Friday for Future alla fredagar

 

Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget. 

Framgångsnekrofobi av NOAK

Man måste kämpa efter något skönare.
Det är mesigt att vara nöjd.
Gräset på andra sidan är säkert grönare.

Leva livet som en daglönare,
att inte känna utmaningens fröjd
för att få det lite skönare,

att inte sträva, som en drönare,
det är att ha stannat på sin höjd
och då blir inte livet grönare.

Ta för dig! Bli inte en be- och bönare!
Se till att vägen fram blir röjd!
På andra sidan livet är det nog skönare
och ovanför dig växer gräset grönare…

 Att botanisera i gamla VB ger ibland oväntade fynd. När jag letade efter Rolfs intervjun av Gunnar Sandin i nr 1995:38 hittade jag i samma nummer en dikt som jag tycker passar väl i ett nummer där VB minns Gunnar och hans gärning.

Om Gunnar Sandin av Göran Persson

Nu i veckan skulle Gunnar Sandin fyllt 80-år. Han gick bort 2012 men som den unika person han var så lever han starkt i mångas minne. Inte minst här i VB, den tidning som han tog initiativet till 1975.
   Gunnars ambition var att VB skulle bli en "riktig" prenumererad tidning. En riktig tidning kom varje dag eller åtminstonne 5 ggr/vecka. Dit nådde vi aldrig, när VB var som störst nådde vi halvvägs till den tidens gräns för att söka presstöd.
   VB:s utveckling blev en annan men att den fortfarande finns, nu inne på sin 46:e årgång är ett bevis på Gunnars kraft som inspirationskälla. Han var inte ensam förvisso, att vara en del av en kollektiv rörelse var själva livsluften för Gunnar och mitt i detta var han en mycket egensinnig och självständig person.
   I veckans nummer finns en artikel av Håkan Olsson som minner om Gunnars gärningar.

 

Det kan också vara på sin plats att påminna om Gunnar Sandins bibliografi som förtecknar alla de artiklar, böcker och översättningar som han gjorde genom åren. Där kan man också läsa den levnadsteckning som Sten Henriksson skrev där. Biografin förtecknar 1431 artiklar av Gunnar i Veckobladet. Samtliga dessa kan hittas under arkiv-rubrikerna ovan.
   En udda händelse, speciellt för honom själv, var att Gunnar 1995 utsågs till kulturpristagare i Lund av Sydsvenskan. I samband med detta gjorde Rolf Nilson en längr intervju med Gunnar i VB 1995:38 som också finns med i veckans nummer.
Göran Persson, red

PS Om man läser den artikel som Sydsvenskan skrev när Gunnar fyllde 70 så har han där en önskan inför sin 80-års dag: Att få åka spårvagn i Lund.
   Den kunde nästan gått i uppfyllelse, om han bara hade fått vara med några år till och kommunen rappat på så. Fast Gunnar hade förlåtit förseningen till i höst. Han skulle sagt att spårvagn föreslogs i Lund redan 1907 så ett halvår hit eller dit var inte mycket att bråka om.

Det största klimathotet

Det är inte det direkta förnekandet av klimatvetenskapen utan det faktum att många beslutsfattare som erkänner klimatkrisen agerar som om den inte existerade.
   I förra numret av VB gavs många exempel hämtade från den nyutgivna boken Upphettning. Där kallas sådant agerande responsförnekelse. Det jämförs med Orwells begrepp nyspråk: krig är fred.
   The Guardian (22/2) ger ännu ger ett flagrant exempel i artikeln As Nobel prize winners we demand Justin Trudeau stop The Teck Frontier Mine. Det handlar om en tjärsandsgruva. Bland undertecknarna finns tio nobelpristagare i kemi och litteraturpristagarna John Coetzee, Elfriede Jelinek och Alice Munro.
   Samma dag publicerades JP Morgan economists warn climate crisis is threat to human race. JP Morgan är världens största finansiär av fossila bränslen och har efter Paris-avtalets undertecknande satsat 75 biljoner dollar på de bolag som expanderar mest aggressivt i sektorer som fracking, arktisk olja och gas.
 

 

I rapporten konstaterar ekonomerna att om man fortsätter den ekonomiska politiken som tidigare kommer jorden hamna i en situation där den inte befunnit sig på flera miljoner år.
   De skriver att klimat-upphettningen är ”ett globalt marknadsmisslyckande som innebär att producenter och konsumenter av CO2-utsläpp inte betalar för de klimatskador som uppstår.”
   Sydsvenskan publicerade 25/2 en stor intervju med en av författarna till Upphettning, Kjell Vowles, under rubriken ”Därför förnekar vissa människor klimatkrisen”. Artikeln som skrivits av Daniel Rydén är upplysande och pedagogisk. En kategori av klimatförnekare som nog är vanligt förekommande i Lund är ”högutbildade äldre män som haft framgångsrika karriärer inom akademin eller industrin.”         

Får Vänskapens hus stanna i sina lokaler? av Gunnar Stensson

När min mor flyttade hit som pensionär 1972 tog hon snabbt kontakt med Ingrid Bern, en klok och god kvinna som drev Vänskapens hus som en sorts frivilligt socialt arbete. Under 1970- och 80-talen var jag ofta där med mina barn på sommarmarknader och andra evenemang. Senare höll jag då och då enkla föreläsningar om Vietnam och Eritrea, stadsplanering i Lund, svensk 1900-tals historia – Karin sjöng – med mera på lördagssamman-komsterna i de trevliga gammaldags lokalerna.
   Vänskapens hus utför ett viktigt arbete för människor som hamnat utanför andra sociala sammanhang. När Sankt Lars hade stängt 1995 återsåg vi i Vänskapens hus många människor, som vi kände från studiecirklar och kulturevenemang i Sankt Lars. I Vänskapens hus fanns trygghet och gemenskap. Jag är säker på att många människoliv räddades.
   Nu har byråkraterna upptäckt Vänskapens hus, liksom de tidigare upptäckt sjukhus och skolor. De har funnit mycket att förfäras över. Vänskapens hus stiftelse är ingen ”juridisk person”.  Ansökan att bli det hade undertecknats av fel personer och många papper saknades. Det var krångel med hyra och värme. Dessutom var huset brandfarligt. ”Det är väldigt märkligt, jag förväntar mig en förklaring”, säger servicenämndens ordförande Inger Tolsved Rosenkvist, L.
   När detta skrivs pågår fullmäktigemötet som ska besluta huruvida Vänskapens hus ska få vara kvar i lokalerna i framtiden.
   De aktiva i föreningen bävar. De har viktigare saker att göra än att underteckna blanketter och uppfinna juridiska personer.
   Ett enkelt förslag till fullmäktige är att ge en fingerfärdig programmerare i uppdrag att konstruera en digital juridisk person, en Artificiell Intelligens, som sköter de byråkratiska teknikaliteterna, ungefär med samma automatiska kompetens som de datorer som köper och säljer miljonbelopp på börsen, medan ägarna spelar golf.
   Så kan Vänskapens hus ostört fortsätta sin livsviktiga verksamhet medan AI tickar fram tabeller och fyller i formulär i ett hörn.
   Vänskapens hus är viktigare än miljonärernas golfbanor.

Förra veckan i riksdagen: Hemlig dataavläsning och välfärdspengarna av Hanna Gunnarsson

Den här veckan har riksdagen mötesfritt. Vi har några sådana veckor om året, oftast i samband med skolloven, för att framför allt ha möjlighet att göra längre resor (även om man såklart också kan använda veckorna till “semester”). När ni läser detta har jag precis avslutat en otroligt intressant resa till nordligaste Norge med försvarsutskottet. Jag åkte såklart tåg så långt det gick, till Bodö, men hem från Kirkenes flög jag. (Att åka tåg och buss genom Ryssland och Finland kändes inte som ett lockande alternativ…).
   Jag hann inte skriva rapport förra veckan så här kommer några ord om vad riksdagen beslutade då.
 

 

Först och främst fattade riksdagen formellt beslut om de 7,5 miljarderna i välfärdspengar, som V förhandlade fram med KD och M. Pengarna går ut till kommunerna, men är inte öronmärkta så det är nu upp till våra partikamrater i alla kommuner att styra pengarna så att de hamnar där de behövs mest (i skolan och äldreomsorgen, vanligtvis). Detta är mycket glädjande för Vänsterpartiet och en mycket stor vinst, även om vi vet att det absolut inte räcker för att täcka alla behov i välfärden. Debatten om välfärdspengarna finns här:


Under veckan debatterade och beslutade riksdagen om hemlig dataavläsning, att datorer, telefoner och annan teknisk utrustning ska kunna avlyssnas inte bara när det gäller ljud och tal utan när det gäller all data, som mejl och meddelanden. Beslutet säger att detta bara ska användas vid grov brottslighet, men Vänsterpartiet menar att det finns risk att fler än bara grova brottslingar utsätts och vi röstade därför, som enda parti (tillsammans med en enda miljöpartist!) emot förslaget. Debatten är väl värd att lyssna på:
   Under veckan har riksdagen också debatterat motioner om folkhälsa, jakt- och viltvård, skogspolitik, hyresrätter och alkohol- och drogpolitiken. Allt finns på riksdagens hemsida.

Hanna Gunnarsson (v) riksdagsledamot   

Gunnar Sandin 80 år? av Håkan Olsson

 

Veckobladets skapare och mångårige flitigt skrivande ”chefredaktör” – en titel han säkert hade skytt.

Gunnar är förvisso inte med oss för tillfället (som Sydsvenskans Jan Mårtensson plägade uttrycka saken), men Gunnars flitiga ande vilar ändå över oss på något sätt. Inte minst för VB, Röda Kapellet, Vänsterpartiet i Lund och mycket annat i tusenårsstaden.

Kanske skäl att stanna upp ett ögonblick och fundera över vad denne idoge och rikt utrustade man kan tänkas ha för betydelse för oss som finns kvar efter Gunnars för tidiga död 2012. Jag har inte svaret, men kanske går det att bygga en någorlunda heltäckande bild tillsammans? Gunnar berörde många människor och organisationer under sig flitiga liv.

Börjar med liten brasklapp: har månne Gunnar Sandin och hans gärning beskrivits här i VB på sistone? Frågan kommer sig dels av att jag nog inte läst VB sen papperstidningen upphörde, dels av att jag sen halvtannat decennium lever i Brösarps backar och inte följer Lundapolitiken mer än vad Sydsvenskan ger. I alltför magra doser.

Förutom 80-årsdagen den 25/2 så påmindes åtminstone jag om Gunnar och hans spännande liv av dragbilden i Sydsvenskan, den 26/2. Där syns en man stående på en polisbil under en hetsig demonstration mot värnplikts-inskrivningen i Lund 1968. Är det månne Gunnar?

Jag känner inte igen honom på bilden, men den närmast apokryfiska historien är ju att just Gunnar befann sig på en polisbil, hetsande massorna. Jag kände inte vår vän då, det dröjde till 1984, men jag har hört så många livfulla berättelser om ”värnpliktskravallerna” att jag undrar om det inte är Gunnar ändå. Han ser inte ut som den Gunnar jag lärde känna 16 år senare. Någon i läsekretsen borde ha besked!

Strunt i det, detta är en typisk detalj som vår vän inte skulle ha grävt ner sig i, han hade viktigare saker för sig. Som att arbeta oförtrutet för partiet, att skriva och redigera Veckobladet på papper, skapa och delvis leda VPK:s Blåsorkester (=Röda Kapellet), dito Skånska Jernbanekapellet, spela på sin tuba i desamma, forska och skriva artiklar och böcker om järnvägar, översätta politisk och teknisk skrift mellan de stora språken engelska, tyska, franska, italienska och i övrigt engagera sig i allsköns politiska och kulturella projekt i Lundatrakten.

Och leda tuffa vandringar i alla väder, plus en resa ut i Europa var sommar. Hårt arbete, strapatser och lustfylld avkoppling; det var Gunnar Sandin. Vandringarna var strapatsfyllda, men på kvällen kopplades det av med allt tänkbart gott avseende spis och lägel.

När det för länge sen kom ut en bok om decennier av utfärderna i VPK:s Vandringssektion under Gunnars färla, sammanfattade jag boken i en recension här i VB med motsatsorden ”sybaritisk asketism”.

Gunnar kom till Lund, från värmländska Hammarön, under det gamla universitetets och studentlivets sista tid. Såvitt jag förstår radikaliserades han snabbt, deltog i 60-talets snabba politisering, inte minst i Lund och partivalet var nog självklart.

Maken till partiarbetare får man leta efter. I valrörelser var Gunnar en egen plakatspikarpluton som satte upp VPK:s affischtavlor överallt. Så långt jag vet var han flitig på de flesta plan inom partiet, men ville inte sitta någon större nämnd.

Taxeringsnämnden i Dalby blev lagom tillhåll för hans ambitioner och där jagade han med illa dold förtjusning alla privatbilister som försökte hävda att de minsann hade så mycket tidsvinst vid jobbresor att de var berättigade till skatteavdrag. Han mätte själv upp de påstådda sträckorna och ”tidsvinsterna” och var allmänt besvärlig i att stäcka folks skattesänkarambitioner. Om dessa sina upplevelser skrev han i Veckobladet från den lätt genomskinliga orten ”Södra Vebarp”.

Gunnar var svuren fiende till privatbilismen och gjorde vad han kunde för att stoppa den. En gång lekamligen genom att hävda förgångsrätt vid övergångsställe på Bantorget i möte med bilist.

Ett antal månader på sjukhus och ett illa fungerande knä kostade det försöket honom.

Om Gunnars arbete i partiet och hans förhållande till partidisciplin och kamrater må andra berätta. Jag har fått för mig att han var allmänt besvärlig, men så engagerad och ärlig att partiet hade vissa besvär med att hantera engagemanget.

Jag tror jag håller där, med tanke på VB:s utrymme och läsarens kondition. Ber att gå återkomma med fler berättelser om denne märklige och mångbegåvade man som jag stolt törs kalla min vän.

Här finns så mycket att ösa ur: vänboken till Gunnars 50-årsdag 1990, hans konsekventa (nästan) livsstil, hans vänsällhet, våra samarbeten vad gäller musiken i Röda Kapellet och Jernbanekapellet, dito vad gäller järnvägsforskningen, Gunnars enorma vandrande över hela (hela!) Skåne, hans omutlighet, hans gravöl, hans tevetittande, skojiga anekdoter och de andra skärvor ur en stor människas liv som jag kan bidra med.
Och till vintern glunkas det om att spårvägsinvigningen också kopplas till en hyllning av Gunnar Sandin…
Håkan Olsson, Torparbron

Människor omformar jorden av Gunnar Stensson

”Mängden av sediment som flyttas av människor varje år beräknas till 57 miljoner ton. De överskrider nu de volymer som jorden flyttar av egen kraft. Resultatet kommer att bestå för all framtid”.
(Sverker Sörlin, Antropocen)

Platån vid korsningen mellan järnvägen och Höje å består av jordmassor som forslades hit på 1930-talet, när Källby reningsverk byggdes och den långa raden av dammar längs Höje å från järnvägen till Värpinge grävdes och cementerades. Bostäder, åkerjord och betesmarker schaktades bort.

   Hundratals arbetare måste under många år ha slitit här. Kanske var ett av projektets syften att minska arbetslösheten.  Hur såg den tidens grävmaskiner, traktorer och truckar ut?
   Täta moln drar fram i den hårda blåsten. Marken där jag står är mättad med regnvatten.  Vattenpölar blänker mellan taggiga nyponsnår. Några träd har aldrig slagit rot trots att 90 år har gått.
   Ett par hundra meter bakom mig finns den plats i järnvägsvallen där den långa tunneln under fyrspåren ska byggas, Genom tunneln ska vägen gå från Klostergården till Värpinge. Många lundabor vill stoppa den för att skydda naturområdet i Höjeå-dalen. 
   På andra sidan ån ser jag en låg vit byggnad. Det är Flackarps gamla skola, uppförd på 1840-talet. Flackarps tusenåriga kyrka revs när stambanan byggdes. Bortom åkrarna ser jag Hjärup där tre av mina barnbarn bor.
   Precis här ska en pumpstation byggas. Källby reningsverk ska läggas ner eftersom det inte längre klarar avloppsflödet från det växande Lund. Pumpstationen ska skicka kloakflödet vidare genom en väldig tunnel till Sjölunda nära Malmö hamn.
   Men pumpstationen och avloppstunneln kan inte tas i bruk förrän Sjölundaverket är färdigt. Det är ett stort projekt och fler kommuner än Malmö och Lund är inblandade. Inte ens beslutsprocess och kostnadsfördelning är ännu klara. Själva genomförandet kan komma att ta minst tio år, sannolikt betydligt mer. Först därefter kan Källby reningsverk rivas för att ge plats åt den nya stadsdelen Källby och naturområdet i Höjeå-dalen.

Jag fortsätter längs den slippriga stigen bort till stängslet som omger reningsverket, snubblar på en björnbärsreva och ramlar. Här är gott om björnbärsbuskar och här ska alltså vägen från tunneln gå. Sedan fortsätter jag ner till den första dammen och följer gångvägen mellan dammen och de drypande jordmassorna mot den höga järnvägsbron över Höje å.

   Bredvid bron ska en ny, minst lika stor bro ligga 2024. Stora schaktmassor kommer att behövas för banvallarna och mycket cement för själva brobygget. Det blir tunga transporter på Åkerlunds och Rausings väg norr om ån och Flackarps byväg i söder.
   Trafikverkets fyrspår närmar sig Höje å över åkrarna från Hjärup. När de passerat bron ska tunneln anläggas.
   Hur kommer det bli med vägen genom tunneln från Klostergården? Den kommer inte behövas förrän någon gång på 2030-talet, då Källby reningsverk eventuellt är borta.

Två gånger i februari har jag vandrat genom området med lundabor som säger nej till tunnelbygget för att de vill stoppa vägen som planeras över ängen mellan Källbymöllas odlingslotter och Klostertäppans kolonier. Det är en detaljjustering i den komplicerade kombinationen av Trafikverkets järnvägsplaner, det väldiga Sjölunda-projektet och Lunds storslagna Källbyplaner.
   Att fyrspåren kommer, behöver ingen tvivla på. De är bara ett par kilometer härifrån. Inom något decennium byggs Sjölunda-verket, inklusive pumpstationen i Källby. Sedan rivs Källby reningsverk och då blir det plats för stadsplanerarnas Källby.
   Kanske kan vi inte hindra att tunneln byggs. Men vi kan påverka hur den kommer att användas. Någon gång omkring 2050 kan den bli en svalkande underjordisk passage för barnvagnar och rollatorer mellan två varma naturområden längs Höje å och de fågelrika dammarna. Då har den globala upphettningen bromsats in – men förvisso inte upphört. Våra barnbarn kommer att veta.

"Att såna som jag kan få kulturpris!" – Samtal med Gunnar Sandin

Den spontana reaktionen på att Gunnar Sandin tillsammans med Anders Tornberg fått Lunds kulturpris var glad förvåning. Att han förtjänar priset enbart för sina insatser för VB tycker vi på red. är självklart, men han har gjort så mycket mer t ex en väl sammansatt, stimulerande och anarkistiskt genomförd regional kulturkonferens för hela Vänsterpartiet i våras och att Gunnar Sandin är känd men ändå okänd
i Lund framgick pinsamt tydligt när Skånska Dagbladet, säkert av välvilja, förväxlade den riktige Gunnar Sandin med "konstnären" Gunnar Sandin och tillskrev honom en utställning på Lunds konsthall för några år sedan. Följande samtal mellan Rolf L Nilson och Gunnar Sandin är inte heltäckande, men ett försök till presentation av kulturpristagarens kultursyn.

Rolf N. – Det är väl lämpligt att börja med Lund, som kulturstad. Du har följt utvecklingen i mer än 30 år nu.
Gunnar S. – Ja, det är ett problem. Man får lokala skygglappar, och jag har upptäckt för egen del hur svårt det är att ta sig från Lund och använda regionens kulturutbud. Jag tänket på det som händer i Malmö, Landskrona och Helsingborg. Det är inte fysiskt svårt. Förbindelserna är bra, men det är mentalt svårt.

Rolf N. – Själv var jag sugen på att höra Sjostakovitj stråkvartetter i Malmö konsthall. Lokalen är vacker, artisterna av världsklass, kort sagt en unik händelse, men bagatellartade hinder gjorde att jag blev hemma och bara läste om det i tidningarna i stället. Vad skall man göra åt sådant?
Gunnar S. – Det behövs attitydförändringar. Annars har jag inget bra svar. Men detta är något som kulturutredarna bör tänka på. Det är svårt att utveckla ett regionalt kulturliv. För egen del har det blivit besök på det Kongelige i Köpenhamn en gång, opera i Malmö också en gång samt en del annat.

Rolf N. – Men det kommer busslaster norrifrån just nu till Malmö för att se Kristina i Duvemåla och för något år sedan gick de norrut till Stockholm och Fantomen på operan?
Gunnar S. – Kanske måste det vara en tillräckligt fräck grej. Vi har ju båda erfarenheter av operatåget till Ystad, som fungerar. Men det behövs ändå en stabil grund i form av fasta goda kulturvanor. Jag tror att ett problem är att det kulturbärande skiktet inte har behov av att visa upp sig på samma sätt längre. De sociala ritualerna har förändrats. För övrigt hånade vi i vänstern borgerlighetens behov att synas i kulturella sammanhang. Nu tycker jag det är viktigare att man bygger en festlig foajé till stadsteatern i Lund än att man bygger om scenutrymmen. Se på Malmö stadsteaters fantastiska foajé!

Staden Lund
Rolf N. – Om vi skulle tala om kulturformer. Vad ligger dig själv varmast om hjärtat?
Gunnar S. – Det är nog traditionen och formen i byggandet och stadsplaneringen. Lunds arkitektur med Anselms sextiotal, men också hans senare saker, som byrålogen och humanisthuset De kommer att vinna med tiden. Den gamla simhallen, som Westman ritade var en pärla. Den hade grundläggande konstruktionsfel, som gjorde att den inte gick att rädda. Det framgår av Tage Erlanders memoarer att han var stolt över simhallen liksom över välfärdsamhället, som ju också hade grundläggande konstruktionsfel!
   När det gäller stadsplaneringen är det trist att Lund inte har några lyckade nya områden. Lund har inte legat framme på det området. Ta Norra Fäladen som exempel. Stan har saknat visionära stadsarkitekter och byggpolitiker. Och arkitekterna har inte deltagit i debatten. Det som har diskuterats har i stället varit bevarande. Jag gillar den nya urbanismen. Man kan ta Södra stationsområdet i Stockholm. Vi hade kunnat göra något liknande i Lund. Det är ju trevligt att bo centralt, men när man vill förnya och förtäta protesterar ofta de som redan bor där.

Rolf N. – Visst är det trevligt att bo centralt, men jag undrar över det här med stadsplanering. Vad exakt fascinerar dig?
Gunnar S. – Det är svårt att säga vad det är. Det är känslan av att man trivs och att det fungerar och är vackert. I Lund är vi i vänsten medansvariga till en slätstruken planering . Vi har just drivit bevarandefrågorna, med några viktiga undantag. Det har funnits idéer om Svenshögsvägen, Stora Södergatan och Trollebergsvägen, som stadsgator med affärer, krogar och liv. Det var Mårten Dunér och Tarscicio Bommarco som hade de tankarna.

Rolf N. – Du ägnar mycket tid åt musik. Vad betyder musiken för dig?
Gunnar S. – Ja, mycket tid för att vara musikhatare! Men jag skulle vilja säga några ord om en byggnad som jag gillar. Det är Folkparken ritad av Bengt Edman. Stilen brukar kallas "nybrutalism". Det är ett fint hus, vackert och det kan fungera bra. Det är en kulturell skandal i Lund att det legat för fäfot så länge och jag är glad för nystarten med Ystadoperan och Skåne Baletten.

Rolf N. – Men det har väl ändå gått på kryckor.
Gunnar S. – Ja, Folkparken kom till i en svacka mellan traditionell folkparkskultur och discokultur, som den inte var lämpad för. Men man skulle mycket väl kunnat hålla igång verksamhet. Konserter och arrangemang, som hamnade på Sparta kunde varit där. Jämför med den berömda kyrkan i Klippan, Lewerentz mästerverk. Det är inte mycket folk som besöker den. Men den finns och lever. Lewerentz är intressant, förresten. Jag fick upp ögonen för honom på mitt första sommarjobb på pappersbruket i Skoghall. Han ritade sodahuset där, som jag beundrade mycket.

Rolf N. – Men försöken med Ystadoperan och Skåne Baletten har väl ändå inte varit helt lyckade. Folk har haft svårt att hitta dit.
Gunnar S. – Parken har fallit i glömska, så den måste återupptäckas, men kunde de lära sig att hitta till Sparta, som också ligger avsides, så kan de lära sig att hitta till Parken.

Rolf N. – Om vi går tillbaka till musiken...
Gunnar S. – Jag är främst intresserad av musik, som agitationsmedel för att understryka ett verbalt budskap. Man kan säga att det är i linje med arbetarrörelse-, frälsnings-, nykterhets- och kvinnorörelsetraditionen.

Rolf N. – Du ger alltså inte mycket för musiken som sådan?

Gunnar S. – Det är trevligt med musik men det är för mycket musik nu. Den breder ut sig. Som du kanske minns varnade Ulf Teleman för att bilden breder ut sig på bekostnad av ordet. Det är detsamma med musiken. Problemet är att det tar utrymme och tid. Därmed tränger den undan annat. Det skapar t ex. problem för politiken och det är inte bra för musiken. Det behövs koncentration och överraskning. 

Rolf N. – Själv har jag slagits av tanken att om det inte är musiken i sig som konstart som är konservativ, så verkar åtminstone publiken vara det. Nittonhundratalsmusik upplevs som modern och svår trots att den är nästan ett hundra år gammal. Vi är med andra ord långt ifrån Arnold Schönbergs tanke att springpojkar och ungdomar på gatorna skulle vissla tolvtonsmusik i stället för schlagers.
Gunnar S. – Det är nog bara det att avantgardet hade fel som vanligt. Se på politiken. Det fanns överspända drag. Det blev inget Tatlins torn; ingen poesi a la Marinetti och ingen musik enligt Schönberg.

Rolf N. – Men det du säger motsägs av Röda Kapellets utveckling. Man kan ta namnbytet från Lunds Kommunistiska Blåsorkester, ett namn med agitatorisk klang och tydlighet. Röda Kapellet för tankarna till undergrävande verksamhet i det fördolda inte till spel med öppna kort. Men jag tänkte främst på utvecklingen av er repertoar. 30 november hörde jag kapellet i saluhallen spela en svit av Paul Hindemith. Den var inte färdigrepad, men det var spännande och ovant.
Gunnar S. – Den utvecklingen du talar om kommer inifrån, från orkesterns medlemmar. Det är inte många förutom jag, som står ut med att tuta agitationsmusik om och om igen. Det är utövarnas inre behov som styr, men det kan skapa en klyfta till publiken. Att spela konstig musik på Mårtenstorget är som att ställa upp en konstig skulptur.

Rolf N. – Du menar att det är något man skall göra men att det är ett äventyr?
Gunnar S. – Just därför!

Bygg en spexteater
Gunnar S. – Jag tycker att det är tråkigt med den klyfta som finns mellan studentkulturen i Lund och den övriga kulturen. Ta studentspexen som exempel. De har vitaliserats och är en levande form. Tidigare var det en angelägenhet för en liten grupp men nu är det många som skriver och agerar. Jag tycker att spexen borde spelas på stadsteatern i stället för de usla Lagerstålarna. Jag tror att det skulle stimulera och att formerna snabbt skulle överskridas i riktning mot musikal. Här kunde kommunen göra en insats. Min andra ide är egentligen Per Garthons gamla tanke att bredda karnevalerna så att de blir en angelägenhet för hela Lunds befolkning. Lundaborna kunde ha egna vagnar i karnevalståget. Lund har två av landets bästa studentorkestrar, Bleckhornen och Alte Kamereren. Varför ser man dem inte på kulturnatten i kommunens arrangemang.? När jag ändå är på gång vill jag påminna om vad Rabert Berg skrev i VB för några år sedan. Att man skulle se Kulturen, som ett mönster för kulturen. Där används medlemmarnas engagemang på ett bra sätt. Som gratis arbetskraft. Det är av ekonomisk betydelse. M också som en fast krets av besökare och ambassadörer. Teaterföreningen har fått en bra start och är något i den riktning, som Rabert efterlyste. Jag är för egen del med i stadsbibliotekets vänner.

Rolf N. – Konsthallen har också en vänförening. Men du väcker mitt dåliga samvete. Jag har varit med i Aura och är på gång in igen. Annars har det varit lättare att gå med i Louisianaklubben än i något på hemmaplan. Kanske beror det på att jag sedan gymnasietiden i Helsingborg har ett personligt förhållande till Louisiana, miljön och dess samlingar.
Gunnar S. –  Lund behöver kulturella arkitektoniska monument. Det behövs en klassisk stadsteater för teater och spex. I kvarteret Galten skulle inte vara illa!

Bildkonsten
Rolf N. – Vi har bara berört bilder en passant. Du sa något om att det är för mycket bilder och att bilderna är ett hot.
Gunnar S. – Jag vet att vi har olika syn på detta. Bildkonsten är inget problem. Det är bilder i media och teve, som dominerar. Där är jag auktoritär. Jag vill att man skall ta bort bilder! Jag är för etableringskontroll och censur. Att legitimera teve med en lokalkanal som TV-Lund är skadligt, för att inte tala om sändningar från kommunfullmäktige.

Rolf N. – Har du följt TV-Lunds utveckling. Jag tycker att den blivit riktigt bra, snabb och lokal.
Gunnar S. – Nej, givetvis inte. Jag vägrar titta av princip. Man skall vara på fullmäktige och lyssna. Det är för övrigt det klassiska med demokratin. Man deltar genom att vara där. Annars blir det bara en bild- och ljudtapet. De drar sina sladdar och fick t ex regissera hela Agenda 21- presskonferensen. Det blir då vad Göran Therborn och andra kallar imaginär politik, i ordets båda betydelser. Förlängningen är Berlusconi. Kan man inte hindra den utvecklingen får man ta till underhuggarnas klassiska grepp: Att förlöjliga och ge folk dåligt samvete.

Rolf N. – Har vi missat något?
Gunnar S. – Eftersom allt är kultur har vi säkert missat mycket.

Rolf N. – Menar du att du ser kulturen på samma sätt som Göran Palm? Att kultur är odling? Potatis, morötter och sådant?
Gunnar S. – Nej, jag är motståndare till ett utslätat kulturbegrepp och att sådana som jag blir kulturpristagare. Jag skulle mycket hellre blivit "politikpristagare"! 

Friday for Future alla fredagar

 

Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget. 

Promenad vid Klostergården

På grund av intresse: Extra söndagsvandring.
Stopp för vägen och tunneln i Sunnanvägs förlängning?

Den 4 februari beslöt kommunstyrelsen bygga en  tunnel under spåren för bussar, cyklister och gående och en vägförbindelse dit i Sunnanvägs förlängning. Vägen kommer att gå tvärs igenom grönområdet mellan Klostertäppan och Källbymöllas odlingslotter. Beslutet var inte enhälligt. MP, V och F! säger nej.
   Vi ska se efter exakt var den föreslagna vägen ska gå och var tunneln ska ligga. Dessutom ska vi se platsen där ett nytt pumphus ska byggas för att skicka avloppsvattnet  från Lund till Sjölundaverket.
Vi samlas på kyrktorget söndagen den 23 februari klockan 14.

Lokal ekonomi för ökad hållbarhet och resiliens

 

resiliens = förmåga till återhämtning eller motstå störningar

Föredrag av Alf Hornborg, professor vid Avdelningen för Humanekologi vid Lunds Universitet. Alf har i forskningsprojekt under lång tid drivit publicerat böcker och artiklar kring ämnet lokal ekonomi. Exempelvis boken Myten om maskinen som beskriver dagens teknikutveckling som skapar globalt ojämna resursflöden. För att uppnå global miljörättvisa krävs bland annat en förändring som möjliggör uppdelning på en lokal och en global utbytessfär.
   Årets första miljöseminariet blir den 25:e februari kl 19
Seminariet hålls i ABF:s lokal, adress Kiliansgatan 9
Läs mer »

Bevara ängsmarken i Klostergården! Stoppa tunneln söder om Klostergårdsstationen!

Den 4 februari beslöt kommunstyrelsens majoritet att godkänna avtalet med Trafikverket om fyrspåren och Klostergårdsstationen. I avtalet ingår att söder om Klostergårdsstationen bygga en tunnel under järnvägen för bussar, cyklister och gående. Avtalet gäller bara själva tunneln.
   Syftet med tunneln är enligt kommunens detaljplan att senare anlägga en asfalterad väg tvärs över ängen mellan Källbymöllas odlingslotter och koloniområdet Klostertäppan. Ängen, som omges av hasselsnår, plommonträd, lind och avenbok, är rik på blommande gräs och örter. Om sommaren är den full av bin, humlor och fjärilar, liksom harar och kaniner. Vid långvariga regnperioder absorberar den porösa jorden mycket vatten. Närbelägna koloniområdet Klostertäppan är just nu drabbat av översvämning.
   Vägen kommer också korsa det populära gröna stråket mellan Lunds centrum och Höjeådalen där många unga och äldre lundabor dagligen promenerar, cyklar eller springer.
   Minst 28,3 miljoner kostar det Lunds kommun att bygga tunneln. 28,3 miljoner! Det är pengar som nu skulle göra större nytta i skola, vård och äldreomsorg.
   Det är kommunfullmäktige som slutligen avgör frågan om tunnelbygget, inte kommunstyrelsen.
Många ledamöter ur alla partier i fullmäktige vill, liksom väljarna, odlarna och Klostergårdsborna, bevara det för miljön så viktiga grönområdet och skydda det från hårdgjorda vägar och trafikbuller.

Vi uppmanar våra demokratiskt valda representanter i kommunfullmäktige att lyfta ut punkten om tunnelbygget söder om Klostergårdsstationen ur avtalet med Trafikverket! Stoppa tunnelbygget!

Jan Engvald, Lars Nilsson, Bertil Johansson, Gunnar Stensson, Carin Hallberg, Annika Stenström, Ann-Britt Hansson, Marie Hegnelius

Recension av Everts damer av Ann Schlyter

På Stenkrossen spelade i helgen Teater Trots föreställningen Everts damer.

Teater Trots består enbart av kvinnor i mogen ålder. De som deltog i föreställningen var amatörer mellan 66 och 87 år. I den fullsatta salongen var det ett fåtal yngre kvinnor och ett fåtal män. Vår generation är väl förtrogen med Evert Taubes visor och vi minns Carmencita, Rosa, Pepita och de andra omsjungna kvinnorna. Pjäsen svarar på frågan: Vad hände med dem? Inte så bra för alla, men ändå rätt bra.
   Det är starka kvinnor som träder fram och berättar och kören sjunger fantastiskt fint. Jag har två kritiska kommentarer. Först var det Carmencitas öde. Jag väntade hela tiden på min favorit bland Taubes visor, Tango i Nizza. Sången då Carmencita återser sin vän efter flera årtionden. Och i Taubes version var hon inte frälst som i pjäsen. Den andra var tangodansen. En enda lektion hade räckt för att kunna ta några steg i argentinsk tango istället för att stolpa omkring i finsk. Men totalt sett var det en härlig föreställning och jag njöt av denna mogna livsglädje. Föreställningen ges igen nu på fredag, lördag och söndag.

Insändare av Nilla Bolding

Bra med en solig dag utan blåst när jag efter Fridays For Future i fredags ska vägra finansiera Lunds kommuns dåliga ekonomi. Somliga som inte orkar ta sig till Skiffervägen 50 kommer att betala 65 kronor i månaden, kanske resten av sitt liv, för en toalettförhöjning eller ett greppverktyg. Jag slipper undan, för rollatorn rymdes på min moppe (=elrullstol).
   Märklig upplevelse att komma dit. Där på bakgården ligger en hög med toalettringar som ingen kan få mig att tro kommer att användas igen, och fullt med rollatorer, som möjligtvis kan återanvändas. Mina associationer går till början av nazisternas utrotningspolitik. Den startade med funktionsnedsatta. Det måste ha blivit många av den tidens hjälpmedel över då också, på bakgårdarna....
Nilla Bolding, MS-sjuk.

Kulspel, ojämlikhet och flugpapper av Gunnar Stensson

På vårkanten börjar kulspelssäsongen. En vårafton på 1940-talet spelade jag kula på gamla brandkårsplatsen i centrala Växjö. Jag vann så många kulor att jag fick råd att köpa en biobiljett när jag sålt dem.
   Sten Selander spelade också kula. Så här lyder första strofen i hans kända dikt Vi spelade kula:

Vi spelade kula en sommardag
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade femti, han hade väl fem.
Vi spelte och han förlorade dem.

Läs gärna hela dikten på nätet.

Per Molander citerar den i sin bok Ojämlikhetens anatomi om hur ojämlikheten växer i ett marknadsstyrt samhälle. Boken är översatt till engelska, tyska och koreanska. Per Molander är inte vem som helst. Han är ordförande i den pågående Jämlikhetskommissionen.
   Den sydkoreanska filmen Parasit skildrar ett ojämlikt samhälle som både Per Molander och Sten Selander skulle känna igen, trots tidsavståndet mellan dem (Molander har chansen att se den).

”Sabuni borde hjälpa Löfven ur klistret” är rubriken på en ledare i Sydsvenskan 20/2 undertecknad av Henrik Bredberg. Och visst är Löfven illa ute när han steg för steg tvingas förverkliga det ojämlika samhälle som 73-punktsöverenskommelsens punkter syftar till. Liberalerna står helhjärtat bakom några av de värsta. Så hamnade de också under riksdagsspärren även i Novus senaste opinionsundersökning.
   I ledaren citeras Sabunis tal om jämlikhet på partiets landsmöte 16 november. Det är fullt av vackra ord. Bredberg vill att Sabuni ställer upp ”på jämlikhetens sida” och på så sätt ”hjälper Löfven ur klistret”. Det handlar kanske mest om att hjälpa regeringspartierna och framför allt Liberalerna ur klistret.
   Men Sabunis tal slutar så här: ”Problemet är inte att för många lever i rikedom, utan att för många lever i fattigdom.”
   Därmed bekräftar hon att Liberalerna surrar i ojämlikhetens klister. Tyvärr sitter Löfven också fast.

Ojämlikheten ökar i Sverige. Redan 2010 ökade de fem procenten rikaste sin andel med 3 procentenheter och sedan dess har ojämlikheten ökat ytterligare. Det är en förskjutning av den ekonomiska makten från medelklassen mot de översta procenten. Slopandet av värnskatten och den planerade ökningen av rutavdraget förstärker trenden.
   Henrik Bredberg borde se Parasit och kanske också läsa Ojämlikhetens anatomi.
   Hur liberalerna ska komma ur klistret är svårt att se, även om surret på flugpapperet ökar. Vi får hoppas att Löfven kommer loss.

Lönsamt med massor av massor i Flyinge av Ulf Nymark

Ett märkligt projekt håller nu på att förverkligas i Flyinge, vilket bland annat Sydsvenskan rapporterat om (6 februari). I en hage fylls nu på med 200 000 ton schaktmassor för att skapa en ridstig på en vall som bitvis är 2,5 meter hög och 6 meter bred på topp, dvs. avsevärt bredare vid basen. Så här ser i korthet bakgrunden ut:
 

 

Marklov utan uppgift om mängden schaktmassor
I februari 2018 beviljar Stadsbyggnadskontoret, SBK, marklov för ”ändrad marknivå” för en ridstig på en vall i en hage i Flyinge. Av själva beslutet framgår inget om vallens höjd och bredd. Höjd och bredd finns med i ansökan från företagaren, men alltså inte i beslutet. Inte heller framgår dessa uppgifter av de tre ritningar som åtföljer beslutet. Ritningarna saknar skalangivelse och kan nog inte i egentlig mening kallas ritningar. Uppgift om mängden schaktmassor som ska tippas i hagen finns varken i ansökan eller i beslutet om marklov.

Anorektisk information till grannarna
SBK:s information till berörda grannar innehåller inga som helst uppgifter om vad det egentligen handlar om. Där står bara att beslutet gäller ändrad marknivå. Hänvisning sker till det bristfälliga ritningsunderlag som finns på SBK, men som alltså inte finns med i informationsbrevet. Informationen saknar helt uppgift om mängden schaktmassor eller vallens omfattning.

Miljöförvaltningen ger klartecken – trots ifrågasättande från Länsstyrelsen
Miljöförvaltningen vänder sig efter företagarens anmälan om ”användningen av avfall för anläggningsändamål” till Länsstyrelsen för yttrande. Det är i denna anmälan som mängden avfall anges för första gången i kommunikationen med Lunds kommun, alltså 200 000 ton. Länsstyrelsen ifrågasätter mängden schaktmassor och anser att det hela handlar om ”bortskaffning av avfall”, vilket inte är tillåtet under aktuella förutsättningar.
   I maj 2018 ger Miljöförvaltningen klartecken för anläggningen av jordvallen, trots Länsstyrelsens ifrågasättande.

Varför så mycket schaktmassor?

Grannarna till hagen i Flyinge protesterar mot lastbilstransporter och mängden schaktmassor. De oroas också för att allmänrättslig mark ska privatiseras.
Grannar och bybor undrar över varför ridstigen måste ligga så högt, på 2,5 meters höjd. Ingen förklaring har såvitt jag kunnat utröna getts från entreprenören. En kan måhända tolka företagarens planer på ett bygga bostäder inne i vallen som en möjlig förklaring. (Sydsvenskanartikeln 6 feb.)
   Bostäder i detta område förutsätter detaljplaneläggning och kommunens planering för området innefattar inte bostäder, tvärtom föreskriver områdesbestämmelserna stor restriktivitet med bostäder här. Ingen ansökan om detaljplaneläggning har heller (10 februari) inkommit till kommunen.

Lönsamt ta emot schaktmassor
Oavsett hur det går med bostadsbyggandet i jordvallen kan det ändå projektet bli en lönsam affär för företagaren. Ersättningsnivån i det aktuella projektet är för mej okänd. Med utgångspunkt från den ersättning Lunds kommun får för att ta emot schaktmassor – varierande mellan 32 kr/ton och 100 kr/ton kan en uppskattning göras. Räknar en bara på det lägre beloppet, 32 kr/ton, inbringar schaktmassorna i hagen i Flyinge, en nätt slant på drygt 6 miljoner kr. Och, ja, vid högre belopp per ton kan ni själva räkna ut totalsumman.
   Alltså: ju mera schaktmassor, desto större intäkter. Men som företagaren tycks vilja ha sagt i den i inledningsvis nämnda Sydsvenskanartikeln: det är ju inte kriminellt att tjäna pengar …

MP initiativ i fullmäktige
MPs fullmäktigeledamot och representant i Miljönämnden, Ewa Björnberg, har reagerat på de oklarheter som råder kring projektet och i dagarna lämnat in en fråga i fullmäktige till Miljönämndens ordförande. Frågan som Ewa ställer är helt enkelt om ordföranden är beredd att stoppa dumpningen av schaktmassor ”i avvaktan på att konsekvenserna för naturmiljön samt möjligheten att minska mängden tillförda massor utreds”. Svar kommer förhoppningsvis vid fullmäktigesammanträdet den 27 februari.
 

Framtidsvision hos byggnadsnämnden 

Det goda som jag vill, gör jag icke – Det onda som jag inte vill, gör jag av Gunnar Stensson

260 miljoner barns liv hotas av svält, vattenbrist, hetta och naturkatastrofer på grund av klimatkrisen. Det är en kort notis i nyheterna idag på morgonen. Nästa notis. En miljon flyktingar, män, kvinnor och barn, trängs i Idlib i trånga tält, snö, regn och blåst, medan syriska och turkiska trupper tränger fram och två sjukhus har bombats av ryskt flyg.
   Klimatkatastrofens sociala och politiska konsekvenser är den bakomliggande orsaken.
   I dagens nyhetsflöde följer senare ett resonemang om hur Sverige ska kunna hjälpa till att begränsa den illegala flyktingströmmen till Grekland, Italien och Spanien.
   I Lindvall, Vowles och Hultmans bok Upphettning kallas detta beteende responsförnekelse. Vi vet, men agerar som om vi inte visste. Den banala ondskan.

I Parisavtalet 2016 enades undertecknarna om att begränsa upphettningen till 1,5 grader.

 

Kanadas premiärminister James Trudeau skrev under fördraget. Sedan utlyste han klimatnödläge. Någon vecka senare godkände regeringen bygget av Trans Mountain som gjorde det möjligt att frakta tre gånger så mycket av den olja som utvinns ur tjärsanden i Alberta.
   Angela Merkel  kallades Klimatkanslern. Hon agerade i EU för att förhindra att EU satte ambitiösa utsläppsmål för bilindustrin.
   Barack Obama skrev under Parisavtalet. Sedan gav han energigiganten Shell tillstånd att borra efter olja i Norra Ishavet.
   Xi Jinping skrev under och sa att Kina skulle ta på sig ledartröjan i klimatarbetet. Men Kina har blivit världens största investerare i kolkraft, särskilt i länder som berörs av den nya Sidenvägen som Pakistan, Bangladesh, Indonesien, länder i Afrika och på Balkan.
 

Sverige lovade att förverkliga Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Två månader senare sa Anders Wijkman, ordförande i miljöberedningen: ”Jag skulle beteckna 1,5 grader som en from önskan men jag tror vi ska inrikta oss på 2 grader”.
   Annie Lööf hävdar att om vi ställer om bränslet kan vi flyga mer, trots att all forskning visar att det inte finns några tekniska lösningar som möjliggör flygets expansion om vi ska begränsa upphettningen till under två grader.
   Mikael Damberg invigde bygget av en ny flygplats i Sälen som regeringen satsat en halv miljard kronor på. Han såg inga problem med att göra det samtidigt som flyget måste minska.
   Regeringen tänker höja rut-avdraget trots att den ekonomiska maktförskjutningen mot de översta procenten påverkar de totala konsumtionsmönstren i klimatfientlig riktning mot lyxartiklar som dyra suvar, semestrar, restaurangbesök och smycken. Det innebär att producenterna inriktar sig på den sortens varor.
   Riksdagen har villkorat Sveriges nya klimatlag med att utsläppsminskningarna måste vara förenliga med ekonomisk tillväxt.
 

 

Vi ser ofta exempel på motsvarande responsförnekelse i lokalpolitiken i Lund. Trots att alla vet att vi måste minska antalet bilar planerar politikerna en breddning av E22 som kommer att leda till en ökning av antalet bilar. I skrivande stund ser jag en insändare i Sydsvenskan (19/2) som påpekar detta.
   Bland de politiska partierna har V motionerat om avslag på motorvägens breddning. Fridays for Future borde kunna ta upp sådana konkreta miljökrav.

Responsförnekelse inom politiken är troligen ett allvarligare problem än det direkta förnekandet av klimatvetenskapen. Makthavare håller två motsägande trossatser i huvudet samtidigt. Ökande tillväxt är minskande utsläpp. Krig är fred. Klimatflyktingar är kriminella. Inkonsekvensen mellan ord och agerande beror också på att politiken påverkas av olika intressegrupper, framför allt fossilindustrin.
   Det som krävs är en omvandling av vår kultur, ett perspektivskifte. Vi kan inte låta vårt traditionella sätt att leva fortgå som vanligt. Naturen kommer steg för steg tvinga fram förändringar.

Bara 15 % kvar av Palestina

Bild från tidningen Haaretz, nätupplagan 2020-02-13
 

Gaza, februari 2020
Två flickor visar upp karta över Palestina som dess område sträckte sig vid tiden för det brittiska mandatets utgång 1948 och vad som återstår av Palestina idag efter ”den judiska och demokratiska” staten Israels ockupation av palestinskt område. 

Friday for Future alla fredagar

 

Låt oss visa politikerna att Lund bryr sig om klimatet.
Kom och strejka med oss på Stortorget denna alla hjärtans dag. Alla är inbjudna och alla behövs!
Datum: 14 februari
Tid: 10-13
Plats: Stortorget i Lund          

Promenad vid Klostergården

Vi kollar verkligheten. Nu börjar stationsbygget och fyrspåret påverka oss på allvar. Tunneln under järnvägen stängs snart av. Trafikverket förbereder genom att gräva ner ledningar och arbetsplatser. Den som vill gå till koloniområdet vid Maskinvägen måste gå runt Ringvägen. Det tittar vi först på. Men vi ska undersöka en annan sak som är viktigare: planen att bygga en väg i Sunnanvägs förlängning genom en tunnel under spåren.
   Vi - bland andra Klostertäppans koloniområde, Källbymöllas odlingslotter och Byalaget -  har länge krävt att tunneln för buss, cykel och gående under järnvägen ska stoppas. Nu har vi fått med oss tre partier, MP, V och F!.
   På förra kommunstyrelsemötet krävde de att tunneln skulle skrotas Det skulle också innebära en besparing på 28,3 miljoner. Frågan avgörs i kommunfullmäktige. Vi måste övertala övriga partier att ansluta sig till kravet att stoppa tunneln.   

Vi samlas vid kyrkporten söndagen den 16 februari klockan 14.

Lokal ekonomi för ökad hållbarhet och resiliens

 

resiliens = förmåga till återhämtning eller motstå störningar

Föredrag av Alf Hornborg, professor vid Avdelningen för Humanekologi vid Lunds Universitet. Alf har i forskningsprojekt under lång tid drivit publicerat böcker och artiklar kring ämnet lokal ekonomi. Exempelvis boken Myten om maskinen som beskriver dagens teknikutveckling som skapar globalt ojämna resursflöden. För att uppnå global miljörättvisa krävs bland annat en förändring som möjliggör uppdelning på en lokal och en global utbytessfär.
   Årets första miljöseminariet blir den 25:e februari kl 19
Seminariet hålls i ABF:s lokal, adress Kiliansgatan 9
Läs mer »

Kommer Starwood Capital Group skydda Sankt Lars kyrkogård? av Gunnar Stensson

Ikväll, 13 februari, beslutar byggnadsnämnden om en ny detaljplan för området söder och väster om Sankt Lars. En ny infart från väg 108 planeras vid korsningen till väg 309 mot Malmö. Infarten ingår i en plan som Trafikverket redan lagt fram. Nuvarande infart från väg 108 till Sankt Lars-området är mycket trafikfarlig.
   Det handlar om ett par hundra bostäder i bland annat sexvåningshus. Byggnaderna i Västra borggården är ungefär lika höga. De nya byggnaderna måste anpassas efter arkitekturen på Västra borggården.
   Det är risk för att utsikten mot Sankt Lars begravningsplats från Klostergården och Källbybadet kommer att skymmas. Begravningsplatsen är ett historiskt minnesmärke från Sankt Lars tid som mentalsjukhus. Där finns cirka 2000 anonyma gravar. Det är viktigt att begravningsplatsen skyddas och bevaras.
   Också Hunnerups-gården med bostadshus och stor ladugård har stort kulturhistoriskt värde. Det påminner om den tid då Sankt Lars var självförsörjande i många avseenden. Patienterna var gratis arbetskraft.
 

 

En anledning att mana till omsorg om dessa kulturvärden är att markens ägs av ett privat amerikanskt bolag, Starwood Capital Group.
   2009 sålde nämligen Sankt Lars-områdets ägare Hemsö fastigheten Klostergården 2:18, som bland annat omfattar Hunnerup, till I-parken, som är ett dotterföretag till Svea Real Holding AB, som ägs av Starwood Capital Group, en privat amerikansk och global fastighetsinvesterare med tolv kontor i sex länder och drygt tusen medarbetare. Företaget grundades 1991 och ligger i Greenwich, USA.
   Vi vet hur hänsynslöst globala investerare på fastighetsmarknaden ofta agerar. Ett stort ansvar vilar på byggnadsnämndens ledamöter.

Läs mer i byggnadsnämndens dokument »

Veckan i riksdagen: Stora utrikespolitiska debatten! av Hanna Gunnarsson

I veckan har riksdagen haft sin årliga utrikespolitiska debatt. Den börjar med att utrikesministern läser upp utrikesdeklarationen och sedan följer en flera timmar lång debatt. Varje parti företräds först av sin utrikespolitiska talesperson och därefter deltar fler ledamöter från de olika partierna. Debatten följs, iallafall den första timmen, av en stor grupp diplomater från olika ambassader i Stockholm.

Vänsterpartiet företräddes av Håkan Svenneling, ledamot i utrikesutskottet, som höll partiets första anförande. Håkan inledde sitt tal med att konstatera att vi lever i en ojämlik värld och att folk runt om i världen demonstrerar för ökad frihet och mer jämlika livsvillkor. Han tog upp vänsterpartiets protester mot Turkiets offensiv i nordöstra Syrien, kritiken mot Kinas aggressivitet mot Sverige och fängslandet av bokförläggaren Gui Minhai och att Sveriges regering på det säkerhetspolitiska området vill stå alldeles för nära USA. I sina avslutande ord kritiserade Håkan regeringen för att ha gjort en högerförflyttning med Ann Linde som ny utrikesminister, en utveckling som vi inte tidigare sett socialdemokratin göra.

Vänsterpartiet företräddes också av Yasmine Posio, som är talesperson i biståndsfrågor. Hon pratade också om ojämlikheten i världen och behovet att fördela världens resurser mer jämlikt: “Det är vårt ansvar som rikt land att göra det vi kan för att människor ska slippa hunger, sjukdom och förtryck. Därför är det så viktigt att minst 1 procent av vår bni går till bistånd.” Yasmine pratade också om utvecklingen i Ryssland och sin egen familjs historia - henne morfars bror mördades av regimen och är ett av Stalins alla offer. Lotta Johnsson Fornarve, andra vice talman för (V), pratade om Västsahara, som fortfarande är ockuperat av Marocko och att Sverige borde ha röstat emot EU:s handelsavtal med Marocko. Hon ledde en delegation riksdagsledamöter, varav många var vänsterpartister, till Västsahara förra året. Hon pratade också om Palestina och kritiserade självklart Trumps nya “fredsplan”. Vänsterpartiets fjärde talare var Lorena Delgado Varas, som talade om Chile, där protester möts av brutalt våld från polisen och stora företag plundrar landet på naturtillgångar. Lorena sitter i näringsutskottet och hade därför fokus på internationella handelsavtal, som behöver ta en helt annan riktning och inte ge företag makt över länders demokratiska ordning.

De utrikespolitiska debatterna i riksdagen är livliga och spetsiga, med bra debattörer från alla partier med genomtänkta och förberedda repliker på varandra. Det är intressanta debatter att lyssna på och rekommenderas verkligen. Debatten finns här »

Regeringens utrikesdeklaration finns här »
Hanna Gunnarsson (v) Lund, Riksdagsledamot          

”Nytt” bibliotek på Väster? av Marie-Louise Steiner

Det ska bli ett nytt stadsdelsbibliotek i Folkparken på Väster. Så bra kan man ju tycka. Men det existerar för närvarande ett väldigt välskött och välbesökt bibliotek några hundra meter bort. Det handlar inte om att flytta detta bibliotek säger de fiffiga kulturbyråkraterna/ politikerna, ni ska få ett helt nytt bibliotek på Väster istället när det gamla rivs. Med ordvalet nytt får det hela ett slags generös framtoning.
   Men de planer som nu finns tillgängliga: talar ett annat språk (se under kommunen: Utredning av förutsättningar för ett stadsdelsbibliotek i Folkparken). Det nya biblioteket kommer att krympas med mer än hälften lokalmässigt! Från 390 kvm till 185 kvm. Det ska dessutom samordnas med Kulturskolans utrymmen. Samutnyttjande kallas det på byråkratspråk. De cirka 1000 besökande i veckan till Kulturskolan ska alltså samsas med ett bibliotek. Det kommer att begränsa mängden medier” och det lär väl i klarspråk betyda färre böcker, tidningar, medier etc. Med det sparar kommunen 600 000 per år.
   Västra Lund har expanderat mycket under senare år, många människor har flyttat till t ex Värpinge området och dessutom finns där bostäder för nyanlända. Med denna bakgrund hade det kanske vara rimligare att bygga ett rejält bibliotek.
   Det nya biblioteket ska dessutom ha så kallat Meröppet dvs obemannat vissa tider. Hur många bibliotekarier som kommer att finnas kvar finns inte i planen ännu, men det går att ana om man läser Sammanfattningen, där står följande att läsa:
   ”Den begränsade ytan i Folkparken innebär en utmaning för att möta alla målgruppers behov och balansera olika intressen. Till exempel kommer de användardrivna arrangemangen att behöva anpassa sig till de förutsättningar som finns i de nya lokalerna. Arbetsformer behöver också utvecklas för att nå den målgrupp av personer som har annat modersmål än svenska. När det gäller öppettider för biblioteksverksamhet måste hänsyn tas till årligt återkommande arrangemang som gör anspråk på hela Folkparken, såsom Nordiska ungdomsorkestern. ”
Det bidde en tumme.

Natt i Klostergården av Gunnar Stensson

En explosion. Kulspruteknatter. Så lät det när jag startade bilen för att skjutsa Karin till vårdcentralen i Sankt Lars i tisdags morse. Bilen skakade.
   Vi tog rullstolen i stället. Det blåste – var hon rätt klädd? Tiden var knapp, men det är nerförsbacke från Klostergården till vårdcentralen. Något andfådda och lite blöta – det hade börjat dugga – anmälde vi oss i mottagningen.
   På bilverkstaden vid Malmövägen ett par timmar senare konstaterade mannen att bilens katalysator var borta. Någon hade sågat loss den. ”Du är inte den ende. Vi har fått in fem, sex bilar de senaste dagarna. Dom kan få sådär fem tusen för en begagnad katalysator.”
   Vem köper fem, sex begagnade katalysatorer?
   ”Ring polisen och kontakta ditt försäkringsbolag”, uppmanade mannen.
   Att ringa polisen visade sig vara besvärligt. Jag är inte säker på att det automatiska systemet uppfattade anmälan.
   Tur de inte satte eld på bilen, tänkte jag. Det var bara hederligt arbetande tjuvar som behövde fem tusen. Undras om de tog katalysatorn på någon av bilarna bredvid? 
   Det måste ha hänt natten mellan fredagen och lördagen. Tjuven/tjuvarna låg på den blöta marken och lossade katalysatorn under bilen.  Arbetet krävde både kunskap och yrkesskicklighet. Nervöst. Någon kunde ju komma. En bil på väg hem efter en fredagsfest till exempel.
 

 

”Klostergården ska bevakas med drönare”, läser jag nästa morgon i Sydsvenskan. Skulle en drönare ha sett om någon låg på asfalten bredvid min bil? Vi har nattvandrare som ingår i Klostergårdsgruppen, men de kan inte kolla alla parkeringar. Hundägare är också ute sent. Skolan har övervakningskameror. Polisen har sett ökad brottslighet i Klostergården, läser jag.
   Nederst på samma sida finns en notis om en 15-åring som på väg till bussen på Ruben Rausings gata blivit rånad av tre tonåringar. De tog hans dunväst, livrem, airpods och iphone. Våld! Livrem! Och jacka! Mycket värre brott än att stjäla en katalysator en kall fredagsnatt!
   I kvarteret där jag bor har vi öppna portar, men det kommer att bli ändring. Jag tycker inte om det. Jag tror på tillit. Undras vad verkstan kommer att ta för reparationen? Jag tittar ut genom fönstret. Grått. Vimpeln fladdrar. Flaggstången vajar. Debatten om utrikesdeklarationen pågår i riksdagen och tvn.

USA:s förnekelsemaskineri av Gunnar Stensson

På 1990-talet grupperade sig oljeindustrin tillsammans med neoliberala och neokonservativa tankesmedjor i USA för att attackera klimatvetenskapen.
   American Petroleum Institute grundade lobbyorganisationen The Global Climate Coalition, vari företag inom olje-, gas- och kolbranschen ingick tillsammans med fordonsindustrin, bland andra Volvo och Saab.
   Den gröna rörelsen framställdes som ett hot mot den kapitalistiska friheten och miljörörelsens företrädare beskrevs som vattenmeloner, gröna utanpå och röda inuti.
 

William Happer, en av Donald Trumps viktigaste rådgivare, grundade The CO2 Coalition.
 

Efter FN-mötet som ledde till Kyotoavtalet satsade The Global Climate Coalition tolv miljoner dollar på en kampanj mot avtalet och. American Petroleum Institute tog fram en strategi för att bekämpa det.
   90 procent av all klimatförnekande litteratur som publicerades i USA mellan 1972 och 2005 saknar vetenskapligt värde.
   För att bekämpa FN:s klimatpanel IPPC grundade The Heartland Institute NIPPC, där N står för Nongovernmental.  Avsikten är att skapa förvirring.
   När IPPC skrev rapporten om 1,5 grader som gräns för upphettningen, släppte NICCP en annan rapport som hävdade att människor, djur och människor kommer att må bra om vi tar upp alltmer fossila bränslen ur marken.
   Och amerikanerna är lätta att lura, särskilt äldre vita män.
   Yaleprofessorn Justin Farrell har visat att amerikanska medier påverkades starkt. De organisationer som bäst lyckats påverka media och politiker är knutna till bröderna Koch och Exxon.
   President George Bush och vicepresident Dick Cheney hade sin bakgrund i oljeindustrin. Republikanerna blockerade effektivt klimatpolitiken i kongressen.
   Ordföranden i kongressens miljöutskott, den konservative republikanen James Inhof påstod att ”klimatförändringarna är det värsta lurendrejeri som någonsin pådyvlats det amerikanska folket.”
   Förnekarnas utspel är farsartade. Vi skulle skratta om de inte var så dödligt effektiva.

När Donald Trump blev president 2016 tog förnekelsemaskineriet makten över USA:s klimatpolitik.
   Chef för USA:s miljömyndighet är Andrew Wheeler som under flera år arbetat som lobbyist för kolindustrin.
   Exxon, Shell, Chevron, BP och Total har lagt ner mer än en miljard dollar på politisk påverkan och reklamkampanjer mot Parisavtalet.
   USA, Kanada och Australien är demokratiska länder som styrs av den fossila industrin.
   Men inte för alltid. Australiens brandkatastrofer har försvagat landets förnekelsepolitruker och i Kanada växer opinionen mot delstaten Albertas utvinning av olja. Återstår alla folks fiende, USA:s förnekelsefront. Dess makt måste brytas. Att besegra Trump i presidentvalet är en nödvändig, men inte tillräcklig förutsättning.
 

Fragmenten ovan är hämtade från Upphettning. Demokratin i klimatkrisens tidav Daniel Lindvall, Kjell Vowles och Martin Hultman. Boken är full av analyser, fakta och historia. Allt är belagt i 795 noter. Litteraturförteckningen upptar 55 sidor. En rad vetenskapsmän rekommenderar den. Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria i KTH skriver: ”Den här boken är angelägen för att den i detalj avslöjar sambanden mellan förnekelsen av klimathotet och undergrävandet av demokratin och det öppna samhället.”

Det talas om klimatångest. Och ångesten existerar. Den existerar hos alla de förnekare som inte vågar se verkligheten, trots att de haft den inför ögonen sedan decennier. Den existerar hos den elit som ser sin privilegierade ställning hotas.
   Själv hyser jag ingen klimatångest. All nyvunnen ekologisk kunskap om min delaktighet i hav och is, i bin och humlor, i skog och träd, ger mig ro. Lufthavet som jag känner när det blåser kallt, pollen och föroreningar som jag ständigt andas in, vattnet jag dricker, maten jag äter, avföringen jag spolar ut. En värld är varje människa befolkad av blinda varelser, skriver Ekelöf. Av jord är jag kommen. Jord ska jag åter varda. Jag är en del av livet på jorden sedan dess uppkomst och kommer att vara det så länge liv existerar. Detsamma gäller de tusentals människor jag levt med och de som ska komma. Jag känner en allt starkare hunger att lära mer om detta oöverskådliga ekologiska system där allt står i ständig förbindelse med allt. Mitt engagemang att bevara det blir allt starkare. Men också viljan att bekämpa de onda fossiler som hettar upp biosfären och de krafter som profiterar på dem. Jag vet att vi är allt fler som upplever detta.

En värld är varje människa av Gunnar Ekelöf
En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.
Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. – Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. – Allt är ändå annorlunda.
Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.

Trumps "fredsplan" analyserad i Haaretz

 
Nakba, al-nakba (arabiska, ’katastrofen’), benämning på fördrivningen av palestinier i samband med det första kriget mellan Israel och de arabiska länderna 1948.

Friday for Future alla fredagar

 

Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.           

Bostadspolitiskt möte med Momodou Jallow

Momodou Jallow är riksdagsledamot från Malmö och partiets bostadspolitiske talesperson.
   Under mötet kommer det diskuteras hur vi kan få till fler bostäder med rimliga hyror. Det kommer även att pratas om hur vi organiserar motståndet emot regeringens planer på att införa marknadshyror.
   Det kommer såklart även tas upp andra delar ur vår bostadspolitik samt finnas möjligheter till frågor.
Lördag 8/2 kl. 14:00–16:00
Vänsterpartiet Lund, Svartbrödersgatan 3

Jonas Sjöstedt kommer till Malmö för att snacka arbetsrätt

 

Fackliga rättigheter och lagen om anställningsskydd är under hot.

Januariavtalet mellan S, MP, L och C säger att det ska bli ”tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”. Får regeringen som de vill innebär det en stor försämring för alla som arbetar i Sverige.
   Just nu pågår förhandlingar om lagen om anställningsskydd mellan fackförbund och Svenskt näringsliv. Vi har under senaste tiden fått veta att flera av fackföreningarna hoppat av förhandlingarna.
   Hur står det till med arbetsrätten? Hur ska Vänsterpartiet agera gentemot regeringen i frågan? Vad ska vänsterns roll vara?
   Vänsterpartiet Malmö bjuder in till en kväll med tema arbetsrätt tillsammans med Jonas Sjöstedt. Kom och hör Jonas prata om arbetsrätten och ställ dina frågor. Det kommer även att bli panelsamtal och frågestund.
   Efter samtalet blir det efterhäng med Jonas. Vi chillar, snackar och har det gött!

I Panelen:
 • Jonas Sjöstedt - Partiledare för Vänsterpartiet.
 • Jeanette Stojic - Medlem i Vänsterpartiet och aktiv i IF Metall.
 • Daria Bogdanska - Serietecknare, aktivist, arbetsplatsorganisatör och aktiv i Vänsterpartiet Malmö.
 • Moderator: Miranda Borgkvist, politisk sekreterare för Vänsterpartiet Malmö och aktiv i Handelsanställdas förbund.
Dag: Onsdag 12 Februari
Tid: Insläpp 17:30, 18:00 börjar Jonas Sjöstedt tala.
Plats: Nya Tröls Bar & Restaurant, Karlskronaplan 1
Eventet görs i samarbete med ABF

Jörn Donner av Lucifer

Jörn Donner – en provokatör fyller 80

Jörn Donner dog I förra veckan, 86 år gammal. Han var en produkt av den finlandssvenska överklassen, präglad av en självklar arrogans, Han var en av de många rollfigurer en ung man på 1950- och 60-talen erbjöds ta intryck av, hans filmer, hans kvinnor. Jag kan inte se att det finns någon liknande i dag. Han var i första hand författare och jag läste och beundrade hans bok om Berlin. Politiskt var han väl närmast vänsterliberal. Men han blandade friskt och var riksdagsman för både Svenska folkpartiet och Folkdemokraterna.
   Som politiker var han nog ganska misslyckad. Han var en intellektuell europé som kunde uttala sig i de mest skilda ämnen och väcka allmän förargelse. Jag inser att med hans död är min ungdomstid över. Han rökte två paket cigaretter om dagen. Annars hade han väl levt till han var nittio.

Stoppa tunneln ingen vill ha!

Spara de 28,3 miljoner tunneln kostar!

En sak har alla engagerade varit eniga om under samrådsprocessen om fyrspåren, Klostergårdsstationen och Källby: Bygg ingen tunnel under fyrspåren i Sunnanvägs förlängning!
   Ingen vill ha en bussförbindelse som på en hårdgjord väg korsar Gröna stråket mellan Lund och Höje å och som förstör grönområdet mellan Källbymöllas odlingslotter och Klostertäppans koloniområde!
   Den planerade tunneln ingår i genomförandeavtalet med Trafikverket för Klostergårdsstationen och Kommunstyrelsens majoritet godkände den 4 februari.

Men alla partier höll inte med. MP krävde att tunneln ska lyftas ut ur avtalet och fick stöd av V och Fi, enligt Alexander Kuprijankos rapport i Sydsvenskan 6/2. 
   Karin Svensson Smith, MP, inser att den nya förbindelsen hotar naturreservatet kring Höjeå-dalen om den genomförs.
   Hon ifrågasätter också påståendet att passagen under järnvägen enbart skulle gälla buss, cykel och gående. ”Såvitt jag vet brukar det inte vara så svårt att köra bil på det som är planerat för buss”, säger hon.
   Tunneln beräknas kosta kommunen 28,3 miljoner. Kommunens underskott under år 2019 uppgår preliminärt till 21 miljoner. Här finns chansen till en besparing som skulle täcka hela underskottet och ge ett överskott på 7 miljoner.
   Men majoriteten i fullmäktige sparar hellre genom ”effektiviseringar” som att höja priset på pensionärernas mat.
   Kommunstyrelsens beslut avgör dock inte frågan utan den kommer senare upp i fullmäktige.
   Det innebär att det fortfarande finns en möjlighet för boende, byalag, odlingsorganisationer, kolonister, klimatkämpar och miljöorganisationer att påverka och ändra beslutet.
   Det kan ske genom kontakter med politiker och politiska partier, aktioner på nätet, opinionsmöten och demonstrationer.

PS. Cykel- och gångtunneln mellan Nordanväg och Maskinvägen blir snart avstängd för ombyggnad. Det innebär att den som vill ta sig från västra Lund till Klostergården eller Arenan - eller omvänt - måste ta omvägen via Södra Ringen.            

Monstret i svensk skola av Gunnar Stensson

Med aktiebolaget skapade man en fiktiv person utan annan styrmekanism än avkastningen på det insatta kapitalet. Man skapade ett monster. Per Molander, Condorcets misstag, Weyler 2017

I förra veckans VB refererade vi en debattartikel om svensk skola av MUF-ordföranden Benjamin Dousa.
   Han hade upptäckt att skolans problem med sjunkande resultat, betygsinflation, segregation, lärarbrist osv orsakats av de borgerliga partiernas skolpolitik som sedan mer än två decennier gynnar skolföretagens aktieägare snarare än elever, lärare och aktieägare.

Med friskolan som förevändning kastade Carl Bildt 1992 ut den svenska skolan på marknaden. Marknadskrafterna slickade sig rovgirigt om munnen. Här fanns pengar, säkra skattepengar, att hämta för kapitalinnehavarna!
   En första förutsättning var införandet av en skolpeng som följde eleven. Det drabbade framför allt den kommunala skolan. Skolor med problem, t ex många invandrare med behov av extra insatser, valdes bort och fick mindre resurser när elever lämnade dem. Rika skolor fick pengar utan att kostnaderna ökade, när nya elever kom med sina skolpengar. Ta från de fattiga, ge till de rika.
   Vinningslystna entreprenörer jublade. Här fick de chansen att bilda aktiebolag och tjäna miljoner på skolpengar. Lagen stadgar att ett aktiebolags enda styrmekanism är vinst. Lagen garanterar inskränkningar i yttrandefriheten beträffande knepiga metoder att maximera vinsten eftersom fri konkurrens måste råda. Och snart var ruljangsen i full gång. Pengar som skattebetalarna satsade på skolan strömmade in i aktieägarnas fickor.
 

 

Alla skolkoncernernas skolor var inte usla. Genom att föra över resurser från den ena av koncernens skolor till den andra åstadkom man uppvisningsskolor att presentera för kunderna. Samtidigt uppnådde man en segregation mellan rika och fattiga som kunde bli varaktig.
   Det var Göran Persson som kommunaliserade skolorna. Bildt tvingade ut dem på marknaden. De var i underläge. Dels måste de ta hand om alla elever, dels måste de begränsa kostnaderna. Dessutom tvingades de slösa resurser på marknadsföring. De måste skära i undervisningen. Det kallades effektivisera.
   Pinochet-diktaturen i Chile var först med att införa detta system. Därmed fick svenska nyliberala politiker en modell att imitera. När diktaturen störtades avskaffade Chile skolmarknadsmodellen. Nu är det bara i Sverige som skolan är underordnad kapitalets krav på avkastning.

Att debatten insikten om de verkliga skolproblemen äntligen nått borgerliga partier och media inger ett uns hopp. De har hittills försökt lösa dem genom klåfingriga förändringar i betygssystemen och införandet av den kontrollbyråkrati som den ”fria” marknaden kräver
   Att Liberalerna hamnat under riksdagsspärren beror till stor del på att de genom sitt försvar för den svenska sortens ”friskola” bär ett huvudansvar för situationen.
   Heidi Avellans artikel Friskolan måste vara bäst (SDS 1/2) är ett exempel. Hon erkänner visserligen skolans problem men i övrigt går hon igång med den vanliga friskoleretoriken. Hon beskriver den svenska friskolans kritiker som motståndare till valfrihet. I själva verket vill de befria skolan från marknadsdiktaturen.
   Heidi Avellan nämner nyckelordet: Vinst. Hon skriver oskuldsfullt att skolkoncernerna ska sluta prioritera vinst före kvalitet. Det kan man ju alltid önska. Men aktiebolagslagen föreskriver vinst som överordnat mål. Fri marknad betyder ofri skola.
   Finland kastade aldrig ut skolan på marknaden utan behöll och förbättrade sitt statliga skolsystem som liknade det svenska före friskolereformen. Den finska skolan blev en av världens bästa, samtidigt som svensk skola sjönk till OECD-ländernas bottenskikt. Det måste Heidi Avellan med sitt finska ursprung känna till.
   Heidi Avellan nämner med gillande Per Molander, som är ordförande för den pågående Jämlikhetskommissionen, men förtiger, att han är en av de skarpaste kritikerna av både kommunaliseringen och det extrema beslutet att utsätta den svenska skolan för marknadens diktatur. 
   Per Molander skriver: ”Med högerns införande av skolval och privata utförare inleddes ett återtåg mot ett samhälle där föräldrar och födelseort bestämmer mer av barnens möjligheter.
   Den misskötta skolan är en del av förklaringen till det populistiska utbrottet i svensk politik och det svenska samhället.”

Framgafflat – om cykel och trafik av Ulf N

Om livsfarligt trafikljus och onödig utredning av järnvägstunnel
Inskolning till trafikbrott
När det i höstas grävdes i Kyrkogatan togs genomfartsförbudet för bilar vid Stortorget bort tillfälligt. Då fick många bilister smak på att köra rakt igenom centrum, vilket lett till ökad trafikbrottslighet. Nu är det dags igen för tillfälliga regler i centrum. Grävningsarbeten i korsningen Ö Vallgatan-Dalbyvägen har blockerat biltrafik i östvästlig riktning. Men i stället för att helt enkelt acceptera detta faktum så har bilisterna ”kompenserats” genom att ges laglig möjlighet till genomfartstrafik på Råbygatan, som annars är förbjuden för obehörig motortrafik. Likaså tillåts nu biltrafik västerifrån på Mårtenstorgets sydsida. Brott mot gällande bestämmelser på dessa gator har redan tidigare varit frekventa och nu vänjer sig fler bilister att använda dessa vägar – även när den normala regleringen återinförts.
 

Lunds kommuns vision av Clemenstorget.
Inte en bil eller buss i sikte.
 

Trafikljus vid Clemenstorget
Nu finns det tydligen risk för att borgerligheten ska få igenom ett förslag som de av och till har fört fram i flera år: trafikljus vid Clemenstorgets sydvästra hörn. Bakgrunden till deras förslag är att de ser gångtrafiken som ett stort problem. Den hindrar nämligen biltrafiken, anses det. Jovisst, trafiksituationen gör det svårt även för kollektivtrafiken. Så det är bra att något görs. Men därvid tycks de borgerliga inte välja det som är det mest uppenbara åtgärden: att inte tillåta biltrafik förbi torget och på hela Bangatan. Trafikljus vid övergången till järnvägsstationen innebär att många tågresenärer, som är ute i sista minuten, chansar på att rusa mot rött ljus och utsätta sej för livsfara. Bort med bilarna från Bangatan!

Elbilsförare extra trafikfarliga
Elbilar, i synnerhet de av märket Tesla, är inblandade i fler olyckor än andra bilar. Det visar statistik från danska försäkringsbolag. Anledningen till denna överrepresentation är inte bilarna i sej, utan förarbeteendet. Elbilar accelererar snabbare än de flesta andra bilar. Och det är i huvudsak män som kör elbil.



Chefen på Sturup och populismen
Glädjande nog minskar antalet resenärer vid Sturups flygplats. I fjol minskade inrikesresandet med mer än 100 000 personer, vilket är en 10 procentig minskning. Utrikesresenärerna minskade med 5 procent. Flygplatschefen, Peter Weinhandl, förklarar minskningen med ”flygskam och populism”. Nog har väl platschefen fått något om bakfoten: populisterna – i och utanför SD – ser ju i allmänhet inga som helst problem med utsläppen av växthusgaser.

Onödig utredning om järnvägstunnel
I fjol beslutade kommunstyrelsens majoritet att anslå två och en halvmiljon (!) kronor för att utreda en järnvägstunnel genom Lund. Nu visar det sej att detta anslag inte räcker. Kommunstyrelsen beslutade denna vecka om ytterligare en miljon kronor för utredningen. Alltså en nätt nota på 3 500 000 kronor för en utredning som är komplett onödig – för Trafikverket håller ju på att utreda samma sak. Och det är Trafikverket som avgör hur järnvägen ska dras, inklusive vilket höjdläge den ska ligga i. Såvitt jag förstått röstade både MP och V emot ytterligare pengar till utredningen.

MP-motion: Ta ut p-avgifter på fler gator!
MP har genom Karin Svensson Smit lagt en motion i kommunfullmäktige där det föreslås att Tekniska nämnden ska få i uppdrag att ta fram förslag på hur p-avgifter ska tas ut på flera gator i tätorten. Bakgrunden är att pendlare ställer sina bilar på avgiftsfria gator som ligger nära målpunkter med avgiftsbelagda p-platser. Även boende nyttjar gratis bilparkering på kommunala gator i stället för att parkera på den egna villatomten eller den hyresbelagda p-platsen i sitt flerbostadshus. Motionen framhåller också det faktum att parkeringspolitik är ett ändamålsenligt styrmedel för att reglera trafiken i städer och tätorter. Detta styrmedel har Lunds kommun utan tvekan använt väldigt sparsamt.

Elrullbrädors hastighet
I september i fjol lämnade jag in en interpellation ställd till Tekniska nämndens ordförande, Jan Annerstedt, angående elrullbrädors (s k elsparkcyklars) hastighetsbegränsning. Först nu vid fullmäktiges januarisammanträde kom svaret. Dröjsmålet beror på en överbelamring av fullmäktigeärenden. Svaret från Annerstedt var i korthet att mycket hänt sedan i höstas och att flera elrullbrädesbolag stod i begrepp att införa hastighetsbegränsning på vissa gator. Likaså skulle det bli omöjligt att färdas med elrullbrädor på vissa gator/gatuavsnitt/trottoarer. Tydligen hade frågan vållat en del huvudbry i nämnden, eftersom ledamöterna inte förrän nu i dagarna observerat att elrullbrädor faktiskt får framföras på trottoarer, förutsatt att hastigheten är mindre än 6 km/tim. Återstår nu att se om bolagens åtgärder har någon verkan. Hur som helst: eländet med slängda elrullbrädor tycks bara tillta.

Död vid ankomsten av Gunnar Olofsson

USA-presidenten Donald Trump har nu lanserat sin länge emotsedda ”fredsplan” för konflikten mellan Israel och Palestina. I korthet ger planen, om den förverkligas, den israeliska högern och bosättarrörelsen det mesta av vad de önskar - medan palestinierna i stort sett inte får någonting alls. Planen, som går emot allt vad FN i ett antal resolutioner upprepade gånger fastslagit om en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser, och med Jerusalem som gemensam huvudstad, har redan avfärdats av såväl palestinierna som EU och den allmänna världsopinionen. Trumps plan borde därför betraktas som – död vid ankomsten.

Enligt Trump skulle hans ”vision”, utarbetad av bland annat hans i frågan politiskt okunnige svärson Jared Kushner, vara en väg till ”stabilitet, säkerhet och rikedom av möjligheter för blomstring” för både israeler och palestinier och en väg för palestinierna att förverkliga sin ”legitima strävan till oberoende, självstyre och nationell värdighet”. Den här beskrivningen är dock absurd och totalt verklighetsfrämmande.

Om Trump-planen sätts i verket innebär det att Israel behåller kontrollen över hela det palestinska området och förvandlar den palestinska staten till en samling ”självstyrande” områden. En slags bantustans av den typ som apartheidtidens Sydafrika en gång planerade för sin färgade befolkning - men efter protester från den internationella opinionen tvingades backa från. Alla olagliga israeliska bosättningar, med över 650. 000 bosättare, och den bördiga Jordandalen mot gränsen till Jordanien, skall enligt planen inlemmas i (annekteras av) Israel och Jerusalem bli Israels ”odelbara” huvudstad – medan en palestinsk ”huvudstad” upprättas i några perifera förorter i Jerusalems östra del utanför den olagliga muren.

Den palestinska politiska ledningen har – och här är såväl Fatah som Hamas och alla andra palestinska partier fullständigt eniga – förkastat planen och bryter nu samarbetet med USA och Israel på alla områden, inklusive säkerhetssamarbetet. Detta kommer med säkerhet att leda till att olika militanta grupper får större spelrum och att våldet mot civila – såväl palestinier som israeler – riskerar att öka. Ansvaret för att hindra en sådan utveckling vilar nu helt på regeringarna i våra länder i väst som snarast måste ta initiativ för att hindra en katastrofal utveckling.

Självklart har en amerikansk president inte rätt att på egen hand ge bort några delar av Palestina alls, och varken palestinskt land eller det palestinska folkets rättigheter är naturligtvis till salu – även om den tidigare affärsmannen Trump uppenbarligen tycks tro det. EU har i ett uttalande förklarat att man står ”fast och förenat” bakom FN:s resolutioner om en fred baserad på en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser, och att försök att ändra detta inte kommer att ”passera opåtalat”. Men eftersom den israeliska regimen nu, efter vad man upplever som klartecken från USA, planerar att snabbt sätta igång med sina annekteringar, blir EU:s utfästelser viktiga att omsätta i praktik. Och det omedelbart.

Vad tänker man egentligen göra? Lämpligt vore att som en första åtgärd suspendera det för Israel förmånliga handelsavtalet med EU – ett avtal som för övrigt bygger på ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer” (artikel 2). Man måste också införa sanktioner mot Israel, avbryta investeringar och stoppa samarbete inom kultur, idrott och vetenskap tills Israel upphört med sin ockupation och erkänt Palestinas rätt att existera i fred vid sidan om Israel. Är man beredd att göra detta? Är Sverige och dess regering redo att äntligen gå till handling? Eller tänker man som hittills bara komma med tomma ord?