Bårhuset (på¨danska Lighuset) är portalverk för Louisianas Picasso-utställning ”Fred och frihet”.
Målningen påminner om ”Guernica”, konstverket till åminnelse av staden Guernica som bombades under spanska inbördeskriget, symbol för alla bombade städer.
Picasso målade ”Bårhuset” under andra världskriget strax efter Paris befrielse från nazistisk ockupation.
Vi, bussresenärer från Vårregnet i Klostergården, hade nyss sett sammanbitna eller gråtande japanska män, kvinnor och barn som försökte finna sina närmaste bland liken efter tsunamin i tält eller under bar himmel. Motivet är ständigt aktuellt.
Utställningen reflekterar den historiska utvecklingen fram till Picassos död 1973. Picasso var medlem i det franska kommunistpartiet. Men när sovjetiska trupper slog ner Ungernrevolten 1956 protesterade han. De ungerska frihetskämparna hoppades förgäves på hjälp från Väst, men det kalla krigets gräns var oöverstiglig. Det var USA och Sovjet helt överens om.
Särskilt gripen blev jag av en liten teckning av Julius och Ethel Rosenberg som avrättades för spioneri 1953 under den värsta McCarthy-tiden. Två blida och modiga intellektuella. Den tidens war on terror.
Picassos verk kommenterar Algeriets befrielsekrig, Koreakriget, revolutionen på Kuba, Kubakrisen, de afrikanska staternas frigörelse, Vietnamkriget.
Så dog han 91 år gammal. Chilekuppen hann han aldrig med.
Häpen gör jag reflektionen att Picasso, som jag upplevt som samtida eller yngre än jag själv, faktiskt föddes 25 år före min far. 30 år av Picassos liv sammanföll med Strindbergs.
Picasso i Kiruna som i Louisiana
Det var min andra bussresa till en Picasso-utställning. 1964 reste Karin och jag med ett hundratal folkhögskole-elever från Framnäs utanför Piteå till en Picasso-utställning i Kiruna. Avståndet dit var drygt 35 mil, fem timmar i buss. Det var svart natt när vi lämnade Framnäs och svart natt när vi kom hem. Gott om tid att reflektera över Picasso.
Målningen påminner om ”Guernica”, konstverket till åminnelse av staden Guernica som bombades under spanska inbördeskriget, symbol för alla bombade städer.
Picasso målade ”Bårhuset” under andra världskriget strax efter Paris befrielse från nazistisk ockupation.
Vi, bussresenärer från Vårregnet i Klostergården, hade nyss sett sammanbitna eller gråtande japanska män, kvinnor och barn som försökte finna sina närmaste bland liken efter tsunamin i tält eller under bar himmel. Motivet är ständigt aktuellt.
Utställningen reflekterar den historiska utvecklingen fram till Picassos död 1973. Picasso var medlem i det franska kommunistpartiet. Men när sovjetiska trupper slog ner Ungernrevolten 1956 protesterade han. De ungerska frihetskämparna hoppades förgäves på hjälp från Väst, men det kalla krigets gräns var oöverstiglig. Det var USA och Sovjet helt överens om.
Särskilt gripen blev jag av en liten teckning av Julius och Ethel Rosenberg som avrättades för spioneri 1953 under den värsta McCarthy-tiden. Två blida och modiga intellektuella. Den tidens war on terror.
Picassos verk kommenterar Algeriets befrielsekrig, Koreakriget, revolutionen på Kuba, Kubakrisen, de afrikanska staternas frigörelse, Vietnamkriget.
Så dog han 91 år gammal. Chilekuppen hann han aldrig med.
Häpen gör jag reflektionen att Picasso, som jag upplevt som samtida eller yngre än jag själv, faktiskt föddes 25 år före min far. 30 år av Picassos liv sammanföll med Strindbergs.
Picasso i Kiruna som i Louisiana
Det var min andra bussresa till en Picasso-utställning. 1964 reste Karin och jag med ett hundratal folkhögskole-elever från Framnäs utanför Piteå till en Picasso-utställning i Kiruna. Avståndet dit var drygt 35 mil, fem timmar i buss. Det var svart natt när vi lämnade Framnäs och svart natt när vi kom hem. Gott om tid att reflektera över Picasso.
Vi hade ett par kisspauser under resan, flickorna på ena sidan om bussarna, pojkarna på den andra. Det var åtskilliga minusgrader. Snövallarna var ett par meter höga. Jag var ung lärare.
Nu reste Karin och jag tillsammans med 40 vänner från vår bostadsrättsförening Vårregnet. Resan var arrangerad av föreningens energiska kulturutskott.
Vid halvniotiden stod vi på gatan utanför socionomhuset och frös i snålblåsten under en grå himmel och väntade på bussen som var försenad.
Men en timme senare lyste solen över den nyfallna snön i Bjuv. Öresund var blått.
Under guidningen som skedde på danska upptäckte jag att många av mina grannar behärskade språket. Dessutom kunde de mycket om Picasso. Ett par små vithåriga damer var särskilt entusiastiska. Alla var ivriga att släppa fram dem så de skulle kunna se ordentligt.
Det var lördag och busslast efter busslast med danskar i alla åldrar fyllde lokalerna. Alla åldrar, många barn. En av guiderna var Lars Vilks, upptäckte jag.
Hur många av dessa glada danskar hade någon form av förståelse för vad kommunismen inneburit internationellt under den epok utställningen omfattade? Mina generationskamrater gjorde det säkert.
Jag hade svårt att tro att någon av danskarna sympatiserade med Dansk Folkeparti. Utom möjligen Lars Vilks. Men han är ju svensk.
På hemvägen gjorde vi en paus i Bottleshop, en gräns- och hamnmiljö som kunde ha fungerat som skådeplats för ett franskt kriminaldrama från 1930-talet.
–Titta inte på mig, Gunnar, sa min trappgranne Artur, tidigare vårdare på Sankt Lars, när han kom in i bussen med en ganska stor låda i famnen.
I solnedgången var vi tillbaka i Klostergården. Marie Björklund, initiativtagare och huvudansvarig för resan, kunde äntligen pusta ut. Vi tackade henne och hennes medarbetare med en applåd.
Kollektiv kultur
Picasso ingick i de norrbottniska ungdomarnas kultur 1964. Han är känd och älskad av Klostergårdens något äldre skåningar 2011. Att uppleva denna kollektiva kultur och värdegemenskap, kollektiv identitet kanske, över tiden gör mig glad.
Utställningen pågår två månader till. Den kan naturligtvis också beskådas individuellt och frigjord från bakgrunden av 2000-talets individualister och upphovsrättsideologer.
Nu reste Karin och jag tillsammans med 40 vänner från vår bostadsrättsförening Vårregnet. Resan var arrangerad av föreningens energiska kulturutskott.
Vid halvniotiden stod vi på gatan utanför socionomhuset och frös i snålblåsten under en grå himmel och väntade på bussen som var försenad.
Men en timme senare lyste solen över den nyfallna snön i Bjuv. Öresund var blått.
Under guidningen som skedde på danska upptäckte jag att många av mina grannar behärskade språket. Dessutom kunde de mycket om Picasso. Ett par små vithåriga damer var särskilt entusiastiska. Alla var ivriga att släppa fram dem så de skulle kunna se ordentligt.
Det var lördag och busslast efter busslast med danskar i alla åldrar fyllde lokalerna. Alla åldrar, många barn. En av guiderna var Lars Vilks, upptäckte jag.
Hur många av dessa glada danskar hade någon form av förståelse för vad kommunismen inneburit internationellt under den epok utställningen omfattade? Mina generationskamrater gjorde det säkert.
Jag hade svårt att tro att någon av danskarna sympatiserade med Dansk Folkeparti. Utom möjligen Lars Vilks. Men han är ju svensk.
På hemvägen gjorde vi en paus i Bottleshop, en gräns- och hamnmiljö som kunde ha fungerat som skådeplats för ett franskt kriminaldrama från 1930-talet.
–Titta inte på mig, Gunnar, sa min trappgranne Artur, tidigare vårdare på Sankt Lars, när han kom in i bussen med en ganska stor låda i famnen.
I solnedgången var vi tillbaka i Klostergården. Marie Björklund, initiativtagare och huvudansvarig för resan, kunde äntligen pusta ut. Vi tackade henne och hennes medarbetare med en applåd.
Kollektiv kultur
Picasso ingick i de norrbottniska ungdomarnas kultur 1964. Han är känd och älskad av Klostergårdens något äldre skåningar 2011. Att uppleva denna kollektiva kultur och värdegemenskap, kollektiv identitet kanske, över tiden gör mig glad.
Utställningen pågår två månader till. Den kan naturligtvis också beskådas individuellt och frigjord från bakgrunden av 2000-talets individualister och upphovsrättsideologer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar