”Det Arabiske Forår handler om folk, der kraever suveraenitet.
Hvorfor er dette krav en skandale, når det kommer fra Palestina?”
Danska tidningen Information Weekend
24-25 september 2011
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2011-09-29
Italiensk afton
Mulieris Voces, från Firenze
Folklig musik från södra Europa
Utdrag ur Missa Sancti Leopoldi av Haydn
Midnattskören
Fredag 7 oktober kl 20 i Vita huset, Uardavägen i Lund (bakom ICA Tornet)
Entré: 80 kr (60 kr för stud)
Arr: Midnattskören
Folklig musik från södra Europa
Utdrag ur Missa Sancti Leopoldi av Haydn
Midnattskören
Fredag 7 oktober kl 20 i Vita huset, Uardavägen i Lund (bakom ICA Tornet)
Entré: 80 kr (60 kr för stud)
Arr: Midnattskören
Indien i Lund
Föreläsning om indiska kastsystemet
Indisk musik och sång
Artisterna som nämns ovan kan också ses lördagen den 8 oktober kl 19:00.
Artisterna kommer från Kolkata (Calcutta), Indien, och är skolade i nordindisk klassisk musiktradition.
Sohini Debnath dansar Kathak, det indiska ursprunget till flamencon.
Subrata Manna och Sudokshina Chatterjee Manna har musikutbildningar från Rabindra Bharati University i Kolkata.
Subrata har dessutom varit elev till tablamästaren Pandit Shankar Ghosh. Han behärskar alla de viktigaste nordindiska musikstilarna (gharanas).
Var: Teater Sagohuset, Revingegatan 8, Lund
Biljetter: 150 kronor för vuxna, halva priset för barn
Förköp: Beställ genom Lars Eklund, tel 0731-50 88 44, eller via Sagohuset, 046-12 21 41
Indiske sociologiprofessorn Gopal Karanth från Institutet för Social och Ekonomisk Förändring (ISEC) i Bangalore är Visiting ICCR (Indian Council for Cultural Relations) Professor vid Lunds Universitet under läsåret 2011/12. Han är placerad vid sociologiska institutionen. Nätverket för Sydasienstudier vid Lunds universitet och sociologiska institutionen inbjuder till Prof. Karanths installationsföreläsning torsdag 6 oktober klockan 15.00. Lokal: Edens hörsal, Paradisgatan 5, Lund.
Ämnet för hans föreläsning är "Changing Rural India: Caste and Social Mobility".
Inledningsanföranden kommer att ges av bland andra rektor Per Eriksson och indiske ambassadören Ashok Sajjanhar.
Efter föreläsningen ges ett kulturellt program med indisk musik och dans, framfört av Subrata Manna (Tabla), Sudokshina Manna (sång) och Sohini Debnath (kathakdans). Artisterna kommer från Kolkata i Indien och befinner sig på Europaturné.
Avslutningsvis serveras indisk mat.
Alla intresserade är hjärtligt välkomna att delta. Arrangemanget som pågår till klockan 19 är kostnadsfritt.
Se också
Ämnet för hans föreläsning är "Changing Rural India: Caste and Social Mobility".
Inledningsanföranden kommer att ges av bland andra rektor Per Eriksson och indiske ambassadören Ashok Sajjanhar.
Efter föreläsningen ges ett kulturellt program med indisk musik och dans, framfört av Subrata Manna (Tabla), Sudokshina Manna (sång) och Sohini Debnath (kathakdans). Artisterna kommer från Kolkata i Indien och befinner sig på Europaturné.
Avslutningsvis serveras indisk mat.
Alla intresserade är hjärtligt välkomna att delta. Arrangemanget som pågår till klockan 19 är kostnadsfritt.
Se också
Indisk musik och sång
Artisterna som nämns ovan kan också ses lördagen den 8 oktober kl 19:00.
Artisterna kommer från Kolkata (Calcutta), Indien, och är skolade i nordindisk klassisk musiktradition.
Sohini Debnath dansar Kathak, det indiska ursprunget till flamencon.
Subrata Manna och Sudokshina Chatterjee Manna har musikutbildningar från Rabindra Bharati University i Kolkata.
Subrata har dessutom varit elev till tablamästaren Pandit Shankar Ghosh. Han behärskar alla de viktigaste nordindiska musikstilarna (gharanas).
Var: Teater Sagohuset, Revingegatan 8, Lund
Biljetter: 150 kronor för vuxna, halva priset för barn
Förköp: Beställ genom Lars Eklund, tel 0731-50 88 44, eller via Sagohuset, 046-12 21 41
Palestina i Domkyrkan
Med fokus på de mänskliga rättigheterna vill vi rikta uppmärksamheten mot en plats på jorden som präglas av oroligheter och strider. En plats där människor lever under stress och där möjligheten att leva ett liv i fred och frihet förhindras.
För att lyfta situationen i Palestina bjuder vi in till
En kväll för Palestina,
ett samarrangemang mellan Domkyrkoförsamlingen, Individuell Människohjälp, Lunds Stift, Studentprästerna och Västerkyrkan.
Var: Lunds Domkyrka
När: Den 9 oktober kl 19
Vem: Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap vid Uppsala universitet, K G Hammar, ärkebiskop emeritus, Midnattskören, Behrang Miri, Maria Gerhardsson Ståhl, Sofie Kuchler Lundström och Monica Brundin Danielsson.
Domkyrkokaplan Lena Sjöstrand är kvällens värd och leder också den avslutande mässan.
Varför: För att ge en fördjupad förståelse för situationen i Palestina. Ge hopp och mod i övertygelsen att samverkan mellan människor av olika tro kan vara ett led i fredsarbetet.
Kvällens kollekt går till Individuell Människohjälp
För att lyfta situationen i Palestina bjuder vi in till
En kväll för Palestina,
ett samarrangemang mellan Domkyrkoförsamlingen, Individuell Människohjälp, Lunds Stift, Studentprästerna och Västerkyrkan.
Var: Lunds Domkyrka
När: Den 9 oktober kl 19
Vem: Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap vid Uppsala universitet, K G Hammar, ärkebiskop emeritus, Midnattskören, Behrang Miri, Maria Gerhardsson Ståhl, Sofie Kuchler Lundström och Monica Brundin Danielsson.
Domkyrkokaplan Lena Sjöstrand är kvällens värd och leder också den avslutande mässan.
Varför: För att ge en fördjupad förståelse för situationen i Palestina. Ge hopp och mod i övertygelsen att samverkan mellan människor av olika tro kan vara ett led i fredsarbetet.
Kvällens kollekt går till Individuell Människohjälp
VB ber om ursäkt
Bilderna i förra veckans artikel "Röda Kapellet samlade de rödgröna kring musiken!" var tagna av Lena Fällström Törnered vilket inte stod någon stans.
Lena skriver dessutom och berättar om soppköket: - Gillian representerade INTE ABF då, utan det var hon och jag från socialdemokraterna som serverade grönsakssoppan som Ali Ismael från socialdemokraterna lagat!
Myckel slarv på en gång, red ber förbehållslöst om ursäkt
Lena skriver dessutom och berättar om soppköket: - Gillian representerade INTE ABF då, utan det var hon och jag från socialdemokraterna som serverade grönsakssoppan som Ali Ismael från socialdemokraterna lagat!
Myckel slarv på en gång, red ber förbehållslöst om ursäkt
Till frågan om nästa partiordförande! av Peter Pedersen, Degerfors och Stig Henriksson, Fagersta
Undertecknarna till denna nominering anses av många företräda en god del av spännvidden i Vänsterpartiet, men vi representerar också de i särklass framgångsrikaste V-kommunerna i landet sett över partiets hela 94-åriga historia.
Vi menar att utifrån dessa våra erfarenheter ska bland de många, skiftande och ibland oförenliga kraven på en partiordförande följande egenskaper stå i fokus i ett parti som gått kräftgång fem val i rad och nu balanserar farligt nära riksdagsspärren.
• För det första och främsta ska den blivande partiledaren ha en dokumenterad förmåga att kunna samla röster i de val vederbörande ställt upp i.
• För det andra ska en partiordförande ha gjort sig känd för att från talarstolar och i media kunna torgföra partiets politik i tal och skrift.
• För det tredje ska en ledare av Vänsterpartiet självklart ha en bred politisk grund att stå på.
Vi vill därför föreslå Jonas Sjöstedt till att blir näste ordförande för Vänsterpartiet.
Vi menar att utifrån dessa våra erfarenheter ska bland de många, skiftande och ibland oförenliga kraven på en partiordförande följande egenskaper stå i fokus i ett parti som gått kräftgång fem val i rad och nu balanserar farligt nära riksdagsspärren.
• För det första och främsta ska den blivande partiledaren ha en dokumenterad förmåga att kunna samla röster i de val vederbörande ställt upp i.
• För det andra ska en partiordförande ha gjort sig känd för att från talarstolar och i media kunna torgföra partiets politik i tal och skrift.
• För det tredje ska en ledare av Vänsterpartiet självklart ha en bred politisk grund att stå på.
Vi vill därför föreslå Jonas Sjöstedt till att blir näste ordförande för Vänsterpartiet.
Peak Oil 11 av Erik Kågström
Den 22 september i år höll jag ett föredrag för Vänsterpartiet i Lund om ”Energisituationen i världen, Peak Oil m.m.” Det blev en sammanfattning av det jag inhämtat på energiområdet, framför allt från olika nätsajter.
När det gäller tidpunkten för Peak Oil har jag kommit fram till att den är helt beroende av hur världsekonomin utvecklas framöver. Om vi får en s.k. ”double-dip” med recession och eventuellt långvarig depression kommer efterfrågan på olja att minska och det kan dröja länge innan efterfrågan kommer ikapp tillgången. Om världsekonomin mot förmodan skulle lyfta igen och återgå till en årlig tillväxt av globala BNP på fyra procent då kommer oljepriset att bli den kritiska faktorn. Det blir alltmer ont om billig olja och den ökande energiåtgången vid utvinning gör att det energinetto som kommer marknaden till del per fat olja efterhand minskar. Vid varje tidpunkt finns det ett oljepris som inte får överskridas under längre tid utan att det får allvarliga effekter på världsekonomin. En tänkbar utveckling åskådliggörs i fig.
När det gäller tidpunkten för Peak Oil har jag kommit fram till att den är helt beroende av hur världsekonomin utvecklas framöver. Om vi får en s.k. ”double-dip” med recession och eventuellt långvarig depression kommer efterfrågan på olja att minska och det kan dröja länge innan efterfrågan kommer ikapp tillgången. Om världsekonomin mot förmodan skulle lyfta igen och återgå till en årlig tillväxt av globala BNP på fyra procent då kommer oljepriset att bli den kritiska faktorn. Det blir alltmer ont om billig olja och den ökande energiåtgången vid utvinning gör att det energinetto som kommer marknaden till del per fat olja efterhand minskar. Vid varje tidpunkt finns det ett oljepris som inte får överskridas under längre tid utan att det får allvarliga effekter på världsekonomin. En tänkbar utveckling åskådliggörs i fig.
Den som är intresserad av hur jag kommit fram till sådana slutsatser kan läsa mitt föredrag i skriftlig form på min blogg.
Detta är mitt sista inlägg om Peak Oil. I fortsättningen tänker jag skriva om det framtida samhälle som kan växa fram när den nuvarande tillväxtberoende ekonomin misslyckats.
En provokatör av Per Roijer
Humanekologen Alf Hornborg talade i onsdags om Myten om Maskinen vid ett offentligt seminarium i Demokratisk Vänsters regi. En välbesökt ABF-lokal lyssnade.
Hornborg, som är professor i Lund, retar gallfeber på sina kollegor inom nationalekonomi och inom de tekniska högskolorna. Han menar att teknisk utveckling inte alls ökar välfärden för de fattiga på jorden utan är ett sofistikerat och väl maskerat sätt att omfördela resurser från de fattiga till de rika.
Det var så vid industrialismens genombrott i Europa och det är så fortfarande.
Hornborg hävdade att nationalekonomin som vetenskap uppkom därför att engelska tänkare, bland annat David Ricardo, ville rättfärdiga sina omåttliga rikedomar som hade sin grund i slavhandel och exploatering av de brittiska kolonierna.
Läran om komparativa fördelar i handeln mellan länder -- som lärs ut vid de ekonomiska fakulteterna och är en grund i frihandeln -- säger att alla blir vinnare när fattiga och rika länder handlar med varandra. Hornborg menar att teorin istället är ett sofistikerat upplägg för att omfördela resurser från den fattiga till den rika världen.
Ojämna prisrelationer är dessutom grundläggande för att utveckla teknik. Utan dem hade det inte blivit någon ny teknologi. Det ena förutsätter det andra, och det är därför obegripligt att ekonomi och teknik lärs ut vid två skilda fakulteter vid universiteten, sa Hornborg.
Export och import går alltid jämnt ut om man mäter i pengar. Den enes import är den andres export. Men om man använder andra måttstockar, som till exempel vikt (ton eller kilo), ser man hur ojämnt utbytet är mellan rika och fattiga länder. Det finns andra måttstockar som visar samma sak, brukad areal (mark) till exempel, eller bruttonationalprodukt per kvadratkilometer.
Men sådana mått används aldrig i nationalekonomin, "ojämnt utbyte" existerar inte alls som begrepp. Ändå är det som det handlar om, menar Hornborg.
Alf Hornborg säger också att samhällen i energihänseende inte fungerar på något annat sätt än maskiner. De lämnar alltid ifrån sig mindre energi än de förbrukar.
Slutsats: det finns alltid en förlorare.
De som gått marxistiska grundkurser på 70-talet kände säkert igen sig en smula. Och Hornborg har läst sin Karl Marx. Finanskrisen är dessutom ett utmärkt avstamp om man vill ha uppmärksamhet för nya idéer och teorier. Men någon utväg har än så länge varken dagens nationalekonomer eller morgondagens humanekologer.
Det kanske intressantaste med Hornborgs och hans kollegors idéer är att det nu inom akademin finns forskare som kritiskt granskar nationalekonomins teorier utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Och det hjälper naturligtvis till att ekonomerna står handfallna inför den globala finanskrisen. I detta ska man säkert förstå den ilska som Alf Hornborg väcker både bland ekonomer, ingenjörer och kapitalägare.
Hornborg, som är professor i Lund, retar gallfeber på sina kollegor inom nationalekonomi och inom de tekniska högskolorna. Han menar att teknisk utveckling inte alls ökar välfärden för de fattiga på jorden utan är ett sofistikerat och väl maskerat sätt att omfördela resurser från de fattiga till de rika.
Det var så vid industrialismens genombrott i Europa och det är så fortfarande.
Hornborg hävdade att nationalekonomin som vetenskap uppkom därför att engelska tänkare, bland annat David Ricardo, ville rättfärdiga sina omåttliga rikedomar som hade sin grund i slavhandel och exploatering av de brittiska kolonierna.
Läran om komparativa fördelar i handeln mellan länder -- som lärs ut vid de ekonomiska fakulteterna och är en grund i frihandeln -- säger att alla blir vinnare när fattiga och rika länder handlar med varandra. Hornborg menar att teorin istället är ett sofistikerat upplägg för att omfördela resurser från den fattiga till den rika världen.
Ojämna prisrelationer är dessutom grundläggande för att utveckla teknik. Utan dem hade det inte blivit någon ny teknologi. Det ena förutsätter det andra, och det är därför obegripligt att ekonomi och teknik lärs ut vid två skilda fakulteter vid universiteten, sa Hornborg.
Export och import går alltid jämnt ut om man mäter i pengar. Den enes import är den andres export. Men om man använder andra måttstockar, som till exempel vikt (ton eller kilo), ser man hur ojämnt utbytet är mellan rika och fattiga länder. Det finns andra måttstockar som visar samma sak, brukad areal (mark) till exempel, eller bruttonationalprodukt per kvadratkilometer.
Men sådana mått används aldrig i nationalekonomin, "ojämnt utbyte" existerar inte alls som begrepp. Ändå är det som det handlar om, menar Hornborg.
Alf Hornborg säger också att samhällen i energihänseende inte fungerar på något annat sätt än maskiner. De lämnar alltid ifrån sig mindre energi än de förbrukar.
Slutsats: det finns alltid en förlorare.
De som gått marxistiska grundkurser på 70-talet kände säkert igen sig en smula. Och Hornborg har läst sin Karl Marx. Finanskrisen är dessutom ett utmärkt avstamp om man vill ha uppmärksamhet för nya idéer och teorier. Men någon utväg har än så länge varken dagens nationalekonomer eller morgondagens humanekologer.
Det kanske intressantaste med Hornborgs och hans kollegors idéer är att det nu inom akademin finns forskare som kritiskt granskar nationalekonomins teorier utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Och det hjälper naturligtvis till att ekonomerna står handfallna inför den globala finanskrisen. I detta ska man säkert förstå den ilska som Alf Hornborg väcker både bland ekonomer, ingenjörer och kapitalägare.
Tärningen är kastad av Gunnar Stensson
Så lämnade Mahmoud Abbas in Palestinas ansökan om FN-erkännande, trots alla hot och påtryckningar. Han hälsades med stående ovationer av folkens representanter i FN:s Generalförsamling.
Obama kommer att inlägga sitt veto. Vetots innebörd analyseras i den danska tidningen Information som i helgen publicerade en rad analyser av det tektoniska skifte som ägt rum i Mellanöstern och Nordafrika. Studera!
De 15 medlemmarna i Säkerhetsrådet har överlämnat Palestinas ansökan till en särskild kommitté inom rådet. Dess första möte äger rum 30/9. USA:s omedelbara mål är att förhindra en majoritet för Palestina som skulle tvinga USA att inlägga sitt veto.
Enligt den palestinske utrikesministern stöds Palestina av 8 medlemmar i säkerhetsrådet:Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika, Brasilien, Libanon, Nigeria och Gabon. För beslut krävs nio röster. Palestinierna försöker övertala Bosnien att bli den nionde.
Kvartetten (FN, EU, Ryssland och USA) jäktade i sista minuten fram en fredsplan för att få parterna att återuppta förhandlingarna.
De fastnade på frågan om huruvida dokumentet skulle nämna Israel som en ”judisk stat”, eftersom det etniska begreppet ”judisk” förvandlar den dryga miljonen icke-judar i Israel till andra klassens medborgare och skapar hinder för hemvändande palestinier som är israeliska medborgare.
Till slut antogs ett urvattnat förslag.
Den israeliska regeringen samlades för att ta ställning till kvartettens urvattnade fredsplan men kunde inte enas om ett beslut.
I tisdags beslöt Israel att bygga 1100 bostäder på palestinsk mark i östra Jerusalem. Beslutet kritiserades omgående av USA:s utrikesminister Hillary Clinton och EU:s utrikespolitiska taleskvinna Catherine Ashton.
Detta var alltså tacken för USA:s och EU:s uppoffringar av politiskt inflytande och internationell prestige för att stöda Israel!.
Obama kommer att inlägga sitt veto. Vetots innebörd analyseras i den danska tidningen Information som i helgen publicerade en rad analyser av det tektoniska skifte som ägt rum i Mellanöstern och Nordafrika. Studera!
De 15 medlemmarna i Säkerhetsrådet har överlämnat Palestinas ansökan till en särskild kommitté inom rådet. Dess första möte äger rum 30/9. USA:s omedelbara mål är att förhindra en majoritet för Palestina som skulle tvinga USA att inlägga sitt veto.
Enligt den palestinske utrikesministern stöds Palestina av 8 medlemmar i säkerhetsrådet:Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika, Brasilien, Libanon, Nigeria och Gabon. För beslut krävs nio röster. Palestinierna försöker övertala Bosnien att bli den nionde.
Kvartetten (FN, EU, Ryssland och USA) jäktade i sista minuten fram en fredsplan för att få parterna att återuppta förhandlingarna.
De fastnade på frågan om huruvida dokumentet skulle nämna Israel som en ”judisk stat”, eftersom det etniska begreppet ”judisk” förvandlar den dryga miljonen icke-judar i Israel till andra klassens medborgare och skapar hinder för hemvändande palestinier som är israeliska medborgare.
Till slut antogs ett urvattnat förslag.
Den israeliska regeringen samlades för att ta ställning till kvartettens urvattnade fredsplan men kunde inte enas om ett beslut.
I tisdags beslöt Israel att bygga 1100 bostäder på palestinsk mark i östra Jerusalem. Beslutet kritiserades omgående av USA:s utrikesminister Hillary Clinton och EU:s utrikespolitiska taleskvinna Catherine Ashton.
Detta var alltså tacken för USA:s och EU:s uppoffringar av politiskt inflytande och internationell prestige för att stöda Israel!.
Bosättningen är ett brutalt slag mot palestinierna och strider mot kvartettens fredsplan, liksom förstås mot internationell rätt.
Egypten fördömde omedelbart beslutet. Den tidigare vänskapen Israel - Egypten är förbytt till djup misstro
EU är splittrat.. I diskussionen om EU:s ställningstagande i Generalförsamlingen efter ett sannolikt amerikanskt veto i Säkerhetsrådet står två oförenliga politiska linjer mot varandra.
Frankrike, Belgien, Grekland, Portugal, Spanien och Luxemburg vill ge Palestina ”stärkt observatörstatus” som ett steg på vägen till fullt medlemskap.
Storbritannien, Tyskland, Holland, Italien, Bulgarien och Tjeckien säger nej.
Sverige tvekar. S, V, MP och C är för ”stärkt observatörstatus”. FP och KD är mot. M vet inte hur partiet ska ställa sig.
”Norge ser fram emot att hälsa Palestina välkommet som ny FN-medlem,”sa Espen Barth Eide när han höll Norges anförande i FN:s generalförsamling. Norge tar därmed ställning mot USA:s veto.
Mahmoud Abbas kan luta sig tillbaka. Den arabiska våren har nått Palestina. Det var helt ofrånkomligt.
En rad arabstater som tidigare styrts av amerikanska vasaller får nu nya regeringar som tvingas ta demokratisk hänsyn till folkviljan.
Hela världen studerar och diskuterar Palestina/Israel. När frågan kommer till omröstning i FN:s Generalförsamling kan Abbas räkna med stöd från 140 länder, mer än 2/3 av FN-staterna.
Efter ett beslut om stärkt observatörstatus kan han dra Israel inför internationell domstol för bosättningarna och andra brott.
Fortsatta israeliska provokationer som beslutet om 1100 bostäder i östra Jerusalem kommer att ytterligare försvaga Israel och kanske i slutänden framtvinga en ny israelisk politik.
Egypten fördömde omedelbart beslutet. Den tidigare vänskapen Israel - Egypten är förbytt till djup misstro
EU är splittrat.. I diskussionen om EU:s ställningstagande i Generalförsamlingen efter ett sannolikt amerikanskt veto i Säkerhetsrådet står två oförenliga politiska linjer mot varandra.
Frankrike, Belgien, Grekland, Portugal, Spanien och Luxemburg vill ge Palestina ”stärkt observatörstatus” som ett steg på vägen till fullt medlemskap.
Storbritannien, Tyskland, Holland, Italien, Bulgarien och Tjeckien säger nej.
Sverige tvekar. S, V, MP och C är för ”stärkt observatörstatus”. FP och KD är mot. M vet inte hur partiet ska ställa sig.
”Norge ser fram emot att hälsa Palestina välkommet som ny FN-medlem,”sa Espen Barth Eide när han höll Norges anförande i FN:s generalförsamling. Norge tar därmed ställning mot USA:s veto.
Mahmoud Abbas kan luta sig tillbaka. Den arabiska våren har nått Palestina. Det var helt ofrånkomligt.
En rad arabstater som tidigare styrts av amerikanska vasaller får nu nya regeringar som tvingas ta demokratisk hänsyn till folkviljan.
Hela världen studerar och diskuterar Palestina/Israel. När frågan kommer till omröstning i FN:s Generalförsamling kan Abbas räkna med stöd från 140 länder, mer än 2/3 av FN-staterna.
Efter ett beslut om stärkt observatörstatus kan han dra Israel inför internationell domstol för bosättningarna och andra brott.
Fortsatta israeliska provokationer som beslutet om 1100 bostäder i östra Jerusalem kommer att ytterligare försvaga Israel och kanske i slutänden framtvinga en ny israelisk politik.
Den israeliska paradoxen av Lars-Åke Henningsson
De flesta israeler vill säkert bo kvar i Israel. Samtidigt har man en regering som inte kan utforma en politik som tar hänsyn att landet ligger där det ligger. Det går inte ihop.
Vill man satsa på att bo kvar där man bor, så får man gilla läget! Då behöver israelerna en regering som satsar på en stat som lever i fred med sina grannar, inte en regering som satsar på att bygga murar av sten och våld mot dem, och aktivt motverkar alla fredsansträngningar. Det går inte att göra Israel eller Danmark eller något annat land till en isolerad kontinent utan kontakt med sin omgivning. Även om alternativet finns i nationalisternas huvuden, så finns det inte i verkligheten.
I Nordafrika tar sekularistiska demokrater initiativet från islamisterna. Den kristna högern har sedan några år inte längre direktkontakt med Vita Huset. De danska högerpopulisterna är inte längre ett regeringsstödparti. Den israeliska regeringen fortsätter än så länge blint sin kollisionskurs på väg mot nästa katastrof. Det är hög tid för israelerna att placera sin populistiska religiösa höger utanför regeringen!
Israelerna får bestämma sej för vad de egentligen vill. Tror de på en framtid i Mellanöstern och vill satsa på att bygga upp en framtid tillsammans med sina grannar där, eller gör de det inte?
Vill man satsa på att bo kvar där man bor, så får man gilla läget! Då behöver israelerna en regering som satsar på en stat som lever i fred med sina grannar, inte en regering som satsar på att bygga murar av sten och våld mot dem, och aktivt motverkar alla fredsansträngningar. Det går inte att göra Israel eller Danmark eller något annat land till en isolerad kontinent utan kontakt med sin omgivning. Även om alternativet finns i nationalisternas huvuden, så finns det inte i verkligheten.
I Nordafrika tar sekularistiska demokrater initiativet från islamisterna. Den kristna högern har sedan några år inte längre direktkontakt med Vita Huset. De danska högerpopulisterna är inte längre ett regeringsstödparti. Den israeliska regeringen fortsätter än så länge blint sin kollisionskurs på väg mot nästa katastrof. Det är hög tid för israelerna att placera sin populistiska religiösa höger utanför regeringen!
Israelerna får bestämma sej för vad de egentligen vill. Tror de på en framtid i Mellanöstern och vill satsa på att bygga upp en framtid tillsammans med sina grannar där, eller gör de det inte?
Veto mot vetenskap av Gunnar Stensson
SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, publicerade den 7 september forskningsrapporten ”Konkurrensens konsekvenser”. Den påvisar att marknadsutsättningarna av offentliga tjänster inom skola, vård och omsorg ingalunda lett till de förväntade förbättringarna utan snarare till godtycke och sjunkande kvalitet. Det bekräftar vad vi länge kunnat iaktta i Sverige och här i Lund.
Näringslivets företrädare förlorade besinningen och krävde att SNS forskningschef Laura Hartman, som också var rapportens redaktör, skulle beläggas med munkavle.
SNS föll undan för näringslivets veto. Dess verkställande direktör Anders Vredin verkställde näringslivets order och belade Laura Hartman med munkavle beträffande rapporten.
Onsdagen den 21 september hoppade Laura Hartman av från SNS.
Munkavlen är en exempellös åtgärd som allvarligt skadat förtroendet för SNS.
Många vårdföretag och friskolekoncerner har under lång tid skurit guld med täljkniv. Ska de inte kunna fortsätta med det? Och hur går det med deras samarbete med korrupta politiker? För dem var det självklart att rapporten måste tystas.
Näringslivet sade sig ”ha rätt att förvänta sig” att SNS endast publicerar ”politiskt korrekta” resultat. Vetenskap som strider mot nyliberal ideologi måste tystas.
Det var inför dessa påtryckningar som SNS ledning föll undan för. Organisationen vek sig med öppna ögon inför näringslivets veto!
Inte bara forskningschef Laura Hartman hoppade av. Också SNS forskningsledare sedan 1997 professor Olof Petersson avgick i protest.
Det är tydligt att SNS ekonomiska band med näringslivet i praktiken inneburit en inskränkning i forskningsfriheten, påpekar en rad forskare med professor Sverker Sörlin och professor Lars Calmfors i en debattartikel (DN 24/9).
Deras protest skakar SNS. Den verkställande direktören Anders Vredin tvingades liksom styrelseordföranden i veckan att avgå.
Vi undrar bara hur mycket obekväm forskning som tidigare tystats av SNS.
Här i Lund ser vi hur FP-etablisemanget ställer upp för Carolina Nordbeck. Men LUF, det liberala ungdomsförbundet, protesterar, Det är bara att instämma med dess ordförande Kalle Mohlin: ”Hon har tagit ut ockerpriser när hon hyrt ut rum till ungdomar och sitter som ordförande i Barn- och skolnämnden. Det är inte acceptabelt.”
Näringslivets företrädare förlorade besinningen och krävde att SNS forskningschef Laura Hartman, som också var rapportens redaktör, skulle beläggas med munkavle.
SNS föll undan för näringslivets veto. Dess verkställande direktör Anders Vredin verkställde näringslivets order och belade Laura Hartman med munkavle beträffande rapporten.
Onsdagen den 21 september hoppade Laura Hartman av från SNS.
Munkavlen är en exempellös åtgärd som allvarligt skadat förtroendet för SNS.
Många vårdföretag och friskolekoncerner har under lång tid skurit guld med täljkniv. Ska de inte kunna fortsätta med det? Och hur går det med deras samarbete med korrupta politiker? För dem var det självklart att rapporten måste tystas.
Näringslivet sade sig ”ha rätt att förvänta sig” att SNS endast publicerar ”politiskt korrekta” resultat. Vetenskap som strider mot nyliberal ideologi måste tystas.
Det var inför dessa påtryckningar som SNS ledning föll undan för. Organisationen vek sig med öppna ögon inför näringslivets veto!
Inte bara forskningschef Laura Hartman hoppade av. Också SNS forskningsledare sedan 1997 professor Olof Petersson avgick i protest.
Det är tydligt att SNS ekonomiska band med näringslivet i praktiken inneburit en inskränkning i forskningsfriheten, påpekar en rad forskare med professor Sverker Sörlin och professor Lars Calmfors i en debattartikel (DN 24/9).
Deras protest skakar SNS. Den verkställande direktören Anders Vredin tvingades liksom styrelseordföranden i veckan att avgå.
Vi undrar bara hur mycket obekväm forskning som tidigare tystats av SNS.
Här i Lund ser vi hur FP-etablisemanget ställer upp för Carolina Nordbeck. Men LUF, det liberala ungdomsförbundet, protesterar, Det är bara att instämma med dess ordförande Kalle Mohlin: ”Hon har tagit ut ockerpriser när hon hyrt ut rum till ungdomar och sitter som ordförande i Barn- och skolnämnden. Det är inte acceptabelt.”
”Konkurrensens konsekvenser”
Varför blev det som det blev? av Ulf Nymark
Konkurrensutsättning av välfärdstjänster har inte medfört de effektivitets- och kvalitetsvinster som privatiseringsivrarna förespråkar. Det påvisas tydligt i den rapport från Studieförbundet Näringsliv och samhälle (SNS), Konkurrensens konsekvenser, som jag redogjorde för i förra veckans nummer av VB. Men rapporten nöjer sig inte med att konstatera detta. Den tar också upp frågan om varför det blev som det blev, eller snarare varför det inte blev som förespråkarna hävdat att det skulle bli.
Omfattande informationsproblem
En grundläggande anledning till varför den effektivitet och kvalitet som de borgerliga sagt sig vilja uppnå inte infunnit sig är att välfärdstjänster är en alldeles speciell typ av tjänster, fastslår rapporten. Tjänsterna är komplexa och kvaliteten är ofta svårdefinierbar. För att marknaden ska fungera måste ”kunden”/brukaren/nyttjaren ha tillgång till korrekt och komplett information.
Rapporten konstaterar att det råder ”omfattande” problem för brukarna att finna relevant information om tjänsternas innehåll, kostnader och kvalitet. Konsekvensen är att de inte kan fatta välinformerade beslut. Inte heller kommuner, landsting och stat har tillräcklig information. Även i de fall då brukarna själva känner sig välinformerade visar rapporten på att det egentligen inte är ett välinformerat val. Inom sjukvården är informationen ofta i form av tips från vänner och anhöriga, vilket är tämligen begränsade källor. Ofta är dessutom den person som gör valet inte densamma som nyttjar tjänsten. Föräldrar vistas inte på dagis, anhöriga till dementa vistas inte på äldreboendet etc.
Att skapa en marknad kostar
Andra faktorer som gör att de hävdade effekterna uteblivit är t ex att det kostar att skapa en marknad. Det offentliga lägger ner stora (om än kanske inte tillräckligt stora) kostnader på upphandling, tillsyn och kontroll och de privata utförarna spenderar stora summor pengar reklam.
Oåterkalleligt val
Slutligen pekar Konkurrensens konsekvenser på att valet av utförare av välfärdstjänster ofta är oåterkalleligt. Det är inte samma sak som att välja frisör eller sophämtningsföretag. Vad är, enligt antologin, skillnaden? Jo, det tar lång tid för brukaren att skaffa sig en uppfattning om tjänstens kvalitet. När brukaren fått kunskap om alternativen (om nu brukaren över huvud taget kan få det) är det oftast för sent att byta. Om man väljer fel skola är det knappast ett bra alternativ att gå om en klass. Det går heller inte att välja bort en felaktig behandling inom vården eller att ta tillbaka en lång sjukskrivning som beror på försummelser och brister inom vården.
Omfattande informationsproblem
En grundläggande anledning till varför den effektivitet och kvalitet som de borgerliga sagt sig vilja uppnå inte infunnit sig är att välfärdstjänster är en alldeles speciell typ av tjänster, fastslår rapporten. Tjänsterna är komplexa och kvaliteten är ofta svårdefinierbar. För att marknaden ska fungera måste ”kunden”/brukaren/nyttjaren ha tillgång till korrekt och komplett information.
Rapporten konstaterar att det råder ”omfattande” problem för brukarna att finna relevant information om tjänsternas innehåll, kostnader och kvalitet. Konsekvensen är att de inte kan fatta välinformerade beslut. Inte heller kommuner, landsting och stat har tillräcklig information. Även i de fall då brukarna själva känner sig välinformerade visar rapporten på att det egentligen inte är ett välinformerat val. Inom sjukvården är informationen ofta i form av tips från vänner och anhöriga, vilket är tämligen begränsade källor. Ofta är dessutom den person som gör valet inte densamma som nyttjar tjänsten. Föräldrar vistas inte på dagis, anhöriga till dementa vistas inte på äldreboendet etc.
Att skapa en marknad kostar
Andra faktorer som gör att de hävdade effekterna uteblivit är t ex att det kostar att skapa en marknad. Det offentliga lägger ner stora (om än kanske inte tillräckligt stora) kostnader på upphandling, tillsyn och kontroll och de privata utförarna spenderar stora summor pengar reklam.
Oåterkalleligt val
Slutligen pekar Konkurrensens konsekvenser på att valet av utförare av välfärdstjänster ofta är oåterkalleligt. Det är inte samma sak som att välja frisör eller sophämtningsföretag. Vad är, enligt antologin, skillnaden? Jo, det tar lång tid för brukaren att skaffa sig en uppfattning om tjänstens kvalitet. När brukaren fått kunskap om alternativen (om nu brukaren över huvud taget kan få det) är det oftast för sent att byta. Om man väljer fel skola är det knappast ett bra alternativ att gå om en klass. Det går heller inte att välja bort en felaktig behandling inom vården eller att ta tillbaka en lång sjukskrivning som beror på försummelser och brister inom vården.
Många äldre kan inte välja
Så långt SNS-rapporten. Nu i dagarna har forskningsresultat från annat håll ytterligare understrukit de slutsatser som där har dragits. På DN-debatt publicerades i veckan forskare från Karolinska institutet resultatet av sina studier av äldre inom sjukvård och äldreomsorg. Deras studie visar bland annat att drygt hälften av dem som är 77 år eller äldre saknar förmåga att själva välja utförare inom vård och omsorg. Ännu värre ser det ut bland dem som redan beviljats vård- och omsorgsboende eller hemtjänst. Mindre än 5 procent inom vård- och omsorgsboende hade förmågan att hitta och förstå information. För hemtjänstbrukarna var det endast drygt en tredjedel som hade denna förmåga. Forskarna pekar på det paradoxala i att har man förmågan att välja inom äldreomsorgen så uppfyller man oftast inte kraven för att få äldreomsorg – de ”äldre kan inte agera som rationella och välinformerade kunder”, är forskarnas slutsats.
Vänsterns politik
Vad ska nu dessa båda studier - som båda entydigt pekar i samma riktning – betyda för vänsterns (vänstern i vid mening) politik och argumentation? Självklart kan vi triumferande utbrista: ”Vad var det vi sa!” – och det känns ju alltid angenämt. Men det gör vi förstås inga politiska vinster på. Ett enkelt ”Nej till privatiseringar!” eller ”Inga vinster i välfärden” övertygar knappast någon som inte redan är privatiseringsmotståndare. Med sådana slagord intar vi då bara rätt och slätt samma typ av ideologisk position, fast med omvända förtecken, som borgarnas ”Ja till privatiseringar!”.
Oberoende forskare har nu tydligt klargjort att de borgerligas argument för privatiseringar inte håller. Det är tydligare än någonsin att det enbart är av ideologiska skäl som privatiseringen har genomförts och drivs vidare.
Vi kan inte vara kunder
Som svar på detta måste vänstern på ett lättförståeligt och pedagogiskt sätt påvisa varför vi är emot privatiseringarna. Att de påstådda vinsterna uteblir, att valfriheten i stort sett är en chimär, att privatiseringen innebär stora kostnader för samhället, och att de privata bolagens vinstkrav motverkar kvalitetshöjning etc. Visst, vänstern har länge framfört dessa argument, men det har ändå oftast för allmänheten framstått som om vi i första hand varit emot privatiseringar för att det lett till vinst för företagen. Vi måste nu rikta in oss på att det faktum att det inte finns, och aldrig kommer att kunna finnas, en marknad för välfärdtjänsten. Som elev, som vårdtagare som arbetssökande på Arbetsförmedlingen kan vi helt enkelt inte vara kunder och konsumenter. Vi kan bara vara medborgare.
Klostergårdens Septemberfest
Jag lovade att ta reda på vem pojken var som sjöng så starkt och vackert i det framträdande som Klostergårdsskolans elever gjorde på festen. Han heter Saif, är tio år, går i tredje klass, kom nyligen till Sverige och sjöng på arabiska.
Gunnar Stensson
Klicka på länken nedan för att se på några av Marie Hegnelius fina bilder från festen.
Gunnar Stensson
Kulturtips
Shantala Subramanyam (Indien)
"Grandeur of South Indian Music" på Klaffbron 30 september kl 20:00.
Läs mer
"Grandeur of South Indian Music" på Klaffbron 30 september kl 20:00.
Läs mer
Styckmord
STYCKMORD ÄR ETT KAMMARSPEL SOM UTGER SIG FÖR ATT VARA EN DECKARHISTORIA. På Inkonst 21-30 september kl 19.00. Läs mer
STYCKMORD ÄR ETT KAMMARSPEL SOM UTGER SIG FÖR ATT VARA EN DECKARHISTORIA. På Inkonst 21-30 september kl 19.00. Läs mer
PHANTOM OF THE OPERA
Live från Royal Albert Hall i London på Spegeln i Malmö och KINO i Lund 2 oktober kl 20:00. Läs mer
Live från Royal Albert Hall i London på Spegeln i Malmö och KINO i Lund 2 oktober kl 20:00. Läs mer
Henrik Goldschmit, oboe, Magnus Nilsson, fagott, och Henrik Bo Hansen, piano. På Palladium 2 oktober kl. 15.00
Läs mer
Läs mer
Max - pjäsen om Bollen, Bilen och Lampan
Teater Sagohusets omåttligt populära Max-föreställningen (1-3 år), fritt efter Barbro Lindgrens barnböcker. På Teater Sagohuset i Lund 3 - 6 oktober.
Mån 03 okt kl. 11:00. Läs mer
Teater Sagohusets omåttligt populära Max-föreställningen (1-3 år), fritt efter Barbro Lindgrens barnböcker. På Teater Sagohuset i Lund 3 - 6 oktober.
Mån 03 okt kl. 11:00. Läs mer
NARCISSUS - Pacific! feat Maja Gödicke & Olof Persson
Electropop-duon Pacific! tar ut svängarna rejält i gränsöverskridande projektet Narcissus. På Dansstationen, Palladium 4-5 oktober 19.30
Läs mer
Electropop-duon Pacific! tar ut svängarna rejält i gränsöverskridande projektet Narcissus. På Dansstationen, Palladium 4-5 oktober 19.30
Läs mer
Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 05 okt kl. 16:00 Tor 06 okt kl. 16:00
Läs mer
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 05 okt kl. 16:00 Tor 06 okt kl. 16:00
Läs mer
The Kitchen
Direktsänt från National Theatre i London på Biograf Spegeln i Malmö och Kino i Lund torsdag 6 oktober kl 20:00.
Läs mer
Direktsänt från National Theatre i London på Biograf Spegeln i Malmö och Kino i Lund torsdag 6 oktober kl 20:00.
Läs mer
Latinamerika i fokus - Las buenas hierbas / The Good Herbs
FILM- OCH KULTURFESTIVAL 3-9 oktober på Spegeln i Malmö och 12-16 oktober på KINO i Lund.
Tor 06 okt kl. 21:00. Läs mer
FILM- OCH KULTURFESTIVAL 3-9 oktober på Spegeln i Malmö och 12-16 oktober på KINO i Lund.
Tor 06 okt kl. 21:00. Läs mer
Hela kulturcentralens program
2011-09-22
Jan Hammarlund i Malmö
Jan är med och avslutar Regnbågsveckan i Malmö genom att sjunga på Gatufesten lördag 24:e kl 13:30.
Vid Moderna Museet, Gasverksgatan 22
Vid Moderna Museet, Gasverksgatan 22
Kontroversiell forskare
Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet retar gallfeber på sina forskarkollegor inom nationalekonomi och på de tekniska högskolorna. I sin bok "Myten om maskinen" hävdar han att teknisk utveckling inte skapar välfärd globalt på jorden. Istället är teknisk utveckling ett sätt att dölja att resurser omfördelas från den fattiga till den rika världen.
Onsdagen den 28 september kl 19.00 kan lundaborna lyssna på Alf Hornborg, när han förklarar varför hållbar utveckling -- som alla vill ha -- är ohållbar. Plats: ABF:s lokal Trollebergsvägen 7, ingång från Gasverksgatan.
Arrangör är Demokratisk Vänster i Lund
Onsdagen den 28 september kl 19.00 kan lundaborna lyssna på Alf Hornborg, när han förklarar varför hållbar utveckling -- som alla vill ha -- är ohållbar. Plats: ABF:s lokal Trollebergsvägen 7, ingång från Gasverksgatan.
Arrangör är Demokratisk Vänster i Lund
Två veckor med Afghanistan
Utställning på Lunds Stadsbibliotek om Afghanistan 19 sept-1 okt
Måndag 26 september
Tankar om transition i Afghanistan, kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Lotta Hedströms är ordförande i Svenska Afghanistankommittén sedan maj i år. Hennes första kontakt med Afghanistan var år 2000 under en
resa för Miljöpartiet. Som före detta ledamot i Utrikesutskottet har de små och fattiga ländernas problematik jämte fattigdomsbekämpning upptagit mycket av hennes tid.
Välkommen till mycket spännande möten arrangerade av Lunds Afghanistankommitté
Måndag 26 september
Tankar om transition i Afghanistan, kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Lotta Hedströms är ordförande i Svenska Afghanistankommittén sedan maj i år. Hennes första kontakt med Afghanistan var år 2000 under en
resa för Miljöpartiet. Som före detta ledamot i Utrikesutskottet har de små och fattiga ländernas problematik jämte fattigdomsbekämpning upptagit mycket av hennes tid.
Välkommen till mycket spännande möten arrangerade av Lunds Afghanistankommitté
Torsdagsprogram i Helgeand
Café kl 13.00 i Helgeandsgården
torsdag 29 september
Patricia Tudor Sandahl:
Människokallet är människoblivandet
Psykoterapeuten Patricia Tudor Sandahl ställer frågan: Vad för sorts människa vill jag vara? Och vad är det som står i vägen?
Öppen torsdagskväll kl 19.00 torsdag 29 september
Fredrik Ivarsson, bortom karikatyrerna:
Framtiden kräver ett fungerande samspel mellan tro och vetenskap
Vi samtalar utifrån biskop Antjes herdabrev "Gud är större". Kyrkoherde Fredrik Ivarsson inleder samtalet. Du behöver inte ha läst boken för att kunna delta.
torsdag 29 september
Patricia Tudor Sandahl:
Människokallet är människoblivandet
Psykoterapeuten Patricia Tudor Sandahl ställer frågan: Vad för sorts människa vill jag vara? Och vad är det som står i vägen?
Öppen torsdagskväll kl 19.00 torsdag 29 september
Fredrik Ivarsson, bortom karikatyrerna:
Framtiden kräver ett fungerande samspel mellan tro och vetenskap
Vi samtalar utifrån biskop Antjes herdabrev "Gud är större". Kyrkoherde Fredrik Ivarsson inleder samtalet. Du behöver inte ha läst boken för att kunna delta.
Skamligt och mycket oklokt
Oppositionen om nedskärningar inom socialförvaltningen:
De senaste dagarna har vi kunnat läsa i tidningarna om de nedskärningsförslag som nu diskuteras inom socialförvaltningen till följd av den borgerliga fullmäktigemajoritetetens budgetbeslut. Socialnämnden ska skära ner sex miljoner. En struntsumma sett till kommunens totala ekonomi, men i en förvaltning där det mesta av verksamheten är lagstadgad får även en till synes liten indragning mycket stora konsekvenser för förvaltningens övriga delar.
Nu hotas bland annat två viktiga verksamheter för människor med missbruksproblem, kommunens alkoholmottagning och öppenvårdsinsatsen Solvera, samt det mycket uppskattade Lundahoj av nedläggning.
Om den borgerliga majoriteten genomför dessa nedskärningar är det både skamligt och mycket oklokt. Skamligt, då vi självklart i det i stort välmående Lund inte ska dra ned på insatser för invånare med svåra sociala problem, och oklokt eftersom alla vet att den här sortens kortsiktiga "besparingar" straffar sig. Det framgår mycket tydligt av socialnämndens underlag att konsekvenserna av att dessa verksamheter försvinner är att många människors situation förvärras. Det framgår lika tydligt av underlaget att detta snabbt leder till ökade kostnader för kommunen.
Vi vet att även borgerliga politiker i Lunds kommun anser sig vara socialt ansvarstagande. När fullmäktige i juni röstade om socialnämndens budget la kristdemokraterna ner sina röster eftersom de inte ansåg neddragningen acceptabel. Det ansvariga kommunalrådet Tove Klette (FP) har tidigare försvarat alkoholmottagningen. Men nu är det upp till bevis. Tar Kristdemokraterna i socialnämden konsekvensen av sitt tidigare motstånd mot neddragningen på nämnden? Står kommunstyrelsens borgerliga majoritet fast vid att socialnämnden ska tvingas till dessa nedskärningar, när vi tydligt ser de orimliga och mycket upprörande konsekvenserna?
Vad säger Agneta Lindskog (KD) och Tove Klette (FP)?
För oppositionen i socialnämnden:
Anna Baumann (MP)
Peter Fransson (S)
Olof Norborg (V)
Martin Stensson (DV)
Nu hotas bland annat två viktiga verksamheter för människor med missbruksproblem, kommunens alkoholmottagning och öppenvårdsinsatsen Solvera, samt det mycket uppskattade Lundahoj av nedläggning.
Om den borgerliga majoriteten genomför dessa nedskärningar är det både skamligt och mycket oklokt. Skamligt, då vi självklart i det i stort välmående Lund inte ska dra ned på insatser för invånare med svåra sociala problem, och oklokt eftersom alla vet att den här sortens kortsiktiga "besparingar" straffar sig. Det framgår mycket tydligt av socialnämndens underlag att konsekvenserna av att dessa verksamheter försvinner är att många människors situation förvärras. Det framgår lika tydligt av underlaget att detta snabbt leder till ökade kostnader för kommunen.
Vi vet att även borgerliga politiker i Lunds kommun anser sig vara socialt ansvarstagande. När fullmäktige i juni röstade om socialnämndens budget la kristdemokraterna ner sina röster eftersom de inte ansåg neddragningen acceptabel. Det ansvariga kommunalrådet Tove Klette (FP) har tidigare försvarat alkoholmottagningen. Men nu är det upp till bevis. Tar Kristdemokraterna i socialnämden konsekvensen av sitt tidigare motstånd mot neddragningen på nämnden? Står kommunstyrelsens borgerliga majoritet fast vid att socialnämnden ska tvingas till dessa nedskärningar, när vi tydligt ser de orimliga och mycket upprörande konsekvenserna?
Vad säger Agneta Lindskog (KD) och Tove Klette (FP)?
För oppositionen i socialnämnden:
Anna Baumann (MP)
Peter Fransson (S)
Olof Norborg (V)
Martin Stensson (DV)
De fyra av Gr
Det verkligt positiva hos mötet i Malmö med Vänsterpartiets fyra ordförandekandidater var att det samlade närmare fem hundra personer, enligt den sympatiske diskussionsledaren Petter Larsson från efterArbetet. Det tyder på ett överraskande intresse för vänstern och dess framtid.
Annars var mötet inte särskilt givande för den som ville pejla åsiktsskillnader mellan kandidaterna. De var alla för feminism och full sysselsättning, ja annat hade förstås varit en sensation, men när de skulle deklarera sina hjärtefrågor hamnade de nära varandra.
Man fick skärpa uppmärksamheten för att upptäcka små särdag. Jonas Sjöstedt var den enda som lyfte fram klimatfrågan. Ulla Andersson visade att hon förstår sej på ekonomi, vilket ledde till nyansering i resonemanget som inte alltid uppskattas av en ideologiskt fixerad publik. Hans Linde var den som betonade den traditionella industrins betydelse och påminde därvid om Gustav Fridolin – är detta en ny våg i den unga generationen? Fast han gjorde det med utgångspunkt från sysselsättningen i Olofström, och det kan knappast vara en framgångslinje för Vänsterpartiet att slå vakt om biltillverkningen.
Rossana Dinamarca var blekast. Det ryktas att hon har ett särskilt stöd inom V-Malmö men det märktes inte på publikreaktionerna. Jonas Sjöstedt fick de starkaste applåderna. Det blir nog han.
Annars var mötet inte särskilt givande för den som ville pejla åsiktsskillnader mellan kandidaterna. De var alla för feminism och full sysselsättning, ja annat hade förstås varit en sensation, men när de skulle deklarera sina hjärtefrågor hamnade de nära varandra.
Man fick skärpa uppmärksamheten för att upptäcka små särdag. Jonas Sjöstedt var den enda som lyfte fram klimatfrågan. Ulla Andersson visade att hon förstår sej på ekonomi, vilket ledde till nyansering i resonemanget som inte alltid uppskattas av en ideologiskt fixerad publik. Hans Linde var den som betonade den traditionella industrins betydelse och påminde därvid om Gustav Fridolin – är detta en ny våg i den unga generationen? Fast han gjorde det med utgångspunkt från sysselsättningen i Olofström, och det kan knappast vara en framgångslinje för Vänsterpartiet att slå vakt om biltillverkningen.
Rossana Dinamarca var blekast. Det ryktas att hon har ett särskilt stöd inom V-Malmö men det märktes inte på publikreaktionerna. Jonas Sjöstedt fick de starkaste applåderna. Det blir nog han.
Beskatta de rika! av Gunnar Stensson
Reducera förmögenheterna! Genomför en reduktion! Det är 300 år sedan det gjordes senast. Den gången var det Karl XI som ingrep. Det var ingen tebjudning. En och annan utsugare drevs från gård och grund. Hög tid att upprepa Karl XI:s bravad!
Att han också erövrade Skåne och grundade Lunds universitet hör inte hit, även om det finns ett samband..
Obama sa i ett tal nyligen att han tänker ta från de rika och ge till de fattiga. DN protesterade omedelbart. Nu hade Obama gått för långt för de svenska nyliberalerna, som anslöt sig till hans amerikanska kritiker.
”Klasskamp!” ylar Teapartyrörelsen och de republikanska miljardärer som köpt representanthuset och som betalar lägre skatt än sina anställda.
EU tänker göra det. Beskatta de rikaste. Det finns massor av stormrika greker och italienare. Förbrytare som Berlusconi och den grekiska familjen Onassis, dessa gamla rövare som samarbetade med den grekiska överstediktaturen och fick en familjemedlem gift med president Kennedy. Deras obeskattade privatrikedomar är en av orsakerna till staternas och folkens utarmning. Som den svenska högadeln orsakade Sveriges på Karl XI:s tid.
De rika i dagens Sverige har till skillnad från de i övriga EU-länder så stort politiskt inflytande att de lyckats övertyga ledande politiker i de flesta läger att det inte lönar sig att beskatta dem, för då sticker de utomlands. Argumentet mot förmögenhetsskatt är alltså inte att de rika saknar pengar utan att att de är skattesmitare. Skattesmitning uppfattas som en demokratisk frihet.
Också i Lund finns politiker som inte bara vill sänka skatten utan också smita från den. Den lilla skatt som vi trots alliansen alltjämt betalar räcker varken till renovering av mögelskolorna och idrottshallarna, eller till att bekosta kulturskolan och biblioteken. Vi har fått det fattiga samhälle och privata överflöd som John Kenneth Galbraith varnade för.
Men om beskattningen av rika blir universell så kommer det i framtiden inte finnas något land att flytta till, vare sig USA eller något EU-land, och vart ska de rika då ta vägen med sina miljoner och sin makt över företagen?
Jag är naiv. De sticker förstås till Kommunistkina.
Att han också erövrade Skåne och grundade Lunds universitet hör inte hit, även om det finns ett samband..
Obama sa i ett tal nyligen att han tänker ta från de rika och ge till de fattiga. DN protesterade omedelbart. Nu hade Obama gått för långt för de svenska nyliberalerna, som anslöt sig till hans amerikanska kritiker.
”Klasskamp!” ylar Teapartyrörelsen och de republikanska miljardärer som köpt representanthuset och som betalar lägre skatt än sina anställda.
EU tänker göra det. Beskatta de rikaste. Det finns massor av stormrika greker och italienare. Förbrytare som Berlusconi och den grekiska familjen Onassis, dessa gamla rövare som samarbetade med den grekiska överstediktaturen och fick en familjemedlem gift med president Kennedy. Deras obeskattade privatrikedomar är en av orsakerna till staternas och folkens utarmning. Som den svenska högadeln orsakade Sveriges på Karl XI:s tid.
De rika i dagens Sverige har till skillnad från de i övriga EU-länder så stort politiskt inflytande att de lyckats övertyga ledande politiker i de flesta läger att det inte lönar sig att beskatta dem, för då sticker de utomlands. Argumentet mot förmögenhetsskatt är alltså inte att de rika saknar pengar utan att att de är skattesmitare. Skattesmitning uppfattas som en demokratisk frihet.
Också i Lund finns politiker som inte bara vill sänka skatten utan också smita från den. Den lilla skatt som vi trots alliansen alltjämt betalar räcker varken till renovering av mögelskolorna och idrottshallarna, eller till att bekosta kulturskolan och biblioteken. Vi har fått det fattiga samhälle och privata överflöd som John Kenneth Galbraith varnade för.
Men om beskattningen av rika blir universell så kommer det i framtiden inte finnas något land att flytta till, vare sig USA eller något EU-land, och vart ska de rika då ta vägen med sina miljoner och sin makt över företagen?
Jag är naiv. De sticker förstås till Kommunistkina.
Domedagsprofeten av Sven-Hugo Mattsson
Jag tillhör domedagsprofeterna. Nu vet jag inte riktigt vad domedagen är, men när jag läser beskrivningen på detta känner jag igen mig. Jag tror jag läste om domedagen i en bok för länge sen, något om att den dömande kristna guden, det var ju den ende guden som fanns då, skulle döma levande och döda (?). Någon skall svinga sig mot himlaregioner för att där roa sig med harpotoner. Vi andra skall sluka lågor i Gehenna och ta del av djävulsdansen, tillsammans med han med horn i pannan och på vanligt stället svansen. Eftersom jag ändå tror att det kommer att gå åt helvete så är det lika bra att hänga med dit. Värmen kommer inte att bli något problem, den kommer jag att ha vant mig vid i jordelivet.
Det är min bestämda uppfattning.....
....att det är för sent
Jag förstår inte var optimismen i frågan om uppvärmningen kommer från. Jag menar, visst åker vi alltmer kollektivt men ökningen är ju en ökning av resandet. Visst är det bra att vi får alltmer förnybar energi, men vi har samtidigt aldrig haft så mycket el från atomkraften och koldioxiden från trafiken ökar nu. Visst är det bra att vi, över tiden, blir alltfler veganer och vegetarianer. Men samtidigt ökar köttätandet som innebär mer utsläpp av metangas, andra växthusgaser, användande jordbruksmark och skövling av renskogarna, vår planets lungor. Vi ser också tydligt spåren av mänsklighetens levnadssätt, översvämningar, orkaner, torka. Vi ser hur våra glaciärer drar sig tillbaka. Vi ser att gasen kommer att flöda från Ryssland när gasen tar slut i Nordsjön. Vi ser hur länderna kring Norra Ishavet står i startblocken för att exploatera oljan när isen är borta. Vi kommer inte att ge oss förrän all olja, gas och kol är slut.
Kulisser
För att fortsätta med detta luras vi av kulisser och målsättningar som aldrig håller. Se målsättningen i vårt land att atomkraften skulle vara borta inom 25 år.
Gröna bilar påstår bilindustrin, som om en bil någonsin blir grön. Man slår i oss att odlad bränsle är bättre än olja, i en värld som svälter. ”Konsum kallar sig ”Gröna Konsum” men har aldrig tidigare sålt så ”skitig” mat i form av kött och influgen mat. Vi har ekologiska semesteranläggningar, ja du milde tid!
Tillväxtreligionen
Så har vi denna bisarra tro på tillväxt. Visst, det är väl inget fel på tillväxt inom kollektivtrafiken och välfärdssektorn, typ. Dessa innebär inte lika mycket växthusgaser som bilismen och konsumismen, som behöver över 100 reklamblad i månaden. Men vi, den rika världens troll, måste klara oss på färre bilar, inte fler. Vi måste begränsa vårt ätande av kött och skräpmat och dess förpackningar. Vi måste, starkt, begränsa flygandet.
Positivt
Det finns en positiv sak i den här frågan. Vi har otroligt mycket energi genom solens strålning, genom vattnets rörelser, genom vinden, genom det som växer. Vi har redan tekniken framme för att försörja vårt energibehov med flödande energi. Problemet är att så länge den ändliga, den lagrade, farliga energin finns kvar kommer vi att använda den. Först därefter, när vi blir tvungna kommer vi att ta fram den flödande kraftfulla energin. Frågan är bara om det inte då är för sent? Ett exempel på att vi inte satsat tillräckligt: den som vill sätta upp solceller får slåss om 50 miljoner om året för att få ett investeringsbidrag, det borde nog varit 100-falt, alltså ungefär lika mycket pengar som sänkningen av krogmomsen innebär!
PS Lyriken när jag skriver att någon skall roa sig med harpotoner medan andra skall sluka lågor i Gehenna, har jag så klart snott, från Gustaf Fröding i hans visa, ”Ett liv efter detta”, tonsatt av Herr T, tror jag. Se till at få tag på dikten, den är jäkligt rolig. DS
Det är min bestämda uppfattning.....
....att det är för sent
Jag förstår inte var optimismen i frågan om uppvärmningen kommer från. Jag menar, visst åker vi alltmer kollektivt men ökningen är ju en ökning av resandet. Visst är det bra att vi får alltmer förnybar energi, men vi har samtidigt aldrig haft så mycket el från atomkraften och koldioxiden från trafiken ökar nu. Visst är det bra att vi, över tiden, blir alltfler veganer och vegetarianer. Men samtidigt ökar köttätandet som innebär mer utsläpp av metangas, andra växthusgaser, användande jordbruksmark och skövling av renskogarna, vår planets lungor. Vi ser också tydligt spåren av mänsklighetens levnadssätt, översvämningar, orkaner, torka. Vi ser hur våra glaciärer drar sig tillbaka. Vi ser att gasen kommer att flöda från Ryssland när gasen tar slut i Nordsjön. Vi ser hur länderna kring Norra Ishavet står i startblocken för att exploatera oljan när isen är borta. Vi kommer inte att ge oss förrän all olja, gas och kol är slut.
Kulisser
För att fortsätta med detta luras vi av kulisser och målsättningar som aldrig håller. Se målsättningen i vårt land att atomkraften skulle vara borta inom 25 år.
Gröna bilar påstår bilindustrin, som om en bil någonsin blir grön. Man slår i oss att odlad bränsle är bättre än olja, i en värld som svälter. ”Konsum kallar sig ”Gröna Konsum” men har aldrig tidigare sålt så ”skitig” mat i form av kött och influgen mat. Vi har ekologiska semesteranläggningar, ja du milde tid!
Tillväxtreligionen
Så har vi denna bisarra tro på tillväxt. Visst, det är väl inget fel på tillväxt inom kollektivtrafiken och välfärdssektorn, typ. Dessa innebär inte lika mycket växthusgaser som bilismen och konsumismen, som behöver över 100 reklamblad i månaden. Men vi, den rika världens troll, måste klara oss på färre bilar, inte fler. Vi måste begränsa vårt ätande av kött och skräpmat och dess förpackningar. Vi måste, starkt, begränsa flygandet.
Positivt
Det finns en positiv sak i den här frågan. Vi har otroligt mycket energi genom solens strålning, genom vattnets rörelser, genom vinden, genom det som växer. Vi har redan tekniken framme för att försörja vårt energibehov med flödande energi. Problemet är att så länge den ändliga, den lagrade, farliga energin finns kvar kommer vi att använda den. Först därefter, när vi blir tvungna kommer vi att ta fram den flödande kraftfulla energin. Frågan är bara om det inte då är för sent? Ett exempel på att vi inte satsat tillräckligt: den som vill sätta upp solceller får slåss om 50 miljoner om året för att få ett investeringsbidrag, det borde nog varit 100-falt, alltså ungefär lika mycket pengar som sänkningen av krogmomsen innebär!
PS Lyriken när jag skriver att någon skall roa sig med harpotoner medan andra skall sluka lågor i Gehenna, har jag så klart snott, från Gustaf Fröding i hans visa, ”Ett liv efter detta”, tonsatt av Herr T, tror jag. Se till at få tag på dikten, den är jäkligt rolig. DS
Krönika den 21/9 av Stig Henriksson
(Först publicerad i VLT 20 sept)
"Den första människan som slängde iväg en förolämpning istället för en sten var grundaren av civilisationen"
Sigmund Freud
Många böcker beskriver hur samhällen byggs upp. I Robinson Kruse får man tämligen noggrant följa hur han bygger upp sitt lilla samhälle med hjälp av vrakgods och så småningom en ytterligare invånare. Det är Fredag, som Robinson i sann kolonial anda döper ”vilden” till.
Betydligt färre böcker beskriver hur en civilisation långsamt eroderar. Jane Smileys ”Grönländarna” är dock en sådan bok. Bakgrunden är att kolonisationen av Grönland avbryts då en något kallare period inträffar. Det rudimentära samhällsbygget med ett ting där man slet sina tvister, en kyrka med biskop som stod för den stora berättelsen likväl som någon slags undervisning, allt bryts ner.
Utan den ideologiska överbyggnaden som religionen ger ersätts tingsförhandlingarna snabbt av privathämnd för verkliga och inbillade oförrätter. Kunskaper överförs inte och glöms bort och befolkningen decimeras av både de hårdnande livsvillkoren och emigration.
En kommun är från tid till annan inblandad i rättstvister. Det kan vara som part i målet i upphandlingar, omhändertaganden av barn eller överklaganden av bidrag till friskolor. Både medarbetare och media har ibland förvånats över att besked om slikt möts av ett tämligen sangviniskt lugn. Men det är alltså för att jag, hur ogärna jag tycker tid samt personella och ekonomiska resurser ska användas i rättstvister, menar att alternativet är sämre.
Utan denna yttersta möjlighet att lösa tvister återstår bara det man brukar kalla djungelns lag eller den starkares rätt. Och hur illa det då går kan man tyvärr få studera i dagens Somalia. Efter Siad Barres fall 1991 utvecklades det snabbt till dagens tillstånd utan en fungerande statsapparat och med människor på flykt till jordens alla hörn.
Många drömmer om en svag stat. I så fall är knarkkartellernas México eller Camorrans Neapel paradiset. Eller Somalia. Och utvecklingen går inte entydigt åt rätt håll. Precis som fungerande institutioner kan byggas upp så kan de också demonteras. På Grönland och kanske även här?
Betydligt färre böcker beskriver hur en civilisation långsamt eroderar. Jane Smileys ”Grönländarna” är dock en sådan bok. Bakgrunden är att kolonisationen av Grönland avbryts då en något kallare period inträffar. Det rudimentära samhällsbygget med ett ting där man slet sina tvister, en kyrka med biskop som stod för den stora berättelsen likväl som någon slags undervisning, allt bryts ner.
Utan den ideologiska överbyggnaden som religionen ger ersätts tingsförhandlingarna snabbt av privathämnd för verkliga och inbillade oförrätter. Kunskaper överförs inte och glöms bort och befolkningen decimeras av både de hårdnande livsvillkoren och emigration.
En kommun är från tid till annan inblandad i rättstvister. Det kan vara som part i målet i upphandlingar, omhändertaganden av barn eller överklaganden av bidrag till friskolor. Både medarbetare och media har ibland förvånats över att besked om slikt möts av ett tämligen sangviniskt lugn. Men det är alltså för att jag, hur ogärna jag tycker tid samt personella och ekonomiska resurser ska användas i rättstvister, menar att alternativet är sämre.
Utan denna yttersta möjlighet att lösa tvister återstår bara det man brukar kalla djungelns lag eller den starkares rätt. Och hur illa det då går kan man tyvärr få studera i dagens Somalia. Efter Siad Barres fall 1991 utvecklades det snabbt till dagens tillstånd utan en fungerande statsapparat och med människor på flykt till jordens alla hörn.
Många drömmer om en svag stat. I så fall är knarkkartellernas México eller Camorrans Neapel paradiset. Eller Somalia. Och utvecklingen går inte entydigt åt rätt håll. Precis som fungerande institutioner kan byggas upp så kan de också demonteras. På Grönland och kanske även här?
"Den första människan som slängde iväg en förolämpning istället för en sten var grundaren av civilisationen"
Sigmund Freud
USA lägger in sitt 43:e veto mot Palestina?
av Gunnar Stensson
Tidigare i år röstade FN:s säkerhetsråd om en resolution som fördömde Israels bosättningar på ockuperad mark. Resolutionen bestod till stor del av ordagranna citat ur kritiska uttalanden om Israels illegala kolonier av Obama och tidigare amerikanska presidenter.
Men USA inlade sitt veto. Det var ett veto mot den politik som USA säger sig företräda. Det var 42:a gången sedan 1972 som USA ensamt, på kommando av Israel, tvingades inlägga veto mot säkerhetsrådets övriga medlemmar.
Förr i världen var det Sovjetunionen som frekvent använde vetot och då och då bultade med skorna i talarstolen.
Efter omröstningen om fördömandet tvingades USA:s FN-ambassadör Susan Rice förklara att USA trots allt faktiskt är emot de illegala bosättningarna. Men inte så mycket att man kunde släppa igenom en resolution som fördömde dem.
I Sydsvenskan 20/9 analyserar Ingmar Karlsson den israeliska politik som lett till dagens situation. Den formulerades redan 1969.
Två viktiga principer är: 1) Västbanken ska fragmentiseras och styras av en myndighet som är helt beroende av Israel; 2) frågan om de fördrivna palestinierna är inte förhandlingsbar.
Målet är att lösa Israels demografiska problem. En allt större andel av Israels befolkning består, trots en mycket generös invandringspolitik för alla som på något sätt kan definieras som judar, av araber.
Samtidigt är alltfler judar i förskingringen kritiska mot Israels utveckling och kan inte förmå sig att invandra dit.
Detta leder till att Israel får arabisk majoritet. Talet om den judiska staten Israel blir en orimlighet.
Genom att fördriva så många araber som möjligt ur Israel och samla dem på Västbanken, utanför Israel under den Palestinska Myndigheten, försöker israelerna på kort sikt lösa problemet. På lång sikt är det omöjligt.
Modellen är det bantustansystem som upprätthölls i apartheidtidens Sydafrika, en stat som hade samma strukturella problem, påpekar Ingmar Karlsson.
Hugg av svansen
Oslo-överenskommelsen skulle ge en palestinsk stat inom fem år. Nu har det gått 18. Tre amerikanska presidenter har passerat revy. I enlighet med den israeliska strategin har hundratusentals bosättare flyttat in på Västbanken.
USA tvingas föra en politik i Mellanöstern som strider mot USA:s egna intressen. Det är ett faktum som särskilt oroat Pentagon. Nyligen föreslog en kommitté att den hittillsvarande relationen mellan Israel och USA skulle förändras.
Idag är Israel en stat som är helt beroende av USA men som utnyttjar situationen till att hänsynslöst driva sin egen politik på bekostnad av USA:s intressen. Israel borde i framtiden fungera som en helt självständig politisk enhet, säger Pentagons strateger.
Men USA inlade sitt veto. Det var ett veto mot den politik som USA säger sig företräda. Det var 42:a gången sedan 1972 som USA ensamt, på kommando av Israel, tvingades inlägga veto mot säkerhetsrådets övriga medlemmar.
Förr i världen var det Sovjetunionen som frekvent använde vetot och då och då bultade med skorna i talarstolen.
Efter omröstningen om fördömandet tvingades USA:s FN-ambassadör Susan Rice förklara att USA trots allt faktiskt är emot de illegala bosättningarna. Men inte så mycket att man kunde släppa igenom en resolution som fördömde dem.
I Sydsvenskan 20/9 analyserar Ingmar Karlsson den israeliska politik som lett till dagens situation. Den formulerades redan 1969.
Två viktiga principer är: 1) Västbanken ska fragmentiseras och styras av en myndighet som är helt beroende av Israel; 2) frågan om de fördrivna palestinierna är inte förhandlingsbar.
Målet är att lösa Israels demografiska problem. En allt större andel av Israels befolkning består, trots en mycket generös invandringspolitik för alla som på något sätt kan definieras som judar, av araber.
Samtidigt är alltfler judar i förskingringen kritiska mot Israels utveckling och kan inte förmå sig att invandra dit.
Detta leder till att Israel får arabisk majoritet. Talet om den judiska staten Israel blir en orimlighet.
Genom att fördriva så många araber som möjligt ur Israel och samla dem på Västbanken, utanför Israel under den Palestinska Myndigheten, försöker israelerna på kort sikt lösa problemet. På lång sikt är det omöjligt.
Modellen är det bantustansystem som upprätthölls i apartheidtidens Sydafrika, en stat som hade samma strukturella problem, påpekar Ingmar Karlsson.
Hugg av svansen
Oslo-överenskommelsen skulle ge en palestinsk stat inom fem år. Nu har det gått 18. Tre amerikanska presidenter har passerat revy. I enlighet med den israeliska strategin har hundratusentals bosättare flyttat in på Västbanken.
USA tvingas föra en politik i Mellanöstern som strider mot USA:s egna intressen. Det är ett faktum som särskilt oroat Pentagon. Nyligen föreslog en kommitté att den hittillsvarande relationen mellan Israel och USA skulle förändras.
Idag är Israel en stat som är helt beroende av USA men som utnyttjar situationen till att hänsynslöst driva sin egen politik på bekostnad av USA:s intressen. Israel borde i framtiden fungera som en helt självständig politisk enhet, säger Pentagons strateger.
Svansen Israel viftar våldsamt med hunden USA. Det är dags att kupera svansen.
Den arabiska våren har förändrat Mellanöstern. Turkiet och Egypten utgör områdets framtida demokratiska axel. Båda befinner sig i konflikt med Israel. Till och med Saudiarabien har uttalat att relationen till Israel och USA skadas om USA inlägger sitt veto mot förslaget att göra Palestina till fullvärdig medlemsstat i FN.
USA och Israel kan inte nå fred med arabiska regeringar utan fred med de arabiska nationerna, bland vilka Palestina är en. Och Palestina är inte bara en bland flera arabiska nationer. Palestina är den fråga som enar samtliga de arabiska nationerna.
Nu samlas representanter för jordens alla länder i FN-byggnaden i New York. Intrigerna, hoten och ryktena svärmar som bålgetingar. Texterna i massmedia och på nätet är fyllda av motsägande besked.
Men den offentliga debatten i Generalförsamlingen har börjat. På fredag – samma dag som de flesta läser detta – lämnar Mahmoud Abbas å det palestinska folkets vägnar in en begäran att Palestina ska erkännas som suverän stat och medlem i FN. Begäran lär komma att få stöd av två tredjedels majoritet
Enligt ett av de senaste beskeden äger själva omröstningen i Generalförsamlingen rum först i början av oktober. Det ger utrymme åt mycket manövrerande.
Redan nu står det klart att säkerhetsrådets och Generalförsamlingens debatt och beslut om den suveräna FN-staten Palestina utgör en kulmen på den arabiska våren och kanske kan bli utgångspunkt för en ny era där Palestina fogas in som en viktig nation bland de övriga arabstaterna.
PS. Obama talade i Generalförsamlingen i onsdags. Han använde den israeliska retorik som försöker framställa ansökan om FN-medlemsskap som en motsats till direkta förhandlingar mellan parterna och ett övergrepp mot Israel. Utrikesminister Lieberman tackade. Palestinierna i Ramallah demonstrerar med flaggor från de 120 länder som redan erkänt Palestina.
I den verkliga världen har ansökan om medlemskap lett till en internationell förhandling – som tvingar FN-nationerna att bekänna färg i demokratisk ordning. Det enda odemokratiska inslaget är veto-rätten.
Ansökan har lett till en ny iver från Israels sida att förhandla direkt. Någon sådan har inte märkts på åratal.
Vi får inte glömma att den palestinska planen består av flera steg. Misslyckas strävan i FN så består nästa steg i att palestinierna lägger ner Palestinska Myndigheten och tvingar ockupationsmakten att styra direkt medan det palestinska folket för en fredlig motståndskamp som tidigare i Indien och Sydafrika. DS
Den arabiska våren har förändrat Mellanöstern. Turkiet och Egypten utgör områdets framtida demokratiska axel. Båda befinner sig i konflikt med Israel. Till och med Saudiarabien har uttalat att relationen till Israel och USA skadas om USA inlägger sitt veto mot förslaget att göra Palestina till fullvärdig medlemsstat i FN.
USA och Israel kan inte nå fred med arabiska regeringar utan fred med de arabiska nationerna, bland vilka Palestina är en. Och Palestina är inte bara en bland flera arabiska nationer. Palestina är den fråga som enar samtliga de arabiska nationerna.
Nu samlas representanter för jordens alla länder i FN-byggnaden i New York. Intrigerna, hoten och ryktena svärmar som bålgetingar. Texterna i massmedia och på nätet är fyllda av motsägande besked.
Men den offentliga debatten i Generalförsamlingen har börjat. På fredag – samma dag som de flesta läser detta – lämnar Mahmoud Abbas å det palestinska folkets vägnar in en begäran att Palestina ska erkännas som suverän stat och medlem i FN. Begäran lär komma att få stöd av två tredjedels majoritet
Enligt ett av de senaste beskeden äger själva omröstningen i Generalförsamlingen rum först i början av oktober. Det ger utrymme åt mycket manövrerande.
Redan nu står det klart att säkerhetsrådets och Generalförsamlingens debatt och beslut om den suveräna FN-staten Palestina utgör en kulmen på den arabiska våren och kanske kan bli utgångspunkt för en ny era där Palestina fogas in som en viktig nation bland de övriga arabstaterna.
PS. Obama talade i Generalförsamlingen i onsdags. Han använde den israeliska retorik som försöker framställa ansökan om FN-medlemsskap som en motsats till direkta förhandlingar mellan parterna och ett övergrepp mot Israel. Utrikesminister Lieberman tackade. Palestinierna i Ramallah demonstrerar med flaggor från de 120 länder som redan erkänt Palestina.
I den verkliga världen har ansökan om medlemskap lett till en internationell förhandling – som tvingar FN-nationerna att bekänna färg i demokratisk ordning. Det enda odemokratiska inslaget är veto-rätten.
Ansökan har lett till en ny iver från Israels sida att förhandla direkt. Någon sådan har inte märkts på åratal.
Vi får inte glömma att den palestinska planen består av flera steg. Misslyckas strävan i FN så består nästa steg i att palestinierna lägger ner Palestinska Myndigheten och tvingar ockupationsmakten att styra direkt medan det palestinska folket för en fredlig motståndskamp som tidigare i Indien och Sydafrika. DS
”Konkurrensens konsekvenser” – dynamit mot privatiseringsivrarna av Ulf Nymark
För ett par veckor sedan kom en rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), med titeln Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? Gunnar Stensson tog i korthet upp rapporten i Veckobladet nr 26, och jag tänkte spinna vidare på detta och dyka lite längre in i rapportens redovisningar och slutsatser. Varför? Helt enkelt därför att jag tror att studien är en av de viktigaste och mest seriösa undersökningar som producerats när det gäller effekterna av privatiseringar inom offentlig sektor. Och varför är den då viktig? Jo, en av de mest grundläggande slutsatserna av studien är att privatiseringarna har ”inte varit den mirakelmedicin som många hoppades skulle ge högre effektivitet och kvalitet”. Nu är ju en sådan slutsats inte överraskande för vänsterfolk. Men den mosar sönder borgerlighetens främsta argument för privatiseringar. Och det gör den just i kraft av vem som står som utgivare och vilka som utarbetat rapporten.
Etablerade forskare
Rapporten, som är en inventering av tillgänglig forskning och statistik om effekterna av konkurrens i produktionen av välfärd, är till formen en antologi. Redaktör är Laura Hartman, forskningschef vid SNS och docent nationalekonomi. Medverkande författare är bland annat Anders Anell, adjungerad professor vid Institutet för ekonomisk forskning i Lund, Jonas Vlachos, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet, Eva Mörk, professor i nationalekonomi, Uppsala universitet, samtliga sålunda väl etablerade forskare.
Nära näringslivet
Och det är alltså SNS som är utgivare. SNS är enligt Nationalencyklopedin, ”ett fristående nätverk av opinionsbildare och beslutsfattare inom den privata och offentliga sektorn med uppgift att bland annat främja saklig samhällsdebatt om näringslivet och dess roll i samhället. SNS grundades 1948 av enskilda personer i svenskt näringsliv med intresse för samhällsfrågor.” Vid den tiden var Näringslivets fond huvudfinansiär. Idag får studieförbundet sina inkomster från medlemsavgifter från ”250 av Sveriges främsta företag, myndigheter och organisationer”. Även privatpersoner är medlemmar. SNS står alltså nära det s k näringslivet.
Det är alltså fullständigt klart att det inte är någon vänstervriden tankesmedja som låtit ett antal kulturmarxister komma till tals, vilket gör rapporten till rena dynamiten i den politiska debatten. Den kritiserades också häftigt på borgerliga tidningars ledarsidor, men därefter har de varit ganska tyst. Kanske har privatiseringsanhängarna beslutat för att försöka tiga ihjäl den?
Här följer nu några axplock från antologin där fakta från olika välfärdsområden redovisas och där konsekvenserna av konkurrensen – så långt man nu vet – redovisas. (Det blir en hel del siffror men de är, hoppas jag, tänkvärda. Observera samtliga uppgifter gäller riket i sin helhet om inget annat anges). I kommande VB-nummer har jag för avsikt att ta upp några av de resonemang som rapporten för kring vad som kan vara förklaringen till att de mål som nyliberalerna sagt sig vilja uppnå med privatiseringar inte uppnåtts.
Marknaden för privatskolor
Fakta: Var tionde grundskoleelev och lite mer än var femte gymnasieelev får sin utbildning vid en privatskola (rapporten använder förstås beteckningen ”friskola”). I huvudstaden går var fjärde grundskoleelev och nästan hälften av gymnasieeleverna i privatskola. På gymnasienivå drivs 85 procent av privatskolorna som aktiebolag, i grundskolan utbildas knappt en tredjedel av ett aktiebolag. Sverige är, påpekar rapporten, troligen det enda landet i världen där skolor kan drivas av aktiebolag som är fullt fria att utan några som helst restriktioner pytsa ut vinster till ägarna.
Etablerade forskare
Rapporten, som är en inventering av tillgänglig forskning och statistik om effekterna av konkurrens i produktionen av välfärd, är till formen en antologi. Redaktör är Laura Hartman, forskningschef vid SNS och docent nationalekonomi. Medverkande författare är bland annat Anders Anell, adjungerad professor vid Institutet för ekonomisk forskning i Lund, Jonas Vlachos, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet, Eva Mörk, professor i nationalekonomi, Uppsala universitet, samtliga sålunda väl etablerade forskare.
Nära näringslivet
Och det är alltså SNS som är utgivare. SNS är enligt Nationalencyklopedin, ”ett fristående nätverk av opinionsbildare och beslutsfattare inom den privata och offentliga sektorn med uppgift att bland annat främja saklig samhällsdebatt om näringslivet och dess roll i samhället. SNS grundades 1948 av enskilda personer i svenskt näringsliv med intresse för samhällsfrågor.” Vid den tiden var Näringslivets fond huvudfinansiär. Idag får studieförbundet sina inkomster från medlemsavgifter från ”250 av Sveriges främsta företag, myndigheter och organisationer”. Även privatpersoner är medlemmar. SNS står alltså nära det s k näringslivet.
Det är alltså fullständigt klart att det inte är någon vänstervriden tankesmedja som låtit ett antal kulturmarxister komma till tals, vilket gör rapporten till rena dynamiten i den politiska debatten. Den kritiserades också häftigt på borgerliga tidningars ledarsidor, men därefter har de varit ganska tyst. Kanske har privatiseringsanhängarna beslutat för att försöka tiga ihjäl den?
Här följer nu några axplock från antologin där fakta från olika välfärdsområden redovisas och där konsekvenserna av konkurrensen – så långt man nu vet – redovisas. (Det blir en hel del siffror men de är, hoppas jag, tänkvärda. Observera samtliga uppgifter gäller riket i sin helhet om inget annat anges). I kommande VB-nummer har jag för avsikt att ta upp några av de resonemang som rapporten för kring vad som kan vara förklaringen till att de mål som nyliberalerna sagt sig vilja uppnå med privatiseringar inte uppnåtts.
Marknaden för privatskolor
Fakta: Var tionde grundskoleelev och lite mer än var femte gymnasieelev får sin utbildning vid en privatskola (rapporten använder förstås beteckningen ”friskola”). I huvudstaden går var fjärde grundskoleelev och nästan hälften av gymnasieeleverna i privatskola. På gymnasienivå drivs 85 procent av privatskolorna som aktiebolag, i grundskolan utbildas knappt en tredjedel av ett aktiebolag. Sverige är, påpekar rapporten, troligen det enda landet i världen där skolor kan drivas av aktiebolag som är fullt fria att utan några som helst restriktioner pytsa ut vinster till ägarna.
Konsekvenser: Vid kommunala grundskolor har nästan 90 % av lärarna pedagogisk examen. Vid privatskolor är motsvarande siffra 70 procent. Vissa andra undersökningar ger vid handen att elever i privatskolor har högre betyg. Men vid justering för socioekonomisk bakgrund skiljer sig inte resultaten mellan privatskolor och kommunala skolor. Betygsskillnader avspeglar inte faktiska kunskapsskillnader. Studien noterar också att elever som gått i vinstdrivande grundskolor presterar lite sämre resultat när de kommer vidare till gymnasiet, jämfört med elever med samma betyg i kommunala grundskolor. Avkastningen på eget kapital i skolaktiebolagen är i genomsnitt 14 procent – jämfört med 9 procent inom näringslivet i övrigt.
Rapportens slutsats om skolan: ”Det empiriska stödet för att den svenska friskolereformen skulle ha lett till höjd kvalitet i skolan totalt sett är svagt”.
Marknaden för arbetsmarknadspolitik
Fakta: En fjärdedel av deltagarna i arbetsmarknadsåtgärder är hänvisade till privata utförare. Antalet företag som erbjuder s k jobbcoaching är 900 och de flesta av dem är nya aktörer. (Tror någon att Arbetsförmedlingen kan ha koll på kvalitet och kompetens hos så många aktörer? Min anm.)
Konsekvenser: Arbetsförmedlingen får ta hand om arbetssökande med längre arbetslöshetstider än de som hänvisas till privata aktörer. Det finns inga skillnader i resultat, dvs hur många som gått ut i jobb eller utbildning, mellan arbetslösa som varit i program hos Arbetsförmedlingen och dem som deltagit hos privata aktörer. Rapportens slutsats: ”Det finns inga belägg för att det ökade inslaget av privata utförare haft någon effekt (vare sig positiv eller negativ) på den totala effektiviteten i arbetsmarknadsinsatserna.
Marknaden för sjukvård
Fakta: Inom primärvården går idag 26 % av kostnaderna till privatföretag. (2001 var denna siffra 17 %).
Efter införandet av det obligatoriska vårdvalet 1 januari 2010 tillkom under årets första månader 223 nya vårdenheter. De etablerades i huvudsak i befolkningstäta områden och stadskärnor. Nästan alla av dem är privata.
I fjol fanns totalt cirka 450 privata primärvårdsmottagningar. En tredjedel av dessa ägdes av tre storföretag: Praktikertjänst, Carema och Capio. Ytterligare 13 % av de privata primärvårdsenheterna ägs av aktörer med fler än fem vårdmottagningar, dvs omkring hälften av alla privata primärvårdsenheter ingår i en koncern.
Konsekvenser: Privata vårdgivare får i genomsnitt högre betyg än offentliga i nationella patientenkäter, men skillnaderna är ytterst små. Studier från USA visar att ickevinstsyftande utförare presterar bättre än vinstsyftande, både ur kostnads- och kvalitetssynpunkt. Vårdvalet inom primärvården har lett till ökad tillgänglighet. Ökad tillgänglighet i primärvården gynnar socioekonomiskt svaga grupper relativt mycket, enligt rapporten.
Detta var alltså några punkter ur rapporten. Fler områden behandlas förstås i antologin. Men jag tror detta räcker för att visa att de underbara förbättringar av välfärden som utlovats har uteblivit. Och kan förhoppningsvis också vara tillräcklig bakgrund för nästa artikel om Konkurrensens konsekvenser. Den ska alltså handla om varför det, enligt studien, inte har blivit som det hävdats att det skulle bli och om varför ”marknaden” för välfärdstjänster är så speciell – till skillnad från marknaden för – till exempel – tomater eller gräddbullar.
Not. Läs rapporten i sin helhet.
Rapportens slutsats om skolan: ”Det empiriska stödet för att den svenska friskolereformen skulle ha lett till höjd kvalitet i skolan totalt sett är svagt”.
Marknaden för arbetsmarknadspolitik
Fakta: En fjärdedel av deltagarna i arbetsmarknadsåtgärder är hänvisade till privata utförare. Antalet företag som erbjuder s k jobbcoaching är 900 och de flesta av dem är nya aktörer. (Tror någon att Arbetsförmedlingen kan ha koll på kvalitet och kompetens hos så många aktörer? Min anm.)
Konsekvenser: Arbetsförmedlingen får ta hand om arbetssökande med längre arbetslöshetstider än de som hänvisas till privata aktörer. Det finns inga skillnader i resultat, dvs hur många som gått ut i jobb eller utbildning, mellan arbetslösa som varit i program hos Arbetsförmedlingen och dem som deltagit hos privata aktörer. Rapportens slutsats: ”Det finns inga belägg för att det ökade inslaget av privata utförare haft någon effekt (vare sig positiv eller negativ) på den totala effektiviteten i arbetsmarknadsinsatserna.
Marknaden för sjukvård
Fakta: Inom primärvården går idag 26 % av kostnaderna till privatföretag. (2001 var denna siffra 17 %).
Efter införandet av det obligatoriska vårdvalet 1 januari 2010 tillkom under årets första månader 223 nya vårdenheter. De etablerades i huvudsak i befolkningstäta områden och stadskärnor. Nästan alla av dem är privata.
I fjol fanns totalt cirka 450 privata primärvårdsmottagningar. En tredjedel av dessa ägdes av tre storföretag: Praktikertjänst, Carema och Capio. Ytterligare 13 % av de privata primärvårdsenheterna ägs av aktörer med fler än fem vårdmottagningar, dvs omkring hälften av alla privata primärvårdsenheter ingår i en koncern.
Konsekvenser: Privata vårdgivare får i genomsnitt högre betyg än offentliga i nationella patientenkäter, men skillnaderna är ytterst små. Studier från USA visar att ickevinstsyftande utförare presterar bättre än vinstsyftande, både ur kostnads- och kvalitetssynpunkt. Vårdvalet inom primärvården har lett till ökad tillgänglighet. Ökad tillgänglighet i primärvården gynnar socioekonomiskt svaga grupper relativt mycket, enligt rapporten.
Detta var alltså några punkter ur rapporten. Fler områden behandlas förstås i antologin. Men jag tror detta räcker för att visa att de underbara förbättringar av välfärden som utlovats har uteblivit. Och kan förhoppningsvis också vara tillräcklig bakgrund för nästa artikel om Konkurrensens konsekvenser. Den ska alltså handla om varför det, enligt studien, inte har blivit som det hävdats att det skulle bli och om varför ”marknaden” för välfärdstjänster är så speciell – till skillnad från marknaden för – till exempel – tomater eller gräddbullar.
Not. Läs rapporten i sin helhet.
Inte bara Dawit av Gunnar Stensson
Tio långa år: en rapport om Eritreas saknade politiska fångar.
Tio år har gått sedan president Isaias Afewerki gav order om fängslandet av 21 ledande regeringsmedlemmar och journalister som kritiserade honom. Nu måste hans regering ge de fängslade fria eller avslöja deras öde, framhåller Human Rights Watch i ett dokument som publicerades den 20 september. Eritrea måste också öppna sina fängelser för internationell insyn.
Isayas befinner sig i New York för att delta i Generalförsamlingens möte och försöka återupprätta Eritrea s rykte och protestera mot FN-sanktionerna som motiveras av landets stöd till al-Shabaab
Under de gångna tio åren har Isayas tystat alla oberoende media och förvandlat Eritrea till ett land kännetecknat av godtyckliga arresteringar, tortyr, försvinnanden och död; ett land som det dessutom är nästan omöjligt att lämna.
Dokumentet, ”Eritrea: 10 Long Years, A Briefing on Eritreas Political Prisoners”, redovisar vad som är känt om de politiska fångarna som sedan de fängslades 2001 inte varit i kontakt med någon utomstående.
”Eritrea fungerar som ett jättelikt fängelse och det internationella trycket på Eritrea måste fortsätta tills president Isayas friger de politiska fångarna och återupprättar ett lagligt styre”, sa Daniel Bekele, Afrika-talesman för Human Wrights Watch. ”Till att börja med måste president Isayas upphöra med den omänskliga, långa, tysta isoleringen och tillåta familjerna och övervakare besöka fångarna.”
I mitten av september 2001 lät Isayas fängsla 11 höga regeringsmedlemmar och diplomater som publicerat öppna brev med kritik mot hans politik. Han arresterade också tio journalister som hade publicerat breven och annan kritik. Samtidigt stängdes alla oberoende tidningar.
De 21 fångarna, 20 män och en kvinna, har (med undantag av Dawit Isaak ett par dagar 2005) aldrig återsetts av någon utanför fängelsesystemet, vare sig familjer, advokater eller fängelse-övervakare. De har aldrig ställts inför rätta utan hållits fångna i hemliga fängelser i fullständig isolering.
Enligt tidigare fängelsevakter, vilkas rapporter Human Rights Watch inte haft möjlighet att kontrollera, har 10 av de 21 dött i fängelse. De återstående 11 är fysiskt och mentalt funktionsskadade och utmärglade.
Isayas befinner sig i New York för att delta i Generalförsamlingens möte och försöka återupprätta Eritrea s rykte och protestera mot FN-sanktionerna som motiveras av landets stöd till al-Shabaab
Under de gångna tio åren har Isayas tystat alla oberoende media och förvandlat Eritrea till ett land kännetecknat av godtyckliga arresteringar, tortyr, försvinnanden och död; ett land som det dessutom är nästan omöjligt att lämna.
Dokumentet, ”Eritrea: 10 Long Years, A Briefing on Eritreas Political Prisoners”, redovisar vad som är känt om de politiska fångarna som sedan de fängslades 2001 inte varit i kontakt med någon utomstående.
”Eritrea fungerar som ett jättelikt fängelse och det internationella trycket på Eritrea måste fortsätta tills president Isayas friger de politiska fångarna och återupprättar ett lagligt styre”, sa Daniel Bekele, Afrika-talesman för Human Wrights Watch. ”Till att börja med måste president Isayas upphöra med den omänskliga, långa, tysta isoleringen och tillåta familjerna och övervakare besöka fångarna.”
I mitten av september 2001 lät Isayas fängsla 11 höga regeringsmedlemmar och diplomater som publicerat öppna brev med kritik mot hans politik. Han arresterade också tio journalister som hade publicerat breven och annan kritik. Samtidigt stängdes alla oberoende tidningar.
De 21 fångarna, 20 män och en kvinna, har (med undantag av Dawit Isaak ett par dagar 2005) aldrig återsetts av någon utanför fängelsesystemet, vare sig familjer, advokater eller fängelse-övervakare. De har aldrig ställts inför rätta utan hållits fångna i hemliga fängelser i fullständig isolering.
Enligt tidigare fängelsevakter, vilkas rapporter Human Rights Watch inte haft möjlighet att kontrollera, har 10 av de 21 dött i fängelse. De återstående 11 är fysiskt och mentalt funktionsskadade och utmärglade.
De 21 är Isayas mest prominenta offer, men ytterligare hundratusentals har drabbats i ett land med 5 miljoner invånare. Enligt rapporten är tusentals eritreaner fängslade för att de inte stöder regimen eller har försökt fly från den obligatoriska eritreanska nationella tjänsten. De saknar tillgång till domstol och möjlighet att appellera till någon opartisk instans.
En rapport från Human Rights Watch från 2009 beskriver hur ”politiska och religiösa fångar och de som inkallats till den nationella tjänsten, men protesterat mot förhållandena där eller försökt fly, torteras”. De misshandlas, utsätts för dränkningstortyr, binds i plågsamma ställningar, stoppas in i traktordäck och rullas runt eller hängs från träd.
Många fångar förvaras i underjordiska fängelser. Andra är instängda i containrar som är heta under dagen och iskalla nattetid. Fångarna får ingen eller otillräcklig medicinsk vård. Många dör i fångenskap.
Enligt FN:s flyktingorgan flyr 3000 eritreaner ur landet varje månad. Att lämna den nationella tjänsten eller fly från landet betraktas som landsförräderi av myndigheterna.
Isayas befinner sig i New York för att protestera mot de sanktioner FN riktar mot honom och hans regering på grund av Eritreas påstådda brott mot vapenembargot mot Somalia och invasionen i Djibouti 2008.
Isayas kritiserar säkerhetsrådet för att det inte har givit Eritrea möjlighet att tillbakavisa kritiken eller avgöra frågan inför domstol. Det är rättigheter som han berövat sitt eget folk de senaste tio åren.
”I stället för att bedriva lobbying i FN borde Isayas ge sitt folk yttrandefrihet, religionsfrihet och rätten att lämna Eritrea”, sa Bekele. ”Så länge president Isayas förtryck varar, kommer eritreanerna att utsättas för fortsatt nationell tjänst, förtryck och tortyr.”
Human Rights Watch uppmanar världens övriga nationer att inte sända eritreanska flyktingar tillbaka till Eritrea.
Översättning och redigering Gunnar Stensson
Septemberfesten i Klostergården av Gunnar Stensson
Ingen enskild stjärna, nej många barn tillsammans, hoppande och gungande i stor dansuppvisning, omgivna av entusiastisk, applåderande publik, föräldrar, lärare och gamla Klostergårdsbor; framför statyn ”Gårdfarihandlaren” (en flicka sitter uppflugen på hans hatt) i Klostergårdens centrum.
Men jo, en liten pojke i tioårsåldern sjunger visor på arabiska och kurdiska, med perfekt tonträffning och absolut säkerhet. Jag missade hans namn, men ska ta reda på det.
Två vackra hästar skrittar fram genom vimlet och skiter utanför konditoriet. Fort fram med borste och skyffel. 10 kronor för en ritt runt den torra dammen. I svävande duggregn.
Livlig loppmarknad, rykande köttgrillning, doft av kryddor. Hundratals böcker såldes för fem och tio kronor. Röda Kapellet avslutade med marscher och valser. ”Jag står här på ett torg”.
Jag brukar alltid komma och lyssna på min doktor, säger en äldre kvinna.
Marie och Ninni ägnar kvällen åt att städa efter att ha sålt böcker hela dagen.
Kommersen inbringade cirka 17 000 kronor som oavkortat går till barnen på Afrikas Horn via Rädda barnen.
Men jo, en liten pojke i tioårsåldern sjunger visor på arabiska och kurdiska, med perfekt tonträffning och absolut säkerhet. Jag missade hans namn, men ska ta reda på det.
Två vackra hästar skrittar fram genom vimlet och skiter utanför konditoriet. Fort fram med borste och skyffel. 10 kronor för en ritt runt den torra dammen. I svävande duggregn.
Livlig loppmarknad, rykande köttgrillning, doft av kryddor. Hundratals böcker såldes för fem och tio kronor. Röda Kapellet avslutade med marscher och valser. ”Jag står här på ett torg”.
Jag brukar alltid komma och lyssna på min doktor, säger en äldre kvinna.
Marie och Ninni ägnar kvällen åt att städa efter att ha sålt böcker hela dagen.
Kommersen inbringade cirka 17 000 kronor som oavkortat går till barnen på Afrikas Horn via Rädda barnen.
Röda Kapellet samlade de rödgröna kring musiken!
Vi som stöder de fyra rödgröna partierna vill dela med oss av vår musik denna kväll
– utan kostnad för kommunen – men har ett gemensamt krav:
Nedan finns nägra fler bilder från evenemanget
Claes Göran Jönsson (s) sjunger sånger av Allan Edwall med Röda Kapellet
Guillem Rodrigues da Silva, vars dikter tonsatts och framfördes av Daniel Tukia
Sara Thuresson
Hanna Gunnarsson (v) var kvällens konferencier
Soppkök med Gillian Nilsson, ABF
Bengt Olle Bengtsson och Röda Kapellet framförde
Marscher som man inte kan vinna kriget med
Caesar och Fredrik John
– utan kostnad för kommunen – men har ett gemensamt krav:
Nedan finns nägra fler bilder från evenemanget
Claes Göran Jönsson (s) sjunger sånger av Allan Edwall med Röda Kapellet
Guillem Rodrigues da Silva, vars dikter tonsatts och framfördes av Daniel Tukia
Sara Thuresson
Hanna Gunnarsson (v) var kvällens konferencier
Soppkök med Gillian Nilsson, ABF
Bengt Olle Bengtsson och Röda Kapellet framförde
Marscher som man inte kan vinna kriget med
Caesar och Fredrik John
Kulturtips
Midnattsdopp med Bastu Extrem - arombastu varvat med olika relaxupplevelser. På Ribersborgs Kallbadhus 23 september kl 19:30.
Läs mer
PLATTFORM 23 september
-din guide till den senaste dansen! På Dansstationen, Palladium 23 september kl 19:30. Läs mer
Styckmord
STYCKMORD ÄR ETT KAMMARSPEL SOM UTGER SIG FÖR ATT VARA EN DECKARHISTORIA. På Inkonst 21-30 september kl 19.00. Läs mer
Don Giovanni
på Palladium den 24 september kl 19:30.
Läs mer
Guidad cykeltur genom Malmö
Cykeltur med en personlig guide på två timmar igenom cykelstaden.
Lör 24 sep kl. 14:00. Läs mer
Sjöflickan och Drakens Dotter
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Teater Sagohuset 4 september - 30 november. Sön 25 sep kl. 10:30
Läs mer
All River Red + One Table N´Chairs
På Palladium tisdag den 27 september och onsdag den 28 september kl 19:30.
Läs mer
Malmö By Foot - Historisk vandring
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid.
Tis 27 sep kl. 17:15. Läs mer
Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 27 sep och ons 28 sep kl. 16:00
Läs mer
Oslipat 2: Improstandup med bl a Marika Carlsson
Improviserad standup. Du bestämmer vad komikerna ska skoja om. Med bland annat Marika Carlsson och Kringlan Svensson. På Babel 28 september kl 20.00.
Läs mer
Povels Naturbarn - Lund
Povels Naturbarn är tillbaka i Lund igen med en personlig minishow i Povels anda! På Lunds Stadsteater 28 septemberkl 19:00. Läs mer
Hälsans Mystik
På Palladium den 29 september kl. 17.00.
Läs mer
SYSTER SOL & GENERAL KNAS
Releasefest för albumen Kichinga & Kärlek och Revolt med Syster Sol & General Knas. På Inkonst 29 september kl 21:00.
Läs mer
Hela kulturcentralens program
Läs mer
PLATTFORM 23 september
-din guide till den senaste dansen! På Dansstationen, Palladium 23 september kl 19:30. Läs mer
Styckmord
STYCKMORD ÄR ETT KAMMARSPEL SOM UTGER SIG FÖR ATT VARA EN DECKARHISTORIA. På Inkonst 21-30 september kl 19.00. Läs mer
Don Giovanni
på Palladium den 24 september kl 19:30.
Läs mer
Guidad cykeltur genom Malmö
Cykeltur med en personlig guide på två timmar igenom cykelstaden.
Lör 24 sep kl. 14:00. Läs mer
Sjöflickan och Drakens Dotter
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Teater Sagohuset 4 september - 30 november. Sön 25 sep kl. 10:30
Läs mer
All River Red + One Table N´Chairs
På Palladium tisdag den 27 september och onsdag den 28 september kl 19:30.
Läs mer
Malmö By Foot - Historisk vandring
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid.
Tis 27 sep kl. 17:15. Läs mer
Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 27 sep och ons 28 sep kl. 16:00
Läs mer
Oslipat 2: Improstandup med bl a Marika Carlsson
Improviserad standup. Du bestämmer vad komikerna ska skoja om. Med bland annat Marika Carlsson och Kringlan Svensson. På Babel 28 september kl 20.00.
Läs mer
Povels Naturbarn - Lund
Povels Naturbarn är tillbaka i Lund igen med en personlig minishow i Povels anda! På Lunds Stadsteater 28 septemberkl 19:00. Läs mer
Hälsans Mystik
På Palladium den 29 september kl. 17.00.
Läs mer
SYSTER SOL & GENERAL KNAS
Releasefest för albumen Kichinga & Kärlek och Revolt med Syster Sol & General Knas. På Inkonst 29 september kl 21:00.
Läs mer
Hela kulturcentralens program
2011-09-15
Röda Kapellet samlar de rödgröna kring musiken!
Visor av Allan Edwall, argentinsk avantgardemusik och grönsakssoppa – allt kombineras i det runda cirkustältet på Tegnérplatsen framför AF som Röda Kapellet står för under Kulturnatten. Ett stort antal artister med röd-gröna sympatier ställer upp. Bakom arrangemanget står Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Demokratisk Vänster som alltså inte bara samarbetar väl i Lunds kommunalpolitik utan också är beredda att stötta ett gemensamt kulturprogram under Kulturnatten.
Vi är stolta över det program vi erbjuder, med artister som jazztrombonisten Fredrik John och Daniel Tukia, Mp-ledamot i kommunfullmäktig. Daniel framför egna tonsättningar av dikter av Guilem Rodrigues da Silva medan Claes Göran Jönsson och Tord Håkansson, välkända socialdemokratiska profiler i kommunalpolitiken, är med och sjunger Allan Edwallvisor.
Vi som stöder de fyra rödgröna partierna vill dela med oss av vår musik denna kväll – utan kostnad för kommunen – men har ett gemensamt krav:
Mer resurser till kulturskolan i Lund!
Soppkök!
Med tanke på att det kan bli lite kyligt framåt kvällen bjuder vi på en värmande soppa. Men det är naturligtvis också en påminnelse om att det är ekonomiskt kärvare tider på väg. Frälsningsarmén har väl inte satt i gång sina soppkök ännu, men Röda Kapellet vill som vanligt ligga ett steg före.
PROGRAM
18.50 Röda Kapellet blåser in kvällen
19.00 Simon Ahlström – ung trubadur sjunger sånger av bl a Wiehe och Afzelius
19.30 Röda Kapellet med Claes Göran Jönsson, Tord Håkansson och Maria Bönnemark framför visor av Allan Edwall under ledning av Joakim Casagrande.
20.30 Rick Titrö sjunger visor på stadig punkgrund
21.00 Caesar och Fredrik John - piano, röst och trombon
21.30 Daniel Tukia framför egna tonsättningar av dikter av Guilem Rodrigues da Silva
22.00 Sara Thuresson – sångerska, pianist och låtskrivare med starkt engagerande texter
22.30 Röda Kapellet under ledning av Joakim Casagrande spelar ”Marscher som man inte kan segra till” av Mauricio Kagel. Introduktion av Bengt Olle Bengtsson
23.00 Caesar och Fredrik John
Sara Granérs fräcka bilder visas återkommande under hela kvällen
Vi är stolta över det program vi erbjuder, med artister som jazztrombonisten Fredrik John och Daniel Tukia, Mp-ledamot i kommunfullmäktig. Daniel framför egna tonsättningar av dikter av Guilem Rodrigues da Silva medan Claes Göran Jönsson och Tord Håkansson, välkända socialdemokratiska profiler i kommunalpolitiken, är med och sjunger Allan Edwallvisor.
Vi som stöder de fyra rödgröna partierna vill dela med oss av vår musik denna kväll – utan kostnad för kommunen – men har ett gemensamt krav:
Mer resurser till kulturskolan i Lund!
Soppkök!
Med tanke på att det kan bli lite kyligt framåt kvällen bjuder vi på en värmande soppa. Men det är naturligtvis också en påminnelse om att det är ekonomiskt kärvare tider på väg. Frälsningsarmén har väl inte satt i gång sina soppkök ännu, men Röda Kapellet vill som vanligt ligga ett steg före.
PROGRAM
18.50 Röda Kapellet blåser in kvällen
19.00 Simon Ahlström – ung trubadur sjunger sånger av bl a Wiehe och Afzelius
19.30 Röda Kapellet med Claes Göran Jönsson, Tord Håkansson och Maria Bönnemark framför visor av Allan Edwall under ledning av Joakim Casagrande.
20.30 Rick Titrö sjunger visor på stadig punkgrund
21.00 Caesar och Fredrik John - piano, röst och trombon
21.30 Daniel Tukia framför egna tonsättningar av dikter av Guilem Rodrigues da Silva
22.00 Sara Thuresson – sångerska, pianist och låtskrivare med starkt engagerande texter
22.30 Röda Kapellet under ledning av Joakim Casagrande spelar ”Marscher som man inte kan segra till” av Mauricio Kagel. Introduktion av Bengt Olle Bengtsson
23.00 Caesar och Fredrik John
Sara Granérs fräcka bilder visas återkommande under hela kvällen
Manifestation
Då palestinierna snart ska ansöka om medlemskap i FN som en självständig nation vill vi visa vårt stöd för detta och kräva ett omedelbart erkännande av den kommande palestinska staten av båda Sverige och EU! Minst 122 av FN:s medlems länder kommer att erkänna staten Palestina, Vi med!
Några av våra talare är Hillevi Larsson(S) och Morgan Svensson(V). Vi kommer även att bjuda på musik och palestinsk folkdans och glöm inte era palestinska flaggor, då vi enbart ska använda oss av palestinska flaggan och inga andra flaggor tack!
Vi förväntar oss rekord många deltagare då denna fråga är totalt avgörande för den blivande palestinska staten. Egentligen har Palestina alltid funnits långt in i våra hjärtan och sinnen men nu måste den även finnas som en självständig och suverän stat. Medlem i FN och erkänd från hela världen. Delta på manifestationen, ta med familj och vänner, berätta för alla ni känner.
Söndag 18/9 Kl 14.0, Triangeln/Malmö
Palestinanätverket i Malmö
Några av våra talare är Hillevi Larsson(S) och Morgan Svensson(V). Vi kommer även att bjuda på musik och palestinsk folkdans och glöm inte era palestinska flaggor, då vi enbart ska använda oss av palestinska flaggan och inga andra flaggor tack!
Vi förväntar oss rekord många deltagare då denna fråga är totalt avgörande för den blivande palestinska staten. Egentligen har Palestina alltid funnits långt in i våra hjärtan och sinnen men nu måste den även finnas som en självständig och suverän stat. Medlem i FN och erkänd från hela världen. Delta på manifestationen, ta med familj och vänner, berätta för alla ni känner.
Söndag 18/9 Kl 14.0, Triangeln/Malmö
Palestinanätverket i Malmö
Klostergårdens Septemberfest 18/9
Biblioteket/KLOK
Tipspromenad 11.30-13
Barnboksloppis
Tipspromenad 11.30-13
Barnboksloppis
Helgeands församling
Gudstjänst och Gospel-sång
Gudstjänst och Gospel-sång
Klostergårdsskolan
Musik och dans
Loppis
Musik och dans
Loppis
Klostergårdens byalag
Konsert med Röda Kapellet kl 15 Konstutställning, bokbord
Konsert med Röda Kapellet kl 15 Konstutställning, bokbord
Alla intäkter går till barnen på Afrikas Horn via Rädda barnen Föreningar
Samverkansgruppen Mötesplats Klostergården
Samverkansgruppen Mötesplats Klostergården
Två veckor med Afghanistan
Utställning på Lunds Stadsbibliotek om Afghanistan 19 sept-1 okt
Måndag 19 september
Dagsläget i Afghanistan
kl 12:00 och kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Anders Fänge en av Sveriges mest erfarna Afghanistankännare har arbetat till juni i år som landchef för Svenska Afghanistankommitténs bistånds- verksamhet. Han har också varit journalist och arbetat i Etiopien (Rädda Barnen), Centralasien (Röda Korset), Somalia och på Västbanken (för FN). Han sitter nu i SAKs styrelse
Onsdag 21 september
Gender och verkligheten i Afghanistan, kl 12:00 och kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Wiiu Lillesaar: är socionom och har arbetat med samhällsarbete, barnkonventionen, genderfrågor och utvecklingsfrågor. Hon har arbetat
9 år i Afghanistan och Pakistan. Senast var hon genderrådgivare i Afghanistan. Hon har suttit 3 år i Svenska Afghanistankommitténs styrelse.
Måndag 26 september
Tankar om transition i Afghanistan, kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Lotta Hedströms är ordförande i Svenska Afghanistankommittén sedan maj i år. Hennes första kontakt med Afghanistan var år 2000 under en
resa för Miljöpartiet. Som före detta ledamot i Utrikesutskottet har de små och fattiga ländernas problematik jämte fattigdomsbekämpning upptagit mycket av hennes tid.
Välkommen till mycket spännande möten arrangerade av Lunds Afghanistankommitté
Måndag 19 september
Dagsläget i Afghanistan
kl 12:00 och kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Anders Fänge en av Sveriges mest erfarna Afghanistankännare har arbetat till juni i år som landchef för Svenska Afghanistankommitténs bistånds- verksamhet. Han har också varit journalist och arbetat i Etiopien (Rädda Barnen), Centralasien (Röda Korset), Somalia och på Västbanken (för FN). Han sitter nu i SAKs styrelse
Onsdag 21 september
Gender och verkligheten i Afghanistan, kl 12:00 och kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Wiiu Lillesaar: är socionom och har arbetat med samhällsarbete, barnkonventionen, genderfrågor och utvecklingsfrågor. Hon har arbetat
9 år i Afghanistan och Pakistan. Senast var hon genderrådgivare i Afghanistan. Hon har suttit 3 år i Svenska Afghanistankommitténs styrelse.
Måndag 26 september
Tankar om transition i Afghanistan, kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Lotta Hedströms är ordförande i Svenska Afghanistankommittén sedan maj i år. Hennes första kontakt med Afghanistan var år 2000 under en
resa för Miljöpartiet. Som före detta ledamot i Utrikesutskottet har de små och fattiga ländernas problematik jämte fattigdomsbekämpning upptagit mycket av hennes tid.
Välkommen till mycket spännande möten arrangerade av Lunds Afghanistankommitté
Liten jämförelse av Gr
Så ska det bli Kulturnatt igen. En kreativ uppfinning av Fp-politikern Gösta-John Bredberg, även om han hade bandynatten i Bollnäs (eller var det Ljusdal?) som inspiration. Alltnog, Lund var först och sen följde Staffanstorp, Uppsala, Köpenhamn och andra efter.
Till exempel Göteborg. Där kallas det visserligen Kulturkalaset men är samma sak.
Vänsterstyrda Göteborgs kommun satsar cirka 12,4 miljoner på sitt Kulturkalas. Hur mycket satsar högerstyrda Lund? Vi vet inte men känner inte till några några andra utgiftsposter än några månaders halvtidstjänst på förvaltningen och ett programhäfte. Göteborg har cirka en halv miljon invånare, Lund cirka hundra tusen. En femtedel så stort alltså. En femtedel av 12,4 miljoner hade blivit nästan 2,5 miljoner.
Bredbergs idé hade förtjänat en större generositet.
Till exempel Göteborg. Där kallas det visserligen Kulturkalaset men är samma sak.
Vänsterstyrda Göteborgs kommun satsar cirka 12,4 miljoner på sitt Kulturkalas. Hur mycket satsar högerstyrda Lund? Vi vet inte men känner inte till några några andra utgiftsposter än några månaders halvtidstjänst på förvaltningen och ett programhäfte. Göteborg har cirka en halv miljon invånare, Lund cirka hundra tusen. En femtedel så stort alltså. En femtedel av 12,4 miljoner hade blivit nästan 2,5 miljoner.
Bredbergs idé hade förtjänat en större generositet.
Spännande vecka väntar på Christiansborg av Lucifer
Ja, det ser ut att bli en rysare i det danska valet. Läget är så där 51 % till de röda och 49 till de blå, men osäkerheten rör sig om 2 % så allt kan hända. 
Veckobladets pressläggningstid gör att vi inte kan kommentera slutresultatet – det är inte klart förrän så där 23.30 på torsdagskvällen. Visst, tendenserna kan vara klara redan vid 21-tiden, men de stora och avgörande valkretsarna i Köpenhamnsområdet brukar vara de som dröjer längst.
Men nu gör det inte så mycket därför att det verkligt spännande sker inte förrän veckan efter valet, när regeringsbildandet och regeringsförhandlingarna ska äga rum. Det hela börjar förvisso med den s.k. dronningrundan när partierna i tur och ordning ska tala om för Margarete vem de vill ha som regeringsbildare. Då blir det HelleThorning-Schmidt som får uppdraget, men sen gäller det att få ihop det. Valets stora vinnare blir de radikala som väl fördubblar sina mandat och de har sagt att de i första hand vill ha en S-regering. Men samtidigt har de gått in för att liksom de borgerliga avskaffa efterlönen och den värnar vänstersidan om, särskilt då SF som emellertid nog gör ett dåligt val.
Lösningen kan bli en minoritetsregering ledd av S och sen får resten bli en fråga om hoppande majoriteter och udda överenskommelser. Sådant finns det en rik tradition av i dansk politik. Till sluta bara några ord om vår speciella favorit, den politiska ordföranden för Enhedslistan, Johanne Schmidt-Nielsen. Enhedslistans röstetal kan nog tredubblas. Missa inte tillfället att spana in henne i TV de närmsta dagarna.
Veckobladets pressläggningstid gör att vi inte kan kommentera slutresultatet – det är inte klart förrän så där 23.30 på torsdagskvällen. Visst, tendenserna kan vara klara redan vid 21-tiden, men de stora och avgörande valkretsarna i Köpenhamnsområdet brukar vara de som dröjer längst.Men nu gör det inte så mycket därför att det verkligt spännande sker inte förrän veckan efter valet, när regeringsbildandet och regeringsförhandlingarna ska äga rum. Det hela börjar förvisso med den s.k. dronningrundan när partierna i tur och ordning ska tala om för Margarete vem de vill ha som regeringsbildare. Då blir det HelleThorning-Schmidt som får uppdraget, men sen gäller det att få ihop det. Valets stora vinnare blir de radikala som väl fördubblar sina mandat och de har sagt att de i första hand vill ha en S-regering. Men samtidigt har de gått in för att liksom de borgerliga avskaffa efterlönen och den värnar vänstersidan om, särskilt då SF som emellertid nog gör ett dåligt val.
Lösningen kan bli en minoritetsregering ledd av S och sen får resten bli en fråga om hoppande majoriteter och udda överenskommelser. Sådant finns det en rik tradition av i dansk politik. Till sluta bara några ord om vår speciella favorit, den politiska ordföranden för Enhedslistan, Johanne Schmidt-Nielsen. Enhedslistans röstetal kan nog tredubblas. Missa inte tillfället att spana in henne i TV de närmsta dagarna.
Gramsci via Svante Nordin av Irr
I senaste numret av Axess (6/2011) får sig den berömde italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci fyra sidor tillägnade. Författare är lundaprofessorn i idé- och lärdomshistoria, Svante Nordin. För många såväl icke-marxister som marxister har Gramsci gått till historien som myntaren av uttrycket ”viljans optimism och förnuftets pessimism”. Han ansåg, att de som ska gå i bräschen för ett samhälle genomsyrat av jämlikhet i gemenskap måste inse den enorma vidden av de svårigheter ett sådant företag står inför, men trots detta i sitt politiska arbete genomsyras av en obändig optimism. Svante N avslutar sin essä på följande sätt:
”Men även om Gramsci led nederlag levde hans tankar sitt eget liv. Den nya [engelska] utgåvan [av Gramscis fängelseanteckningar] vittnar om att de fortfarande är föremål för den mest ingående diskussion även utanför Italien. Gramscis intellektuella drama är också sällsynt lärorikt. Det handlar om viljans optimism och om förnuftets pessimism. Det handlar om ett revolutionärt tänkande som upphäver sig självt genom att så klarsynt och kompromisslöst undersöka maktens ofrånkomliga villkor.”
För den oinitierade läsaren ser det förmodligen ut som om Svante N i sin avslutning bara rapporterar Gramscis åsikt, men så är det inte. Hade Gramsci ansett att hans tänkande upphävde tanken på en mycket radikal förändring av samhället, så hade han inte haft anledning tala om en ”viljans optimism”. Det är Svante N som i namn av Gramsci smyger på läsaren resultatet av sitt eget politiska tänkande. Intressant nog har rubriksättaren (vem det än är) gett essän en titel vars andra hälft jag tror bättre passar Svante N:s själsliv än Gramscis. Titeln talar inte om förnuftets, utan om känslans pessimism. Den lyder: ”Viljans optimism, känslans pessimism”. Att kombinera förnuftspessimism och viljeoptimism är psykologiskt möjligt, men att kombinera känslopessimism och viljeoptimism tror jag är omöjligt. Att Svante N gör Gramsci till representant för en förmodligen psykologiskt omöjlig attityd finner jag irriterande. Mycket irriterande.
”Men även om Gramsci led nederlag levde hans tankar sitt eget liv. Den nya [engelska] utgåvan [av Gramscis fängelseanteckningar] vittnar om att de fortfarande är föremål för den mest ingående diskussion även utanför Italien. Gramscis intellektuella drama är också sällsynt lärorikt. Det handlar om viljans optimism och om förnuftets pessimism. Det handlar om ett revolutionärt tänkande som upphäver sig självt genom att så klarsynt och kompromisslöst undersöka maktens ofrånkomliga villkor.”
För den oinitierade läsaren ser det förmodligen ut som om Svante N i sin avslutning bara rapporterar Gramscis åsikt, men så är det inte. Hade Gramsci ansett att hans tänkande upphävde tanken på en mycket radikal förändring av samhället, så hade han inte haft anledning tala om en ”viljans optimism”. Det är Svante N som i namn av Gramsci smyger på läsaren resultatet av sitt eget politiska tänkande. Intressant nog har rubriksättaren (vem det än är) gett essän en titel vars andra hälft jag tror bättre passar Svante N:s själsliv än Gramscis. Titeln talar inte om förnuftets, utan om känslans pessimism. Den lyder: ”Viljans optimism, känslans pessimism”. Att kombinera förnuftspessimism och viljeoptimism är psykologiskt möjligt, men att kombinera känslopessimism och viljeoptimism tror jag är omöjligt. Att Svante N gör Gramsci till representant för en förmodligen psykologiskt omöjlig attityd finner jag irriterande. Mycket irriterande.
Apropå 9/11 - Vem är förloraren? av Bertil Egerö
Färska uppskattningar visar att var sjätte US-amerikan lever under fattigdomsgränsen. Obamas självbiografi ger en bra inblick i hur dessa ”USAs fördömda” försöker hantera sina liv, med minimalt stöd av staten. Och inte verkar det bli bättre för dem. Den långsiktiga nedgången i USAs ekonomi bör ha fått en kraftig skjuts av 2000-talets angreppskrig, som visserligen ger fattiga unga amerikaner arbete, men till ett ohyggligt pris för dem själva och för alla som drabbas av krigsaggressionerna.
The Peace Exchange Bulletin 8.9 2011 uppskattar de amerikanska förlusterna 2001–2011 i Afghanistan och Irak till över 6 200 soldater dödade, nära 46 000 soldater sårade, därtill över 56 400 amerikaner i civil verksamhet skadade och sjuka. Bortåt 2 300 soldater har begått självmord i tjänsten. Hur många som gjort det efter återkomsten, eller lider av psykiska skador, nämndes inte, men det bör handla om tiotusentals.
Det här är ändå mycket låga siffror jämfört med hur krigföringen drabbat befolkningen i de länder som utsatts för USAs krig: Hundratusentals döda och sårade i Irak, enorma flyktingvågor till grannländerna; i Afghanistan tiotusentals döda och sårade – enligt samma källa.
Det är som bekant svårare att dra sig ur ett krig än att starta det. USA gick i bin Ladens fälla, samma slags fälla han själv deltog i att skapa med det CIA-stödda motståndet mot Sovjetunionen i Afghanistan. Sovjet föll samman. USA kommer att tvingas dra sig tillbaka från rollen som världspolis.
Tidskriften sammanfattar med några citat Osama bin Ladens strategi:
”…kampen är både finansiell och fysisk… det är möjligt att slå mot den ekonomiska bas som är grunden för den militära, så att när ekonomin är i botten har de för mycket att göra med varandra för att kunna förslava fattiga folk. Därför menar jag att det är mycket viktigt att fokusera på att attackera den amerikanska ekonomin med alla tillgängliga medel…” (25 dec. 2001) … ”Vi fortsätter att arbeta på att få USA att blöda sig ända till bankrutt, ske Guds vilja.” (29 okt. 2004)
Ur: Osama bin Laden, Messages to the World
Bertil Egerö
PS
The Peace Exchange Bulletin publiceras av Tom Hayden. Den är en ”läsarstödd tidskrift som kritiskt granskar Pentagons långa krig I Afghanistan, Pakistan och Irak, liksom USAs misslyckade krig mot droger och kriminella gäng, och USAs militära gensvar på nationalism och fattigdom runtom i världen.” Intresserade kan få den via epost.
The Peace Exchange Bulletin 8.9 2011 uppskattar de amerikanska förlusterna 2001–2011 i Afghanistan och Irak till över 6 200 soldater dödade, nära 46 000 soldater sårade, därtill över 56 400 amerikaner i civil verksamhet skadade och sjuka. Bortåt 2 300 soldater har begått självmord i tjänsten. Hur många som gjort det efter återkomsten, eller lider av psykiska skador, nämndes inte, men det bör handla om tiotusentals.
Det här är ändå mycket låga siffror jämfört med hur krigföringen drabbat befolkningen i de länder som utsatts för USAs krig: Hundratusentals döda och sårade i Irak, enorma flyktingvågor till grannländerna; i Afghanistan tiotusentals döda och sårade – enligt samma källa.
Det är som bekant svårare att dra sig ur ett krig än att starta det. USA gick i bin Ladens fälla, samma slags fälla han själv deltog i att skapa med det CIA-stödda motståndet mot Sovjetunionen i Afghanistan. Sovjet föll samman. USA kommer att tvingas dra sig tillbaka från rollen som världspolis.
Tidskriften sammanfattar med några citat Osama bin Ladens strategi:
”…kampen är både finansiell och fysisk… det är möjligt att slå mot den ekonomiska bas som är grunden för den militära, så att när ekonomin är i botten har de för mycket att göra med varandra för att kunna förslava fattiga folk. Därför menar jag att det är mycket viktigt att fokusera på att attackera den amerikanska ekonomin med alla tillgängliga medel…” (25 dec. 2001) … ”Vi fortsätter att arbeta på att få USA att blöda sig ända till bankrutt, ske Guds vilja.” (29 okt. 2004)
Ur: Osama bin Laden, Messages to the World
Bertil Egerö
PS
The Peace Exchange Bulletin publiceras av Tom Hayden. Den är en ”läsarstödd tidskrift som kritiskt granskar Pentagons långa krig I Afghanistan, Pakistan och Irak, liksom USAs misslyckade krig mot droger och kriminella gäng, och USAs militära gensvar på nationalism och fattigdom runtom i världen.” Intresserade kan få den via epost.
Gaza – ett problem för SvT? av Bengt Hall
Den som läste TV:s programtablåer i måndags kunde till sin förvåning upptäcka att dagen efter, dvs i tisdags, 
skulle Vibeke Løkkebergs prisbelönta film Tears of Gaza visas på kanal 1 på kvällen kl 22. Filmen fick pris som bästa långfilm på Göteborgs filmfestival i år. Det är en stark film om krigets fasor och vi var många som uttryckte att den borde visas i svensk TV och inte bara för den mindre grupp som såg den på Folkets bios filmfestival i maj med temat Palestina. Men vi var nog skeptiska. Den vågar inte TV visa, den visar för tydligt Israels brutala angreppskrig gentemot en civilbefolkning.
Så här beskrivs filmen i filmfestivalens katalog:
Upprörande, kraftfull och känslomässigt förkrossande dokumentär. Med unika bilder exponeras de brutala konsekvenserna av attacken mot Gaza vintern 2008-2009. Bildmaterialet, filmat av olika palestinska fotografer, pendlar från scener med verkliga bombanfall till följdverkningar på gator och sjukhus. Vissa sekvenser är nästintill outhärdliga att skåda. En mycket övertygande antikrigsfilm där hoppet, trots deras fasansfulla upplevelser, ligger hos barnen.
Alltså, döm om vår förvåning när TV trots det väljer att visa filmen. Men dagen därpå är ordningen återställd. Filmen har lyfts ut och istället har man petat in en film om nakna män i en bastu. På TV förnekar man vid förfrågan att man utsatts för påtryckningar varken från politiker eller av staten Israel. Man kom plötsligt på att den brutala filmen behövde en inramning. Vad innebär det? Tillrättalägganden och balansering? Kommentarer och förnekanden av Israels ambassadör? Nu har man beslutat att filmen istället ska visas den 20 december. Tror man att tittarintresset är lågt mitt i julruschen? Det hade ju varit lägligt att visa filmen nu när vi står inför ett eventuellt FN-beslut om Palestinas status som självständig nation. Förvisso är det inte fel att utöver filmen ha diskussion och kompletterande fakta om bakgrund och läget i Israel/Palestina men beslutet andas påtryckning. Dessutom finns motstridiga uppgifter om orsaken till att filmen lyftes bort. Pierre Schori fick t ex besked om att det var problem med leveransen.
skulle Vibeke Løkkebergs prisbelönta film Tears of Gaza visas på kanal 1 på kvällen kl 22. Filmen fick pris som bästa långfilm på Göteborgs filmfestival i år. Det är en stark film om krigets fasor och vi var många som uttryckte att den borde visas i svensk TV och inte bara för den mindre grupp som såg den på Folkets bios filmfestival i maj med temat Palestina. Men vi var nog skeptiska. Den vågar inte TV visa, den visar för tydligt Israels brutala angreppskrig gentemot en civilbefolkning.Så här beskrivs filmen i filmfestivalens katalog:
Upprörande, kraftfull och känslomässigt förkrossande dokumentär. Med unika bilder exponeras de brutala konsekvenserna av attacken mot Gaza vintern 2008-2009. Bildmaterialet, filmat av olika palestinska fotografer, pendlar från scener med verkliga bombanfall till följdverkningar på gator och sjukhus. Vissa sekvenser är nästintill outhärdliga att skåda. En mycket övertygande antikrigsfilm där hoppet, trots deras fasansfulla upplevelser, ligger hos barnen.
Alltså, döm om vår förvåning när TV trots det väljer att visa filmen. Men dagen därpå är ordningen återställd. Filmen har lyfts ut och istället har man petat in en film om nakna män i en bastu. På TV förnekar man vid förfrågan att man utsatts för påtryckningar varken från politiker eller av staten Israel. Man kom plötsligt på att den brutala filmen behövde en inramning. Vad innebär det? Tillrättalägganden och balansering? Kommentarer och förnekanden av Israels ambassadör? Nu har man beslutat att filmen istället ska visas den 20 december. Tror man att tittarintresset är lågt mitt i julruschen? Det hade ju varit lägligt att visa filmen nu när vi står inför ett eventuellt FN-beslut om Palestinas status som självständig nation. Förvisso är det inte fel att utöver filmen ha diskussion och kompletterande fakta om bakgrund och läget i Israel/Palestina men beslutet andas påtryckning. Dessutom finns motstridiga uppgifter om orsaken till att filmen lyftes bort. Pierre Schori fick t ex besked om att det var problem med leveransen.
Bushs och bin Ladens årtionde av Lars-Åke Henningsson
Det nya århundradet kunde väl inte börja mycket tristare än med ett årtionde dominerat av två konkurrerande konservativa politiska ledare. Nu är de borta från scenen, borttagna var och en på sitt amerikanska sätt, och 10-årsdagen av upptakten till den öppna konkurrensen mellan dem är passerad. Det är nu inte bara Nordafrika som växlar in på ett nytt spår. Om prognoserna stämmer har även Danmark gjort det, och decenniet med Dansk Folkeparti som regeringsunderlag äntligen fått ett slut.
Det var ett tag sen kulturkonfrontations- profeten Samuel Huntington var populär i synliga media. Hans sätt att tänka tillämpades under det gångna årtiondet, men även om det nu är ute, så finns spåren av allt våld som utövats och alla konfrontationer som skett kvar. Brytningen med Bushs och bin Ladens årtionde innebär ändå att vårt århundrades verkliga problem inte kan gömmas undan längre, de som rör ekonomi och miljö. Rimligen har också konservatismen uttömt sina möjligheter som trovärdigt framtidsalternativ, i den muslimska världen såväl som i västvärlden. Längre än till förödande krig kommer man inte den vägen. Det är samtal och förhandlingar och överenskommelser som behövs.
I USA är konflikten ändå inte slut. Den ser bara ut att ha gått in i nästa fas. De konservativa krafter som Reagan en gång mobiliserade har ju också sin egen agenda. Medan hans islimistiska allierade har haft sin tid, har det blivit dags för de internt amerikanska reaktionära krafterna att formera sej sen de förlorade sin direktkontakt med Vita Huset, och de är knappast mindre fanatiska. Obama har inte inriktat sej på att spela Lincolns roll i det inbördeskrig som tepartyrörelsen har inlett, men han kanske blir tvungen att göra det.
Det var ett tag sen kulturkonfrontations- profeten Samuel Huntington var populär i synliga media. Hans sätt att tänka tillämpades under det gångna årtiondet, men även om det nu är ute, så finns spåren av allt våld som utövats och alla konfrontationer som skett kvar. Brytningen med Bushs och bin Ladens årtionde innebär ändå att vårt århundrades verkliga problem inte kan gömmas undan längre, de som rör ekonomi och miljö. Rimligen har också konservatismen uttömt sina möjligheter som trovärdigt framtidsalternativ, i den muslimska världen såväl som i västvärlden. Längre än till förödande krig kommer man inte den vägen. Det är samtal och förhandlingar och överenskommelser som behövs.
I USA är konflikten ändå inte slut. Den ser bara ut att ha gått in i nästa fas. De konservativa krafter som Reagan en gång mobiliserade har ju också sin egen agenda. Medan hans islimistiska allierade har haft sin tid, har det blivit dags för de internt amerikanska reaktionära krafterna att formera sej sen de förlorade sin direktkontakt med Vita Huset, och de är knappast mindre fanatiska. Obama har inte inriktat sej på att spela Lincolns roll i det inbördeskrig som tepartyrörelsen har inlett, men han kanske blir tvungen att göra det.
Perspektiv på 9/11 av Gunnar Stensson
Publiciteten kring tioårsminnet av 11 september var omfattande En hel del var intressant och klokt. Annat var floskulöst, sentimentalt, konventionellt, propagandistiskt och sensationsinriktat. Perspektivet var övervägande västligt.
Bland Al Jazeeras kommentarer till tioårsminnet fann jag en uppsats av Noam Chomsky med motsatt perspektiv. Chomsky beskriver attackerna, deras orsaker och konsekvenser så som de upplevs av dem som ”befinner sig på fel sida av gevärsmynningarna”.
Chomsky påminner oss om det första 11 september, det som ägde rum i Santiago i Chile 1973. Han ställer samman de båda brotten mot mänskligheten, 1973 och 2011, och gör jämförelser.
George W Bush var Osama bin Ladens enda omistliga allierade, konstaterar Chomsky.
Ett annat svar på attackerna än de som George W Bush och senare Barack Obama gav hade varit möjligt. De nazistiska krigsförbrytarna ställdes inför rätta, rannsakades och dömdes för brott mot mänskligheten. Osama bin Laden mördades och dumpades i havet.
Noam Chomskys uppsats är ett viktigt dokument. Den som i framtiden söker i Veckobladets arkiv för att ta reda på tidningens ståndpunkt i förhållande till 9/11 finner i Chomskys text ett tydligt och nyanserat svar.
Inga texter är slutgiltiga. Chomskys text publicerades 7 september. Tidpunkten för textens senaste bearbetning var klockan 15:13. Fler kan följa. Nedanstående snabböversättning modifierades senast den 15 september klockan 12.43.
Gunnar Stensson
Noam Chomsky
9/11 – var ett annat svar möjligt?
Stormakter förnekar nästan alltid sina egna brott – i synnerhet stormakter som inte besegrats
Vi närmar oss tioårsminnet av de fruktansvärda händelserna den 11 september 2001, som enligt den allmänna uppfattningen förändrade världen. Första maj mördades Osama bin Laden, den påstådda hjärnan bakom dådet, i Pakistan av amerikanska elitsoldater, Navy SEALs, efter det att han gripits, obeväpnad och oförsvarad, i Operation Geronimo.
Många experter har påpekat att bin Laden vann stora segrar i sitt krig mot USA, trots att han till slut dödades. ”Han fastslog ofta att det enda sättet att driva bort USA från den muslimska världen och besegra dess underhuggare var att dra in amerikanerna i en serie små krig som så småningom skulle göra USA bankrutt”, skriver Eric Margolis. ”USA rusade rakt in i fällan, först med George Bush i spetsen och sedan med Barack Obama... Groteskt uppblåst militärt slöseri och skuldberoende
kan visa sig vara det mest förödande arvet efter den man som trodde att han kunde besegra USA.” - i synnerhet som skuldsättningen cyniskt exploateras av den yttersta högern, med det Demokratiska etablissemanget som medlöpare, för att undergräva det som återstår av sociala program, offentlig utbildning, fackföreningar, och i allmänhet de återstående barriärerna mot korporativt tyranni.
Att Washington gärna uppfyllde bin Ladens hetaste önskningar var uppenbart från början. Som konstaterades i min bok 9/11, skriven kort tid efter angreppen, förstod varje insatt person ”att ett massivt anfall på en muslimsk befolkning skulle uppfylla bin Ladens och hans kompanjoners böner och dra in USA och dess allierade i en ´diabolisk fälla´, som den franske utrikesministern uttryckte det.”
Michael Scheuer, den erfarne CIA-analytiker som varit bin Laden på spåren sedan 1996, skrev kort därefter att ”bin Laden har varit precis, när han redogjort för skälen till att han för krig mot oss. Hans syfte är att drastiskt förändra USA:s och Västs politik i förhållande till den muslimska världen. USA-trupperna fullbordar radikaliseringen av den muslimska världen, något som bin Laden eftersträvat med betydande, ehuru ofullständig framgång, alltsedan det tidiga 1990-talet. Jag tror att man med rätta kan dra slutsatsen att USA förblir bin Ladens enda omistliga allierade.”
Det första 9/11
Fanns det något alternativ? Sannolikheten är stor att Jihadrörelsen som till stor del är mycket kritisk mot bin Laden kunde ha blivit splittrad och undergrävd efter 9/11. ”Brottet mot mänskligheten” som det med rätta benämndes kunde ha bemötts som ett brott, med en internationellt aktion för att gripa de sannolika förövarna. Alternativet var känt, men man övervägde aldrig att välja det.
I 9/11 citerade jag Robert Fisks slutsats att ”det avskyvärda brottet 9/11 genomfördes med ondska och fruktansvärd grymhet,” vilket är en riktig bedömning. Men det är nyttigt att hålla i åtanke att brottet kunde ha varit än värre. Antag till exempel att attacken hade gått så långt som till att bomba Vita huset, döda presidenten och införa en brutal militärdiktatur som mördade tusentals och torterade tiotusentals, samtidigt som den etablerade ett internationellt terrorcenter som hjälpte till att etablera liknande tortyr- och terror-stater och genomförde en internationell mordkampanj; och som en extra stimulans kallade in en grupp ekonomer – vi kan kalla dem ”the Kandahar boys” - som snabbt körde ner ekonomin i en av de värsta depressionerna i landets historia. Det skulle uppenbarligen ha varit mycket värre än 9/11.
Tyvärr är detta inte en tankelek. Det hände. Det enda som inte stämmer är att siffran på offren skulle multipliceras med 25 för att talen skulle bli likvärdiga. Jag syftar förstås på det som latinamerikanerna ofta kallar ”det första 9/11”. Den 11 september 1973 lyckades USA efter intensiva ansträngningar störta Salvador Allendes demokratiska regering i Chile i en militärkupp som överförde makten till Pinochets brutala regim. Enligt Nixon-regeringen var målet att utplåna det ”virus” som skulle kunna uppmuntra alla dessa ”främlingar som vill knulla oss” att nationalisera sina resurser och på andra sätt föra en outhärdlig politik för oberoende utveckling. Bakgrunden var Nationella säkerhetsrådets slutsats att om USA inte kunde kontrollera Latinamerika kunde det inte ”etablera någon framgångsrik ordning på andra håll i världen”.
Till skillnad från det andra 9/11 innebar det första inte någon förändring av världen. ”Det hade ingen särskild betydelse”, som Henry Kissinger försäkrade sin boss några dagar senare.
Dessa ”betydelselösa händelser” omfattade inte bara militärkuppen som förstörde den chilenska demokratin och satte igång den terrorperiod som följde Det första 9/11 var bara en akt i det drama som inleddes när John F Kennedy 1962 ändrade den latinamerikanska militärens uppgift från ”försvar av världsdelen” - en anakronistisk kvarleva från andra världskriget – till ”inre säkerhet” ett begrepp med fasaväckande innebörd i USA-dominerade latinamerikanska kretsar.
I History of the Cold War som nyligen publicerades av Cambridge University skriver John Coatsworth att från 1962 ”till Sovjetunionens fall 1990 var antalet politiska fångar, tortyroffer och avrättningar av oliktänkande överväldigande mycket större i Latinamerika än i Sovjetunionen och dess satelliter”, inberäknat många religiösa martyrer och massakrer.
Från kidnappning och tortyr till mord.
Allt detta och mycket mer avfärdas som betydelselöst och glöms. De som har till uppgift att styra världen kan glädja sig åt en mer komfortabel beskrivning i det aktuella numret av den ansedda (och värdefulla) Journal of the Royal Institute of International Affairs i London. Dess tema är ”den visionära internationella ordningen under andra hälften av 1900-talet” som utmärktes av att ”Amerikas vision om kommersiellt välstånd blev universell”. Det ligger en del i den berättelsen, men de som befann på fel sida om gevärsmynnigarna hade ett annat perspektiv, och det perspektivet saknas.
Samma sak gäller mordet på Osama bin Laden som utgör slutet på åtminstone en fas det ”war on terror” som president Bush utlyste vid det andra 9/11. Låt oss ägna händelsen och dess konsekvenser några tankar.
Den första maj 2011 dödades Osama bin Laden i sin bostad av en avdelning Navy SEALs som tog sig in i Pakistan med helikopter. Efter många undanflykter står det klart att det handlar om ett planerat mord som på många sätt strider mot internationell lag.
Det tycks inte ha gjorts något försök att gripa den obeväpnade bin Laden vilket borde varit fullt möjligt för 79 elitsoldater som inte mötte något motstånd – bortsett från att Obamas hustru, också hon obeväpnad, kastade sig mot dem, varvid hon blev skjuten i ”självförsvar”.
En plausibel rekonstruktion av händelseförloppet har gjorts av den erfarne Mellan Östern-korrespondenten Yochi Dreazen och hans kolleger i tidskriften the Atlantic. Dreazen som tidigare var krigskorrespondent för Wall Street Journal är korrespondent för National Journal Group som täcker militärfrågor och nationell säkerhet. Enligt deras utredning tycks Vita Huset inte ha övervägt möjligheten att gripa bin Laden levande. ”Administrationen klargjorde för arméns hemliga Joint Special Operations Command att den ville att bin Laden skulle dödas, enligt en äldre tjänsteman med kännedom om samtalen. En militär med hög rang som informerats om angreppet sa att soldaterna visste att deras uppdrag inte var att gripa bin Laden levande.
Författarna tillägger: ”För många inom Pentagon och CIA som hade ägnat ett årtionde åt att jaga bin Laden var dödandet en nödvändig och berättigad hämndeakt.”
”Att gripa bin Laden levande skulle ha inneburit en rad besvärliga juridiska och politiska utmaningar.” Då var det bättre att mörda honom, dumpa kroppen i havet utan den obduktion som normalt anses nödvändig efter ett mord – vilket som man kunde förutsäga provocerade fram ilska och skepticism i stora delar av den muslimska världen.
Atlantic påpekar att ”beslutet att döda bin Laden omedelbart var det tydligaste exemplet hittills på en sällan noterad aspekt av Obama-regeringens kontraterror-politik. Bush-regeringen grep tusentals misstänkta militanter och skickade dem till fångläger i Afghanistan, Irak och Guantanamo. Obama-regeringen däremot inriktade sig på att utplåna terrorister hellre än att ta dem levande”.
Det är en avgörande skillnad mellan Bush och Obama. Författarna citerar den förre västtyske kanslern Helmut Schmidt som i tysk TV sa att ”USAs raid var en ”uppenbar kränkning av internationell rätt” och att Laden borde ha gripits och ställts inför rätta. Schmidt skilde sig därmed från USAs riksåklagare Eric Holder som ”försvarade beslutet att att döda bin Laden trots att han inte utgjorde något hot mot soldaterna.” Eric Holder deklarerade att attacken var ”laglig, legitim och lämplig på alla sätt.”
Bland Al Jazeeras kommentarer till tioårsminnet fann jag en uppsats av Noam Chomsky med motsatt perspektiv. Chomsky beskriver attackerna, deras orsaker och konsekvenser så som de upplevs av dem som ”befinner sig på fel sida av gevärsmynningarna”.
Chomsky påminner oss om det första 11 september, det som ägde rum i Santiago i Chile 1973. Han ställer samman de båda brotten mot mänskligheten, 1973 och 2011, och gör jämförelser.
George W Bush var Osama bin Ladens enda omistliga allierade, konstaterar Chomsky.
Ett annat svar på attackerna än de som George W Bush och senare Barack Obama gav hade varit möjligt. De nazistiska krigsförbrytarna ställdes inför rätta, rannsakades och dömdes för brott mot mänskligheten. Osama bin Laden mördades och dumpades i havet.
Noam Chomskys uppsats är ett viktigt dokument. Den som i framtiden söker i Veckobladets arkiv för att ta reda på tidningens ståndpunkt i förhållande till 9/11 finner i Chomskys text ett tydligt och nyanserat svar.
Inga texter är slutgiltiga. Chomskys text publicerades 7 september. Tidpunkten för textens senaste bearbetning var klockan 15:13. Fler kan följa. Nedanstående snabböversättning modifierades senast den 15 september klockan 12.43.
Gunnar Stensson
Noam Chomsky
9/11 – var ett annat svar möjligt?
Stormakter förnekar nästan alltid sina egna brott – i synnerhet stormakter som inte besegrats
Vi närmar oss tioårsminnet av de fruktansvärda händelserna den 11 september 2001, som enligt den allmänna uppfattningen förändrade världen. Första maj mördades Osama bin Laden, den påstådda hjärnan bakom dådet, i Pakistan av amerikanska elitsoldater, Navy SEALs, efter det att han gripits, obeväpnad och oförsvarad, i Operation Geronimo.
Många experter har påpekat att bin Laden vann stora segrar i sitt krig mot USA, trots att han till slut dödades. ”Han fastslog ofta att det enda sättet att driva bort USA från den muslimska världen och besegra dess underhuggare var att dra in amerikanerna i en serie små krig som så småningom skulle göra USA bankrutt”, skriver Eric Margolis. ”USA rusade rakt in i fällan, först med George Bush i spetsen och sedan med Barack Obama... Groteskt uppblåst militärt slöseri och skuldberoende
kan visa sig vara det mest förödande arvet efter den man som trodde att han kunde besegra USA.” - i synnerhet som skuldsättningen cyniskt exploateras av den yttersta högern, med det Demokratiska etablissemanget som medlöpare, för att undergräva det som återstår av sociala program, offentlig utbildning, fackföreningar, och i allmänhet de återstående barriärerna mot korporativt tyranni.
Att Washington gärna uppfyllde bin Ladens hetaste önskningar var uppenbart från början. Som konstaterades i min bok 9/11, skriven kort tid efter angreppen, förstod varje insatt person ”att ett massivt anfall på en muslimsk befolkning skulle uppfylla bin Ladens och hans kompanjoners böner och dra in USA och dess allierade i en ´diabolisk fälla´, som den franske utrikesministern uttryckte det.”
Michael Scheuer, den erfarne CIA-analytiker som varit bin Laden på spåren sedan 1996, skrev kort därefter att ”bin Laden har varit precis, när han redogjort för skälen till att han för krig mot oss. Hans syfte är att drastiskt förändra USA:s och Västs politik i förhållande till den muslimska världen. USA-trupperna fullbordar radikaliseringen av den muslimska världen, något som bin Laden eftersträvat med betydande, ehuru ofullständig framgång, alltsedan det tidiga 1990-talet. Jag tror att man med rätta kan dra slutsatsen att USA förblir bin Ladens enda omistliga allierade.”
Det första 9/11
Fanns det något alternativ? Sannolikheten är stor att Jihadrörelsen som till stor del är mycket kritisk mot bin Laden kunde ha blivit splittrad och undergrävd efter 9/11. ”Brottet mot mänskligheten” som det med rätta benämndes kunde ha bemötts som ett brott, med en internationellt aktion för att gripa de sannolika förövarna. Alternativet var känt, men man övervägde aldrig att välja det.
I 9/11 citerade jag Robert Fisks slutsats att ”det avskyvärda brottet 9/11 genomfördes med ondska och fruktansvärd grymhet,” vilket är en riktig bedömning. Men det är nyttigt att hålla i åtanke att brottet kunde ha varit än värre. Antag till exempel att attacken hade gått så långt som till att bomba Vita huset, döda presidenten och införa en brutal militärdiktatur som mördade tusentals och torterade tiotusentals, samtidigt som den etablerade ett internationellt terrorcenter som hjälpte till att etablera liknande tortyr- och terror-stater och genomförde en internationell mordkampanj; och som en extra stimulans kallade in en grupp ekonomer – vi kan kalla dem ”the Kandahar boys” - som snabbt körde ner ekonomin i en av de värsta depressionerna i landets historia. Det skulle uppenbarligen ha varit mycket värre än 9/11.
Tyvärr är detta inte en tankelek. Det hände. Det enda som inte stämmer är att siffran på offren skulle multipliceras med 25 för att talen skulle bli likvärdiga. Jag syftar förstås på det som latinamerikanerna ofta kallar ”det första 9/11”. Den 11 september 1973 lyckades USA efter intensiva ansträngningar störta Salvador Allendes demokratiska regering i Chile i en militärkupp som överförde makten till Pinochets brutala regim. Enligt Nixon-regeringen var målet att utplåna det ”virus” som skulle kunna uppmuntra alla dessa ”främlingar som vill knulla oss” att nationalisera sina resurser och på andra sätt föra en outhärdlig politik för oberoende utveckling. Bakgrunden var Nationella säkerhetsrådets slutsats att om USA inte kunde kontrollera Latinamerika kunde det inte ”etablera någon framgångsrik ordning på andra håll i världen”.
Till skillnad från det andra 9/11 innebar det första inte någon förändring av världen. ”Det hade ingen särskild betydelse”, som Henry Kissinger försäkrade sin boss några dagar senare.
Dessa ”betydelselösa händelser” omfattade inte bara militärkuppen som förstörde den chilenska demokratin och satte igång den terrorperiod som följde Det första 9/11 var bara en akt i det drama som inleddes när John F Kennedy 1962 ändrade den latinamerikanska militärens uppgift från ”försvar av världsdelen” - en anakronistisk kvarleva från andra världskriget – till ”inre säkerhet” ett begrepp med fasaväckande innebörd i USA-dominerade latinamerikanska kretsar.
I History of the Cold War som nyligen publicerades av Cambridge University skriver John Coatsworth att från 1962 ”till Sovjetunionens fall 1990 var antalet politiska fångar, tortyroffer och avrättningar av oliktänkande överväldigande mycket större i Latinamerika än i Sovjetunionen och dess satelliter”, inberäknat många religiösa martyrer och massakrer.
Från kidnappning och tortyr till mord.
Allt detta och mycket mer avfärdas som betydelselöst och glöms. De som har till uppgift att styra världen kan glädja sig åt en mer komfortabel beskrivning i det aktuella numret av den ansedda (och värdefulla) Journal of the Royal Institute of International Affairs i London. Dess tema är ”den visionära internationella ordningen under andra hälften av 1900-talet” som utmärktes av att ”Amerikas vision om kommersiellt välstånd blev universell”. Det ligger en del i den berättelsen, men de som befann på fel sida om gevärsmynnigarna hade ett annat perspektiv, och det perspektivet saknas.
Samma sak gäller mordet på Osama bin Laden som utgör slutet på åtminstone en fas det ”war on terror” som president Bush utlyste vid det andra 9/11. Låt oss ägna händelsen och dess konsekvenser några tankar.
Den första maj 2011 dödades Osama bin Laden i sin bostad av en avdelning Navy SEALs som tog sig in i Pakistan med helikopter. Efter många undanflykter står det klart att det handlar om ett planerat mord som på många sätt strider mot internationell lag.
Det tycks inte ha gjorts något försök att gripa den obeväpnade bin Laden vilket borde varit fullt möjligt för 79 elitsoldater som inte mötte något motstånd – bortsett från att Obamas hustru, också hon obeväpnad, kastade sig mot dem, varvid hon blev skjuten i ”självförsvar”.
En plausibel rekonstruktion av händelseförloppet har gjorts av den erfarne Mellan Östern-korrespondenten Yochi Dreazen och hans kolleger i tidskriften the Atlantic. Dreazen som tidigare var krigskorrespondent för Wall Street Journal är korrespondent för National Journal Group som täcker militärfrågor och nationell säkerhet. Enligt deras utredning tycks Vita Huset inte ha övervägt möjligheten att gripa bin Laden levande. ”Administrationen klargjorde för arméns hemliga Joint Special Operations Command att den ville att bin Laden skulle dödas, enligt en äldre tjänsteman med kännedom om samtalen. En militär med hög rang som informerats om angreppet sa att soldaterna visste att deras uppdrag inte var att gripa bin Laden levande.
Författarna tillägger: ”För många inom Pentagon och CIA som hade ägnat ett årtionde åt att jaga bin Laden var dödandet en nödvändig och berättigad hämndeakt.”
”Att gripa bin Laden levande skulle ha inneburit en rad besvärliga juridiska och politiska utmaningar.” Då var det bättre att mörda honom, dumpa kroppen i havet utan den obduktion som normalt anses nödvändig efter ett mord – vilket som man kunde förutsäga provocerade fram ilska och skepticism i stora delar av den muslimska världen.
Atlantic påpekar att ”beslutet att döda bin Laden omedelbart var det tydligaste exemplet hittills på en sällan noterad aspekt av Obama-regeringens kontraterror-politik. Bush-regeringen grep tusentals misstänkta militanter och skickade dem till fångläger i Afghanistan, Irak och Guantanamo. Obama-regeringen däremot inriktade sig på att utplåna terrorister hellre än att ta dem levande”.
Det är en avgörande skillnad mellan Bush och Obama. Författarna citerar den förre västtyske kanslern Helmut Schmidt som i tysk TV sa att ”USAs raid var en ”uppenbar kränkning av internationell rätt” och att Laden borde ha gripits och ställts inför rätta. Schmidt skilde sig därmed från USAs riksåklagare Eric Holder som ”försvarade beslutet att att döda bin Laden trots att han inte utgjorde något hot mot soldaterna.” Eric Holder deklarerade att attacken var ”laglig, legitim och lämplig på alla sätt.”
Också dumpandet av kroppen kritiserades av de allierade. Den ansedde brittiske juristen Geoffrey Robertson, som stödde ingripandet, opponerade mot avrättningen framför allt av pragmatiska skäl och betecknade Obamas påstånde att ”rättvisa har skipats” som en ”absurditet” som borde ha varit uppenbar för en tidigare professor i konstitutionell rätt. Robertson menar att ”USA är förpliktat att genomföra en undersökning som ger världen en bild av de sanna omständigheterna kring denna avrättning.”
Robertson påminner oss om att det ”inte alltid har varit på det här sättet. När det blev tid att överväga vad som skulle ske med män som gjort sig skyldiga till mycket större brott än Osama bin Laden – nämligen nazi-ledarna – ville den brittiska regeringen att de skulle hängas inom sex timmar efter gripandet. President Truman protesterade och citerade domaren Robert Jacksons uttalande att en summarisk rättegång ”varken överensstämde med amerikanernas samveten eller skulle komma att ihågkommas av våra barn med stolthet... det enda rätta är att avgöra de anklagades oskuld eller skuld efter ett förhör som genomförts så objektivt som möjligt och med en dokumentation som klargör våra skäl och motiv”.
Eric Margolis påpekar att ”Washington aldrig offentliggjort några bevis för att Osama bin Laden står bakom 9/11-attackerna”, vilken troligen är anledningen till att ”opinionsmätningar visar att en tredjedel av amerikanerna tror att USA:s regering och/eller Israel står bakom 9/11”, medan skepticismen i den muslimska världen är mycket större. ”En öppen rättegång i USA eller Haag skulle genomlyst dessa påståenden”, fortsätter han. Detta är ett praktiskt skäl till att USA borde ha följt lagen.
I samhällen som respekterar lagen grips misstänkta och ställs inför rätta. Jag understryker ordet ”misstänkta”. I juni 2002 kunde FBI-chefen Robert Mueller bara säga att ”utredarna tror att idén bakom september-attackerna mot World Trade Center och Pentagon kom från al Qaida-ledare i Afghanistan, medan de faktiska förberedelserna planerades i Tyskland och finansieringen kom via Förenade Arabemiraten från Afghanistan.” Detta var enligt Washington Post ”en av hans mest detaljerade offentliga kommentarer om attackernas upphovsmän”.
Det som FBI trodde och tänkte i juni 2002 hade de ingen kunskap om åtta månader tidigare då Washington avfärdade förslag från talibanerna (vi vet inte hur allvarliga) att tillåta en rättegång mot bin Laden om de fick tillgång till bevis. Det var alltså inte sant när president Obama i sitt uttalande i Vita huset efter bin Ladens död uttalade att ”vi fick tidigt klart för oss att attackerna den 9/11 utfördes av al-Qaida”.
Det har aldrig funnits skäl att betvivla det som FBI trodde i mitten av 2002, men det är långt ifrån de skuldbevis som krävs i civiliserade samhällen – och hurdana bevisen än är, ger de inte berättigande att mörda en en misstänkt som, enligt vad det tycks, lätt kunde ha gripits och ställts inför rätta. Detsamma gäller mycket av den bevisning som senare framkommit. 9/11-kommissionen har framlagt många indicier beträffande bin Ladens roll, men de bygger huvudsakligen på vad kommissionen fått veta genom bekännelser av fångar på Guantanamo. Det är tveksamt om de håller inför en oberoende domstol, med tanke på hur dessa bekännelser framtvingats. Under inga omständigheter har kommissionens slutsatser, hur övertygande de än kan förefalla, samma tyngd som en dom från en oberoende domstol, vilket är den enda instans som kan överföra en person från kategorin misstänkt till kategorin skyldig.
Det talas mycket om bin Ladens ”bekännelse”, men det handlar om skryt, inte om bekännelse. Hans skryt säger oss en hel del om hans karaktär men ingenting om hans ansvar för det som han betraktade som en stor framgång och som han gärna ville ta åt sig äran för.
Återigen, allt detta är helt oberoende av bedömningen av bin Ladens skuld, som föreföll uppenbar också före FBI-utredningen, och fortfarandet gör det.
Aggressionsbrott
Det är värt att tillägga att bin Ladens skuld erkändes i en stor del av den muslimska världen – och fördömdes.
En av världens ledande specialister på Jihadrörelsen, Fawaz Geges, menar att rörelsen kunde ha splittrats om USA hade utnyttjat möjligheten i stället för att mobilisera rörelsen, särskilt genom angreppet på Irak, som innebar en stor fördel för bin Laden och ledde till en skarp ökning av terrorn, något som alla underrättelseorgan förutsett.
Det kan vara lärorikt att fråga oss själva hur vi skulle ha reagerat om irakiska soldater hade landat i George W Bushs gård (Vita huset), mördat honom och dumpat hans kropp i Atlanten (efter regelmässiga begravningsritualer, förstås). Han var naturligtvis ingen ”misstänkt” utan en ”beslutsfattare” som gav order att invadera Irak – det vill säga att begå det ”yttersta internationella brottet som skiljer sig från andra krigsförbrytelser bara på det sättet att det inom sig innehåller allt det hopade onda i helheten” för vilket de nazistiska krigsförbrytarna blev hängda: de hundratusentals dödarna, miljonerna flyktingar, förstörelsen av en stor del av landet och dess nationella arv och den mordiska sekteristiska konflikt som spred sig i regionen. Det är lika okontroversiellt att säga dessa brott i högsta grad överträffar vad som lagts bin Laden till last.
Det är också okontroversiellt att säga att Bush och hans bundsförvanter begick ”det yttersta internationella brottet” - brottet att begå aggression. Brottet definierades klart av Robert Jackson, USA:s chefsdomare vid Nürnbergsprocessen. ”Angripare är en stat som är den första att begå sådana handlingar som invasion med sina väpnade styrkor, med eller utan krigsförklaring i en annan stats territorium...” fastslog Jackson i sitt inledningsanförande vid Nürnberg-tribunalen. Ingen, inte ens aggressionens mest extrema anhängare, förnekar att Bush och hans bundsförvanter gjorde just det.
Det anstår oss också att påminna oss Jacksons vältaliga yttrande i Nürnberg om principen om universalitet: ”Om vissa handlingar i förhållande till överenskomna konventioner är brott, är de brott, oavsett om USA begår dem eller Tyskland gör det, och vi vill inte hävda regler gentemot andra som vi inte själva är beredda att underkasta oss.”
Det är också klart att påstådda avsikter är irrelevanta, även om vi tror på dem. Dokument visar att japanska fascister uppenbarligen trodde att de, när de härjade Kina, gjorde det för att förvandla det till ett ”jordiskt paradis”. Och fast det kan vara svårt att föreställa sig det är det tänkbart att Bush och kompani trodde att de försvarade världen mot Saddams kärnvapen. Helt irrelevant, fast ivriga medlöpare på alla sidor kanske försöker bevisa motsatsen.
Två valmöjligheter återstår för oss: antingen är Bush och hans bundsförvanter skyldiga till ”det yttersta internationella brottet” inklusive alla dess konsekvenser eller måste vi konstatera att Nürnberg-rättegången var en fars och att de allierade gjorde sig skyldiga till justitiemord.
Den imperialistiska mentaliteten och 9/11
Några dagar före mordet på bin Laden dog Orlando Bosch fridfullt i Florida, där han bodde med sin medbrottsling Luis Posada Carriles och många andra medarbetare inom internationell terrorism. Efter det att han anklagats för dussintals terrorbrott av FBI erbjöd Bush honom amnesti trots protester från Justitiedepartementet som fann att man inte kunde undgå slutsatsen att ”det var ett nationellt intresse att erbjuda en säker fristad för Bosch.”
Specialisten på internationella relationer vid Harvarduniversitetet Graham Allison påminner om Bushs uttalande med hänsyftning på talibanerna att ”de som skyddar terrorister är lika skyldiga som terroristerna själva”. Sådana stater har därför förlorat sin suveränitet och utgör mål för bombangrepp och terror – till exempel den stat som gav Bosch och hans kumpaner en fristad. När Bush präglade denna nya regel i internationella relationer föreföll ingen lägga märke till att han manade till invasion och förstörelse av USA och mord på dess kriminella presidenter.
Naturligtvis är ingenting av detta problematiskt om vi överger domare Jacksons princip om universalitet och i stället antar principen att USA är immunt mot internationell rätt och konventioner – något som regeringen flera gånger gjort mycket klart.
Det är också väl värt att tänka på bin Laden-operationens namn: Operation Geronimo. Den imperialistiska mentaliteten är så djup att få tycks vara i stånd att uppfatta att Vita Huset glorifierar bin Laden gnom att kalla honom ”Geronimo” - apachehövdingen som ledde det modiga motståndet mot de som invaderade apachernas land.
Det slumpvisa namnvalet påminner om den lätthet med vilken vi benämner våra vapen efter våra brott: Apache, Blackhawk... Vi skulle kanske reagera om Luftwaffe hade kallat sina stridsflygplan ”Jude” eller ”Zigenare”.
De nämnda exemplen skulle höra till kategorin ”amerikansk exceptionalism” om det inte förhöll sig så att undertryckandet av egna brott vore allmänt förekommande bland stormakter, åtminstone de som inte besegrats och tvingas acceptera verkligheten.
Kanske uppfattade regeringen mordet som en ”hämndeakt”, som Robertson tror. Och kanske återspeglar förkastandet av möjligheten att ställa bin Laden inför rätta en skillnad i den moraliska kulturen idag jämfört med 1945. Vilket skälet än kan ha varit, kan det knappast vara säkerhet. Liksom när det gäller fallet med ”det yttersta brottet” i Irak är mordet på bin Laden ytterligare en illustration till det viktiga förhållandet att säkerhet ofta inte den högsta prioriteten för staters agerande, tvärs emot vedertagen uppfattning.
Noam Chomskys bok 9/11 har i veckan utkommit i ny upplaga med en ny essay från vilken denna text är ett utdrag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)