Låt bli! av Gunnar Stensson

 Vi har vild, blomstrande, orörd natur i ett övergivet område mellan Värpinge, Gamla Väster, Åkerlund&Rausings fula fabriksområde och dammarna.

   Orörd är kanske inte rätta ordet. Tvärtom, området har ständigt skövlats. Först släppte sockerbruket uppe i Lund ut stinkande kloakvatten i Höje å så de betande korna förgiftades och dog. Sedan kom Lunds fullmäktige på att man skulle bygga ett reningsverk.  Att det skulle placeras i Källby, ett gammalt jordbruksområde, struntade man i. Här skulle det bli reningsverksdammar! I åratal grävde man bort åkrar, byar, trädgårdar och dungar. Bort med skiten! Man lastade av schaktmassorna i en stor, stor hög vid järnvägen. När man grävt färdigt cementade man dammarna. Där skulle skiten flöda. Så byggde man reningsverket vid Höje å. Alltsammans var jävligt fult.
   Baktanken var att upplåta mark till ett stort industriområde intill reningsverket och dammarna. Man fördrev de sista jordbrukarna och hägnade in området. Nu gällde det att få dit industrier. De skulle bort från centrala Lund. Där luktade ju apa!
   Kommunpolitikerna ville få dit Tetrapak. Man bönade och bad och mutade, när inget annat hjälpte. Ni ska få mark gratis och vatten och el! Ni ska få avlopp gratis! Bara ni kommer. Vi har byggt ett gigantiskt reningsverk och kilometervis med reningsdammar. Tetrapak nobbade.
   Vi ska till och med fixa ett industrispår med anknytning till stambanan! Ja, okej då, vi kommer. Det hände ungefär 1939.
   Några bitar mellan industriområdet och reningsverket, liksom mellan dammarna och Höje å blev över. Dem sket man i. Nu är de Lunds Naturreservat.

Vad människan hade förstört återuppbyggde naturen. Dammarna fylldes med fågel och fisk. Ålar vandrade upp från Öresund. Bin, humlor, fjärilar och trollsländor svirrade omkring. Grodor och paddor kväkte, Längs ån trängdes lövträd, buskar och blommor. På de överblivna jordbitarna fick gamla träd stå kvar medan nya växte fritt. Lönn, ask, bok, pil, körsbärs- och äppleträd. Och ett valnötsträd. Buskar med björnbär, svarta vinbär, krusbär och fläder. Naturen fick vara ifred i 60 år.
 

 

Så kom den tid då man började respektera naturen, rentav bli rädd för den. Då kom IIIEA. Nej det är inte ett ångestskri. Det betyder International Institute for Environment Economics.  IIIEA genomförde 2006 och 2008 konferenser i Lund om upphettning, koldioxid, miljögifter, konstgödning med mera. De avslutade konferenserna med att plantera hundratals nya träd i området och räknade ut vilka stora mängder koldioxid träden skulle binda. 2008 var Lunds kommun inblandad och planterade ensam 200 träd. Man satte upp ett par skyltar där man skröt om sitt klimatarbete.
   "Vid Källby har elever vid Internationella miljöinstitutet i Lund under två år planterat träd för att kompensera sina flygresor under utbildningen.
   Intill finns nu alltså ytterligare en plantering som när allt är fullbordat ska bestå av drygt 300 träd. Av dessa har kommunen skänkt 200, som tillägnas det nyligen avslutade framtidsmötet "The Planet in 2050" i Lund. Övriga träd har privatpersoner och en bank donerat.
   – Klimatträden är bra för miljön och bidrar dessutom till att göra det här området, som är ett av de mest uppskattade rekreationsområdena i Lund, lite grönare, förklarade Tomas Avenborg vid invigningen.
Läs hela artikeln i Sydsvenskan »
 

Foto: Torbjörn Carlson
Medan Emil Nordh från Bleckhornen blåste en trumpetfanfar satte Hiromi Blomberg det första trädet på klimatplanteringen. Tomas Avenborg, ordförande i tekniska nämnden, var behjälplig.

   De tolv följande åren glömde man planteringen. Träden fick växa fritt. Skyltarna rostade.

Framåt 2020 kom byggnadsnämnden på att man ville bygga en ny stadsdel i det uttjänta gamla industriområdet. Och det gick väl an, området var fult, luktade illa och hade varit inhägnat i 90 år. Men man började också kasta lystna blickar på de bitar där naturen åter fått utvecklas fritt det senaste decenniet. Dem skulle vi kunna exploatera.
   Då blev det stopp, till exploatörernas häpnad. Det hade vuxit fram en stark opinion som såg den fria naturen som något på samma gång livsviktigare och farligare än hus, en gata, trädgårdar eller parker. De vildvuxna skräpområdena fick en ny beteckning: Lunds naturreservat.
   Det fanns förstås en mäktig motopinion som ville göra naturreservatet så litet som möjligt. Många kommunpolitiker är mer intresserade av Economics än av Environment.
   De senast veckorna har jag som så många andra strövat i Lunds naturreservat. Vi har trampat upp nya stigar i den täta grönskan. Vi plockar bär och äpplen. Det har blivit svårare för oss Klostergårdsbor eftersom järnvägsbygget fullständigt skurit av oss från naturreservatet. Men när man går på de nya stigarna kan man komma alldeles intill brobyggplatsen. Det är en mäktig syn.  Liksom på 1930-talet ser man enorma schaktmassor flyttas och kolossala maskiner gräva. Åter hörs det rytmiska dunket när bjälkar slås ner i marken. Järnvägen ska flytta transporter från vägarna. Det är bra. Arbetsplatsen är avgränsad. Det är bra. Men det är oroande att se de enorma krafter människan förfogar över när hon omskapar jordens yta.
 

 

De närmaste åren gäller det att kämpa med näbbar och klor för naturreservatet för att inte Economics skoningslösa drake ska sluka den sköna Environment och utsätta oss för naturens berättigade hämnd.
   Jag tänker som vanligt promenera i naturreservatet på söndag. Om någon vill följa med i dessa coronatider så finns jag på torget vid kyrkan i Klostergården klockan 14 på söndag. Promenaden kanske tar ett par timmar.