Låt inte rädslan att göra fel urholka viljan att hjälp till av Staffan Lindberg

Socialdemokraternas utspel om skattelättnader och små men viktiga förbättringar för vanligt folks ekonomi har kommit som på ett löpande band. Statens goda finanser och möjligheter lyser som ett spöke i oppositionens och extremhögerns mörka nunor. ’Äventyrspolitik’ är vad de kalla det i brist på alternativ.

Men det räcker inte för att möta utmaningen 2018, åtminstone inte i Malmö. Där har kombinationen M+KD+SD möjligheten att nå majoritet i fullmäktige om C eller L går med dem. KD får då hjälp av kamrat 4 %.

S+MP+V når kanske bara ca 40 procent.

Så hur ska man tänka? Hur ser smittskyddet ut? Vaccinering brukar vara svaret, men vilket virus är det man ska skydda sig mot? Hur ser problembilden ut? Eller är det brist på en bärkraftig vision för det nya och mer komplexa samhället?

Tänk om man förstod hur viktiga småföretagarna är, idag en tredjedel av väljarna – hantverkare, handlare, tjänsteutövare och konsulter. För dem handlar det om försäkring, skador och pensioner. Vem utvecklar en vision för deras goda och egenupplysta välfärdssamhälle? Bra skola, hälsovård och fritid för barnen. Rättvisa villkor. Framtidstro. Detta är nyckeln i den valprocess som vi nu går till mötes. Eller ska de fångas in av missnöje och drömmen om att synas av Centern eller M eller SD.

Opinionen mot vinster i välfärden är negativ. Den är statistiskt signifikant. Men är den också socialt och politiskt signifikant? Troligen är denna opinion svagare än den ser ut i en tabell. Den kan försvagas av att det kan vara skillnad på vinst och vinst, som skillnaden mellan äpplen och päron. Då handlar det inte bara om vinstprocent och skatteflykt, vilket i alla fall måste regleras.

Att skolan gått åt fanders kan de allra flesta se. Här behövs en ”revolution” med åternationalisering. Grundskolan ska fostra alla till jämlika medborgare på lika villkor i ett sekulärt demokratiskt samhälle. I detta behövs en revolution med mänskligt ansikte där det finns plats för ideella pedagogiska alternativ, som Waldorf- eller Montessori-pedagogik för barn som har olika behov, men inte för sekteristiska friskolor eller för ”Geschäft”. 

Men hur är det med vården? Många har säkert bra och fungerande kooperativa eller privata vårdföretag för den egna hälsan eller lekinlärning för förskolebarn eller vården av gamla föräldrar. Här kan enkla regler för de kooperativa och privata vårdföretagen hålla ordning på verksamheterna. Vanvård verkar inte finnas bara på den ena sidan skranket.

Den kostnadskrävande tekniska vården av alla som behöver den går för det mesta inte alls med vinst och ska naturligtvis drivas av offentliga institutioner och bekostas av allmänna försäkringar. Den medicinskt tekniska utvecklingen går med rasande fart, men frukterna av detta måste fördelas lika mellan alla medborgare. Inget annat än offentligt drivna sjukhus kan garantera detta i framtiden.

Det är alltså viktigt att inse att den socialdemokratiska välfärdsstaten inte längre kan byggas bara på en offentlig sektor med rättvis behandling för alla och prioritering av behoven. Den offentliga vården behöver alla tänkbara förstärkningar från det civila samhället, familjer och privata utförare.

Statens hand är regelstyrd och byråkratisk. Det vet varje person som arbetat i den offentliga sektorn. Myndighetsutövningen i kommun, landsting och stat är tung och fyrkantig. De andra alternativen är mjukare och generösare. De kan komplettera och göra skillnad. De är snabbare i sin empati. Det vet var och en som har en gammal förälder att ta hand om. Snart är vi 70-åringar där själva.

Det goda välfärdssamhället med solidaritet och bistånd av alla för alla klarar sig inte utan våra personliga insatser.

Så visionen måste vara en humanistiskt grundad omsorg av nästan, där olika institutionella, kooperativa och personliga krafter samverkar.

Rädslan att göra fel får inte urholka viljan att göra gott.