1996 kom Samuel P Huntingtons bok The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order.
Jag minns mycket intensivt Sara Lidmans förkastelsedom. Också andra recensenter tog skarpt avstånd från Huntingtons teser och uppfattade dem som rasistiska eller rentav nazistiska och i varje fall extrema.
Huntington konstaterar att det kalla kriget var en kamp mellan två modernistiska ideologier som slutade med Sovjetunionens sammanbrott. I stället kommer det som han kallar civilisationernas kamp.
Det farligaste hotet utgör den islamiska civilisationen som präglas av traditionalistiska vanor och avsky för den väg västvärlden valt. En svensk översättning av ”Civilisationernas kamp” kom tio år senare. Då var debattklimatet förändrat. Den skarpa kritiken lyste med sin frånvaro. Huntington försåg islamofobin med en vetenskaplig mask. Hans teser har blivit allmängods.
Skiftet var mycket märkbart i Lund. Åren före sekelskiftet kritiserades givetvis fortfarande nyliberalismen. Behovet av nya reformer i Sverige under trycket av den ekonomiska krisen framhölls. EU-inträdet ledde till häftiga diskussioner. Men mycket blev annorlunda. Fokuset på den anti-imperialistiska kampen försvagades. Den feministiska debatten förändrades. Kritiken av patriarkatet skärptes. Den muslimska hederskulturen angreps. Det ledde till konflikt med solidariteten med muslimska flyktingar. 1980-talets hiv-panik efterträddes av en stark rörelse för de homosexuellas rättigheter. Kritiken av islam beredde väg för ett allmänt angrepp på religionerna. Diskussionen om en ganska odefinierad rasism blev ofta lika häftig som oöverskådlig. Samtidigt var den stora IT-revolutionen på gång. Gunnar Sandin följde den noga och arbetade ett år på en översättning av ett omfattande verk om dess samhälleliga konsekvenser. Dessemellan skrev han skarpa inlägg i VB.
Samtidigt blev en sorts nyleninistiska strömningar allt mer märkbara inom V, kanske som en reaktion mot den individualistiska och alltmer oöverskådliga debatten. Nya medlemmar anknöt till den äldre tradition i partiet som vi trodde var överspelad. På den tiden var det en vanlig hobby att ”lajva” till exempel medeltid eller framtid. En del yngre partikamrater tycktes lajva 1917 års revolutionärer.
Det ledde till allt starkare motsättningar inte bara i Lund utan i hela Vänsterpartiet. Partilokalen blev för liten för mötena och de flyttades till Vårfruskolans matsal. Flera medlemmar från 1970-talet lämnade partiet, bland dem mina vänner Henning Kofoed och Sven-Bertil Persson.
Ojusta metoder började förekomma. Internationella utskottet hade överenskommit med socialdemokraterna att ge ekonomiskt stöd till ett oppositionsparti i Togo som skulle hålla kongress i Lund. En nytillsatt styrelse vägrade helt enkelt att anslå pengarna. Vi gjorde en snabb insamling bland partimedlemmarna och kunde hålla överenskommelsen.
Jag minns mycket intensivt Sara Lidmans förkastelsedom. Också andra recensenter tog skarpt avstånd från Huntingtons teser och uppfattade dem som rasistiska eller rentav nazistiska och i varje fall extrema.
Huntington konstaterar att det kalla kriget var en kamp mellan två modernistiska ideologier som slutade med Sovjetunionens sammanbrott. I stället kommer det som han kallar civilisationernas kamp.
Det farligaste hotet utgör den islamiska civilisationen som präglas av traditionalistiska vanor och avsky för den väg västvärlden valt. En svensk översättning av ”Civilisationernas kamp” kom tio år senare. Då var debattklimatet förändrat. Den skarpa kritiken lyste med sin frånvaro. Huntington försåg islamofobin med en vetenskaplig mask. Hans teser har blivit allmängods.
Skiftet var mycket märkbart i Lund. Åren före sekelskiftet kritiserades givetvis fortfarande nyliberalismen. Behovet av nya reformer i Sverige under trycket av den ekonomiska krisen framhölls. EU-inträdet ledde till häftiga diskussioner. Men mycket blev annorlunda. Fokuset på den anti-imperialistiska kampen försvagades. Den feministiska debatten förändrades. Kritiken av patriarkatet skärptes. Den muslimska hederskulturen angreps. Det ledde till konflikt med solidariteten med muslimska flyktingar. 1980-talets hiv-panik efterträddes av en stark rörelse för de homosexuellas rättigheter. Kritiken av islam beredde väg för ett allmänt angrepp på religionerna. Diskussionen om en ganska odefinierad rasism blev ofta lika häftig som oöverskådlig. Samtidigt var den stora IT-revolutionen på gång. Gunnar Sandin följde den noga och arbetade ett år på en översättning av ett omfattande verk om dess samhälleliga konsekvenser. Dessemellan skrev han skarpa inlägg i VB.
Samtidigt blev en sorts nyleninistiska strömningar allt mer märkbara inom V, kanske som en reaktion mot den individualistiska och alltmer oöverskådliga debatten. Nya medlemmar anknöt till den äldre tradition i partiet som vi trodde var överspelad. På den tiden var det en vanlig hobby att ”lajva” till exempel medeltid eller framtid. En del yngre partikamrater tycktes lajva 1917 års revolutionärer.
Det ledde till allt starkare motsättningar inte bara i Lund utan i hela Vänsterpartiet. Partilokalen blev för liten för mötena och de flyttades till Vårfruskolans matsal. Flera medlemmar från 1970-talet lämnade partiet, bland dem mina vänner Henning Kofoed och Sven-Bertil Persson.
Ojusta metoder började förekomma. Internationella utskottet hade överenskommit med socialdemokraterna att ge ekonomiskt stöd till ett oppositionsparti i Togo som skulle hålla kongress i Lund. En nytillsatt styrelse vägrade helt enkelt att anslå pengarna. Vi gjorde en snabb insamling bland partimedlemmarna och kunde hålla överenskommelsen.
I samband med årsmöten tillkallades medlemmar ut Ung Vänster för
att säkra majoriteter. Sådant hade aldrig tidigare tillämpats. Försök
gjordes att censurera debatten i Veckobladet, vilket heller aldrig
tidigare förekommit. Det kom senare att kulminera i att
lokalavdelningen helt enkelt gjorde sig av med tidningen.
Jag var närvarande en dag under partikongressen i Växjö och blev mycket oroad av språkbruket och de orealistiska föreställningar som hälsades med starka applåder.
Lars Ohly efterträdde Gudrun Schyman, vars partisekreterare han varit. Han fortsatte i själva verket hennes besinningsfulla politik men försökte lugna nyleninisterna genom att kalla sig kommunist, vilket ledde till skarp polemik mot partiet i alla media.
2001 attackerades World Trade Center. Jag hörde om den första attacken mot tornet i radio, satte på tv:n och såg den andra attacken i realtid. Det var en solig septemberdag. Jag minns känslan av tomhet och den långsamt växande insikten att allt var förändrat. Jag fick höra att somliga ungdomar i partiet jublat. Al Qaida var välbekant för mig efter flera attacker mot amerikanska anläggningar i länder kring Röda havet. Jag hade sett gruppens aktioner som uttryck för arabisk frustration.
George Bush förklarade War on Terror och krävde uppslutning från alla stater. Sverige anslöt sig entusiastiskt och Göran Persson höll ett känsloladdat tal. USA förberedde ett stort anfall mot Afghanistan.
Följande lördag skulle jag tala på ett appellmöte i Linero. Jag var mycket klar över vad jag skulle säga: att det var orimligt att förklara krig mot terror. Det skulle bara främja terror och utlösa terror från alla sidor. Jag skulle också framhålla att det var orimligt att angripa ett land för en liten terrorgrupps dåd. Jag visste att både Usama bin Laden och amerikanska specialförband deltagit i kriget mot de sovjetiska invasionstrupperna i Afghanistan på 1980-talet. Vi packade banderoller och högtalare i ett par bilar och körde till torget i Linero. Jag höll mitt tal för enstaka förbipasserande Linero-bor med konsumkassar. Det var ännu en solig septemberdag.
Ett par dagar senare kom militärkuppen i Eritrea.
Jag var närvarande en dag under partikongressen i Växjö och blev mycket oroad av språkbruket och de orealistiska föreställningar som hälsades med starka applåder.
Lars Ohly efterträdde Gudrun Schyman, vars partisekreterare han varit. Han fortsatte i själva verket hennes besinningsfulla politik men försökte lugna nyleninisterna genom att kalla sig kommunist, vilket ledde till skarp polemik mot partiet i alla media.
2001 attackerades World Trade Center. Jag hörde om den första attacken mot tornet i radio, satte på tv:n och såg den andra attacken i realtid. Det var en solig septemberdag. Jag minns känslan av tomhet och den långsamt växande insikten att allt var förändrat. Jag fick höra att somliga ungdomar i partiet jublat. Al Qaida var välbekant för mig efter flera attacker mot amerikanska anläggningar i länder kring Röda havet. Jag hade sett gruppens aktioner som uttryck för arabisk frustration.
George Bush förklarade War on Terror och krävde uppslutning från alla stater. Sverige anslöt sig entusiastiskt och Göran Persson höll ett känsloladdat tal. USA förberedde ett stort anfall mot Afghanistan.
Följande lördag skulle jag tala på ett appellmöte i Linero. Jag var mycket klar över vad jag skulle säga: att det var orimligt att förklara krig mot terror. Det skulle bara främja terror och utlösa terror från alla sidor. Jag skulle också framhålla att det var orimligt att angripa ett land för en liten terrorgrupps dåd. Jag visste att både Usama bin Laden och amerikanska specialförband deltagit i kriget mot de sovjetiska invasionstrupperna i Afghanistan på 1980-talet. Vi packade banderoller och högtalare i ett par bilar och körde till torget i Linero. Jag höll mitt tal för enstaka förbipasserande Linero-bor med konsumkassar. Det var ännu en solig septemberdag.
Ett par dagar senare kom militärkuppen i Eritrea.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar