Jag kan inte se annat än att vi på
vänstersidan har diskuterat SD och dess framgångar i alltför liten
utsträckning. Då är det här ett försök att bidra till en diskussion.
I den senaste stora opinionsunder- sökningen nådde SD 7.9 procent, att jämföra med V:s 5,8 procent och detta påstås vara förvånande. Men var och en som reflekterar över hur folk resonerar och hur samhället är uppbyggt måste väl vara klar över att det finns en potential om 10- 15 procent av befolkningen som har vad vi kan kalla reaktionära eller högerinriktade åsikter. Det är fullkomligt legitimt och det måste få komma till uttryck i en demokrati, t.ex. i politiska församlingar. Dess närvaro tvingar oss att vara på vår vakt och hålla våra argument friska. Det är människor som är väljare i alla partier, men kanske mest hos S och M. De är normalt trogna sina hemhörigheter, men kan tillfälligt lämna dem. Från M går säkert många som finner Reinfeldt och hans nya moderater för tama och politisk korrekta medan S-väljare är upprörda över samhällsutvecklingens effekter för dem själva, inklusive men inte enbart invandringen. Att missnöjda S-väljare inte går till oss är V:s problem.
Ett naturligt missnöjesparti
V är ett naturligt missnöjesparti: vi är sedan alla år missnöjda med makt- och egendomsförhållandena i samhället. Människor som blir akut medvetna om hur det faktiskt förhåller sig i landet visar detta genom att visa sympatier för partier som tar avstånd från den dominerande samstämmigheten mellan de sju partierna och gå till det enda som tydligt avviker och det är SD. Det är inget logiskt och rationellt val – alla vet mer eller mindre att SD domineras av högervärderingar men de sticker i alla fall ut och får ständigt motta skopor av avsky från de andra partierna. Då kan de väl inte ha helt fel. Det har i många år varit V:s roll att fånga upp missnöjda S-röstare. Men det förmår vi tydligen inte längre, i varje fall inte i tillräcklig utsträckning.
Vad kan göras
Det här är inga unika tankar – t.o.m. den undermåliga kommentatorn Lena Mellin i Aftonbladet säger att SD:s uppgång beror på att S och M är för lika, plus att konjunkturen är dålig. Jo, och nog häpnar man över alla dessa som tror att SD ska förlora sympatier på järnrör och gatufylla. Det är klart att SD tappar ytterligare ev. sympatier hos oss som anser dem vara ett rasistiskt och högerreaktionärt inslag i den politiska bilden men knappast i den egna väljarskaran. Och hur många är förvånade över att det inne i SD finns en svartblå kärna?
Vad kan då göras? Ja, V har en partiledare som i varje diskussion är överlägsen sina medtävlare och vi har en förnuftig, men dessvärre alltför tam, politik. Moderaterna är nu fullkomligt skamlösa, som med den senaste RUT-historien där de välbeställda från årsskiftet ska subventioneras för läxhjälp till sina lata eller dumma barn. Ointresset för de arbetslösa liknar inget i de senaste femtio åren av svensk politik och utrikespolitiskt glider man allt längre in i Nato och förskingrar landets goodwill från Palmeåren.
Alliansens politik nu svarar inte mot folkviljan och man skulle behöva ta till något drastiskt för att markera allvaret. Det finns inte så mycket att ta till och man kan dessvärre inte mycket mer än att skärpa den politiska tonen. Hur ska vi stå ut i två år till?
Och hur bör vi bemöta SD? Tja, i en början kunde vi hoppas på att det blev som med Ny Demokrati, dvs att partiet upplöstes i personstrider och kamp om vem som skulle få ta hand om partistödspengarna. Hoppet där är väl inte helt ute – avhoppen från förtroendeposterna i kommunerna talar väl sitt språk. Men SD verkar vara av hårdare virke.
Se misslyckandet i ögonen
Ja, då bör vi väl börja med att se i ögonen att gällande strategi där man låtsas som om SD inte finns, har misslyckats. Självklart ska man också avvisa varje typ av gemensamt uppträdande mot dem. Deras rasism/främlingsfientlighet måste naturligtvis nämnas vid namn, men det är kontraproduktivt att diskutera invandringspolitik med dem, det är det de helst vill. Däremot bör vi själva diskutera den. Det är klart vi ska ta emot flyktingar, kanske t.o.m. mer än nu, inte minst därför att de berikar det svenska samhället. Men det förutsätter att vi kan bosätta dem, ge dem utbildning för svensk arbetsmarknad och erbjuda arbete. Det verkar som om vi inte kan eller vill det nu, vilket leder till spänningar i det svenska samhället. Bör vi inte se till helheten här, vad som blir bra för oss och invandrarna och vad som blir dåligt? Vi har nu en koalition av en humanitär vänster och en höger som vill ha billig arbetskraft . Det konkreta uttrycket där är uppgörelsen mellan alliansen och miljöpartiet.
Och i övrigt: Ja, det finns forskning och kunskap. På 80- och 90-talet hade vi Skåne en främlingsfientlig rörelse med namn som Skånepartiet som nådde höga röstetal i t.ex. Sjöbo, Malmö och Landskrona. Det fick en del människor att tro att det i Sjöbo fanns en särskild sorts virulent rörelse som krävde särskilda ideologiska insatser. De politiska sociologerna Tomas Peterson, Björn Fryklund och Mikael Stigendal kunde då i några undersökningar visa hur t.ex. människor i Sjöbo kommun utmärktes av att i stor utsträckning stå utanför det moderna svenska samhället. Det gällde försörjningsmässigt – här fanns nästan ingen industri, utan en stor dold arbetslöshet – och effekten blev att moderna värderingar om öppenhet, jämställdhet och jämlikhet inte hade slagit igenom. Skåne rymmer avkrokar och inte bara i Sjöbo utan också i Malmö och kanske rentav Lund. SD:s framgångar är resultatet av en ekonomisk och social verklighet. Om man vill bekämpa SD tror jag man ska börja med att ta del av den i stället för att skrika om rasism. Man kan börja med att gå på bio och se ”Äta, sova, dö”.
I den senaste stora opinionsunder- sökningen nådde SD 7.9 procent, att jämföra med V:s 5,8 procent och detta påstås vara förvånande. Men var och en som reflekterar över hur folk resonerar och hur samhället är uppbyggt måste väl vara klar över att det finns en potential om 10- 15 procent av befolkningen som har vad vi kan kalla reaktionära eller högerinriktade åsikter. Det är fullkomligt legitimt och det måste få komma till uttryck i en demokrati, t.ex. i politiska församlingar. Dess närvaro tvingar oss att vara på vår vakt och hålla våra argument friska. Det är människor som är väljare i alla partier, men kanske mest hos S och M. De är normalt trogna sina hemhörigheter, men kan tillfälligt lämna dem. Från M går säkert många som finner Reinfeldt och hans nya moderater för tama och politisk korrekta medan S-väljare är upprörda över samhällsutvecklingens effekter för dem själva, inklusive men inte enbart invandringen. Att missnöjda S-väljare inte går till oss är V:s problem.
Ett naturligt missnöjesparti
V är ett naturligt missnöjesparti: vi är sedan alla år missnöjda med makt- och egendomsförhållandena i samhället. Människor som blir akut medvetna om hur det faktiskt förhåller sig i landet visar detta genom att visa sympatier för partier som tar avstånd från den dominerande samstämmigheten mellan de sju partierna och gå till det enda som tydligt avviker och det är SD. Det är inget logiskt och rationellt val – alla vet mer eller mindre att SD domineras av högervärderingar men de sticker i alla fall ut och får ständigt motta skopor av avsky från de andra partierna. Då kan de väl inte ha helt fel. Det har i många år varit V:s roll att fånga upp missnöjda S-röstare. Men det förmår vi tydligen inte längre, i varje fall inte i tillräcklig utsträckning.
Vad kan göras
Det här är inga unika tankar – t.o.m. den undermåliga kommentatorn Lena Mellin i Aftonbladet säger att SD:s uppgång beror på att S och M är för lika, plus att konjunkturen är dålig. Jo, och nog häpnar man över alla dessa som tror att SD ska förlora sympatier på järnrör och gatufylla. Det är klart att SD tappar ytterligare ev. sympatier hos oss som anser dem vara ett rasistiskt och högerreaktionärt inslag i den politiska bilden men knappast i den egna väljarskaran. Och hur många är förvånade över att det inne i SD finns en svartblå kärna?
Vad kan då göras? Ja, V har en partiledare som i varje diskussion är överlägsen sina medtävlare och vi har en förnuftig, men dessvärre alltför tam, politik. Moderaterna är nu fullkomligt skamlösa, som med den senaste RUT-historien där de välbeställda från årsskiftet ska subventioneras för läxhjälp till sina lata eller dumma barn. Ointresset för de arbetslösa liknar inget i de senaste femtio åren av svensk politik och utrikespolitiskt glider man allt längre in i Nato och förskingrar landets goodwill från Palmeåren.
Alliansens politik nu svarar inte mot folkviljan och man skulle behöva ta till något drastiskt för att markera allvaret. Det finns inte så mycket att ta till och man kan dessvärre inte mycket mer än att skärpa den politiska tonen. Hur ska vi stå ut i två år till?
Och hur bör vi bemöta SD? Tja, i en början kunde vi hoppas på att det blev som med Ny Demokrati, dvs att partiet upplöstes i personstrider och kamp om vem som skulle få ta hand om partistödspengarna. Hoppet där är väl inte helt ute – avhoppen från förtroendeposterna i kommunerna talar väl sitt språk. Men SD verkar vara av hårdare virke.
Se misslyckandet i ögonen
Ja, då bör vi väl börja med att se i ögonen att gällande strategi där man låtsas som om SD inte finns, har misslyckats. Självklart ska man också avvisa varje typ av gemensamt uppträdande mot dem. Deras rasism/främlingsfientlighet måste naturligtvis nämnas vid namn, men det är kontraproduktivt att diskutera invandringspolitik med dem, det är det de helst vill. Däremot bör vi själva diskutera den. Det är klart vi ska ta emot flyktingar, kanske t.o.m. mer än nu, inte minst därför att de berikar det svenska samhället. Men det förutsätter att vi kan bosätta dem, ge dem utbildning för svensk arbetsmarknad och erbjuda arbete. Det verkar som om vi inte kan eller vill det nu, vilket leder till spänningar i det svenska samhället. Bör vi inte se till helheten här, vad som blir bra för oss och invandrarna och vad som blir dåligt? Vi har nu en koalition av en humanitär vänster och en höger som vill ha billig arbetskraft . Det konkreta uttrycket där är uppgörelsen mellan alliansen och miljöpartiet.
Och i övrigt: Ja, det finns forskning och kunskap. På 80- och 90-talet hade vi Skåne en främlingsfientlig rörelse med namn som Skånepartiet som nådde höga röstetal i t.ex. Sjöbo, Malmö och Landskrona. Det fick en del människor att tro att det i Sjöbo fanns en särskild sorts virulent rörelse som krävde särskilda ideologiska insatser. De politiska sociologerna Tomas Peterson, Björn Fryklund och Mikael Stigendal kunde då i några undersökningar visa hur t.ex. människor i Sjöbo kommun utmärktes av att i stor utsträckning stå utanför det moderna svenska samhället. Det gällde försörjningsmässigt – här fanns nästan ingen industri, utan en stor dold arbetslöshet – och effekten blev att moderna värderingar om öppenhet, jämställdhet och jämlikhet inte hade slagit igenom. Skåne rymmer avkrokar och inte bara i Sjöbo utan också i Malmö och kanske rentav Lund. SD:s framgångar är resultatet av en ekonomisk och social verklighet. Om man vill bekämpa SD tror jag man ska börja med att ta del av den i stället för att skrika om rasism. Man kan börja med att gå på bio och se ”Äta, sova, dö”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar