Snötäckt breder slätten ut sig runt omkring mig som en stor välvd
skiva. En röd båge höjer sig över horisonten bortom den avlägsna
träddungen. Det är solen. Jag stannar för att betrakta den. Detta är
vårt planetsystems fasta medelpunkt, tänker jag och fixerar den röda
cirkelytan genom diset. Då händer det plötsligt. Dungen vid horisonten
börjar mycket sakta men kontinuerligt glida motsols. Hela slätten med
dess avlägsna hus och starkströmspyloner och träd glider motsols som en
jättelik karusell. Samtidigt välver sig slätten, stiger i sydväst och
sjunker sakta i öster så solen lyfts högre över horisonten. Jag känner
rörelsen under mina fötter och grips av en svindelkänsla. Sedan
befinner sig solen plötsligt på den tomma himlen högt över
horisontlinjen och förnimmelsen upphör Klockan är tio i nio. Jag har
stått här i drygt 20 minuter.
Hade Galilei haft tillfälle att stå här en morgon omkring
vintersolståndet skulle han inte behövt något teleskop, tänker jag. Han
kunde med egna ögon ha sett jordens rörelse och solens stillhet. I
årtusenden har människor hyst illusionen att det är tvärtom. Det är
samma illusion som man kan uppleva när man står på gångbron över Höje å
och stirrar ner i det svarta strömmande vattnet. Plötsligt tycker man
sig se att vattnet står stilla och bron glider motströms. Samma
illusion – fast tvärtom.
Gå ut, fixera solen och upplev jordens rotation någon klar morgon
omkring vintersolståndet mellan klockan halv nio och nio då solen
befinner sig nära horisonten! Rörelsen tycks långsam men är fullt
skönjbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar