Rubriken är ett citat från PM Nilsson, tidigare politisk redaktör för Expressen och anhängare av västliga interventioner i Kossovo, Irak och Afghanistan. ”Bombliberaler” är vad sådana, företrädesvis borgerliga, liberala ledarskribenter har kallats av folk från vänstern. Det innebar inte att vi förnekade deras varma hjärtan och medkänsla. Hade in Saddam Hussein burit sig åt som ett brutalt svin mot kurderna, var han inte grym diktator som sköt på sin egen befolkning och som borde avsättas? Jo, det var han och president Bush hade den handlingskraft som skulle till. Flygförbud över Irak var väl det minsta man kunde göra och med lämpligt antal bomber kunde han bekämpas? Så blev det.
Alla med på tåget
Och nu, en brutal diktator i Nordafrika som farit hårt fram och som nu tycks skjuta och döda sin egen befolkning. Det är dags att väst går in med sitt flyg och skyddar civilbefolkningen med hjälp av krigföring, ja bomber, anses det. Det är ju i humanitärt syfte.
Så tycker alla partier i Sveriges riksdag, och vänsterpartiets Lars Ohly har varit särskilt tydlig och kritisk mot utrikesminister Bildt som förefaller ha varit lite tövande och tveksam innan också han hoppade på yåget. Och så tycker några av vänsteropinionens stora namn under senare år, Göran Greider och Anders Malm. Göran Greider utan stor entusiasm(”…jag stödjer detta, utan att jubla över det”, ledare i Dala-Demokraten 03-22), men ändå utan att tveka. Anders Malm frustar av krigsiver och vill ställa JAS-planen till den libyska folkmaktens och koalitionens förfogande. Han varnar särskilt för att jämföra denna intervention med den i Irak.
Krig i luften, livskänslan stiger
Och så är också stämningen i landet. Expressen bad Demoskop kolla opinionsläget och fann att 65 procent vill att Sverige deltar i FN:s militära insatser i Libyen. Inte oväntat framförs stärks nu rösterna för Nato – om vi ändå ska vara med och bomba i Natos regi kan vi väl lika gärna gå med?
Våra nya militära förband skulle förstås älska att få bara med i Libyen: tänk att få öva på ett lagom farligt slagfält och för JAS-försäljarna skulle det vara rena önskedrömmen. Här kunde ju JAS få det elddop som skulle ge de sista avgörande argumenten i exportansträngningarna.
Alla med på tåget
Och nu, en brutal diktator i Nordafrika som farit hårt fram och som nu tycks skjuta och döda sin egen befolkning. Det är dags att väst går in med sitt flyg och skyddar civilbefolkningen med hjälp av krigföring, ja bomber, anses det. Det är ju i humanitärt syfte.
Så tycker alla partier i Sveriges riksdag, och vänsterpartiets Lars Ohly har varit särskilt tydlig och kritisk mot utrikesminister Bildt som förefaller ha varit lite tövande och tveksam innan också han hoppade på yåget. Och så tycker några av vänsteropinionens stora namn under senare år, Göran Greider och Anders Malm. Göran Greider utan stor entusiasm(”…jag stödjer detta, utan att jubla över det”, ledare i Dala-Demokraten 03-22), men ändå utan att tveka. Anders Malm frustar av krigsiver och vill ställa JAS-planen till den libyska folkmaktens och koalitionens förfogande. Han varnar särskilt för att jämföra denna intervention med den i Irak.
Krig i luften, livskänslan stiger
Och så är också stämningen i landet. Expressen bad Demoskop kolla opinionsläget och fann att 65 procent vill att Sverige deltar i FN:s militära insatser i Libyen. Inte oväntat framförs stärks nu rösterna för Nato – om vi ändå ska vara med och bomba i Natos regi kan vi väl lika gärna gå med?
Våra nya militära förband skulle förstås älska att få bara med i Libyen: tänk att få öva på ett lagom farligt slagfält och för JAS-försäljarna skulle det vara rena önskedrömmen. Här kunde ju JAS få det elddop som skulle ge de sista avgörande argumenten i exportansträngningarna.
Liknande stämningar finns runtom Europa. Sarkozy i Franrike och Lars Lykke i Danmark ligger båda illa till i opinionen inför årets val och ser goda chanser att stärka sin ställning. I Danmark är det extra tydligt med rader av skandaler och ekonomisk kris och då kan danska F16 över Libyens sand bli en ljusglimt. I det nya Danmark som ju också ställde upp i Irak vill nästan hälften också skicka marktrupper till Libyen.
Kort sagt, det är som det brukar när det är krig i luften, livskänslan stiger och vad kan man begära: det finns också humanitära skäl.
Det humanitära kriget
Jag menar inte att de som säger ja till den västliga bomboffensiven gör det av krigslystnad och jag har respekt för deras känslor. Men jag tycker att de har kort minne, och att de har glömt vad krigshandlingar, också humanitärt grundade, innebär. USA, England, Danmark m fl skulle rädda irakerna från Saddam Husseins tortyr och grymheter och det blev i stället Abu Ghraib och Falluja och drygt 100,000 döda civila iraker.
Och så detta hyckleri! De kan inte säga att de deltar i krig, de låtsas som de skyddar civilbefolkning. De går in i ett inbördeskrig utan att veta vem de stöder och utan att veta vad de vill. Och ska de nu upprätta ännu en hjälpstat (Kossovo, Irak, Afghanistan) som inte vunnit sin frihet och demokrati med egna medel utan bara stöder sig på de gamla kolonialmakterna.
Det finns tjogtals med stater där regimer förtrycker, fängslar, skjuter ner sina egna medborgare. Flera av dem finns i arabvärlden och åtnjuter de bästa förbindelser med de makter som nu säger sig värna demokratin i Libyen. Och som Per Gahrton påpekat: inte så långt borta finns en stat som under mycket längre tid än Khaddafi har fört krig mot sin omgivning. Israel överföll för två år sen Gaza, dödade mer än tusen av dess invånare och har sedan dess hållit området i ett järngrepp. Men Israel får göra vad de vill. Det är inte tal om att skicka JAS till Gazas försvar.
Jag är inte pacifist och jag vet att det finns situationer då individer och nationer tvingas gripa till våld för att försvara sig. Men jag vill tänka mig för mycket noga innan jag blandar mig i andras krig. Humanitär intervention i Libyen? Nej, tack.
Kort sagt, det är som det brukar när det är krig i luften, livskänslan stiger och vad kan man begära: det finns också humanitära skäl.
Det humanitära kriget
Jag menar inte att de som säger ja till den västliga bomboffensiven gör det av krigslystnad och jag har respekt för deras känslor. Men jag tycker att de har kort minne, och att de har glömt vad krigshandlingar, också humanitärt grundade, innebär. USA, England, Danmark m fl skulle rädda irakerna från Saddam Husseins tortyr och grymheter och det blev i stället Abu Ghraib och Falluja och drygt 100,000 döda civila iraker.
Och så detta hyckleri! De kan inte säga att de deltar i krig, de låtsas som de skyddar civilbefolkning. De går in i ett inbördeskrig utan att veta vem de stöder och utan att veta vad de vill. Och ska de nu upprätta ännu en hjälpstat (Kossovo, Irak, Afghanistan) som inte vunnit sin frihet och demokrati med egna medel utan bara stöder sig på de gamla kolonialmakterna.
Det finns tjogtals med stater där regimer förtrycker, fängslar, skjuter ner sina egna medborgare. Flera av dem finns i arabvärlden och åtnjuter de bästa förbindelser med de makter som nu säger sig värna demokratin i Libyen. Och som Per Gahrton påpekat: inte så långt borta finns en stat som under mycket längre tid än Khaddafi har fört krig mot sin omgivning. Israel överföll för två år sen Gaza, dödade mer än tusen av dess invånare och har sedan dess hållit området i ett järngrepp. Men Israel får göra vad de vill. Det är inte tal om att skicka JAS till Gazas försvar.
Jag är inte pacifist och jag vet att det finns situationer då individer och nationer tvingas gripa till våld för att försvara sig. Men jag vill tänka mig för mycket noga innan jag blandar mig i andras krig. Humanitär intervention i Libyen? Nej, tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar