Förintelsens minnesdag
uppmärksammades i lördagen den 27, kanske mer än andra år på grund av
de hatiska tendenser som är märkbara i Europa och Amerika.
Timothy Snyder har ägnat sitt liv åt att studera Förintelsen – och det som gjorde den möjlig. När Donald Trump valdes till president skrev Timothy Snyder stridsskriften Om tyranni. Den innehåller hans slutsatser om hur vi ska förhålla oss för att bekämpa dagens politiska hot mot människan och demokratin.
Teserna bygger på hans verk Den svarta jorden. Förintelsen som historia och varning,
som kom ut på svenska härom året. Det är en överväldigande bok.
I Prologen skriver Snyder bland annat: ”Vi förknippar med all rätt Förintelsen med den nazistiska ideologin men glömmer att många av mördarna inte var nazister eller ens tyskar. Vi tänker först på de tyska judarna, fastän nästan alla de judar som mördades i Förintelsen bodde utanför Tyskland. Vi tänker på koncentrationsläger, fastän långt ifrån alla de mördade judarna någonsin såg ett. Vi skyller på staten, fastän mord var möjligt enbart där statens institutioner slagits sönder.”
Snyder jämför Estland och Danmark.
Varken Danmark eller Estland hade en antisemitisk befolkning även om där fanns antisemitiska inslag.
Estland var i själva verket en fristad för judar före andra världskriget. Men landet utsattes för två ockupationer, först den sovjetiska i samband med Molotov-Ribbentrop-avtalet, och två år senare den nazistiska när Tyskland angrep Sovjetunionen.
Alla Estlands institutioner krossades. Ryssarna deporterade 10 000 ester, bland dem 450 judar. Under den tyska ockupationen avrättades 10 000 estniska medborgare, varav 963 judar. Samtliga dödades av ester, mest poliser i tysk tjänst.
Den tyska ockupationen av Danmark 1940 var mild. Tyskarna klargjorde att de respekterade Danmarks suveränitet. Kung Kristian stannade och de demokratiska valen hölls som vanligt. 6000 danskar tjänstgjorde i Waffen-SS, några i Viking-divisionen, tillsammans med ester.
Timothy Snyder har ägnat sitt liv åt att studera Förintelsen – och det som gjorde den möjlig. När Donald Trump valdes till president skrev Timothy Snyder stridsskriften Om tyranni. Den innehåller hans slutsatser om hur vi ska förhålla oss för att bekämpa dagens politiska hot mot människan och demokratin.
Teserna bygger på hans verk Den svarta jorden. Förintelsen som historia och varning,
som kom ut på svenska härom året. Det är en överväldigande bok. I Prologen skriver Snyder bland annat: ”Vi förknippar med all rätt Förintelsen med den nazistiska ideologin men glömmer att många av mördarna inte var nazister eller ens tyskar. Vi tänker först på de tyska judarna, fastän nästan alla de judar som mördades i Förintelsen bodde utanför Tyskland. Vi tänker på koncentrationsläger, fastän långt ifrån alla de mördade judarna någonsin såg ett. Vi skyller på staten, fastän mord var möjligt enbart där statens institutioner slagits sönder.”
Snyder jämför Estland och Danmark.
Varken Danmark eller Estland hade en antisemitisk befolkning även om där fanns antisemitiska inslag.
Estland var i själva verket en fristad för judar före andra världskriget. Men landet utsattes för två ockupationer, först den sovjetiska i samband med Molotov-Ribbentrop-avtalet, och två år senare den nazistiska när Tyskland angrep Sovjetunionen.
Alla Estlands institutioner krossades. Ryssarna deporterade 10 000 ester, bland dem 450 judar. Under den tyska ockupationen avrättades 10 000 estniska medborgare, varav 963 judar. Samtliga dödades av ester, mest poliser i tysk tjänst.
Den tyska ockupationen av Danmark 1940 var mild. Tyskarna klargjorde att de respekterade Danmarks suveränitet. Kung Kristian stannade och de demokratiska valen hölls som vanligt. 6000 danskar tjänstgjorde i Waffen-SS, några i Viking-divisionen, tillsammans med ester.
När den slutliga lösningen och deportationen till
förintelselägren skulle genomföras i Danmark vägrade regeringen att
deportera judar som var danska medborgare. Werner Best som var chef för
den tyska ockupationsmyndigheten insåg att i Danmark var en slutlig
lösning som genomfördes i den statslösa zonen i Östeuropa omöjlig.
Snyder skriver: ”I Köpenhamn ställdes han inför institutioner som hade avskaffats längre österut: en suverän stat, politiska partier med övertygelser och stöd, lokala civilsamhällen i olika former, en poliskår som inte kunde väntas samarbeta.
Den tyske överbefälhavaren gav order om att alla fartyg skulle tas in för reparation just den dag som valts för gripandet av judarna, den 2 oktober 1943. Han informerade ledande socialdemokratiska politiker om detta datum och de i sin tur informerade ledande judar.”
Den svenska regeringen informerade Berlin att Sverige var berett att ta emot alla Danmarks judar. Danskarna ordnade en civil flotta som skeppade deras judiska landsmän till Sverige.
Nazisterna grep 481 av de 6000 judar som var danska medborgare. Den danska regeringen intervenerade i Berlin på dessa medborgares vägnar. Några frigavs, resten sändes till Theresienstadt. Ingen enda dansk jude skickades till Auschwitz.
Det betydde inte att alla judar i Danmark överlevde. Danmark tog inte emot judiska flyktingar efter1935 och förvisade några till Tyskland. ”De som förvägrades statligt skydd delade ödet för judar som saknade statligt beskydd i Estland eller för den delen överallt: döden”, skriver Snyder (s. 262-268).
I hela nazi-väldet var förhöll det sig på liknande sätt. Där de ockuperade staterna tillåtits behålla någon grad av integritet, som exempelvis Frankrike och Nederländerna, räddades många tack vare tre faktorer: sitt medborgarskap, byråkratin och utrikespolitiken.
I själva Tyskland mördades långt färre judar än i de östliga länder där staterna och institutionerna förstörts. Ett exempel är Victor Klemperer. Tack vare att han var tysk medborgare med en ickejudisk hustru var han inte underkastad bestämmelserna om deportering och mord på tyska judar.
Snyder skriver: ”I Köpenhamn ställdes han inför institutioner som hade avskaffats längre österut: en suverän stat, politiska partier med övertygelser och stöd, lokala civilsamhällen i olika former, en poliskår som inte kunde väntas samarbeta.
Den tyske överbefälhavaren gav order om att alla fartyg skulle tas in för reparation just den dag som valts för gripandet av judarna, den 2 oktober 1943. Han informerade ledande socialdemokratiska politiker om detta datum och de i sin tur informerade ledande judar.”
Den svenska regeringen informerade Berlin att Sverige var berett att ta emot alla Danmarks judar. Danskarna ordnade en civil flotta som skeppade deras judiska landsmän till Sverige.
Nazisterna grep 481 av de 6000 judar som var danska medborgare. Den danska regeringen intervenerade i Berlin på dessa medborgares vägnar. Några frigavs, resten sändes till Theresienstadt. Ingen enda dansk jude skickades till Auschwitz.
Det betydde inte att alla judar i Danmark överlevde. Danmark tog inte emot judiska flyktingar efter1935 och förvisade några till Tyskland. ”De som förvägrades statligt skydd delade ödet för judar som saknade statligt beskydd i Estland eller för den delen överallt: döden”, skriver Snyder (s. 262-268).
I hela nazi-väldet var förhöll det sig på liknande sätt. Där de ockuperade staterna tillåtits behålla någon grad av integritet, som exempelvis Frankrike och Nederländerna, räddades många tack vare tre faktorer: sitt medborgarskap, byråkratin och utrikespolitiken.
I själva Tyskland mördades långt färre judar än i de östliga länder där staterna och institutionerna förstörts. Ett exempel är Victor Klemperer. Tack vare att han var tysk medborgare med en ickejudisk hustru var han inte underkastad bestämmelserna om deportering och mord på tyska judar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar