Jag hörde socialdemokraten Veronica Palm i en intervju beskriva en rad svåra problem som mänskligheten står inför. Plötsligt deklarerade hon förskräckt: ”Jag är ingen civilisationskritiker”.
Hon kände att hon måste betona att hon trots sina insikter tillhör samma civilisation som vi andra, den civilisation som tror på evig tillväxt genom ständigt ökad produktion och konsumtion, möjligen rättvisare fördelad.
Vi lever instängda i ett ideologiskt system, kanske en trosuppfattning eller en religion, som gör det lika omöjligt att se världen utanför som det är för en akvariefisk att se världen bortom akvariet.
För en politiker är det farligt att ifrågasätta tron på ständig tillväxt. Den är djupt rotad bland de medelklassväljare som har makten i två tredjedelssamhället.
Veronica Palm är ingen civilisationskritiker. Det är politiskt klokt. För att vinna val måste man utgå från väljarnas vanföreställningar.
Men allt inom väljarkåren är inte vanföreställningar. Där finns ett tvivel som ibland kommer upp till ytan men sedan snabbt undertrycks. Det tvivlet måste hon fånga upp. Ångesten bakom det undertryckta tvivlet måste hon bekämpa genom att visa något av verkligheten och de återstående möjligheterna att påverka den.
För politiken gäller det att samtidigt skjuta upp och föregripa de stora katastroferna genom att bygga ett så bra och motståndskraftigt samhälle som möjligt, materiellt och socialt, under de få år som återstår.
Det handlar om ett nytt energisystem som bygger på sol, vind och vatten och ersätter olja och kärnkraft.
Det handlar om att bygga ett kollektivtrafiksystem med robusta effektiva järnvägar som håller för transporter av människor och varor i ur och skur.
Det handlar om att bygga flerfamiljshus för effektiv värme och vattenförsörjning.
Det handlar om att vårda den produktiva jorden.
Idag har vi ett svagt, fattigt, fragmentiserat samhälle oförmöget att möta ens så begränsade problem som en kall och snörik vinter.
Det inser till och med en medelklass som med girigheten som motor inriktar sig på sin egen kortsiktiga bekvämlighet. The economic man.
Samhället måste alltså tillföras större resurser. Stora gemensamma investeringar förutsätter höga skatter.
Skatterna betalar inte bara de massiva investeringarna på infrastruktur utan också lönen för alla dem som arbetar med dem.
Att som idag ”effektivisera” skola och vård genom att dra ner på personal är uppenbart destruktivt. De fungerar bättre ju fler människor som arbetar där. Och människor är dyra.
All kultur är dyr därför att kulturutövare måste försörjas. En kulturinstitution som Malmö opera kostar väldigt mycket när hundratals kvalificerade personer samarbetar i och kring en enda föreställning.
Hon kände att hon måste betona att hon trots sina insikter tillhör samma civilisation som vi andra, den civilisation som tror på evig tillväxt genom ständigt ökad produktion och konsumtion, möjligen rättvisare fördelad.
Vi lever instängda i ett ideologiskt system, kanske en trosuppfattning eller en religion, som gör det lika omöjligt att se världen utanför som det är för en akvariefisk att se världen bortom akvariet.
För en politiker är det farligt att ifrågasätta tron på ständig tillväxt. Den är djupt rotad bland de medelklassväljare som har makten i två tredjedelssamhället.
Veronica Palm är ingen civilisationskritiker. Det är politiskt klokt. För att vinna val måste man utgå från väljarnas vanföreställningar.
Men allt inom väljarkåren är inte vanföreställningar. Där finns ett tvivel som ibland kommer upp till ytan men sedan snabbt undertrycks. Det tvivlet måste hon fånga upp. Ångesten bakom det undertryckta tvivlet måste hon bekämpa genom att visa något av verkligheten och de återstående möjligheterna att påverka den.
För politiken gäller det att samtidigt skjuta upp och föregripa de stora katastroferna genom att bygga ett så bra och motståndskraftigt samhälle som möjligt, materiellt och socialt, under de få år som återstår.
Det handlar om ett nytt energisystem som bygger på sol, vind och vatten och ersätter olja och kärnkraft.
Det handlar om att bygga ett kollektivtrafiksystem med robusta effektiva järnvägar som håller för transporter av människor och varor i ur och skur.
Det handlar om att bygga flerfamiljshus för effektiv värme och vattenförsörjning.
Det handlar om att vårda den produktiva jorden.
Idag har vi ett svagt, fattigt, fragmentiserat samhälle oförmöget att möta ens så begränsade problem som en kall och snörik vinter.
Det inser till och med en medelklass som med girigheten som motor inriktar sig på sin egen kortsiktiga bekvämlighet. The economic man.
Samhället måste alltså tillföras större resurser. Stora gemensamma investeringar förutsätter höga skatter.
Skatterna betalar inte bara de massiva investeringarna på infrastruktur utan också lönen för alla dem som arbetar med dem.
Att som idag ”effektivisera” skola och vård genom att dra ner på personal är uppenbart destruktivt. De fungerar bättre ju fler människor som arbetar där. Och människor är dyra.
