Jag undrar just - hur tänker politiker som förespråkar byggandet av en bilväg
rakt igenom ett koloniområde? Givetvis syftar jag på det aktuella förslaget om
att klyva Solhällans koloniområde i två separata delar genom att skära av de
interna rörelsemönstren inom kolonin och bygga en barriär av asfalt, stängsel och
bilar rakt genom odlingarna. M och FP är förespråkare för denna demolering av
koloniområdet.
Det handlar alltså inte om en gången tid vid massbilismens genombrott, utan om
Lund år 2011; ett Lund med miljömål och klimatmål, program för ekologiskt hållbar
utveckling, skydd av gröna miljöer, och värnandet om barns rättigheter etc.
En utgångspunkt för förespråkarna av bilvägar genom koloniområden måste vara
att de blankt struntar i vad de i andra sammanhang varit med om att besluta. "Vi
menade aldrig allvar med de där besluten om värnandet av miljö och klimat. Det
ger ju ett juste intryck att ta sådana beslut, och det är tjusigt att tala om alla vackra målsättningar". Ungefär så föreställer jag mej att de resonerar. Men på något vis måste det finnas ytterligare ett tankespår hos asfalterarna: de vill av någon för allmänheten okänd anledning klämma åt kolonisterna - ge dem ordentligt på tafsen, så att säja. Mycket talar också för att M och FP inte bara starkt ogillar gröna och lugna miljöer, de känner sig uppenbarligen också provocerade och störda, ja rentav
hotade av det gröna. Solhällan vill de nu förhärja under den frejdiga parollen: "Nu
jävlar ska vi lära fotosyntesen att veta hut!”
http://ulfnymark.blogspot.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar