När jag 1974 återkom till Sverige efter sju år utomlands verkade samhället vara i full rörelse. Organisationerna stod som spön i backen, demonstrationer avlöste varandra. Inom Afrikagrupperna där jag mest hörde hemma körde trotskister och andra vänstergrupper taktiska spel för att vinna över oss anti-imperialister till den sanna läran. Tältprojektet rullade över Sverige, kvinnokampen satte tydliga avtryck i debatt och teater. Intensivt var det, och kanske inte helt lätt för våra barn att hänga med i alla möten och manifestationer dit de togs av sina aktivistföräldrar.
När jag idag börjar läsa boken Tusen systrar ställde krav (Migra förlag 2010) är det som att lämna dagens politiskt förvirrade Sverige och hitta tillbaka till en tid där kampen var självklar och målsättningarna höga som den klara luften över våra huvuden. I mitt eget huvud ekar den gamla parollen A luta continua! A vitoria é certa! – som jag länge ersatt med det enkla konstaterandet A luta é certa. Kampen har inget slut.
Inte heller kvinnokampen. Fyrtioåtta aktivister (varar två män) skildrar hur de kom att ryckas med, den stora gemenskapen, framsteg och besvikelser. Och visst nådde de bestående framsteg, som vi idag bygger vidare på – kanske kan F!-s svårigheter att etablera sig i det politiska livet ses som en bekräftelse på det? Inte säkert. Arbetslöshet, osäkra anställningar, försvagade fack och mycket annat ger helt andra villkor för mobiliseringen mot systemets ännu mycket skarpa orättvisor.
Kvinnokampen fick många törnar. En av dem var förhållningssättet till klasskampen. Louise Waldén berättar om en utställning på Moderna Museets filial 1972, där Marit Paulsen fräste till: ”Det ska ni veta att jag har mycket mer gemensamt med männen i min klass än jag någonsin kan ha med medelklasskvinnor som ni!” Förvisso bars kampen ofta av starka resursrika medelklasskvinnor, liksom män från medelklassen brukar vara de som leder politiska partier och befrielserörelser.
För Lundabor bör det vara särskilt spännande att ta del av Agneta Wiréns text om Kvinnoligan i Lund, och hur den brottades med frågan ”Hur ska man kunna arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män, och samtidigt ge kvinnor en särställning?” Frågan ställdes på sin spets av en utbrytargrupp som sade att de ville ”arbeta i en uttalat socialistisk kvinnogrupp, att klasskampsperspektivet är överordnat /…/ och att en socialistisk organisation inte kan tjäna alla kvinnor.” Gunilla Szemenkár skriver om sina erfarenheter: När hon kom till Lund reagerade hon emot att hennes pojkvän inte var välkommen att delta i Kvinnoligans verksamhet, men fick efterhand många nära vänner bland ligans kvinnor. Så småningom blev hon med i Röda Bönor…
En av skribenterna är Fredrika Bremerförbundets första manliga medlem, Dick Urban Vestbro. Han berättar om ett överraskande möte med Doris Lessing, som var övertygad om att könsrollerna skulle bestå och kampen mellan kvinnor och män aldrig upphöra. ”Vi svenska radikaler började då genast överösa henne med argument för att visa att hon hade fel. Både hon och vi gick besvikna från detta möte”, konstaterar Dick utan att berätta hur han idag ser på den frågan. 1967 tog han initiativ till en Grupp 10 i Lund, en diskussionsgrupp med politiskt bred uppslutning. Två år senare föll den samman – när frågan om aktioner restes knäcktes gruppen av motsättningarna mellan liberaler och socialister.
Fyra 70-talsaktivister har sammanställt denna minnesbok. De hoppas att ”även den unga generationen är intresserad och kan dra lärdomar från kvinnorörelsen under den här perioden.” En bra tanke. Ge boken i julklapp till nästa generations aktivister – annars får de kanske aldrig reda på att denna härliga samling dokument finns att njuta av!
