Som Wijkman och Rockström påpekar i sin bok
”Bankrupting Nature” (se förra numret av VB) är jordens
mineraltillgångar liksom många andra naturresurser ändliga. Det är
nödvändigt att använda dem ekonomiskt. I vad författarna kallar ”en
cyklisk ekonomi” måste vi satsa på produkter med lång hållbarhet och
återvinningsmöjlighet. Vi behöver en långsiktig politik där sociala och
miljömässiga mål prioriteras.
Sverige upplever nu en gruvboom. Investmentbanken Goldman Sachs betraktar Sverige och Norden som en ny världsregion för gruvnäring.
Men hur hanterar regeringen situationen? SGU, Sveriges geologiska undersökning, kartlägger alla mineralfyndigheter. Ett gruvbolag behöver bara kontakta SGU för att få veta var det finns guldfyndigheter. Det är rena Klondyke. SGU:s kunskapsbank har kostat svenska skattebetalare fem miljarder kronor att bygga upp. Staten bygger infrastruktur för gruvbolagen i form av vägar och järnvägar.
Gruvbolagen betalar en halv promille av sina intäkter för mineralerna i avgift till svenska staten för rätten att äga dem. Det ger staten en årsinkomst på 350 000 kronor per år.
Utländska gruvbolag har alltså nästan gratis tillgång till mineraler som järnmalm, koppar, nickel, zink, guld och grafit och för ut värden på tusentals miljarder.
Regeringen jublar. I Norrbotten uppstår tusentals nya arbetstillfällen. Höga löner betalas. Problemet är att arbetslön och skattepengar liksom bostäder och social service ofta hamnar på annan ort än gruvorten och inte leder till något långsiktigt samhällsbygge eftersom en stor del av arbetskraften är pendlare som varken bor, konsumerar eller skattar i orten. När gruvboomen är över efter 20 år står gruvsamhället där med förstörda landområden och bortskänkta mineraltillgångar. Jordbruk, skogsbruk, rennäring och besöksnäring har för all framtid förlorat möjligheten till existens. Samhällsservicen upphör. Miljöproblemen består.
Den 3 december brast en damm i Finland och stora mängder giftiga tungmetaller läckte ut. I Stockholm protesterade omkring 500 människor i nätverket ”Stoppa Gruvan i Rönnbäcken” den 17 november. Miljöminister Lena Ek, C, hörde inte av sig och inte heller någon annan från miljödepartementet.
Vi känner igen fenomenet. Så hanteras koppargruvorna i Chile. Så hanteras mineralrika områden i Sydafrika, Etiopien, Sudan och på många andra håll.
I en debattartikel påpekar Niclas Ihrén och Martin Hallberg, som tidigare varit verksam i UD och haft FN-uppdrag i Etiopien, att gruvsatsningen kan stjälpa mer än hjälpa. ”Det är anmärkningsvärt att inte regeringen satsar mer för att främja och utveckla arbetet med just social och miljömässig hållbarhet i utvinningen och stödja bolagen i detta viktiga arbete, inte minst med tanke på att många är utländskt ägda och därigenom har mindre incitament att tänka långsiktigt än nationella aktörer.”
Kampen för en hållbar, social och miljöanpassad gruvdrift är lika viktig som kampen för den goda jorden i Skåne. Kampen samordnas av nätverket ”Budkavlen” som representerar arbetsgruppen Bevara fjällmarken, Urbergsgruppen, Aktion Rädda Vättern, Ojnareskogen, Inga gruvor Jokkmokk och Naturskyddsföreningen Gotland.
Källa: debattserie i Svenska Dagbladet 2/8-7/12.
Sverige upplever nu en gruvboom. Investmentbanken Goldman Sachs betraktar Sverige och Norden som en ny världsregion för gruvnäring.
Men hur hanterar regeringen situationen? SGU, Sveriges geologiska undersökning, kartlägger alla mineralfyndigheter. Ett gruvbolag behöver bara kontakta SGU för att få veta var det finns guldfyndigheter. Det är rena Klondyke. SGU:s kunskapsbank har kostat svenska skattebetalare fem miljarder kronor att bygga upp. Staten bygger infrastruktur för gruvbolagen i form av vägar och järnvägar.
Gruvbolagen betalar en halv promille av sina intäkter för mineralerna i avgift till svenska staten för rätten att äga dem. Det ger staten en årsinkomst på 350 000 kronor per år.
Utländska gruvbolag har alltså nästan gratis tillgång till mineraler som järnmalm, koppar, nickel, zink, guld och grafit och för ut värden på tusentals miljarder.
Regeringen jublar. I Norrbotten uppstår tusentals nya arbetstillfällen. Höga löner betalas. Problemet är att arbetslön och skattepengar liksom bostäder och social service ofta hamnar på annan ort än gruvorten och inte leder till något långsiktigt samhällsbygge eftersom en stor del av arbetskraften är pendlare som varken bor, konsumerar eller skattar i orten. När gruvboomen är över efter 20 år står gruvsamhället där med förstörda landområden och bortskänkta mineraltillgångar. Jordbruk, skogsbruk, rennäring och besöksnäring har för all framtid förlorat möjligheten till existens. Samhällsservicen upphör. Miljöproblemen består.
Den 3 december brast en damm i Finland och stora mängder giftiga tungmetaller läckte ut. I Stockholm protesterade omkring 500 människor i nätverket ”Stoppa Gruvan i Rönnbäcken” den 17 november. Miljöminister Lena Ek, C, hörde inte av sig och inte heller någon annan från miljödepartementet.
Vi känner igen fenomenet. Så hanteras koppargruvorna i Chile. Så hanteras mineralrika områden i Sydafrika, Etiopien, Sudan och på många andra håll.
I en debattartikel påpekar Niclas Ihrén och Martin Hallberg, som tidigare varit verksam i UD och haft FN-uppdrag i Etiopien, att gruvsatsningen kan stjälpa mer än hjälpa. ”Det är anmärkningsvärt att inte regeringen satsar mer för att främja och utveckla arbetet med just social och miljömässig hållbarhet i utvinningen och stödja bolagen i detta viktiga arbete, inte minst med tanke på att många är utländskt ägda och därigenom har mindre incitament att tänka långsiktigt än nationella aktörer.”
Kampen för en hållbar, social och miljöanpassad gruvdrift är lika viktig som kampen för den goda jorden i Skåne. Kampen samordnas av nätverket ”Budkavlen” som representerar arbetsgruppen Bevara fjällmarken, Urbergsgruppen, Aktion Rädda Vättern, Ojnareskogen, Inga gruvor Jokkmokk och Naturskyddsföreningen Gotland.
Källa: debattserie i Svenska Dagbladet 2/8-7/12.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar