstår men som liknar det tyska folkets på 1930-talet då de anslöt sig till en rörelse som utlovade socialism och nationalism för rena arier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar