Vision i vår tid av Staffan Lindberg

Fragmenteringen av vårt samhälle med fria individer och fria val har nått en punkt där det inte längre finns några starka normsändare. Ingenting är rätt och ingenting är fel längre. Det är bara jaget som gäller. Det saknas en moral som omfattas av de flesta och som ger vägledning om vad som är gott eller ont, bra sätt att leva eller dåliga. Hur skulle annars kvinnor stå så hjälplösa inför de sexuella övergreppen som de utsätts för?

Samtidigt är vi hela tiden drabbade av sociala jämförelser. Samhället blir mer ojämlikt med den nya nät- och kvartalskapitalismen som segregerar oss i olika klasser och skikt som har helt olika intressen. Alla nås av reklamen om det goda livet, men många har inte råd med det. Andra vältrar sig i den lyxkonsumtion som når de rika i alla länder.
 

 

I spiralen nedåt med stagnerande låga löner, arbetslöshet och socialbidragsberoende, nära till missbruk och kriminalitetens frestelser, spirar mer än en resignation, en förbittring och revanschstämning. För de drabbade är den är inte olikt situationen i 30-talets Europa och USA under den stora krisen och arbetslösheten. Men för de flesta är spiralen närmast osynlig och kan skyllas på individuella brister. ”Man har valt sitt liv”, heter det.

I 30-talets Europa gick fascismen fram som en ångvält över ett kuperat landskap. Även de liberala och konservativa medborgarna var drabbade i länder som Tyskland, där nederlaget, förnedringen och skuldbetalningen efter första världskriget skapad en i det närmaste "psykotisk" kulturell situation. Det stora och mäktiga kejsardömet slagit i spillror med en enorm längtan efter en "frälsare", en ny Bismarck. Med kommunisterna i krig mot socialdemokraterna låg fältet öppet för Hitler och 12 års diktatur och helvetiskt lidande.

Vi har formats i vår kultur av starka ideologiska krafter. Kyrkornas budskap om ömsesidigt bistånd, industrialismens starka disciplinering av arbetslivet, fackens sammanhållning av arbetarna och krav på mänskliga arbets- och levnadsvillkor, och folkrörelsernas kvinno-, bildnings- och nykterhetskamp. Tillsammans bildar dessa den moderna rörelsen för social demokrati och välfärd för alla. I de länder som inte blev fascistiska på 30-talet var det just denna sammanhållning som skapade en välfärdsstat genom en socialt organiserad ekonomi. Det gav en slags immunitet mot ondskans karisma.

Hur många är med i den rörelsen idag?

Leden vacklar, man kan i bästa fall se denna sociala demokrati i ideella föreningar och engagemang, i patientföreningar och i kvinnogrupper och kollektiv, små brokiga lapptäcken på det stora havet där det annars stormar och är kallt. De är bräckliga farkoster.

När högerpopulismen breder ut sig igen i nya kläder, finns en valhänt osäkerhet. Vad ska vi göra för att stoppa att denna tar över. När till och med rika medborgare börjar sympatisera och rösta på högerextrema rörelser är det fara på färde. När ordet ”ras” kan var på väg tillbaka inom olika grupperingar.

En slags folkhemschauvinism ligger hotande nära. Varför ska vi få lida för att andra lider av arbetslöshet och krig? Sänk skatterna åtminstone för de rika så att de blir solidariska igen hörs det från de etablerade högerkrafterna, men det är ingen bra medicin mot fattigdomen och dess förnedring.

Vi måste nu hitta tillbaka till en visionär social demokrati. En dröm och ett hopp om det goda samhället för alla. Solidaritet och gemenskap. Det är mycket som står på spel. Vi behöver en ny sammanhållning som lappar över bristen på solidaritet inom familj och släkter, som gör lokalsamhällen levande igen, som bär fram ett starkt normbildande budskap mitt i all miljöförstörande konsumtionshysteri.

Var ska vi börja? Där vi redan står, ungdomarnas spontana nätverk, i cirkeln, i facket, i föreningen, i grannskapet, i familjen, i skolan, på arbetsplatsen, i en hållbar konsumtion som modell. Vi behöver bli goda förebilder för varandra och vänner. Något annat finns inte.