När jag idag börjar läsa boken Tusen systrar ställde krav (Migra förlag 2010) är det som att lämna dagens politiskt förvirrade Sverige och hitta tillbaka till en tid där kampen var självklar och målsättningarna höga som den klara luften över våra huvuden. I mitt eget huvud ekar den gamla parollen A luta continua! A vitoria é certa! – som jag länge ersatt med det enkla konstaterandet A luta é certa. Kampen har inget slut.Inte heller kvinnokampen. Fyrtioåtta aktivister (varar två män) skildrar hur de kom att ryckas med, den stora gemenskapen, framsteg och besvikelser. Och visst nådde de bestående framsteg, som vi idag bygger vidare på – kanske kan F!-s svårigheter att etablera sig i det politiska livet ses som en bekräftelse på det? Inte säkert. Arbetslöshet, osäkra anställningar, försvagade fack och mycket annat ger helt andra villkor för mobiliseringen mot systemets ännu mycket skarpa orättvisor.
Kvinnokampen fick många törnar. En av dem var förhållningssättet till klasskampen. Louise Waldén berättar om en utställning på Moderna Museets filial 1972, där Marit Paulsen fräste till: ”Det ska ni veta att jag har mycket mer gemensamt med männen i min klass än jag någonsin kan ha med medelklasskvinnor som ni!” Förvisso bars kampen ofta av starka resursrika medelklasskvinnor, liksom män från medelklassen brukar vara de som leder politiska partier och befrielserörelser.
För Lundabor bör det vara särskilt spännande att ta del av Agneta Wiréns text om Kvinnoligan i Lund, och hur den brottades med frågan ”Hur ska man kunna arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män, och samtidigt ge kvinnor en särställning?” Frågan ställdes på sin spets av en utbrytargrupp som sade att de ville ”arbeta i en uttalat socialistisk kvinnogrupp, att klasskampsperspektivet är överordnat /…/ och att en socialistisk organisation inte kan tjäna alla kvinnor.” Gunilla Szemenkár skriver om sina erfarenheter: När hon kom till Lund reagerade hon emot att hennes pojkvän inte var välkommen att delta i Kvinnoligans verksamhet, men fick efterhand många nära vänner bland ligans kvinnor. Så småningom blev hon med i Röda Bönor…
En av skribenterna är Fredrika Bremerförbundets första manliga medlem, Dick Urban Vestbro. Han berättar om ett överraskande möte med Doris Lessing, som var övertygad om att könsrollerna skulle bestå och kampen mellan kvinnor och män aldrig upphöra. ”Vi svenska radikaler började då genast överösa henne med argument för att visa att hon hade fel. Både hon och vi gick besvikna från detta möte”, konstaterar Dick utan att berätta hur han idag ser på den frågan. 1967 tog han initiativ till en Grupp 10 i Lund, en diskussionsgrupp med politiskt bred uppslutning. Två år senare föll den samman – när frågan om aktioner restes knäcktes gruppen av motsättningarna mellan liberaler och socialister.
Fyra 70-talsaktivister har sammanställt denna minnesbok. De hoppas att ”även den unga generationen är intresserad och kan dra lärdomar från kvinnorörelsen under den här perioden.” En bra tanke. Ge boken i julklapp till nästa generations aktivister – annars får de kanske aldrig reda på att denna härliga samling dokument finns att njuta av!
”Beskriv och begrunda
Den gamla historien och skapa ur den
Det Nya”
uppmanar Doris Dahlin, och fortsätter:
”Vi är många vi är hälften
Men om vi bara är en och en
I våra hemmaceller
Då är vi inte många
Och inte starka heller.
Ty om vi gömmer bort oss
I var sin egen liten cell
Då kan vi inget göra
Och snart nog är det kväll.
För helvete kvinnor/kamrater/döttrar snart nog är det kväll.”
Den gamla historien och skapa ur den
Det Nya”
uppmanar Doris Dahlin, och fortsätter:
”Vi är många vi är hälften
Men om vi bara är en och en
I våra hemmaceller
Då är vi inte många
Och inte starka heller.
Ty om vi gömmer bort oss
I var sin egen liten cell
Då kan vi inget göra
Och snart nog är det kväll.
För helvete kvinnor/kamrater/döttrar snart nog är det kväll.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar