Sveriges radio tillåter Israels Stockholmsambassadör att kollektivt skuldbelägga muslimer
”Helena Groll frågade i tisdagens Studio Ett (17/2) Israels Stockholmsambassadör om inte judarna hade något ansvar för den tilltagande antisemitismen i Europa -//- Det ligger i intervjuandets metodik att man ställer kontradiktoriska (motsägande) frågor. Det var just vad Helena Groll gjorde -//- Den israeliske ambassadören lyckades med bedriften att förklara tilltagande europeisk antisemitism med att det numera finns så många muslimer i Europa. Det hade varit rimligare att klippa bort vad ambassadören tyckte än vad Helena Groll frågade.”
Mats Svegfors, vd för Sveriges Radio 2009-2012. DN 24/2
Yttrandefrihetens gränser
VB har alltid hyllat och tillämpat yttrandefrihet. Det har Sveriges Radio också gjort. Men yttrandefriheten är långt ifrån oproblematisk i verkligheten som citatet ovan visar.
Av rädsla för Israellobbyn klippte radioledningen bort Helena Grolls berättigade fråga om judarnas medansvar Hon fick utstå en mediestorm för påstådd antisemitism (eller omdömeslöshet). Ingen försvarade yttrandefriheten.
Vårt svar bör bli att deklarera: Vi är Helena Groll. (Vilket är vad Mats Svegfors i praktiken gör.)
Jan Guillou hävdade i söndagens Aftonblad (22/2) att vi bör fokusera på hatet mot muslimer eftersom det är mycket mer utbrett, ett påstående som också det mötte en storm av kritik på ledarsidorna
Israels ambassadör Isaac Bachman tilläts i Studio S bryta mot lagstiftningen om hets mot folkgrupp med sitt påstående att den växande antisemitismen beror på invandringen av muslimer. Som om inte antisemitismen vore förankrad i svensk och europeisk kultur!
Censur och självcensur i Sveriges radio, alltså. Ni tror kanske att yttrandefrihetsfrihetsliberalerna försvarade den? Inte alls! Tvärtom!
Heidi Avellan tyckte att Helena Groll aldrig borde ställt frågan om vilket ansvar judarna själva har för antisemitismen. Hon skriver: ”Sveriges radio insåg sitt grova fel, bad om ursäkt och klippte bort detta från sändningsarkivet”. Hon upptäckte över huvud taget inte att Israels ambassadör tilläts bryta mot lagen om hets mot folkgrupp. SDS 21/2.
Författaren Theodor Kallifatides publicerade i DN (23/2) en tänkvärd artikel om yttrande-frihetens gränser under rubriken ”Demokratin sticker sig själv likt en hotad skorpion.”
”Helena Groll frågade i tisdagens Studio Ett (17/2) Israels Stockholmsambassadör om inte judarna hade något ansvar för den tilltagande antisemitismen i Europa -//- Det ligger i intervjuandets metodik att man ställer kontradiktoriska (motsägande) frågor. Det var just vad Helena Groll gjorde -//- Den israeliske ambassadören lyckades med bedriften att förklara tilltagande europeisk antisemitism med att det numera finns så många muslimer i Europa. Det hade varit rimligare att klippa bort vad ambassadören tyckte än vad Helena Groll frågade.”
Mats Svegfors, vd för Sveriges Radio 2009-2012. DN 24/2
Yttrandefrihetens gränser
VB har alltid hyllat och tillämpat yttrandefrihet. Det har Sveriges Radio också gjort. Men yttrandefriheten är långt ifrån oproblematisk i verkligheten som citatet ovan visar.
Av rädsla för Israellobbyn klippte radioledningen bort Helena Grolls berättigade fråga om judarnas medansvar Hon fick utstå en mediestorm för påstådd antisemitism (eller omdömeslöshet). Ingen försvarade yttrandefriheten.
Vårt svar bör bli att deklarera: Vi är Helena Groll. (Vilket är vad Mats Svegfors i praktiken gör.)
Jan Guillou hävdade i söndagens Aftonblad (22/2) att vi bör fokusera på hatet mot muslimer eftersom det är mycket mer utbrett, ett påstående som också det mötte en storm av kritik på ledarsidorna
Israels ambassadör Isaac Bachman tilläts i Studio S bryta mot lagstiftningen om hets mot folkgrupp med sitt påstående att den växande antisemitismen beror på invandringen av muslimer. Som om inte antisemitismen vore förankrad i svensk och europeisk kultur!
Censur och självcensur i Sveriges radio, alltså. Ni tror kanske att yttrandefrihetsfrihetsliberalerna försvarade den? Inte alls! Tvärtom!
Heidi Avellan tyckte att Helena Groll aldrig borde ställt frågan om vilket ansvar judarna själva har för antisemitismen. Hon skriver: ”Sveriges radio insåg sitt grova fel, bad om ursäkt och klippte bort detta från sändningsarkivet”. Hon upptäckte över huvud taget inte att Israels ambassadör tilläts bryta mot lagen om hets mot folkgrupp. SDS 21/2.
Författaren Theodor Kallifatides publicerade i DN (23/2) en tänkvärd artikel om yttrande-frihetens gränser under rubriken ”Demokratin sticker sig själv likt en hotad skorpion.”
Där påpekar han att också åsikter är handlingar eller tvingar fram
handlingar. Ofta är de dödliga vapen. ”I alla krig angriper man
varandras tro och symboler.”
Kallifatides menar att alla principer – även yttrandefriheten - bör underordnas principen om alla människors lika värde.
”Vi kan inte dela in mänskligheten i sådana som har makt och rätt att kränka andra och sådana som får stå ut med detta.”
Kanske var artikeln en reaktion på de två helsidor med abstrakt försvar för obegränsad yttrandefrihet, författade av respektive Lena Andersson och Heidi Avellan, som publicerades i DN och SDS lördagen 21/2.
Heidi Avellan angrep i sin artikel både Ann Heberleins uttalande i Agenda (15/2) att ”vi måste fundera på om det är värt det” (om t ex publicerandet av Mohammedkarikatyrer) och Åsa Linderborgs formulering i Aftonbladet (14/2): ”Jag är så trött på att dessa gränser alltid ska testas på muslimer.”
Heidi Avellans tillämpade tryckfrihetsideologi är enkel. Kritik mot judar och israeler ska censureras och angrepp på muslimer publiceras. Hon slutar sin virriga, men ideologiskt helgjutna, artikel så här: ”Men det är inget skäl att hos oss betrakta ordet som bara villkorligt frigivet. För att någon blir ledsen. Eller går bärsärkagång med automatvapen.”
Inte underligt att Kallifatides blev upprörd. Liksom Mats Svegfors.
Lena Anderssons artikel ”Den onödiga nödvändigheten” har förstås en helt annan logisk stringens. Problemet är att den bygger på den felaktiga tesen att de som förordar återhållsamhet gör det av skräck inför (det muslimska) våldet. Eller är tesen ett påstående? Ann Heberlein och Åsa Linderborg är fega.
Påståendet faller på sin orimlighet. I dagens liberala debattklimat krävs det mod att fokusera på hatet mot muslimer och diskutera yttrandefrihetens gränser. De som ändå gör det, gör det av hänsyn inför medmänniskorna, av kärlek, inte av skräck.
Som Theodor Kallifatides skriver: ”Vi kan inte dela in mänskligheten i sådana som har makt och rätt att kränka andra och sådana som får stå ut med det.”
Kallifatides menar att alla principer – även yttrandefriheten - bör underordnas principen om alla människors lika värde.
”Vi kan inte dela in mänskligheten i sådana som har makt och rätt att kränka andra och sådana som får stå ut med detta.”
Kanske var artikeln en reaktion på de två helsidor med abstrakt försvar för obegränsad yttrandefrihet, författade av respektive Lena Andersson och Heidi Avellan, som publicerades i DN och SDS lördagen 21/2.
Heidi Avellan angrep i sin artikel både Ann Heberleins uttalande i Agenda (15/2) att ”vi måste fundera på om det är värt det” (om t ex publicerandet av Mohammedkarikatyrer) och Åsa Linderborgs formulering i Aftonbladet (14/2): ”Jag är så trött på att dessa gränser alltid ska testas på muslimer.”
Heidi Avellans tillämpade tryckfrihetsideologi är enkel. Kritik mot judar och israeler ska censureras och angrepp på muslimer publiceras. Hon slutar sin virriga, men ideologiskt helgjutna, artikel så här: ”Men det är inget skäl att hos oss betrakta ordet som bara villkorligt frigivet. För att någon blir ledsen. Eller går bärsärkagång med automatvapen.”
Inte underligt att Kallifatides blev upprörd. Liksom Mats Svegfors.
Lena Anderssons artikel ”Den onödiga nödvändigheten” har förstås en helt annan logisk stringens. Problemet är att den bygger på den felaktiga tesen att de som förordar återhållsamhet gör det av skräck inför (det muslimska) våldet. Eller är tesen ett påstående? Ann Heberlein och Åsa Linderborg är fega.
Påståendet faller på sin orimlighet. I dagens liberala debattklimat krävs det mod att fokusera på hatet mot muslimer och diskutera yttrandefrihetens gränser. De som ändå gör det, gör det av hänsyn inför medmänniskorna, av kärlek, inte av skräck.
Som Theodor Kallifatides skriver: ”Vi kan inte dela in mänskligheten i sådana som har makt och rätt att kränka andra och sådana som får stå ut med det.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar