66 år i skolan 63. Klostergårdens byalag 2001 – 14:2 av Den Gamle

Byalaget hade ingen fast lokal under Göte Bergströms tid utan sammanträdde där det råkade finnas plats. Någon gång var det Klostergårdens konditori efter avtal med den finska familj som på den tiden var innehavare. Träffpunkten vid Västanväg i kvarteret Vårvädersregnet var tills den blev nedlagd tillgänglig som alternativ mötesplats för byalaget, liksom för PRO och andra organisationer.  Helgeands församlingshem tillhandahöll senare flera år en fast mötesplats. Vi hade ett bra samarbete och fick till och med en egen nyckel. När Lunds kommun blev ägare till den lokal i Klostergårdens centrum som tidigare varit både polisstation och bank kunde vi disponera den på kvällstid. Den var utmärkt för offentliga möten som till exempel protestmötena mot skolpengen 2007. Nu har ett apotek etablerat sig där. Under de senaste åren har vi använt ABF-lokalen på Sunnanväg 14, dit också PRO har sökt sig. Klostergårdens nybyggda mötesplats blev visserligen ett utmärkt bibliotek men erbjuder inte någon lämplig möteslokal eftersom den övriga delen av byggnaden används för kommunens fritidsverksamhet. Bara under några få timmar mitt på dagen ett par gånger i veckan fungerar den som kommunstyrd träffpunkt för äldre. Det fria föreningslivet ryms inte där. Inte heller fungerar den som mötesplats för större möten. Då finns bara Klostergårdsskolans matsal att tillgå.

Vi såg till att byalaget blev en registrerad förening med organisationsnummer och beskattning osv. Marie Hegnelius med sin föreningsvana och breda förtrogenhet med föreningslivet i Lund blev vår sekreterare. Einar Hulting var under ett par år ordförande och blev sedan kassör. Tack vare vår webbmaster Jan Engvald fick vi möjlighet att dokumentera verksamheten och göra den tillgänglig för alla. Sök bara på Klostergårdens byalag. Dessförinnan hade vi visserligen samlat protokoll och urklipp i pärmar men pärmarna blev stående hos ordföranden. En del överlämnades till biblioteket som också samlade material på egen hand. Men sedan 15 år dokumenterar Jan Engvald hela vår verksamhet.

Åren omkring 2006 var Byalaget som mest aktivt. Vi arbetade för att begränsa utbyggnaden på fältet söder om Regnbågskvarteren mellan vattenverket och Sankt Lars genom namninsamlingar (vi fick in mer än 1500 namn), på medborgarmöten och vid flera kontakter med Tekniska nämnden. Vi fick gehör från de rödgröna partierna och flera socialdemokratiska fullmäktige som emellertid tvingades följa partilinjen när det slutgiltiga beslutet skulle fattas. Vi förlorade alltså, överklagade beslutet och förlorade igen.

   Nu ligger den tättbebyggda Källbystaden i engelsk stil där. Den har skapat en stor hårdgjord yta intill ån som lett till snabba översvämningar vid regn. Stadsdelen är ganska trevlig, men den sociala strukturen är helt annorlunda än i Klostergården. Det handlar om dyra bostadsrätter och ett fåtal hyreslägenheter, också de med höga hyror.
   Vi stödde ett förslag av Per Helander om att förena stadsparken med Höje å och flytta korpfotbollsplanerna. Vi planerade en djurpassage på en bro över södra Ringvägen.
   Vi yttrade oss om landskapsplanen för Höje å-området, deltog i planeringen inför Mötesplats Klostergården mitt emot Helgeandsgården och diskuterade planerna för utbyggnaden på Arena-området med ”glasmästaren”, Paulsson var visst namnet. Han var då fortfarande den entreprenör som skulle genomföra den.
   I samband med opinionsbildningen om planerna arrangerade vi flera vandringar i området.

Under de tio år som gått sedan dess har flera anslutit sig till byalaget, men alltjämt är det i stort sett samma kamrater som driver verksamheten. Byalaget har åldrats. Det märks inte minst på vandringarna. Flera av dem som deltagit i åratal förhindras nu av olika krämpor. Några har avlidit.
   Samtidigt accelererar utvecklingen i vårt närområde med fyrspåren, Klostergårdsstationen, den nya översiktsplanen och Källbystaden. Vi är förvisso fortfarande aktiva, men föreningslivet har förändrats de senare åren, färre har intresse och möjlighet att delta i möten och allt mer sker på nätet. Att bedriva namninsamlingar genom att gå och knacka dörr fungerar inte längre. Allt fler trappuppgångar är låsta.
   Det nya IT-samhället är praktiskt och underlättar på många sätt organisations- och opinionsverksamhet, men samtidigt har något förlorats när de personliga mötena blir färre. Personligheter kan vara besvärliga och diskussioner kan dra ut på tiden, man kan bli irriterad eller uttråkad – ändå ger de personliga mötena, med sina bekräftelser och konflikter, mer än de flyktiga nätkontakterna. Allt kan inte ske på nätet. Man måste finna en kombination av arbetsformerna.