Jag gissar att allt fler av
Veckobladets läsare även håller sig med ETC, den nya och spännande
dagstidning (med separat helg-upplaga) som varje dag levererar helt
annat material än vad de borgerliga bladen erbjuder. Skillnaden är
häpnadsväckande.
Johan Ehrenberg har verkligen lyckats med sin lansering av ETC. Han är förvisso en duktig journalist. Han besökte Kuba för några år sedan, och skrev ett temanummer om sina intryck av Kuba som ett energimässigt hållbart samhälle. Visst hade han då rätt i att Kubas anseende var en schimär; det är ju mest bristen på energi och ekonomisk tillväxt som håller detta land med sin unikt välutbildade befolkning på en så låg konsumtionsnivå.
Nu tar Ehrenberg till storsläggan i Dagens ETC. I en ledare den 16 april ger han oss sin åsikt redan i titeln: ”Det kubanska misslyckandet”. Det finns inga som helst argument mot riktig frihet på Kuba, säger Ehrenberg, utan att precisera om friheten också handlar om att privatisera naturresurser, exploatera arbetskraft i en kapitalistisk ekonomi, eller upprätta privata medier inriktade på att underminera den statliga politiken. Hans angreppsvinkel är den mänskliga resurs av högt utbildade människor som kunde få den kubanska ekonomin att blomstra om ”kommunistpartiets förlamning av ekonomin” bröts.
Det grundläggande problemet med Ehrenbergs analys är att den aldrig diskuterar sambandet mellan ekonomi och politik. Kanske för att han då skulle tvingas ta ställning till diktaturerna Kina och Vietnam, där en marknadskapitalism som plundrar både miljö och människor bidrar till snabb höjning av mångas levnadsstandard.
Nog finns det andra skäl än bristande yttrandefrihet när en stor majoritet kubaner väljer att leva under sin regim framför att dra till demokratins förlovade hemland USA, när nu migrationslagarna sedan några år öppnat för det. De sk dissidenterna – Yoni Sanchez och andra – dök snabbt upp i Washington och Stockholm, oklart med vilken finansiering. Men någon nämnvärd avflyttning har det inte blivit.
Ehrenbergs recept – att öppna landet för full politisk demokrati – kan inte ske utan att även marknadskrafterna växer, privatiseringarna ökar, olikheterna mellan människor når europeiska
Johan Ehrenberg har verkligen lyckats med sin lansering av ETC. Han är förvisso en duktig journalist. Han besökte Kuba för några år sedan, och skrev ett temanummer om sina intryck av Kuba som ett energimässigt hållbart samhälle. Visst hade han då rätt i att Kubas anseende var en schimär; det är ju mest bristen på energi och ekonomisk tillväxt som håller detta land med sin unikt välutbildade befolkning på en så låg konsumtionsnivå.
Nu tar Ehrenberg till storsläggan i Dagens ETC. I en ledare den 16 april ger han oss sin åsikt redan i titeln: ”Det kubanska misslyckandet”. Det finns inga som helst argument mot riktig frihet på Kuba, säger Ehrenberg, utan att precisera om friheten också handlar om att privatisera naturresurser, exploatera arbetskraft i en kapitalistisk ekonomi, eller upprätta privata medier inriktade på att underminera den statliga politiken. Hans angreppsvinkel är den mänskliga resurs av högt utbildade människor som kunde få den kubanska ekonomin att blomstra om ”kommunistpartiets förlamning av ekonomin” bröts.
Det grundläggande problemet med Ehrenbergs analys är att den aldrig diskuterar sambandet mellan ekonomi och politik. Kanske för att han då skulle tvingas ta ställning till diktaturerna Kina och Vietnam, där en marknadskapitalism som plundrar både miljö och människor bidrar till snabb höjning av mångas levnadsstandard.
Nog finns det andra skäl än bristande yttrandefrihet när en stor majoritet kubaner väljer att leva under sin regim framför att dra till demokratins förlovade hemland USA, när nu migrationslagarna sedan några år öppnat för det. De sk dissidenterna – Yoni Sanchez och andra – dök snabbt upp i Washington och Stockholm, oklart med vilken finansiering. Men någon nämnvärd avflyttning har det inte blivit.
Ehrenbergs recept – att öppna landet för full politisk demokrati – kan inte ske utan att även marknadskrafterna växer, privatiseringarna ökar, olikheterna mellan människor når europeiska
(eller ännu högre) nivåer. Det är därför Raul Castro,
som svarar för en helt annan politik än sin storebror, nu leder en
reformpolitik som i bästa fall ska både frigöra den stora mänskliga
potential landet har, och hindra att Kuba snabbt amerikaniseras.
Ehrenberg menar att utan USA-hotet och blockaden skulle Kubas politiska ledning aldrig ha funnits kvar. Jag föredrar att vända på resonemanget: USA’s faktiska kontroll av Kuba fram till revolutionen, dess försök att återta kontrollen genom militär invasion, dess illegala blockad och dess nedsvärtning av Kuba i alla medier är en ständig bekräftelse på att Kubas integritet aldrig kommer att respekteras. ”Ursprunget till konflikten”, säger en kubansk läkare apropå dagens förhandlingar, ”ligger i den expansionism som USA byggdes på. Det handlar om två totalt motsatta uppfattningar om mänsklig samlevnad, djupt rotade i våra sinnen. Det självständiga Kuba beslöt på sin första dag 1868 att befria slavara. När USAs första 13 kolonier uppnådde självständighet gick det nästan hundra år och ett krig innan slaveriet formellt avskaffades. Vi måste, som Raul Castro sade, lära oss att umgås på ett civiliserat sätt, med dessa djupgående skillnader.”
Medan det socialistiska Sovjet och Östeuropa föll samman på inre motsättningar, medan de ”utopiska socialismerna” i södra Afrika etc. nu är dåligt fungerande demokratier (flerpartisystem), och Kina och Vietnam närmast är politiska diktaturer med kapitalistisk ekonomi, har Kuba levt vidare med de politiska målsättningarna intakta. Dagens planekonomi är på väg att uppluckras, den offentliga sektorn krymps, privata aktörer med anställda finns nu i flera sektorer.
För den som är allvarligt intresserad av möjligheten till en icke-kapitalistisk utveckling fri från den destruktiva nyliberala politik som slagit rot i demokratiska länder runtom i världen, finns idag enbart det kubanska experimentet att lära av. Hur det kommer att gå vet ju ingen, men USAs målsättning står kvar. Som Obama lär ha sagt: ”Dessa femtio år har visat att isolering inte har fungerat. Så det är dags att vi ändrar fokus…”
Fotnot: Intervju med Augustin Lage, chef för Kubas Centrum för molekylär immunologi, i Tidskriften Kuba 1/2015.
Ehrenberg menar att utan USA-hotet och blockaden skulle Kubas politiska ledning aldrig ha funnits kvar. Jag föredrar att vända på resonemanget: USA’s faktiska kontroll av Kuba fram till revolutionen, dess försök att återta kontrollen genom militär invasion, dess illegala blockad och dess nedsvärtning av Kuba i alla medier är en ständig bekräftelse på att Kubas integritet aldrig kommer att respekteras. ”Ursprunget till konflikten”, säger en kubansk läkare apropå dagens förhandlingar, ”ligger i den expansionism som USA byggdes på. Det handlar om två totalt motsatta uppfattningar om mänsklig samlevnad, djupt rotade i våra sinnen. Det självständiga Kuba beslöt på sin första dag 1868 att befria slavara. När USAs första 13 kolonier uppnådde självständighet gick det nästan hundra år och ett krig innan slaveriet formellt avskaffades. Vi måste, som Raul Castro sade, lära oss att umgås på ett civiliserat sätt, med dessa djupgående skillnader.”
Medan det socialistiska Sovjet och Östeuropa föll samman på inre motsättningar, medan de ”utopiska socialismerna” i södra Afrika etc. nu är dåligt fungerande demokratier (flerpartisystem), och Kina och Vietnam närmast är politiska diktaturer med kapitalistisk ekonomi, har Kuba levt vidare med de politiska målsättningarna intakta. Dagens planekonomi är på väg att uppluckras, den offentliga sektorn krymps, privata aktörer med anställda finns nu i flera sektorer.
För den som är allvarligt intresserad av möjligheten till en icke-kapitalistisk utveckling fri från den destruktiva nyliberala politik som slagit rot i demokratiska länder runtom i världen, finns idag enbart det kubanska experimentet att lära av. Hur det kommer att gå vet ju ingen, men USAs målsättning står kvar. Som Obama lär ha sagt: ”Dessa femtio år har visat att isolering inte har fungerat. Så det är dags att vi ändrar fokus…”
Fotnot: Intervju med Augustin Lage, chef för Kubas Centrum för molekylär immunologi, i Tidskriften Kuba 1/2015.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar