Han hade bott i Klostergården sedan
stadsdelen byggdes. Jobbat på Åkerlund och Rausing och varit gift med en
undersköterska, men var nu änkling sedan kanske fem år. Vi hade hejat
på varandra ett par decennier och han hade varit med på någon av mina
vandringar. Nu var vi på väg från Coop med var sin kasse.
– Har du tid att titta in så ska du få se något, sa han.
Han slog upp dörren. Halva vardagsrummet var upptaget av en modell av Klostergården, de tio ursprungliga kvarteren, Klostergårdsfältet och centrum med skola och kyrka. Målade byggnader av papp, med fönster, balkonger, dörrar. Kvartersträdgårdarna. Träd med kronor av grönt kräppapper, dammen. Parkeringsplatser med några dinky toys-bilar, också de exakta modeller, fast i lite för stor skala.
– Fantastiskt! sa jag. Han plirade mot mig. – Det har tagit fem år. Allt är skalenligt. Han lyfte på en av huskropparna. Jag tillverkade dem var för sig, med exakta mått.
Han räckte huset till mig. Det var förvånande stadigt, och väggarna hade rätt tegelnyans.
Vi blev sittande länge. Jag var förstås särskilt intresserad av huset där jag bor nu och huset där jag bott i femton år på 70- och 80-talet. Jag pekade ut lägenheterna. När höstsolen tittade in i rummet vid elvatiden blev modellen ännu mer levande.
– Jag känner mig som Gulliver, sa jag.
– Kolla skuggorna. Jag har orienterat modellen i rätt väderstreck. Solen lyste över de tio gårdarna med deras rabatter, fruktträd, gungor, sandlådor och grillplatser. Skuggorna täckte Klostergårdsfältet.
– Arkitekterna som utformade området visste exakt vad de gjorde, sa han. Soliga gårdar, skyddade för vinden. Och varje gård en samlingsplats för de kanske 175 familjerna i kvarteret. Kvarteren placerade så att de inte skuggar varandra. Hela området byggt som en solfjäder vänd mot solen.
Vi pratade en stund om hur djärva och framsynta arkitekterna och beslutsfattarna hade varit. Då, för mer än femtio år sedan, fanns det inga höghus i Lund och lundaborna var besatta av att värna den gamla staden. Ändå beslöt de att bygga 21 åttavåningshus och 20 två- eller trevåningslängor tätt intill varandra. Och att satsa på kvalitet. Husen var relativt dyra. Det skulle dröja innan de betalade sig. Bygget beslutades och utformades före miljonprogrammet. Skulle någon vilja bo där? Skulle de som flyttade in stanna kvar när de fick chansen att flytta?
– Jag har bott här sedan 1977, sa han. Och jag känner många andra som bott lika länge. De som köpte bostadsrätterna för en insats på kanske 10 000 blev miljonärer utan att göra någon annan nytta än att bo.
Jag började söka efter något att kritisera. Han var lite för entusiastisk. – Det där var ju en effekt av marknad, bostadsbrist och avreglering, invände jag.
– Men du, fortsatte jag. Flera av husen är byggda öst-västligt. Det kan ju inte undvikas när man bygger fyrkantiga kvarter. Och det betyder att de norra fasaderna nästan inte får nån sol alls ens på sommaren.
– Har du gått i husskuggan på Klostergårdsfältet någon solig dag på vinterhalvåret? svarade han, och tittat upp mot husfasaderna? Vad ser du då? Jo, solen som lyser genom alla fönstren. Lägenheterna är genomgående för att få maximalt solljus. Som det här rummet.
– Klostergårdsfältet är i alla fall ganska skuggigt under vinterhalvåret, det syns ju på modellen, framhärdade jag. I det sneda solljuset låg hela Klostergårdsfältet i skugga.
Jo, han erkände faktum, men tyckte inte det spelade någon roll under vinterhalvåret när träden ändå var kala. Jag tog chansen att fortsätta att vara kritisk och framhöll att utsikten över Lund söderifrån hade förstörts om man till exempel kom från Flackarp eller körde på Malmövägen.
– Det tycker jag visst inte, svarade han lite trotsigt. Tvärtom. Klostergården ser ut som en mäktig stadsmur, som tydligt avgränsar staden från landet. Och som väcker nyfikenhet. Man ser allhelgonakyrkans spetsiga torn sticka upp och de trubbiga domkyrkotornen. Man förstår att det ligger en stad bakom muren och man blir nyfiken på hur den ser ut. Nu bygger dom bara skit som det där retro-brittiska bygget i Källby, som dessutom inkräktar på ett av Lunds viktigaste naturområden. För att inte tala om PEAB:s trista skräpbyggen oppe i Annehem, dom som började läcka innan dom var färdigbyggda.
Jag hade en tid att passa så jag var tvungen att gå. Men jag lovade att komma tillbaka. Det var en fantastisk modell, försäkrade jag. Och visst är Klostergården ett arkitektoniskt mästerverk och ett storslaget bostadsområde! Något liknande har inte byggts på 60 år.
Sen sa jag hej och lovade att komma tillbaka. Han sa att han skulle överraska mig igen.
– Har du tid att titta in så ska du få se något, sa han.
Han slog upp dörren. Halva vardagsrummet var upptaget av en modell av Klostergården, de tio ursprungliga kvarteren, Klostergårdsfältet och centrum med skola och kyrka. Målade byggnader av papp, med fönster, balkonger, dörrar. Kvartersträdgårdarna. Träd med kronor av grönt kräppapper, dammen. Parkeringsplatser med några dinky toys-bilar, också de exakta modeller, fast i lite för stor skala.
– Fantastiskt! sa jag. Han plirade mot mig. – Det har tagit fem år. Allt är skalenligt. Han lyfte på en av huskropparna. Jag tillverkade dem var för sig, med exakta mått.
Han räckte huset till mig. Det var förvånande stadigt, och väggarna hade rätt tegelnyans.
Vi blev sittande länge. Jag var förstås särskilt intresserad av huset där jag bor nu och huset där jag bott i femton år på 70- och 80-talet. Jag pekade ut lägenheterna. När höstsolen tittade in i rummet vid elvatiden blev modellen ännu mer levande.
– Jag känner mig som Gulliver, sa jag.
– Kolla skuggorna. Jag har orienterat modellen i rätt väderstreck. Solen lyste över de tio gårdarna med deras rabatter, fruktträd, gungor, sandlådor och grillplatser. Skuggorna täckte Klostergårdsfältet.
– Arkitekterna som utformade området visste exakt vad de gjorde, sa han. Soliga gårdar, skyddade för vinden. Och varje gård en samlingsplats för de kanske 175 familjerna i kvarteret. Kvarteren placerade så att de inte skuggar varandra. Hela området byggt som en solfjäder vänd mot solen.
Vi pratade en stund om hur djärva och framsynta arkitekterna och beslutsfattarna hade varit. Då, för mer än femtio år sedan, fanns det inga höghus i Lund och lundaborna var besatta av att värna den gamla staden. Ändå beslöt de att bygga 21 åttavåningshus och 20 två- eller trevåningslängor tätt intill varandra. Och att satsa på kvalitet. Husen var relativt dyra. Det skulle dröja innan de betalade sig. Bygget beslutades och utformades före miljonprogrammet. Skulle någon vilja bo där? Skulle de som flyttade in stanna kvar när de fick chansen att flytta?
– Jag har bott här sedan 1977, sa han. Och jag känner många andra som bott lika länge. De som köpte bostadsrätterna för en insats på kanske 10 000 blev miljonärer utan att göra någon annan nytta än att bo.
Jag började söka efter något att kritisera. Han var lite för entusiastisk. – Det där var ju en effekt av marknad, bostadsbrist och avreglering, invände jag.
– Men du, fortsatte jag. Flera av husen är byggda öst-västligt. Det kan ju inte undvikas när man bygger fyrkantiga kvarter. Och det betyder att de norra fasaderna nästan inte får nån sol alls ens på sommaren.
– Har du gått i husskuggan på Klostergårdsfältet någon solig dag på vinterhalvåret? svarade han, och tittat upp mot husfasaderna? Vad ser du då? Jo, solen som lyser genom alla fönstren. Lägenheterna är genomgående för att få maximalt solljus. Som det här rummet.
– Klostergårdsfältet är i alla fall ganska skuggigt under vinterhalvåret, det syns ju på modellen, framhärdade jag. I det sneda solljuset låg hela Klostergårdsfältet i skugga.
Jo, han erkände faktum, men tyckte inte det spelade någon roll under vinterhalvåret när träden ändå var kala. Jag tog chansen att fortsätta att vara kritisk och framhöll att utsikten över Lund söderifrån hade förstörts om man till exempel kom från Flackarp eller körde på Malmövägen.
– Det tycker jag visst inte, svarade han lite trotsigt. Tvärtom. Klostergården ser ut som en mäktig stadsmur, som tydligt avgränsar staden från landet. Och som väcker nyfikenhet. Man ser allhelgonakyrkans spetsiga torn sticka upp och de trubbiga domkyrkotornen. Man förstår att det ligger en stad bakom muren och man blir nyfiken på hur den ser ut. Nu bygger dom bara skit som det där retro-brittiska bygget i Källby, som dessutom inkräktar på ett av Lunds viktigaste naturområden. För att inte tala om PEAB:s trista skräpbyggen oppe i Annehem, dom som började läcka innan dom var färdigbyggda.
Jag hade en tid att passa så jag var tvungen att gå. Men jag lovade att komma tillbaka. Det var en fantastisk modell, försäkrade jag. Och visst är Klostergården ett arkitektoniskt mästerverk och ett storslaget bostadsområde! Något liknande har inte byggts på 60 år.
Sen sa jag hej och lovade att komma tillbaka. Han sa att han skulle överraska mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar