Låt oss tala om fattigdom av Gunnar Stensson

1975 till 1995 var ordet fattig tabu, fast fattigdomen galopperade. Det enda som betydde något var ekonomisk tillväxt och den enda vägen till ekonomisk tillväxt var att låta ”marknaden” härska utan mellanhänder, skriver Immanuel Wallerstein i en kommentar den 1 december.
   Det finns inget alternativ, sa Margaret Thatcher. Men nu är den tiden längesen förbi, som det heter i visan. Det blev inte bättre för människor i Syd tack vare marknaden – tvärtom – och upproret började anas. Zapatisterna reste sig i Chiapas. De sociala rörelserna stoppade  WTO:s möte i Seattle 1999. World Social Forum föddes i Puerto Allegre 2001.
   Finanskrisen 2007-2008 ledde till att IMF upptäckte ”poverty”. I septembernumret av IMF:s kvartalsmagasin Finance and Development publicerades artikeln ”Ojämlikhet är ohållbar” av Rodney Ramcharan, expert på afrikansk ekonomi.
   Rodney Ramcharan skriver att ”ekonomisk politik som bara fokuserar på tillväxt kan vara farligt naiv.” Ojämlikheten begränsar investeringarna i fysiskt och mänskligt kapital och ökar kraven på omfördelning. Ojämlikheten ger de rika en starkare röst än den mindre homogena majoriteten, vilket snedvrider inkomstfördelningen och åderförkalkar det politiska systemet. Det leder på sikt till allvarliga ekonomiska konsekvenser.
   Har IMF plötsligt blivit vänsterns röst i världen? ”Var inte dum,”svarar Wallerstein. Vad IMF eftersträvar är ett mer stabilt system där deras marknadsintressen förhärskar. Därför måste man tvinga eliterna i syd att betala litet av sin oberättigade vinst till ”fattigdomsprogram” för att minska upprorsbenägenheten hos den ständigt växande massan av fattiga.
   Det är kanske för sent för att denna strategi ska fungera, fortsätter Wallerstein. Den ohållbara ojämlikheten ökar för varje dag.