Han var inte ensam om att ansluta sig
till VPK efter Vietnams seger över USA. Medlemsantalet i Lunds
lokalförening ökade drastiskt. Som många andra måste han nu markera mot
partiets demokratiska brister och beroendet av Sovjetunionen.
Han gick med i Lunds Antiimperialistiska utskott som riktade sig både mot amerikansk och rysk imperialism och sammanträdde varje vecka. Vid kongressen 1977 krävde Lund att partiet skulle anta det demokratiska manifest som Jörn Svensson tagit initiativet till.
Kongressen blev ett groteskt exempel på just det som det demokratiska manifestet riktade sig mot: en stor sovjetisk delegation tronade i Folkets hus i Stockholm och debatten om manifestet förvisades till en middagspaus. Försöken att blidka Sovjetunionen misslyckades. APK, Arbetarpartiet kommunisterna, bildades med sovjetiskt stöd.
I Lund ökade fokuseringen på demokrati. Som många andra påverkades han av den italienske ideologen Antonio Gramsci och studerade Peter Weiss Motståndets estetik. Han stödde Dubceks och andra tjeckoslovakers manifest Charta 77.
Antiimperialistiska utskottet sammanträdde regelbundet och bjöd in organisationer från Chile, Argentina, Uruguay, Nicaragua och Iran, diktaturerna i Grekland och Spanien och Södra Afrikagrupperna och Palestinagruppen. Utskottet medverkade till deras olika manifestationer.
Polen och den framväxande fackföreningsrörelsen Solidaritet intresserade honom. Han såg Andrzej Waidas filmer Marmormannen och Järnmannen. När den relativa demokratin i Polen krossades avbröt Lund symboliskt förbindelserna med Sovjetunionens kommunistiska parti och dess satellitpartier, inklusive det polska.
På Lunds universitet fanns många iranska studenter som stödde den växande oppositionen mot schahen som tvingades lämnade landet i början av året och överraskande efterträddes av den religiöse ledaren Khomeini. Den amerikanska ambassaden i Iran ockuperades vilket ledde till att den sittande amerikanske presidenten Jimmy Carter förlorade valet och efterträddes av den nyliberale Ronald Reagan.
1979 inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg och kärnkraftfrågan kom att dominera partiets och Sveriges politik de närmaste åren. Ett nytt progressivt parti bildades: Miljöpartiet. Rörelsen mot kärnkraft fick stor folklig anslutning och flera marscher mot Barsebäck genomfördes. Genom att inför kärnkraftomröstningen bilda linje två lyckades socialdemokraterna splittra majoriteten för Nej-linjen.
Han gick med i Lunds Antiimperialistiska utskott som riktade sig både mot amerikansk och rysk imperialism och sammanträdde varje vecka. Vid kongressen 1977 krävde Lund att partiet skulle anta det demokratiska manifest som Jörn Svensson tagit initiativet till.
Kongressen blev ett groteskt exempel på just det som det demokratiska manifestet riktade sig mot: en stor sovjetisk delegation tronade i Folkets hus i Stockholm och debatten om manifestet förvisades till en middagspaus. Försöken att blidka Sovjetunionen misslyckades. APK, Arbetarpartiet kommunisterna, bildades med sovjetiskt stöd.
I Lund ökade fokuseringen på demokrati. Som många andra påverkades han av den italienske ideologen Antonio Gramsci och studerade Peter Weiss Motståndets estetik. Han stödde Dubceks och andra tjeckoslovakers manifest Charta 77.
Antiimperialistiska utskottet sammanträdde regelbundet och bjöd in organisationer från Chile, Argentina, Uruguay, Nicaragua och Iran, diktaturerna i Grekland och Spanien och Södra Afrikagrupperna och Palestinagruppen. Utskottet medverkade till deras olika manifestationer.
Polen och den framväxande fackföreningsrörelsen Solidaritet intresserade honom. Han såg Andrzej Waidas filmer Marmormannen och Järnmannen. När den relativa demokratin i Polen krossades avbröt Lund symboliskt förbindelserna med Sovjetunionens kommunistiska parti och dess satellitpartier, inklusive det polska.
På Lunds universitet fanns många iranska studenter som stödde den växande oppositionen mot schahen som tvingades lämnade landet i början av året och överraskande efterträddes av den religiöse ledaren Khomeini. Den amerikanska ambassaden i Iran ockuperades vilket ledde till att den sittande amerikanske presidenten Jimmy Carter förlorade valet och efterträddes av den nyliberale Ronald Reagan.
1979 inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg och kärnkraftfrågan kom att dominera partiets och Sveriges politik de närmaste åren. Ett nytt progressivt parti bildades: Miljöpartiet. Rörelsen mot kärnkraft fick stor folklig anslutning och flera marscher mot Barsebäck genomfördes. Genom att inför kärnkraftomröstningen bilda linje två lyckades socialdemokraterna splittra majoriteten för Nej-linjen.
Presidenten Reagan startade krig mot
Iran genom sitt ombud Saddam Hussein. Kriget, som var mycket blodigt,
varade i åtta år. Olof Palme utsågs till FN-medlare.
Reagan inledde den kapprustning med Sovjetunionen som så
småningom knäckte dess ekonomi. Kärnvapen placerades ut i
Nato-länderna. Fredsrörelsen blev ett viktigt centrum för kampen mot
kärnvapen. Han deltog i en fredskongress i Paris.
En kärnvapenbestyckad rysk ubåt körde på grund i Karlskrona vilket blev utgångspunkt för en mångårig moderat ubåtskampanj mot verkliga och inbillade ubåtar som så småningom kom att göra Carl Bildt till partiledare.
Han välkomnade den nye ryske presidenten Gorbatjov och försöket till en ny sovjetisk politik definierad av begreppen glasnost, öppenhet, och perestrojka, förnyelse.
Palestiniernas befrielsekamp som inleddes sedan Israel ockuperat Palestina under sexdagarskriget var därefter ständigt en viktig fråga för Internationella utskottet. Solidariteten med palestinierna växte oavbrutet under 1980-talet. Som ett led i fredsansträngningarna bjöd Olof Palme in ledaren Yasser Arafat till Sverige. Det väckte ett extremistiskt motstånd från högern som bland annat tog sig uttryck i att Olof Palme, då statsminister, blev utbuad i Storkyrkan i Stockholm. Det oresonliga Palmehatet ledde till mordet i februari 1986.
Han hade följt Eritreas befrielsekamp mot Etiopien sedan mitten av 1962 då Eritrea annekterades av kejsar Haile Selassie. 1977 mördades kejsaren av Mengistu, en militär som utropade en kommunistisk republik och genomförde en blodig utrensning, den så kallade röda terrorn.
Kriget mot den eritreanska befrielserörelsen intensifierades med militärt stöd från Sovjetunionen. Han bildade en Eritreakommitté i Lund och skrev några artiklar om Eritrea i Ny Dag.
Eritreafrågan var kontroversiell i VPK eftersom partiet till en början stödde Mengistu. Partiledningen bekostade 1981 hans resa till Khartoum där han kontaktade ledningen för den eritreanska befrielserörelsen ELF och företrädare för den konkurrerande rörelsen EPLF. Tillsammans med Philip Gottlieb grundade han EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, och blev utgivare för Eritreanytt från år 1986. Som delegat besökte han följande år EPLF:s viktiga andra kongress och framförde bland annat en hälsning från Sveriges nye statsminister Ingvar Carlsson.
En kärnvapenbestyckad rysk ubåt körde på grund i Karlskrona vilket blev utgångspunkt för en mångårig moderat ubåtskampanj mot verkliga och inbillade ubåtar som så småningom kom att göra Carl Bildt till partiledare.
Han välkomnade den nye ryske presidenten Gorbatjov och försöket till en ny sovjetisk politik definierad av begreppen glasnost, öppenhet, och perestrojka, förnyelse.
Palestiniernas befrielsekamp som inleddes sedan Israel ockuperat Palestina under sexdagarskriget var därefter ständigt en viktig fråga för Internationella utskottet. Solidariteten med palestinierna växte oavbrutet under 1980-talet. Som ett led i fredsansträngningarna bjöd Olof Palme in ledaren Yasser Arafat till Sverige. Det väckte ett extremistiskt motstånd från högern som bland annat tog sig uttryck i att Olof Palme, då statsminister, blev utbuad i Storkyrkan i Stockholm. Det oresonliga Palmehatet ledde till mordet i februari 1986.
Han hade följt Eritreas befrielsekamp mot Etiopien sedan mitten av 1962 då Eritrea annekterades av kejsar Haile Selassie. 1977 mördades kejsaren av Mengistu, en militär som utropade en kommunistisk republik och genomförde en blodig utrensning, den så kallade röda terrorn.
Kriget mot den eritreanska befrielserörelsen intensifierades med militärt stöd från Sovjetunionen. Han bildade en Eritreakommitté i Lund och skrev några artiklar om Eritrea i Ny Dag.
Eritreafrågan var kontroversiell i VPK eftersom partiet till en början stödde Mengistu. Partiledningen bekostade 1981 hans resa till Khartoum där han kontaktade ledningen för den eritreanska befrielserörelsen ELF och företrädare för den konkurrerande rörelsen EPLF. Tillsammans med Philip Gottlieb grundade han EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, och blev utgivare för Eritreanytt från år 1986. Som delegat besökte han följande år EPLF:s viktiga andra kongress och framförde bland annat en hälsning från Sveriges nye statsminister Ingvar Carlsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar