Gud, giv kommunismen seger av Gunnar Stensson

ur En arbetarkvinnas bön av Bert Brecht

Jonas Sjöstedt står just nu i riksdagens talarstol och talar med auktoritet och trovärdighet om Grekland, EU och vinster i välfärden. Han har makt att påverka politiken.
   Tidigare var VPK/ V oftast exkluderat från regeringsmakten utom som stödparti till S, utan inflytande.
   Mycket har hänt de senaste 50 åren. Det kan vara dags med en liten resumé av utvecklingen ur VPK/V Lunds perspektiv. En summarisk, godtycklig resumé. Avslöja felen och komplettera de många luckorna!

Alla människor ska väl ha det lika bra, och då ska ju inte somliga vara fattiga och andra rika, sa jag till min mor. Varför är folk så arga på kommunisterna?
   Jag var nog tolv år. Min far var präst och såvitt jag förstod tyckte han samma sak. Jesus hade ju sagt åt den rike mannen att sälja allt han ägde och ge till de fattiga. Vad var det för fel med det? 
   Mamma svarade att det var svårt att genomföra och att man inte fick tvinga någon.
   Vi diskuterade nog en stund fram och tillbaka. Det var strax efter andra världskrigets slut. De goda hade besegrat de onda nazisterna. Amerikanska soldater förbrödrades med ryska.
   Jag var inte nöjd med mammas svar.

1940- och 50-talen gick och 60-talet började. Jag röstade socialdemokratiskt och såg att mycket blev bättre här hemma samtidigt som världen var full av ondska: krig, diktatur, rasförtryck, kolonialism, utsugning.
   Och mycket av det onda utfördes av länder som ansågs goda: Frankrike, Storbritannien, USA. Som många andra prästbarn ansåg jag att en genomgripande samhällsomvandling i hela världen var nödvändig. Ett rättvist världssystem
   C H Hermansson intresserade mig. ”Vänsterns väg”, utgiven 1966, presenterade en ny demokratisk eurokommunistisk politik. Hermansson försökte förverkliga den.
   SKP blev VPK och de nya idéerna fastslogs i ett nytt partiprogram. Beroendet av Sovjetunionen minskade.  När Brezjnev krossade Pragvåren i augusti 1968 protesterade Hermansson i ett skarpt principiellt uttalande.
   Valet 1968 blev en katastrof för VPK som räddades kvar i riksdagen tack vare det gamla tvåkammarsystemet. Men för många unga var Hermanssons ställningstagande avgörande. Själv röstade jag för första gången på VPK.
   Elever och lärare på Framnäs folkhögskola i Norrbotten (inte alla) gav mig Marx Kapitalet som kommit i nyöversättning i födelsedagspresent. Jag röstade på VPK men var långt ifrån beredd att bli medlem i partiet.

Avkoloniseringen, den amerikanska medborgarrättskampen och atombomben var viktigare än sociala reformer i Sverige.
   1954 drev Vietnam ut fransmännen ur Indokina. Slaget vid Dien Bien Phu påverkade min korta militära karriär när I ll en vårmorgon försattes i krigsberedskap inför en eventuell global kommunistisk offensiv.
   Fransmännen drevs ut ur Indokina men fortsatte sitt smutsiga krig i Algeriet år efter år. Engelsmännen byggde koncentrationsläger i Kenya. I Sydafrika och Rhodesia fortsatte förtrycket. Belgien härjade i Kongo, Portugal i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau. USA invaderade Kuba.
   De ruttna europeiska kolonialmakterna hade inte kunnat stå emot Nazityskland men ägnade sig åt folkmord i sina kolonier. Den franska vänstern demonstrerade med Sartre i spetsen.
   Den amerikanska medborgarrättskampens växande intensitet i slutet av 50-talet och början av 60-talet fångade världens engagemang och tycktes gå mot seger med de nya lagarna 1964.
   Inget av detta kunde man egentligen påverka i Sverige. Man förblev en åskådare
   Kampen mot en svensk atombomb däremot fördes på hemmaplan och kunde stödjas på olika sätt. Den var viktig ur ett historiskt och internationellt perspektiv.

Så utbröt USA:s krig i Vietnam. Kriget blev ett globalt fokus för många, kanske de flesta, av tidens konflikter. Vietnamrörelsen var internationell.
   Skapa två, tre flera Vietnam, manade Che Guevara. Äntligen fick en hel generation utlopp för sitt uppdämda engagemang. USA-imperialismen var alla folks fiende. Vietnam var imperialismens svagaste länk. Krossa USA-imperialismen.
   Enigheten blev kortvarig. Vietnam befann sig i skärningspunkten för motsättningarna mellan Kina, Sovjetunionen och USA, kom under pågående krig mot USA i konflikt med Kina, störtade Pol, Pot i Kambodja och invaderades av Kina, men slog tillbaka det kinesiska anfallet.
   Maoisterna valde med Jan Myrdal i spetsen Kina – och Kambodja - i stället för Vietnam.
   Jag flyttade till Lund 1969 och upplevde ur Vietnam-rörelsens perspektiv den tidens turbulenta vänster. Flammaniter, APK, VPK, SKP, KPMLr, trotskister, maoister, FiB-Kulturfront, Afrikagrupper, Chilekommitté. Det var studenternas vänster och AF var navet i Lund.

VPK-Lund växte snabbt under 1970-talet och var den i särklass inflytelserikaste och pålitligaste vänsterorganisationen.
   Socialdemokratin var i början av 70-talet närmast fientlig mot FNL-grupperna. ABF vägrade att ta ansvar för våra studiecirklar som i stället hamnade hos Studiefrämjandet.

   Som FNLare höll man sig utanför de politiska partierna för att kunna bygga en enhetsfront över partigränserna mot USA-imperialismen.
   Efter Vietnams seger 1975 splittrades FNL-rörelsen mycket hastigt. Stora delar av dess materiella tillgångar överfördes av den i huvudsak Kinainspirerade ledningen till en solidaritetsrörelse för Kampuchea, men flertalet aktivister följde inte med. Efter avslöjandet av Pol Pots folkmord förlorade de ledande sin auktoritet.

VPK Lund skördade frukten av sitt tålmodiga solidaritetsarbete de gångna åren: jag och många andra strömmade in i den lokala partiorganisationen 1975 och 1976. Vi hade ju samarbetat med VPK:s aktivister i åratal. Många av oss blev engagerade i VPK Lunds Internationella utskott som samverkade med de på den tiden talrika exilgrupperna och solidaritetsorganisationerna från Chile, Uruguay, Palestina, Nicaragua, Iran, Sydafrika med flera områden. Det fanns en värdegemenskap och en gemensam marxistisk begreppsapparat.
   En del av oss kommit att omfatta traditionella kommunistiska teorier grundade på Lenins skrift ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”. Andra var många främmande för den typ av partidisciplin som alltjämt förekom i VPK.
   Det bäddade för motsättningar. 1977 ingick jag i en styrelse som tog som sin huvuduppgift att definitivt bryta beroendet av Sovjetunionen genom att solidarisera sig med demokratiska proteströrelser i länder som Tjeckoslovakien (Charta 77) och Polen (Solidarnosc).
   Inför kongressen 1978 ställde vi oss bakom ett Demokratiskt manifest som utgjorde en logisk fortsättning på den utveckling som inletts av CH Hermansson, men som avstannat under Lars Werner, som var angelägen att hålla samman partiet, som hotades av splittring när det sovjettrogna APK bildades.
   Till vår bestörtning gästades kongressen av en stor delegation från SUKP. Det Demokratiska manifestet bordlades till nästa kongress 1981 då det antogs i en form som vi uppfattade som urvattnad.
   I Polen infördes militärdiktatur den 13 december under general Jaruzelski. Det ledde till att VPK Lund, en lokalförening, bröt förbindelserna med SUKP och satellitpartierna i Östeuropa.

Då hade jag redan i september samma år som representant för VPK besökt Eritreas befrielserörelser. Eritrea var ockuperat av en Mengistus etiopiska militärdiktatur som stöddes militärt och ekonomiskt av Sovjetunionen.
   Två befrielserörelser konkurrerade om ledningen av befrielsekampen.
   ELF, Eritrean Liberation Front, var den äldsta. Den upprätthöll förbindelser med Sovjetunionen och stöddes av VPK.
   Den andra, EPLF, Eritrean Peoples Liberation Front, fann förbindelsen med Sovjetunionen orimlig i en situation då den etiopiska armén anföll Eritrea med sovjetiska stridsvagnar och mig-plan. Det var också min åsikt.
   Men jag var gäst hos ELF eftersom det var den rörelse VPK hade relationer till. Redan när jag besökte Eritrea första gången 1981 hade EPLF i realiteten trängt tillbaka ELF.
   Så småningom växte de svenska Eritrea-grupperna fram och fortsatte sin verksamhet i tjugo år till början av 2000-talet. Huvuddelen av min och många andras energi ägnades åt Eritrea-solidariteten.

Under tiden ägnade sig VPK Lund åt konstruktiv kommunalpolitik. Några namn dyker spontant upp - det kunde ha varit flera och det kunde ha varit andra varit andra - Thomas Schlyter, Finn Hagberg, Kitten Anderberg, Ann Schlyter, Roland Andersson, Cecilia Wadenbäck, Gunnar Sandin, Saima Jönsson, Eva Wigforss, Sven-Bertil Persson, Kent Nilsson, Tarcisio Bommarco, Bodil Hansson, Kajsa Theander...
   Olof Palme mördades. Den breda vänstern hade en engagerad och motsägelsefull relation till honom. Han hade skapat det demokratiska skolsystemet. Han demonstrerade med Nordvietnams ambassadör 1968. Han var ansvarig för IB och registreringen av FNLare och amerikanska desertörer. Han fifflade igenom linjen Avveckling med förnuft i kärnkraftsfrågan. Nu var han död. Mördad.
   VPK Lund var Skånedistriktets ledande organisation. Vi valde vem som skulle bli Skånes riksdagsledamot. Under 80-talet valde vi Rolf Nilsson.
   1989 övertalade Rolf mig att ta mitt första kommunalpolitiska uppdrag som representant för VPK i Utbildningsnämnden.
   Vad har vi för skolpolitik? frågade jag. Det finns ingen, sa Rolf. Gör som du vill.

Under Carl Bildt kollapsade Sverige. Jag minns en regnig novemberdag i en laborationssal i Heleneholmsgymnasiet när vi via en radioutsändning fick veta att från och med nu gällde en ränta på 500 %. Ingvar Carlsson tog över. Han - och senare Göran Persson -styrde med stöd av Gudrun Schyman Sverige ur krisen.

När Berlinmuren föll och Sovjetunionen bröt samman såg många i VPK Lund det som en kommunismens seger över stalinismen. Äntligen – efter tio års kamp - gällde grundsatserna i det Demokratiska manifestet. Marschen mot en demokratisk socialism som CH Hermansson inlett hade slutat i seger – en seger nästan utan blodsutgjutelse.

Forts följer, förhoppningsvis i nästa
nummer av VB