Hej!
Upptäckte att Palestinafrågan avhandlas i Veckobladet. Åhörde även ett föredrag hos DV som gjorde mig lätt förtvivlad. I denna sinnesstämning har jag totat ihop en text som förmodligen är för lång. Den borde dessutom vara betydligt längre.
Vad som också gör mig förtvivlad är alla dessa som sitter och upptäcker Palestinafrågan och sedan för sig själva efter bästa förmåga går på i ullstrumporna, i stället för att gå med i PGS (Palestinagrupperna i Sverige). Denna rörelse är väl inarbetad sedan mer än 40 år, där finns stor kunskap och erfarenhet, den är oberoende och lokalgrupper har stor frihet. Att åstadkomma något avseende Palestina är en formidabel uppgift och kräver gemensamma ansträngningar.
Vänligen,
Kerstin Johansson
-------------------------------
Om bakgrunden till USA:s hållning avseende Palestina/Israel
I november 1917 var Palestina fortfarande en del av det Osmanska riket. Det hindrade inte den brittiska utrikeministern Balfour skriva nedanstående till den brittiska sionisten Walter Rotschild:
”Regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land.”
Notera de luddiga formuleringarna om ”icke-judiska samhällen” och ”mänskliga eller religiösa rättigheter.” Något som var typiskt för brittiska kolonialdokument enligt den professor jag studerat frågan för.
Varför denna deklaration? Vid den tiden var Storbritannien den ledande västmakten/ kolonialmakten, som bl.a. kontrollerade Suezkanalen, och därmed även vägen till sin kronkoloni, det gamla Storindien. Den brittiska flottan bytte också vid denna tid bränsle från kol till olja, som visade sig finnas i stor mängder i det som sedan tvingades bli Irak. Det var behändigt med en företeelse, sionismen, som verkade splittrande i Mellanöstern och var beroende av Storbritannien.
I slutet av fyrtiotalet lanserade USA det kalla kriget. Dess arkitekt, George F Kennan, arkitekten motiverade det såhär: ”Vi har 50 procent av världens rikedomar, men bara 6,3 procent av dess befolkning. I denna situation består vårt verkliga arbete under den kommande perioden … i att bibehålla denna ojämlika position. För att göra det måste vi bortse från all sentimentalitet … vi bör sluta att tänka på mänskliga rättigheter, höjning av levnadsstandard och demokratisering.” USA övertog de gamla kolonialmakternas roll i Mellanöstern och inrättade lojala regimer.
Detta bekräftades av den tidigare rådgivaren i Mellanösternfrågor under flera presidenter, Aaron David Miller. Han föreläste i Lund för ett par år sedan. Enligt honom nämndes aldrig mänskliga rättigheter.
”USA har gett Israel fria händer,” sa Pierre Schori i Malmö den 31 maj ifjol. Den amerikanska gästprofessorn Hooglund sa vid ett seminarium den 8 februari i år att USA aldrig kommer att acceptera en palestinsk stat.
Palestina är alltså ett klassiskt kolonialt projekt. Palestinierna kontrolleras helt av Israel. I så kallade industriella zoner på palestinska mark planeras rovdrift på människor och miljö. Inblandade i dessa är förutom Israel och USA även Tyskland, Frankrike, Japan och Turkiet. Förutom profiten för ägarna är tanken att palestinierna ska dras in i konsumtionskarusellen och inte syssla med politik.
Och vad förmår Obama mot det militärindustriella komplexet och oljeindustrin som profiterar på konflikterna i Mellanöstern? Dessa monster ackompanjeras dessutom av företeelser som den kristna högern, American Israel Public Affairs Committee och Anti-Defamation League. Nåde den som ådrar sig deras missnöje.
Delar av ovanstående avhandlas bl.a. i Michael Azars Döden i Beirut, en av de bästa böcker jag läst om Mellanöstern. Info om QIZ-zones hittar man på den israeliska regeringens hemsidor och Middle East Report Online.
Upptäckte att Palestinafrågan avhandlas i Veckobladet. Åhörde även ett föredrag hos DV som gjorde mig lätt förtvivlad. I denna sinnesstämning har jag totat ihop en text som förmodligen är för lång. Den borde dessutom vara betydligt längre.
Vad som också gör mig förtvivlad är alla dessa som sitter och upptäcker Palestinafrågan och sedan för sig själva efter bästa förmåga går på i ullstrumporna, i stället för att gå med i PGS (Palestinagrupperna i Sverige). Denna rörelse är väl inarbetad sedan mer än 40 år, där finns stor kunskap och erfarenhet, den är oberoende och lokalgrupper har stor frihet. Att åstadkomma något avseende Palestina är en formidabel uppgift och kräver gemensamma ansträngningar.
Vänligen,
Kerstin Johansson
-------------------------------
Om bakgrunden till USA:s hållning avseende Palestina/Israel
I november 1917 var Palestina fortfarande en del av det Osmanska riket. Det hindrade inte den brittiska utrikeministern Balfour skriva nedanstående till den brittiska sionisten Walter Rotschild:
”Regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land.”
Notera de luddiga formuleringarna om ”icke-judiska samhällen” och ”mänskliga eller religiösa rättigheter.” Något som var typiskt för brittiska kolonialdokument enligt den professor jag studerat frågan för.
Varför denna deklaration? Vid den tiden var Storbritannien den ledande västmakten/ kolonialmakten, som bl.a. kontrollerade Suezkanalen, och därmed även vägen till sin kronkoloni, det gamla Storindien. Den brittiska flottan bytte också vid denna tid bränsle från kol till olja, som visade sig finnas i stor mängder i det som sedan tvingades bli Irak. Det var behändigt med en företeelse, sionismen, som verkade splittrande i Mellanöstern och var beroende av Storbritannien.
I slutet av fyrtiotalet lanserade USA det kalla kriget. Dess arkitekt, George F Kennan, arkitekten motiverade det såhär: ”Vi har 50 procent av världens rikedomar, men bara 6,3 procent av dess befolkning. I denna situation består vårt verkliga arbete under den kommande perioden … i att bibehålla denna ojämlika position. För att göra det måste vi bortse från all sentimentalitet … vi bör sluta att tänka på mänskliga rättigheter, höjning av levnadsstandard och demokratisering.” USA övertog de gamla kolonialmakternas roll i Mellanöstern och inrättade lojala regimer.
Detta bekräftades av den tidigare rådgivaren i Mellanösternfrågor under flera presidenter, Aaron David Miller. Han föreläste i Lund för ett par år sedan. Enligt honom nämndes aldrig mänskliga rättigheter.
”USA har gett Israel fria händer,” sa Pierre Schori i Malmö den 31 maj ifjol. Den amerikanska gästprofessorn Hooglund sa vid ett seminarium den 8 februari i år att USA aldrig kommer att acceptera en palestinsk stat.
Palestina är alltså ett klassiskt kolonialt projekt. Palestinierna kontrolleras helt av Israel. I så kallade industriella zoner på palestinska mark planeras rovdrift på människor och miljö. Inblandade i dessa är förutom Israel och USA även Tyskland, Frankrike, Japan och Turkiet. Förutom profiten för ägarna är tanken att palestinierna ska dras in i konsumtionskarusellen och inte syssla med politik.
Och vad förmår Obama mot det militärindustriella komplexet och oljeindustrin som profiterar på konflikterna i Mellanöstern? Dessa monster ackompanjeras dessutom av företeelser som den kristna högern, American Israel Public Affairs Committee och Anti-Defamation League. Nåde den som ådrar sig deras missnöje.
Delar av ovanstående avhandlas bl.a. i Michael Azars Döden i Beirut, en av de bästa böcker jag läst om Mellanöstern. Info om QIZ-zones hittar man på den israeliska regeringens hemsidor och Middle East Report Online.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar