Amerikansk upprustning av Sten Henriksson

President Trump har nu framlagt ett första förslag till budget. Det innebär en ökning av USA:s försvarsanslag med cirka tio procent. Från kongressen har mycket riktigt framkommit ett förslag med en ökning om tjugo procent. Det är preliminära siffror och lite mindre blir det kanske. Men det handlar om kraftiga ökningar av USA:s försvarsmakt, den som sedan länge är totalt dominerande i världen.
 

 

En del av pengarna (trupperna, fartygen, flygplanen, raketerna etc) kommer med all säkerhet att hamna nära oss, säg i östra Polen, i de baltiska republikerna, i norra Norge, i Östersjöflottan etc.  Ibland finns det ju också nyheter om att Ryssland ökar sina trupper kring Östersjön, vilket brukar ge bekymrade kommentarer på svenska ledarsidor. Men jag har inte sett några kommentarer till USA:s  kommande uppbyggnad.

Alternativa hållningar
Sverige är numera under ledning av en socialdemokratiskt styrd regering på väg in i en sorts alliansförhållande med USA. Alltså borde vi få höra kommenterar till USA:s militära rustningar. Kommentarerna måste naturligtvis bli olika beroende på om man ser positivt eller negativt på Sveriges närmande till USA.
   Låt oss först sinta den positiva hållningen. Då bör vi hälsa USA:s upprustning med glädje. Då stärks ju vår egen förmåga att tillsammans med USA stå emot ett ryskt angrepp. Då kan vi få mer amerikanska trupper längs gränserna i öster, mer flyg och insatsstyrkor i Norge, mer amerikansk materiel i de förråd som kan förväntas på svensk mark.
   Om vi i stället ser den amerikanska upprustningen som negativ så får vi en mer tillspetsad situation i Östersjöområdet. Vårt grannland Ryssland kommer att se mer negativt på oss, och det dåliga politiska förhållandet till Ryssland riskerar att bli ännu sämre. Riskerna för oavsiktliga konfrontationer mellan blocken ökar ned den livligare militära aktiviteten.

   Jag tycker självklart att det är den negativa hållningen som är den rimliga. Det är och förblir obegripligt för mig vad vi har att vinna på en nationell chauvinistisk hållning mot Ryssland. Alla som på allvar har tänkt igenom Sveriges politik och geografiska läge har distanserat sig från det ständiga talet om hotet från Ryssland. Men det är Nato-entusiasterna som syns och hörs på pressens ledarsidor, i de halvofficiella kommentarerna i radio och TV. Det finns förvisso anledning att se med olust på Rysslands auktoritäre ledare och det korrumperade ryska samhället och det är klart att vi bör vara uppmärksamma på stormakten i vår närhet. Men måste Sverige vara det mest rysshetsande landet i Europa?  Hur kan S+Mp-regeringen tro sig ha ett väljarmandat för det?

Värnplikten
Vi är många inom vänstern som varmt hälsat en återupptagen värnplikt välkommen, Jag har själv stått på Mårtenstorget och talat för den. Men vad blev det av den? Enligt regeringen och försvarsministern: ett begränsat system för personalförsörjning till försvarsmakten. Vi som stod där och talade om hur viktigt det var att försvaret på nytt skulle vara folkligt förankrat och inte bestå av inhyrda knektar blev helt enkelt lurade. Fyratusen personer ska kallas in varje år, de flesta frivilliga, medan en årskull människor i Sverige är drygt 100,000 personer.13,000 ska mönstra och bland dem ska försvaret få välja ut de 4,000. Det positiva med värnplikten, likheten inför lagen, kontakten mellan samhällsklasser och regioner, inslaget av kollektivism och träning till enklare materiella omständigheter – av allt detta blev intet.  Nej försvaret ska bara skumma av den fysiska och psykiska gräddan. Vi är lurade igen.
   Nej ingen kan väl ha något emot att försvaret får något så när kompetent personal men tankarna om ett folkligt förankrat försvar kan vi lägga på hyllan. Vad dumt av regeringen att missa den här möjligheten att göra något bra av försvaret. Det skulle förstås bli dyrt att göra på något annat sätt. Men det trodde jag det var värt.
   Slutligen: det är svårt att låta bli att säga några ord om att unga borgerliga opponerar sig mot det lilla obligatoriska moment som finns kvar. Borde det ändå inte vara frivilligt tycker 18-åringarna? Den helt dominerande individualismen fortsätter alltså att skörda sina offer. Det är väl klart att man ska vara skyldig att i sista hand dö för sitt land om det behövs?