Per T Ohlsson om socialdemokratin och kommunismen av Gunnar Stensson

Olof Frånstedts avslöjanden om IB-affären och om Sten Anderssons och Anders Thunborgs hemliga möte med det ryska kommunistpartiets centralkommitté 1965, som vi berättade om i förra numret av VB, har också intresserat Per T Olsson.
   Socialdemokraterna var oroade över att SKP vid mitten av 60-talet under CH Hermansson var på väg att frigöra sig från Sovjetberoendet och framträda som ett demokratiskt vänsterparti med en mer radikal socialistisk politik än de själva.
   Ett oberoende SKP skulle kunna tävla politiskt med socialdemokratin och bli svårare att misstänkliggöra. För att förhindra detta sammanträffade den socialdemokratiska partidelegationen med det ryska kommunistpartiets centralkommitté. Ryssarna erbjöds samarbete med det svenska regeringspartiet.
   När Per T Ohlsson i söndagens Sydsvenska tar upp de nya IB-avslöjandena, hyllar han socialdemokratin för dess ”kamp mot kommunismen”, även om han medger, att den ”kunde gå över styr” ibland.
   Bildandet av en illegal spionorganisation, utlämnandet av svenska medborgares namn till USA:s underrättelsetjänst, minst ett hemligt möte med det ryska kommunistpartiets centralkommitté, rader av lögner under IB-affären, en rättsvidrig skenrättegång och årtionden av förnekande – det är ganska mycket som gått över styr under ganska lång tid!
   Vad handlade socialdemokraternas ”kamp mot kommunismen” egentligen om? Att SKP var på väg att frigöra från Sovjetimperiet borde ha hälsats med tillfredsställelse eftersom det innebar minskat sovjetiskt inflytande i Sverige.
   I stället sökte socialdemokraterna samarbete med de ryska kommunisterna, mot den nya linje CH Hermansson drev.
   Så ökade Sovjets inflytande i Sverige vid en tidpunkt då Kosygin och Brezjnev hade avsatt Chrusjtjov och genomdrivit en hårdare linje som ökade spänningen i det kalla kriget och till slut ledde till Sovjetunionens sammanbrott.
   Samförståndet mellan socialdemokraterna och Sovjetledningen kom bland annat att medföra att Sten Andersson som svensk utrikesminister fördröjde de baltiska staternas frigörelse genom att hävda att de var en integrerad del av Sovjetunionen.
   Så förhöll det sig med socialdemokraternas ”kamp mot kommunismen”. Per T Ohlsson har ingen anledning att hylla den – ens efter sina egna premisser.