Startskottet för hatbrottstiden av Lars-Åke Henningsson

Vad var det som hände med Sverige när Olof Palme blev skjuten? Det är inte lätt att svara på sådana frågor. På en punkt är det ändå helt klart att det var ett genombrott för något nytt. Oavsett den exakta upprinnelsen till dådet, som rättsväsendet ju inte har lyckats reda ut, så var det i det dåvarande svenska samhället ett hatbrott, såväl för dem som firade mordet, som för oss som kände att skotten var riktade också mot oss och mot den svenska demokratin. Hur stämningarna var bland Palmehatarna ute på högerkanten är naturligtvis svårt att veta något om, om man inte har någon insyn där, men det var ju inte okänt att de fanns, och lite har ju läckt ut under årens lopp.
   Det måste ha känts som en framgång och en uppmuntran bland dem som spred hatet mot Palme, att någon gick från ord till handling. Ett nytt mönster för politiskt agerande formades. Fler följde efter, och spred mera hat mot människor som inte är som de själva, människor som i deras ögon stack ut som avvikande, vare sej det nu var människor med utländskt utseende, politiska motståndare, judar, muslimer eller homosexuella. Och fler galningar följde hatpredikanterna och omsatte hatet i misshandel och mord.
   Man kan undra varför ännu ingen grävande journalist fått fram något initierat ifrån kretsarna där Palmehatet odlades. Är det fortfarande alldeles för känsligt? I och för sej är detta ändå ett gott tecken. Det hade varit oändligt mycket värre, om de varit så framgångsrika att de hade kunnat skryta offentligt om vad de höll på med.
   Förhoppningsvis är hatbrottstiden ändå över nu, och den gripne Malmöterroristen inte den senaste utan den siste hatmördaren i landet under överskådlig framtid.