All kultur är dyr därför att kulturutövare måste försörjas. En kulturinstitution som Malmö opera kostar väldigt mycket när hundratals kvalificerade personer samarbetar i och kring en enda föreställning.
Demokrati och jämställdhet fordrar självklart ekonomisk jämlikhet. Idag har vi ett system där makthavare på t ex Vattenfall kan stjäla 12 miljoner utan att det märks. Eller, när det avslöjas, inte leder till straff och missaktning.
Veronica Palm har alltså chansen att medverka i att bygga upp ett starkt samhälle innan de verkliga utmaningarna och katastroferna möter
Det gäller att använda systemet tillväxt genom ökad produktion och ökad konsumtion för att bygga ett starkt samhälle så länge systemet på något sätt fungerar.
Det handlar om en annan produktion och en annan konsumtion än den vi har idag. Det handlar om en ny inriktning.
Sen kommer ”Slutet på världen som vi känner den” för att citera titeln på Claus Leggewies och Harald Welzers bok. ”Utan olja skulle den industriella ekonomins system bryta samman”. Och oljan tar slut inom överskådlig tid.
Vi har utöver klimatkrisen (Haiti, Pakistan, Kina, Ryssland, Australien) redan en färskvattenskris och en livsmedelskris. Tundrorna smälter och koldioxid frigörs. Polarisarna smälter. Haven är utfiskade. Regnskogarna föröds.
Alf Hornborg analyserar i ”Myten om maskinen” den kapitalistiska mekanik som med automatiskt verkande destruktivitet driver oss mot avgrunden.
Jared Diamond visar hur tidigare civilisationer (tidigare akvarier) förgjorde sig själva i boken ”Undergång. Civilisationernas uppgång och fall” och ställer frågan ”Vad kände den man på Påskön som fällde det sista trädet och därmed definitivt utplånade sin civilisations möjlighet att existera vidare?”
Antagligen ingenting, för han gjorde som man alltid hade gjort. Han gjorde det rätta. Hans enda värld gick under, inte med en skräll utan kanske med en snyftning, för att anspela på Eliot.
Rubriken ovan är hämtad från Johan Rockströms och Anders Wijkmans nyutgivna bok ”Den stora förnekelsen”. De berättar vad som pågår och länge har pågått och vart det leder. Vad de dessutom försöker göra är att visa på möjliga ekonomiska och politiska lösningar inom vårt nuvarande systems ramar. De söker vägar att förändra det inifrån dess egna förutsättningar. De är långt ifrån ensamma. Och jag ser en ny generation beredd att ta sig an uppgiften.
Tillväxt- och civilisationskritikernas föreläsningar i Malmö och Lund drar fulla hus. Det är unga välutbildade människor med helt andra mål än att begå kollektivt självmord genom ökad konsumtion.
Veronica Palm har alltså chansen att medverka i att bygga upp ett starkt samhälle innan de verkliga utmaningarna och katastroferna möter
Det gäller att använda systemet tillväxt genom ökad produktion och ökad konsumtion för att bygga ett starkt samhälle så länge systemet på något sätt fungerar.
Det handlar om en annan produktion och en annan konsumtion än den vi har idag. Det handlar om en ny inriktning.
Sen kommer ”Slutet på världen som vi känner den” för att citera titeln på Claus Leggewies och Harald Welzers bok. ”Utan olja skulle den industriella ekonomins system bryta samman”. Och oljan tar slut inom överskådlig tid.
Vi har utöver klimatkrisen (Haiti, Pakistan, Kina, Ryssland, Australien) redan en färskvattenskris och en livsmedelskris. Tundrorna smälter och koldioxid frigörs. Polarisarna smälter. Haven är utfiskade. Regnskogarna föröds.
Alf Hornborg analyserar i ”Myten om maskinen” den kapitalistiska mekanik som med automatiskt verkande destruktivitet driver oss mot avgrunden.
Jared Diamond visar hur tidigare civilisationer (tidigare akvarier) förgjorde sig själva i boken ”Undergång. Civilisationernas uppgång och fall” och ställer frågan ”Vad kände den man på Påskön som fällde det sista trädet och därmed definitivt utplånade sin civilisations möjlighet att existera vidare?”
Antagligen ingenting, för han gjorde som man alltid hade gjort. Han gjorde det rätta. Hans enda värld gick under, inte med en skräll utan kanske med en snyftning, för att anspela på Eliot.
Rubriken ovan är hämtad från Johan Rockströms och Anders Wijkmans nyutgivna bok ”Den stora förnekelsen”. De berättar vad som pågår och länge har pågått och vart det leder. Vad de dessutom försöker göra är att visa på möjliga ekonomiska och politiska lösningar inom vårt nuvarande systems ramar. De söker vägar att förändra det inifrån dess egna förutsättningar. De är långt ifrån ensamma. Och jag ser en ny generation beredd att ta sig an uppgiften. Tillväxt- och civilisationskritikernas föreläsningar i Malmö och Lund drar fulla hus. Det är unga välutbildade människor med helt andra mål än att begå kollektivt självmord genom ökad konsumtion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar