Perspektivskifte av Gunnar Stensson

För ett år sedan försökte handelsminister Eva Björling, M, hjälpa det statsägda Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning till Kaddafi.
   Han skulle använda det för att kunna utföra den uppgift hans europeiska kompanjoner lagt på honom: att fånga, fängsla och övervaka flyktingar. Kaddafi hade sin givna plats som framträdande ledare i kampen mot al Qaida.
   I det världssystem då rådde var de arabiska diktatorerna upprätthållare av stabiliteten i alla västvänliga arabstater. De gjorde alla sin plikt i kriget mot terror. För det blev de rikt belönade.
   Fienden var sekularismens motståndare, det vill säga islamisterna och al Qaida, det vill  säga alla muslimer, det vill säga alla terrorister, det vill säga alla araber, utom de vänligt sinnade statscheferna..
   När revolterna i Tunisien och Egypten kom skrev den borgerliga svenska pressen och särskilt Sydsvenskan spaltmeter om värdet av stabilitet och hotet från al Qaida och ”det muslimska brödraskapet”. Carl Bildt dröjde med att välja sida tills kampen i Egypten var avgjord.
   Nu talar man mycket sällan om vare sig al Qaida eller ”Det muslimska brödraskapet”. Det är bara Kaddafi som använder uttrycken i sin hatpropaganda. Han riktar dem emellertid inte bara mot motståndarna i det egna folket utan också mot USA och västmakterna. Det är den sanna Bush-andan.
   Nej, nu ser vi rubriker som ”Väst står inför ett moraliskt dilemma”. Olle Lönnaeus frågar sig hur vi ska förklara att vi visserligen stöder folket i Libyen men samtidigt låter tyrannerna i Bahrein (med USA:s femte flotta), i Jemen (centrum för USA:s kamp mot hjärnspöket al Qaida) och i Saudiarabien, världens vid sidan av Iran värsta teokratiska stat, fortsätta att plåga folken medan vi tittar på.
   Se där ett perspektivskifte från tveklös uppslutning bakom tyrannerna till dåligt samvete för att vi bara bekämpar en av dem.