Skolorna i Sverige var likvärdiga. De tillämpade samma kursplaner. Det underlättade rörligheten. Barn flyttade från Piteå till Lund och slussades lätt in i den nya skolan som arbetade med samma kursavsnitt och samma läroböcker.
Skoltillhörigheten bestämdes av geografin. Man gick i den skola som låg i kvarteret eller stadsdelen. Skolorna höll jämförlig kvalitet och hade samma resurser. Människorna var stolta över den egna skolan.
I skolorna rådde mångfald. Där blandades alla samhällsklasser och etniska grupperingar. Direktörens barn gick i samma skola som kommunalarbetarens, chilenarens i samma som överstens, städerskans i samma som professorns.
(Lund hade fyra gymnasieskolor: Katte, Vipan, Polhem och Spyken med allsidigt sammansatta elevgrupperingar och likvärdig undervisning. Sedan infördes det fria valet och Vipan förlorade sin ställning eftersom alla ville till centrum där det var nära till fik och butiker. Nu är segregationen fullständig. Vipan har blivit en yrkesskola.)
Lärarna strukturerade undervisningen genom katederundervisning som gav huvudlinjerna i de behandlade kursavsnitten. Inom den ramen kunde grupparbeten förekomma.
Elever med svårigheter undervisades tillsammans med övriga i klassrummet med hjälp av lärarassistenter. Skolorna var skyldiga att ta emot elever med rörelsehinder och andra handikapp på ett likvärdigt sätt även om det kostade.
Ett strängt meritokratiskt betygssystem och noggranna kursplaner utarbetades för att garantera likvärdighet i betygssättningen.
Den svenska skolan var bäst, eller bland de allra bästa, i världen, hur man än mätte.
Så river man sönder ett skolsystem
Först gav man sig på betygssystemet som irriterade alla som inte fick de höga betyg de ville ha. Det ersattes med ett löst system med fyra steg utan betygskriterier.
Ämnessystemet bröts upp och en rad nya ämnen tillkom. Det kunde handla om skönhetsmedel eller turistspanska. De högsta betygen utdelades i de meningslösaste ämnena.
Sverige råkade i ekonomisk kris. Kostnaderna för skolsystemet var höga. Statsminister Göran Persson såg chansen att lämpa över kostnaderna på kommunerna. Han struntade i att kommunerna hade helt olika förutsättningar.
Lärarorganisationerna protesterade. Lärarna demonstrerade. Vänsterpartiet stod ett tag emot Perssons ansträngningar att avskaffa den svenska likvärdigheten. Hans förslag skulle ju drabba arbetarklassen på ett sätt som kanske inte kunde repareras.
Men till slut lyckades Persson övertala Ylva Johansson, V, att gå med på förändringen och därigenom skapa den nödvändiga majoriteten i riksdagen för kommunaliseringen.
Den ekonomiska krisen övervanns, men skolan hämtade sig aldrig.
Fritt fram för nyliberalerna!
De stod inte ut med mångfalden i de svenska klassrummen. Här skulle sorteras!
Friskolesystemet infördes. Det fria valet infördes. Ett val som byggde på tillfälliga kortsiktiga preferenser och rena missförstånd (planerade av dem som tjänade på dem). I ett slag sprängdes mångfalden.
Barn till akademiker hamnade i en skola, barn till frikyrkliga i en annan, barn till katoliker i en tredje, barn till miljonärer i en fjärde. Friskolorna fick rätt att vägra ta emot handikappade barn av ekonomiska skäl. De blev tillsammans med arbetarklassens och invandrarnas barn kvar i de kommunala skolorna. Nyliberal mångfald! Härligt!
Friskolorna lockade till sig elever genom att sätta höga betyg och dela ut datorer. De anställde tusentals obehöriga lärare. De saknade skolbibliotek och gympasalar, men parasiterade på det kommunala skolsystemet. Billigt och bra!
För att skapa möjligheter till stora vinster för friskolekoncernerna infördes ett skolpengssystem. Man dividerade helt enkelt skolkostnaden med antalet elever utan hänsyn till elevernas förutsättningar. De billiga friskolorna gjorde som planerat stora vinster. De kommunala skolorna med ansvar för helheten, för bibliotek, gympasalar, utlandsfödda, rörelsehindrade fick se sina tillgångar minska.
Skoltillhörigheten bestämdes av geografin. Man gick i den skola som låg i kvarteret eller stadsdelen. Skolorna höll jämförlig kvalitet och hade samma resurser. Människorna var stolta över den egna skolan.
I skolorna rådde mångfald. Där blandades alla samhällsklasser och etniska grupperingar. Direktörens barn gick i samma skola som kommunalarbetarens, chilenarens i samma som överstens, städerskans i samma som professorns.
(Lund hade fyra gymnasieskolor: Katte, Vipan, Polhem och Spyken med allsidigt sammansatta elevgrupperingar och likvärdig undervisning. Sedan infördes det fria valet och Vipan förlorade sin ställning eftersom alla ville till centrum där det var nära till fik och butiker. Nu är segregationen fullständig. Vipan har blivit en yrkesskola.)
Lärarna strukturerade undervisningen genom katederundervisning som gav huvudlinjerna i de behandlade kursavsnitten. Inom den ramen kunde grupparbeten förekomma.
Elever med svårigheter undervisades tillsammans med övriga i klassrummet med hjälp av lärarassistenter. Skolorna var skyldiga att ta emot elever med rörelsehinder och andra handikapp på ett likvärdigt sätt även om det kostade.
Ett strängt meritokratiskt betygssystem och noggranna kursplaner utarbetades för att garantera likvärdighet i betygssättningen.
Den svenska skolan var bäst, eller bland de allra bästa, i världen, hur man än mätte.
Så river man sönder ett skolsystem
Först gav man sig på betygssystemet som irriterade alla som inte fick de höga betyg de ville ha. Det ersattes med ett löst system med fyra steg utan betygskriterier.
Ämnessystemet bröts upp och en rad nya ämnen tillkom. Det kunde handla om skönhetsmedel eller turistspanska. De högsta betygen utdelades i de meningslösaste ämnena.
Sverige råkade i ekonomisk kris. Kostnaderna för skolsystemet var höga. Statsminister Göran Persson såg chansen att lämpa över kostnaderna på kommunerna. Han struntade i att kommunerna hade helt olika förutsättningar.
Lärarorganisationerna protesterade. Lärarna demonstrerade. Vänsterpartiet stod ett tag emot Perssons ansträngningar att avskaffa den svenska likvärdigheten. Hans förslag skulle ju drabba arbetarklassen på ett sätt som kanske inte kunde repareras.
Men till slut lyckades Persson övertala Ylva Johansson, V, att gå med på förändringen och därigenom skapa den nödvändiga majoriteten i riksdagen för kommunaliseringen.
Den ekonomiska krisen övervanns, men skolan hämtade sig aldrig.
Fritt fram för nyliberalerna!
De stod inte ut med mångfalden i de svenska klassrummen. Här skulle sorteras!
Friskolesystemet infördes. Det fria valet infördes. Ett val som byggde på tillfälliga kortsiktiga preferenser och rena missförstånd (planerade av dem som tjänade på dem). I ett slag sprängdes mångfalden.
Barn till akademiker hamnade i en skola, barn till frikyrkliga i en annan, barn till katoliker i en tredje, barn till miljonärer i en fjärde. Friskolorna fick rätt att vägra ta emot handikappade barn av ekonomiska skäl. De blev tillsammans med arbetarklassens och invandrarnas barn kvar i de kommunala skolorna. Nyliberal mångfald! Härligt!
Friskolorna lockade till sig elever genom att sätta höga betyg och dela ut datorer. De anställde tusentals obehöriga lärare. De saknade skolbibliotek och gympasalar, men parasiterade på det kommunala skolsystemet. Billigt och bra!
För att skapa möjligheter till stora vinster för friskolekoncernerna infördes ett skolpengssystem. Man dividerade helt enkelt skolkostnaden med antalet elever utan hänsyn till elevernas förutsättningar. De billiga friskolorna gjorde som planerat stora vinster. De kommunala skolorna med ansvar för helheten, för bibliotek, gympasalar, utlandsfödda, rörelsehindrade fick se sina tillgångar minska.
När orimligheten i detta system blev alltför uppenbara tilldelade man vissa skolor, där det fanns många utlandsfödda elever och elever med lågutbildade föräldrar, extra anslag. Så utpekades just dessa grupper, liksom deras skolor, som problem.
Friskolekoncernerna vann förmögenheter. Kommunerna betalade och pengarna placerades i skatteparadis som Cayman-öarna. ”Folket visslar ut mig, men jag applåderar mig själv hemma hos mig, när jag räknar pengarna i min kassakista”, som den gamle romaren sa.
Nu hade man skapat den segregerade skola man önskat sig. Varje kategori hade sin egen skola. Det kallades cyniskt mångfald. Man hade lyckats koncentrera arbetarklass, invandrare och resurssvaga i skolor som man gav sämre ekonomiska förutsättningar.
Samtidigt ville man avskilja särskilt begåvade för särskild undervisning som tillgodosåg deras särskilda kvalifikationer.
Därmed undergrävde man deras utveckling genom att beröva dem den sociala och pedagogiska kompetens som bara ickesegregerade skolor kan ge.
Konsekvensen av kommunalisering, fritt val, friskolor och skolpeng
Många hade trott att man kunde behandla skolsystemet hur som helst, att det var så robust att det klarade sig hur än gamarna hackade i det.
Men Pisarapporten visade de ödesdigra konsekvenserna. Kvaliteten på den svenska skolan sjönk dramatiskt de senaste tio åren. Var fjärde svensk skolpojke har svårt att läsa.
Värst var förlusten av likvärdigheten. Där hade Sverige varit ett föregångsland.
Skillnaden mellan bästa och sämsta skolor har nu mer än fördubblats.
Skillnaden mellan bästa och sämsta elever har ökat, inte genom att de bästa blivit bättre utan genom att de sämsta blivit sämre.
Skillnaden mellan socioekonomiskt gynnade elever och mindre gynnade är större än i genomsnittet av de länder som ingår i Pisa-undersökningen.
Läsförståelse som är en grundbult för all inlärning har sjunkit till medelnivån i OECD.
Matematikkunskaperna ligger under medelnivån.
Kunskaperna i naturkunskap är klart under medelnivån.
De långsiktiga sociala och ekonomiska konsekvenserna är ännu större.
Hur återskapa kvalitet och rättvisa i skolan?
Det finns ett land vars ekonomi, kultur och klimat liknar Sveriges. Det är ett land som har ungefär samma skol system som det som ännu i början av 1990-talet tillämpades i Sverige. Det landet är Finland.
Men det är väl inte möjligt att ett statsdirigerat, auktoritärt, jämlikt system, där rika och fattiga behandlas lika, där begåvningar blandas med mindre begåvade, där undervisningen till stor del är katederundervisning inte bara i ämnen som historia utan också i till exempel matematik, där man går i den lokala skola som ligger ett par kvarter hemifrån – det är väl ändå inte möjligt att ett så förlegat system kan fungera i vår moderna värld dess valfrihet och trendiga ungdomar?
Jo då, det är det visst!
• När det gäller läsförståelse är de finska eleverna näst bäst i världen,
• när det gäller matematik är de också näst bäst,
• när det gäller naturvetenskap är de allra bäst.
Det motsvarar ungefär Sveriges skolstandard före de så kallade skolreformerna.
Kan Sverige återskapa ett system med likvärdighet och social sammanhållning, med gemensam standard i hela landet, med toppresultat beträffande kunskap i de centrala ämnena? Ja visst.
Hur vi borde göra är lätt att se i perspektivet av våra egna erfarenheter och det finska exemplet. Men med så många krafter som bara ser till sina egna – kortsiktiga, egocentriska och själviska - intressen är det osannolikt att vi klarar av det
I stället fortsätter vi på den inslagna vägen genom att nu kräva höga avgifter från utländska studenter som vill studera i Sverige. Fördumningen sprider sig.
Friskolekoncernerna vann förmögenheter. Kommunerna betalade och pengarna placerades i skatteparadis som Cayman-öarna. ”Folket visslar ut mig, men jag applåderar mig själv hemma hos mig, när jag räknar pengarna i min kassakista”, som den gamle romaren sa.
Nu hade man skapat den segregerade skola man önskat sig. Varje kategori hade sin egen skola. Det kallades cyniskt mångfald. Man hade lyckats koncentrera arbetarklass, invandrare och resurssvaga i skolor som man gav sämre ekonomiska förutsättningar.
Samtidigt ville man avskilja särskilt begåvade för särskild undervisning som tillgodosåg deras särskilda kvalifikationer.
Därmed undergrävde man deras utveckling genom att beröva dem den sociala och pedagogiska kompetens som bara ickesegregerade skolor kan ge.
Konsekvensen av kommunalisering, fritt val, friskolor och skolpeng
Många hade trott att man kunde behandla skolsystemet hur som helst, att det var så robust att det klarade sig hur än gamarna hackade i det.
Men Pisarapporten visade de ödesdigra konsekvenserna. Kvaliteten på den svenska skolan sjönk dramatiskt de senaste tio åren. Var fjärde svensk skolpojke har svårt att läsa.
Värst var förlusten av likvärdigheten. Där hade Sverige varit ett föregångsland.
Skillnaden mellan bästa och sämsta skolor har nu mer än fördubblats.
Skillnaden mellan bästa och sämsta elever har ökat, inte genom att de bästa blivit bättre utan genom att de sämsta blivit sämre.
Skillnaden mellan socioekonomiskt gynnade elever och mindre gynnade är större än i genomsnittet av de länder som ingår i Pisa-undersökningen.
Läsförståelse som är en grundbult för all inlärning har sjunkit till medelnivån i OECD.
Matematikkunskaperna ligger under medelnivån.
Kunskaperna i naturkunskap är klart under medelnivån.
De långsiktiga sociala och ekonomiska konsekvenserna är ännu större.
Hur återskapa kvalitet och rättvisa i skolan?
Det finns ett land vars ekonomi, kultur och klimat liknar Sveriges. Det är ett land som har ungefär samma skol system som det som ännu i början av 1990-talet tillämpades i Sverige. Det landet är Finland.
Men det är väl inte möjligt att ett statsdirigerat, auktoritärt, jämlikt system, där rika och fattiga behandlas lika, där begåvningar blandas med mindre begåvade, där undervisningen till stor del är katederundervisning inte bara i ämnen som historia utan också i till exempel matematik, där man går i den lokala skola som ligger ett par kvarter hemifrån – det är väl ändå inte möjligt att ett så förlegat system kan fungera i vår moderna värld dess valfrihet och trendiga ungdomar?
Jo då, det är det visst!
• När det gäller läsförståelse är de finska eleverna näst bäst i världen,
• när det gäller matematik är de också näst bäst,
• när det gäller naturvetenskap är de allra bäst.
Det motsvarar ungefär Sveriges skolstandard före de så kallade skolreformerna.
Kan Sverige återskapa ett system med likvärdighet och social sammanhållning, med gemensam standard i hela landet, med toppresultat beträffande kunskap i de centrala ämnena? Ja visst.
Hur vi borde göra är lätt att se i perspektivet av våra egna erfarenheter och det finska exemplet. Men med så många krafter som bara ser till sina egna – kortsiktiga, egocentriska och själviska - intressen är det osannolikt att vi klarar av det
I stället fortsätter vi på den inslagna vägen genom att nu kräva höga avgifter från utländska studenter som vill studera i Sverige. Fördumningen sprider sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar