Dödsskjutningen av Omar el-Hussein ett nederlag för demokratin av Gunnar Stensson

Vid tiotiden på lördagskvällen lämnade Omar el-Hussein det internetkafé där han pustat ut efter mordet vid Krudttönden på eftermiddagen och det vid synagogan på Krystallgade ett par timmar senare.
   Han strövade längs de folktomma gatorna i närheten av Mjölnerparken där han hade sin bostad. Då och då såg han en polisbil i en korsning. Han hade svikit Kalifatet. Han insåg att han snart skulle gripas. Han ville hellre dö. Han kramade pistolerna i jackfickorna.
   Vid femtiden på morgonen släntrade han neråt Svanevej mot Nörrebro station. Den blåsiga gatan låg öde, men ibland tyckte han sig skymta mörka gestalter bland skuggorna längre bort.
   Poliserna hade bevakat honom en god stund. Nu väntade de i skydd av ett grönsaksstånd utanför en butik. De såg honom långsamt närma sig med uppfälld huv och händerna i fickorna. De osäkrade sina automatvapen.
   När de anropade honom drog han upp pistolerna och avlossade ett par skott. Poliserna svarade med en skur av kulor. Han föll genast men släpade sig närmare elskåpet där han blev liggande stilla. Han hade lyckats.

Det skedda är ett nederlag för demokratin och det danska samhället. Omar el-Hussein avrättades på öppen gata. Han borde ha gripits levande. Som Anders Behring Breivik den 22 juli 2011. Som John Ausonius den 12 juni 1992. Som Peter Mangs den 9 november 2010.
   Mycket talar för att det hade varit möjligt. Den största risken hade varit Omar el-Husseins eventuella självmordsbenägenhet.
   Som Anders Behring Breivik, John Ausonius och Peter Mangs borde han ha fått framlägga sin sak inför rätten, förhöras av åklagare, få sin mentala status prövad och slutligen dömas. Då skulle hans tillvägagångssätt, förvridna verklighetsuppfattning, motiv, avsikter och medskyldiga ha avslöjats. 
   Nu dog han i stället i en eldstrid mot övermakten och blev ”martyr”. Hans dåd lördagen den 14 februari blev en del av ett ”heligt krig”. Publiciteten blev ett mått på hans ”framgång”. Han har redan fått beundrande lärjungar, beredda att följa hans väg.
  Man bör ha detta i åtanke i det fortsatta arbetet mot den våldsbejakande extremism som IS står för, även i Europa. Det viktigaste är inte att utrusta polisen med automatvapen, det kan i många sammanhang vara kontraproduktivt, utan att lita till rättsstaten och ett fungerande, kanske på somliga punkter reformerat, rättsväsende och förebyggande sociala åtgärder inom utbildning och arbetsliv, jag kan tänka mig många.