Nej, det saknas inte ämnen att ta upp, Wikileaks etc. 
Men låt oss börja med socialdemokraternas kris. Den är förstås större än så, den är arbetarrörelsens och de progressiva krafternas kris och därmed också vänsterpartiets.
En riktigt usel valrörelse
Ledordet är förstås förnyelse. Ja, om det med det menas att vi inte ska behöva uppleva sådana valrörelser som den vi hade i höstas. Den var riktigt usel på alla plan, med illa genomtänkta utgångspunkter och ett antal plötsligt inkastade förslag av typ miljardsatsningen på pensionärerna. Det pågår nu närmast en kampanj för att S ska moderniseras, från att bejaka individualiseringen i samhället till att Sverige ska gå in i NATO. Genom borgarnas väldiga övertag i media, och då menar jag inte bara dagspressen utan också radio och TV, riskerar vi få till resultat att det är så partiet kommer att röra sig. Kampanjen möter ju knappt något offentligt motstånd. Lika olyckligt vore det förstås om S skulle överta vänsterpartiets sämre sidor: nej till betyg och fokusering på stöd till den ena eller andra välartade gruppen.
Mer lutheransk moralism
Vägen framåt för S borde väl vara en variant av back to basics, att sätta arbete och skyldigheter i centrum. Ja, kalla det gärna gammal lutheransk moralism. Då är kanske rentav jobbskatteavdrag acceptabelt samtidigt som man ser till att arbetslösa får ett rimligt ekonomiskt stöd. Vad gäller skattenivåer och samhällets åtaganden har Umeåprofessorn Stefan Svallfors nyligen visat att det finns ett starkt opinionsstöd för välfärdssamhället och en vilja att betala skatt.
Då får man också vara beredd att säga till folk att vi behöver en fastighetsskatt – en självklarhet världen över – som ett stabilt inslag i skattebasen. Om man talar uppriktigt om detta tror jag det skulle accepteras. Undfallenheten på senare år, från Persson och framåt, för villaägarna har varit pinsam. Och självfallet måste vi tillbaka till en jämlik skola, lika för alla. Friskolesystemet infördes med argumentet att nu skulle det bli en pedagogisk förnyelse. Vad vi fick var en som helhet försämrad skola med vinster som går till riskkapitalbolag. Det är åter en fråga där man skulle kunna få ett brett folkligt stöd. Det fria skolvalet där borgarklassens barn i Eslöv skickas till Lund medan arbetarnas går kvar måste också förändras. Återställare? Ja, men man får ta vara på vad som var bra i den svenska modellen. Och för att kasta sig över till utrikes- och säkerhetspolitik:
Men låt oss börja med socialdemokraternas kris. Den är förstås större än så, den är arbetarrörelsens och de progressiva krafternas kris och därmed också vänsterpartiets.En riktigt usel valrörelse
Ledordet är förstås förnyelse. Ja, om det med det menas att vi inte ska behöva uppleva sådana valrörelser som den vi hade i höstas. Den var riktigt usel på alla plan, med illa genomtänkta utgångspunkter och ett antal plötsligt inkastade förslag av typ miljardsatsningen på pensionärerna. Det pågår nu närmast en kampanj för att S ska moderniseras, från att bejaka individualiseringen i samhället till att Sverige ska gå in i NATO. Genom borgarnas väldiga övertag i media, och då menar jag inte bara dagspressen utan också radio och TV, riskerar vi få till resultat att det är så partiet kommer att röra sig. Kampanjen möter ju knappt något offentligt motstånd. Lika olyckligt vore det förstås om S skulle överta vänsterpartiets sämre sidor: nej till betyg och fokusering på stöd till den ena eller andra välartade gruppen.
Mer lutheransk moralism
Vägen framåt för S borde väl vara en variant av back to basics, att sätta arbete och skyldigheter i centrum. Ja, kalla det gärna gammal lutheransk moralism. Då är kanske rentav jobbskatteavdrag acceptabelt samtidigt som man ser till att arbetslösa får ett rimligt ekonomiskt stöd. Vad gäller skattenivåer och samhällets åtaganden har Umeåprofessorn Stefan Svallfors nyligen visat att det finns ett starkt opinionsstöd för välfärdssamhället och en vilja att betala skatt.
Då får man också vara beredd att säga till folk att vi behöver en fastighetsskatt – en självklarhet världen över – som ett stabilt inslag i skattebasen. Om man talar uppriktigt om detta tror jag det skulle accepteras. Undfallenheten på senare år, från Persson och framåt, för villaägarna har varit pinsam. Och självfallet måste vi tillbaka till en jämlik skola, lika för alla. Friskolesystemet infördes med argumentet att nu skulle det bli en pedagogisk förnyelse. Vad vi fick var en som helhet försämrad skola med vinster som går till riskkapitalbolag. Det är åter en fråga där man skulle kunna få ett brett folkligt stöd. Det fria skolvalet där borgarklassens barn i Eslöv skickas till Lund medan arbetarnas går kvar måste också förändras. Återställare? Ja, men man får ta vara på vad som var bra i den svenska modellen. Och för att kasta sig över till utrikes- och säkerhetspolitik:
sluta ställa upp för USA och ta hem trupperna från Afghanistan och stöd i stället FN.
Ohly måste gå, nu
Vänsterpartiet då? Ja, vi har också en ledare som förkastas av de tilltänkta väljarna och han, tillsammans med några andra i toppen (”kommunikationsansvarig” och partisekreterare) bör snarast bytas ut och natrligtvis inte sitta kvar till 2012.. Vad har vi en partistyrelse till? Är de så fega och handlingsförlamade att de bara sitter där och låter partiet sjunka ner för varje val och opinionsundersökning? (Läs t.ex. åsikten från en av dem som dagligen företräder vårt parti i praktisk politik: olssonbetalar.blogspot.com).
Om V hade varit som Gudrun Schymans gamla parti hade vi kunnat ta emot många av de som nu överger S. CH Hermanssons gamla dröm om ett socialistiskt folkparti hade då kanske varit en möjlighet. Det är den inte nu och då får man ställa upp mer realistiska mål. Då handlar det om att V kan vara ett parti som kritiserar S från vänster, som ligger lite före i mål och kritik och därmed påverkar det större partiet. Alltså den gamla rollen som vänligt stödparti och en pådrivare som kan samla upp folk ur mellanskikten som känner sig främmande under det stora paraply som S måste vara. En inte särskilt heroisk roll, men inte oviktig.
Lattevänstern?
Här ett långt citat från en läsarkommentar på Dagens Arena:
”Det är också rätt att Mp är ett borgerligt parti fast för vänstermänniskor. Det kan tyckas som en paradox men det går faktiskt ihop.
Daniel Suhonen har i Tvärdrag förklarat fenomenet med den borgerliga vänstern. eller den så kallade ”lattevänstern” för vilka att vara ”vänster har blivit en pose, ideologin en snygg accessoar” Det ”handlar om dagens unga medelklassradikaler, ja Arenaradikaler, vars identitetspolitiska vilja att vara rätt är drivkraften. I vissa kvarter på Södermalm, är denna folkgrupp ganska vanligt förekommande. Idag utgörs vänstern till väldigt stor del av sådana som på allvar tycker att queer är viktigare än klass, för att det är nytt. De gjorde miljöpartiet till största parti på Södermalm i EU-valet. Det handlar om´en vänster som inte har sina rötter i den traditionella arbetarrörelsen utan en medelklassvänster precis som 68-vänstern men som skiljer sig från den i och med att dom inte har en vision om ett socialistiskt samhälle. ”
Jo, kanske det. Lattehögern tror jag vi har mer av i Lund och det är värre. Latevänster är väl mest i Stockholm?
Ohly måste gå, nu
Vänsterpartiet då? Ja, vi har också en ledare som förkastas av de tilltänkta väljarna och han, tillsammans med några andra i toppen (”kommunikationsansvarig” och partisekreterare) bör snarast bytas ut och natrligtvis inte sitta kvar till 2012.. Vad har vi en partistyrelse till? Är de så fega och handlingsförlamade att de bara sitter där och låter partiet sjunka ner för varje val och opinionsundersökning? (Läs t.ex. åsikten från en av dem som dagligen företräder vårt parti i praktisk politik: olssonbetalar.blogspot.com).
Om V hade varit som Gudrun Schymans gamla parti hade vi kunnat ta emot många av de som nu överger S. CH Hermanssons gamla dröm om ett socialistiskt folkparti hade då kanske varit en möjlighet. Det är den inte nu och då får man ställa upp mer realistiska mål. Då handlar det om att V kan vara ett parti som kritiserar S från vänster, som ligger lite före i mål och kritik och därmed påverkar det större partiet. Alltså den gamla rollen som vänligt stödparti och en pådrivare som kan samla upp folk ur mellanskikten som känner sig främmande under det stora paraply som S måste vara. En inte särskilt heroisk roll, men inte oviktig.
Lattevänstern?
Här ett långt citat från en läsarkommentar på Dagens Arena:
”Det är också rätt att Mp är ett borgerligt parti fast för vänstermänniskor. Det kan tyckas som en paradox men det går faktiskt ihop.
Daniel Suhonen har i Tvärdrag förklarat fenomenet med den borgerliga vänstern. eller den så kallade ”lattevänstern” för vilka att vara ”vänster har blivit en pose, ideologin en snygg accessoar” Det ”handlar om dagens unga medelklassradikaler, ja Arenaradikaler, vars identitetspolitiska vilja att vara rätt är drivkraften. I vissa kvarter på Södermalm, är denna folkgrupp ganska vanligt förekommande. Idag utgörs vänstern till väldigt stor del av sådana som på allvar tycker att queer är viktigare än klass, för att det är nytt. De gjorde miljöpartiet till största parti på Södermalm i EU-valet. Det handlar om´en vänster som inte har sina rötter i den traditionella arbetarrörelsen utan en medelklassvänster precis som 68-vänstern men som skiljer sig från den i och med att dom inte har en vision om ett socialistiskt samhälle. ”
Jo, kanske det. Lattehögern tror jag vi har mer av i Lund och det är värre. Latevänster är väl mest i Stockholm?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar