Vänstern och islam av Gunnar Stensson

I en debattartikel i Aftonbladet 25 februari  anklagade Daniel Suhonen, S, vänsterdebattörer som Mattias Gardell, Åsa Linderborg, Andreas Malm och Per Wirtanen för att ”vurma för islam”. Han skriver: ”bara högern tjänar på att vi talar om etnicitet i ställer för klass.”
   Detta gör han samtidigt som invandrare med arabiska namn diskrimineras på arbetsmarknaden och Sverigedemokraterna utmålar muslimerna som det största utländska hotet sedan andra världskriget – och med hjälp av detta budskap vinner stöd från 6% av det svenska folket.
   Det är en fortsättning på den debatt som Sydsvenskan initierade kring sekularismen tidigare i år. Som vi minns beskrevs sekularismen som en demokratisk ideologi. Naturligtvis är den ingen ideologi alls. Den är ett politiskt redskap, tomt på ideologiskt innehåll, men som nu utnyttjas i en kampanj som ser ut att handla om ateism men i verkligheten riktar sig mot muslimer.
   Som vi sett är både nazismen och den sovjetiska formen av kommunism sekulära rörelser, faktiskt de största någonsin. De nationer som under andra världskriget säkrade demokratin var visserligen formellt sett också sekulära, även om t ex Storbritanniens anglikanska kyrka på gott och ont ingår i landets demokratiska system och Sovjetunionen återupprättade landets grekiskortodoxa kyrka.
   Vi kan nu tillägga att också Mubarak-regimen i Egypten och Ben Ali-regimen i Tunisien var sekulära. Men var de demokratiska? Var de förenliga med de mänskliga rättigheterna?
   Naturligtvis gläder det borgerliga ledarskribenter i t ex Dagens Nyheter (Lisa Bjurman) när en vänsterdebattör ger dem stöd i den islamofobiska propaganda de drivit i åratal.
   I sitt svar i Aftonbladet den 1 mars skriver Andreas Malm (doktorand i Lund): ”Jag undrar hur hans (Suhonens) motvilja mot religion i allmänhet och islam i synnerhet skulle låta sig förenas med de kristna och muslimska böner som varit självskrivna inslag på Tahrir-torget , med ropen la ilaha il allah när kamrater stupar och allahu akbar när segrarna vinns, med de demonstrationer för massdemokrati och social rättvisa som tågar iväg efter fredagsbönen i Tripoli och Manama.
   Också här ser vi en ålderdomlig vänster spegla sig i en svunnen värld: religionen som något ont i sig som i alla lägen ska bekämpas. Jag vet inte vilken tendens i samtiden Suhonen verkligen tror sig gå i takt med. Men knappast är det Tahrir.”